torsdag, november 20, 2014

Om längtan efter det röda. Eller, vilken är egentligen socialdemokratins själ?

För några dagar sedan skrev författaren Lena Andersson en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter. Den är inte helt lättgenomtränglig, och går jag till mitt eget facebookflöde kan jag konstatera att texten går att förstå på ett antal olika sätt. På ytan är det dock en reflektion utifrån en läsning av Daniel Suhonens extremt uppmärksammade inifrånbeskrivning av sin tid med den förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt. Och jag ska inte påstå att jag tolkar den bättre än någon annan men tycker ändå den väcker en del frågor av väldigt stor politisk relevans. Frågor om höger och vänster, och om vad socialdemokrati egentligen är.

Lena Anderssons krönika är på ett plan en kritik mot en partikultur som blivit yta utan innehåll. Att vara en äkta socialdemokrat, menar Andersson kritiskt, handlar inte längre om något typ av idé eller politiskt riktning utan en känslomässig bindning till vissa attribut, till Partiet. Troheten till Partiet har blivit tom liturgi, besvärjelser för att använda ett ord lånat från Katrine Kielos för att beskriva vad jag tror är ungefär samma sak. Särskilt drabbar denna kritik vad Andersson väljer att kalla partihögern (partivänstern avfärdar hon mer för att hon tycker de har fel).
Jag tror det är svårt att förstå Anderssons resonemang om man inte väger in den betydelse hon själv lägger vid begreppet essens. Här knyter hon an till en större teoretisk diskussion och den uppgörelse författaren under lång tid försök göra med vår tids dominerande postmodernism. Grundfrågan är väl om jag som lekman får försöka formulera den om det finns vissa grundläggand objektiva sanningar, till exempel någon form av mänsklig natur, eller om allt är sociala konstruktioner, språkliga skapelser producerade i någon form av – för att använda ett teoretiskt modeord – diskursiv maktkamp.

Vad Lena Andersson hävdar i sin krönika är alltså utifrån denna läsning två saker. Det finns en socialdemokratisk essens, dvs, någonting som socialdemokratin faktiskt är, och denna objektiva socialdemokrati ligger närmare vad Daniel Suhonen vill ha än vad det faktiskt existerande socialdemokratiska partiet av idag faktiskt är.

Jag är själv ingen vän av postmodernismen men får väl ändå erkänna att jag på ett teoretiskt plan tycker det är rätt långtgående ståndpunkter. Men om vi bortser från de mer akademiska invändningarna lyckas Andersson ändå fånga en diskussion som åtminstone inom socialdemokratin är väldigt levande. Diskussionen om vad socialdemokratin är, vad som är den äkta rörelsen, vilken som är partiets egentliga själ, dyker ständigt upp. Inte bara i långa svårgenomträngliga debattartiklar utan lika mycket på föreningsmöten, på medlemskurser, i studiecirklar. Ibland positivt laddad som grund för en känsla av stolthet och tillhörighet, ibland snarare förknippad med en känsla av svek (man känner inte igen sig, socialdemokratin har tappat sin ideologi, vi måste tillbaka till rötterna, etc).

Författaren Bengt Nerman gick i sin lilla mycket läsvärda skrift Frågan om människovärdet från 1993 så långt som att han beskrev socialdemokratins dåvarande tillstånd som ett av existentiell kris och drog närmast individpsykologiska paralleller. Uppgiften var att med hjälp av i stort sett terapeutiska metoder återigen hitta sig själv. Och man kan såklart raljera över angreppssättet men då riskerar man att missa något viktigt. För även om man kan ha rätt kraftfulla synpunkter på föreställningen att det finns någon typ av objektivt upptäckbar sanning om socialdemokratins inre karaktär (och att denna sanning med fördel kan avslöjas av en utomstående författare och intellektuell som Lena Andersson) eller för den delen att ett politiskt parti kan liknas vid en individ med någon form av identitetskris så är det inte meningslöst att diskutera vad socialdemokrati faktiskt är. Kanske kan man till och med tala i termer av en socialdemokratins själ eller väsen. Någonstans i skärningspunkten mellan ideologi och dagspolitik, historia och nutid, organisation och kultur finns det något som är större än bara ett organisationsnummer och ett dagsaktuellt politiskt program.

Så min huvudkritik mot Lena Anderssons artikel är nog inte ansatsen att hitta en socialdemokratisk essens utan att hon förenklar till banalitetens gräns när hon sedan försöker definiera denna. Det är inte så svartvitt att vi har å ena sidan har en partivänster som representerar socialdemokratins sanna jag och å andra en partihöger som slängt allt det på papperskorgen och bara är intresserade av makt (eller att hylla tomma symboler).  Hela partiets historia talar snarare för att vi bör förstå det som någon form av dialektisk dans, ett växelspel mellan radikalitet och pragmatism, känslor och förnuft, förändring och förvaltning, makt och motmakt, eller som jag föredrar att helt enkelt uttrycka det: mellan rött och grått.

Pragmatismen är ju inget om den står på egna ben, där har Andersson naturligtvis rätt, men för mig är det omöjligt att se att man skulle kunna definiera svensk socialdemokrati utan att se att pragmatismen – att man sätter faktiska resultat framför de stora gesterna – som en bärande del av partiets identitet. Samma sak med politiken för ekonomisk utveckling, jobben, regeringsdugligheten, viljan att lägga grunden för en gemensam välståndsökning, allt sådant som lite slarvigt kan avfärdas som ”höger” – det är klart det är socialdemokrati. Också.

Samtidigt kan jag också känna igen mig i den längtan efter det bultande röda hjärta som håller den gråa maktmaskinen igång som jag tror till exempel Suhonen saknar och som jag tror var den nerv som Håkan Juholt under sina mer lyckade stunder som partiledare lyckads beröra. Vad brinner egentligen socialdemokratin för? Hur lyckas vi uttrycka jämlikhetsdrömmen, vad innebär den i vårt moderna samhälle? Hur hanterar vi de stora frågor som berör dagens människor; om jämställdheten, arbetslivet förutsättningar, klimatkrisen, segregationen som drar samhället isär? Och på ett djupare plan: hur kan man på ett modernt sätt artikulera kritiken mot en kapitalism som slagit över i marknadssamhälle och allt tydligare invaderar allt större delar av människors livssfärer?

Socialdemokrati ska vara grå. Förnuftig. Samarbetsinriktad. Påläst och seriös. Men det är inte därför den finns till. Utgångspunkten – tron på jämlikheten, människovärdet, den grundläggande samhällskritiken – ligger djupare och utgör en moralisk impuls som i sig inte är kompromissbar.

Häromdagen presenterades den analysgrupp som ska försöka förstå det senaste socialdemokratiska valresultatet. Jag tror att en av de saker de borde titta på är om partiet inte tydligare skulle behöva återknyta till denna moraliska grundimpuls. Våga visa att ibland går värderingar före taktiska bedömningar och opinionsläsningar.

Jag säger inte att det helt saknas idag. Erkännandet av Palestina var en sådan åtgärd som den nya samarbetsregeringen redan visat mod genom att våga göra. Det finns oerhört spännande saker rörande kampen mot ojämlikheten i hälsa, kritiken av New Public Management inom välfärden och att antal andra områden där det går lätt att identifiera ett tydligt rött stråk. Arbetet inte bara för arbete åt alla - vilket iof är viktigt nog i sig - utan även för goda arbetsvillkor och ett hållbarare arbetsliv, samt för en skola som i stället för att slå ut håller samman, bär också på en påtaglig ideologiskt grundad potential.

Så till skillnad från när Nerman skrev sin bok 1993 är det kanske inte terapi partiet behöver utan mer av modig politisk handling. Vilken framtidens socialdemokrati är avgörs då inte på DNs ledarsida, utan av partiet självt. Jag ser den utvecklingen an med tillförsikt.

 

4 kommentarer:

Bo Widegren sa...

Hej Johan vilken spännande blogg du skrivit. Lena A fick mig också att fundera och eftersom jag samtidigt läser hennes roman så kände jag mig litet schizig. En grej i detta sammanhang som vi måste klara är väl att den sedan länge efterfrågade berättelsen för väljarna vad vill måste skapas inför 2018. en sådan vision utgår naturligtvis från någon slags socialdemokratisk essens men måste bli tankar om vilket samhälle vill vi skapa, eller vad står fast av vår demokratiska socialism i vår tid? /Bo W

Inga Näslund sa...

Från en kandidat till en annan:

Johan, läste med stort intresse din bloggkommentar om socialdemokratins gråhet och dess röda bultande hjärta, som man kan längta efter. Om den demokratiska socialismens bofink, som kanske kan se ut hur som helst, eller kan den? Hade själv läst Lena Anderssons artikel om socialdemokratin som religion och funderat över det där. Är det så att vi som definierar oss som socialdemokrater från tidig ålder, som inte skulle drömma om att lämna partiet, är troende? Att politiken blivit en religion, som man utövar?

Man minns sitt sjuttonåriga jag. Som reste Europa runt med Leo Huberman och Friedrich Engels i ryggsäcken och diskuterade religionernas uppkomst med tågluffarkamraterna (Kent! Håkan! Kristin!) och grälade om de uppstått därför att a)härskarna behövde dem för att trycka ned folket eller b) folket behövde dem för att trösta sig med, när de blev nedtryckta.

Aldrig har livet och världen varit så enkla att förstå, så glasklara, som när man var sjutton år. Sedan dess har det tyvärr krånglat till sig, och man förstår mindre och mindre. I min rödaste ungdom satt jag på Bommersvik och planerade den demokratiska styrningen av planekonomin. Sedan började jag läsa ryska, reste till Sovjet och upplevde planekonomin i verkligheten. Inte för att jag hade trott att den fungerade i Sovjet, vi var givetvis inte kommunister, vi var demokratiska socialister, ju.

En klok sovjetisk lärare i realia, med studier bakom sig i vetenskaplig kommunism från Moskvauniversitetet, förklarade det så här: Planekonomin kräver ett totalitärt samhälle. Det finns inte en enda planekonomi-baserad stat som kunnat undvika att så småningom också bli en diktatur – för ingen kan styra en ekonomi på det viset utan att ta till diktaturens verktyg. (Jag skrev om mötet med den läraren i Tvärdrag, SSU:s tidning. Sedan gifte jag mig med honom.)

Upplevelserna av den totalitära sovjetstaten, dess fall som jag följde på första parkett i Moskva, det postsovjetiska totala kaoset som ledde till oligarker och barnhem fyllda med övergivna barn, har påverkat min världssyn på djupet. I det tidiga 90-talets Ryssland fick jag frågan om hur Sverige kunnat genomföra en socialism med mänskligt ansikte, citat Gorbatjov, och svarade att så var det inte – Sverige var ett kapitalistiskt land, men det är en kapitalism med mänskligt ansikte som vi lyckats skapa.

Det har gått mer än 20 år, några borgerliga regeringar med annan agenda har ärrat det där mänskliga ansiktet, men jämför man med t ex den amerikanska nutida politiska debatten (där högern hävdar att sjukvård för alla är socialism och diktatur) så visst har vi lyckats hålla kvar den där pragmatiska, relativt jämställda staten. Den behöver rustas upp nu, fixas till, uppgraderas. Vi har mycket att göra och ett skakigt parlamentariskt läge att göra det i. Men socialdemokratin är inte en religion utan en politisk rörelse, som vad än våra meningsmotståndare säger, har en kärna av samsyn när det gäller samhällets drivkrafter och de verktyg vi vill och kan använda för att förändra det. Regeringsmakten i landet och i Stockholms stad förpliktigar – nu har vi fyra viktiga år att visa vilken väg vi ska gå.
/Inga

Måns Almqvist sa...

Hej Johan!


Vilken intressant text du skrivit angående Lena Anderssons krönika. Den är ju så tydligt författad i ett utifrån-perspektiv och också väldigt kortfattad. Kanske därför den till vissa delar ger en så förenklad bild. Jag själv, som vänsterpartist, kan ju också känna att jag står lite och kommenterar detta från sidlinjen.



När jag först läste de religiösa liknelserna var min association att ni i S är katoliker, medan V alltid varit lutheraner. Med såväl en förkärlek för det asketiska som en tydlig inriktning mot den personliga gudstron och den alldeles egna läsningen och tolkningen av Skriften. Och kanske något mer avskalad liturgi. Och som en så mycket mindre församling förstås utan katolikernas behov av universell samordning. Jag tycker det är fel när lutheraner av ren princip ska försöka påskina att de egentligen är helt ointresserade av hur röken från Sixtinska kapellet är färgad. Självklart är det mycket intressant, för hela kristenheten.

LA spetsar ju till det, men från mitt perspektiv finner jag tankarna om det ”religiösa”, liturgin och känslorna för partiet, som det sammanhållande kittet intressant. Som jag ser det får liturgin en viktigare roll ju mer stillastående ett parti, låt oss säga S, är. Men också viktigare ju större den politiska spännvidden är. Och i den bemärkelsen är religiositeten paradoxalt nog mer en nödvändig konsekvens av ”partihögerns” ideologiska vilsenhet (om man ska använda LA:s förenklade uppdelning) än av partivänsterns ”traditionalism”. Jag säger paradoxalt för jag tror att många reflexmässigt skulle klassa det religiösa som sammanbundet med partivänstern och dess, enligt mig, större kontinuitet med klassisk socialdemokrati. Men med ett mer tydligt politiskt projekt av klassisk socialdemokratisk typ faller som jag ser det till stor del behovet av liturgin. Denna får ju sin största betydelse när man inte har en gemensam politik att samla sig kring och koncentrera sig på. (Sen kan den ju alltid dammas av vid vissa högtidliga tillfällen). Men jag uppfattar inte klassisk socialdemokratisk reformism, om vi tittar några decennier bakåt, som särskilt nostalgisk eller ”religiös”, snarare modernistisk och osentimental.

Man får ju se LA:s resonemang som beroende av hennes position som författare och fri debattör, långt från partiapparaterna. Då blir det en smula raljant mot det jag uppfattar som en förutsättning för alla partiers inre liv. Hon framhåller de personer som inte rörs till tårar på socialdemokraternas partikongresser. Och visst är integritet och oberoende en bra egenskap för en politiker, men om all tonvikt hamnar på det får man också problem. Inte i LA:s position, men som en partipolitiker som vill åstadkomma något. Jag tycker partiliv skiljer ut sig från ett akademiskt samtal, eller en kulturdebatt, som ett rätt annorlunda socialt spel. Man ska ju så att säga bråka och ha konflikter om viktiga saker, men det ska helst inte bli så besinningslöst som det kan vara på en kultursida eller i akademin. (fast ibland hamnar man ju där ändå) Man vill gärna vinna i en intern diskussion, men helst inte till priset av att den som förlorar också förlorar ansiktet, eller geisten.

forts följer…
/Måns Almqvist


Måns Almqvist sa...

fortsättning…


Jag tycker ofta LA skriver bra, men ibland blir det så mycket som ska vara underförstått, som är oexemplifierat och alltför abstrakt. När hon beskriver den socialdemokratiska ideologi ”som genomsyrat detta land ” som totalitär och auktoritär undrar jag genast vad hon syftar på. Utbyggnad av barnomsorg och föräldraförsäkring? MBL och arbetsrätt?

Visst kan man kanske visa ett gammalt klipp från när Ortmark frågar ut Erlander om vad han rekommenderar det bostadslösa paret att göra, när han svarar: ställ er i kö. Eller ett inslag om miljonprogram och rivna stadskvarter. Och tycka det låter lite komiskt idag. Men inte är det auktoritärt. Mer som ett tidstecken, precis som att filmen är svartvit. Jag ställer mig också frågande till att sprida historieskrivningen om hur socialdemokratin ”genomsyrade detta land”. Jag tycker det är en överdrift. Som fördunklar, även om den vid första åhörandet säkert också skänker värme åt en sossesjäl? För mig förmedlar den känslan av att Sverige var någon slags bananrepublik för bara några decennier sedan. ”Under så lång tid lyckades inneha regeringsmakten”, skulle jag säga, snarare än ”genomsyrade landet”.

I efterhand är det så lätt att skapa monolitiska, förenklade bilder av det som är en bit bak i historien. Det jag särskilt minns från Berggrens Palmebiografi (ok, ännu en utomståendes synpunkter) är beskrivningen av Erlanders vånda och ständiga känsla av att nästa val skulle han förlora. Den känslan är säkert jätteviktig för att förstå hur han kunde vinna så många gånger, men den hade ju inte varit adekvat för någon vars ideologi redan genomsyrade hela landet.

Kanske var det i själva verket aldrig ”den stora idén” eller ”det stora projektet” för att använda LA:s ord, som S var så framgångsrikt med, utan ett ständigt och hela tiden ofärdigt pågående projekt. Som ändå utgjorde något väldigt kraftfullt, så länge det var i snabb rörelse.



/Måns Almqvist