Ni vet vilka de är. De där två, korkade snutarna som utan vidare framgång försöker mobba ut ”hjältarna” i filmerna om polisskolan. De som oundvikligen hamnar på Blue Oyster bar, dansandes tätt med mustaschprydda bikers.
Nu har de fått sina representanter i svensk politik. Lite oväntat, kanske, men det framstår som rätt tydligt. De jag tänker på är Kristdemokraterna.
I den borgerliga ”alliansen” har (kd) fått ansvaret för att kasta skit på socialdemokratin. Hittills har det främst resulterat i en rapport som är ett försök till karaktärsmord på finansminister Pär Nuder. I media anmäldes rapporten som det kanske tydligaste exemplet på öppen negative campaigning vi sett på länge i svensk politik.
För alla som vet något om kampanjmakeri framstår det hela som lite mystiskt. För lika självklart som det är att alla valrörelser kräver lite av negativt kampanjande, lika självklart är det att det inte är särskilt positivt att förknippas med den som avsändare. Folk tenderar liksom att inte rösta på människor som har som profil att kasta skit på andra. Det fanns en orsak till att patrullbåtsveteranerna i USA hölls på behörigt avstånd från president Bush.
Hur kan då kristdemokraterna acceptera denna roll? Det är lätt att föreställa sig hur det gick till. Där ligger de borgerliga partiledarna, behagligt guppandes i badbaljan. ”Jag kan profilera mig som en såndär ansvarstagande, statsmannalik mittensnubbe”, säger Fredrik. ”Och jag kan vara härligt feministisk och liksom entusiastisk över nått”, bubblar Maud. ”Jag kan ta halvrassarna och de som vill återinföra aga i skolan” hojtar Leijonborg gällt.
Och så tittar de alla på Göran Hägglund. Och Göran Hägglund tittar på de andra, och han bara vill liksom bara vara med och leka. Då gör han det dummaste man kan göra. ”Jag kan vara så jävla taskig mot sossarna så ni anar inte”, deklamerar han tufft och spänner musklerna.
Och på den vägen är det. Rapporten om Pär Nuder var ett ordentligt skämt (klart i klass med att misslyckas med att kasta ut ett mobboffers böcker genom skolfönstret, för övrigt). Det mest graverande de lyckades gräva fram var att killen sagt ”köttberg”. Vilket inte direkt kan sägas vara någon nyhet. Dessutom visade de att finansministern (håll i er nu) bytt åsikt! För en massa år sedan ville han sänka skatterna. Nu vill han istället på sikt höja dem. Att detta vinglande är en karaktärsbrist av rang kan man eventuellt hålla med om. Men det blir ju lite lustigt när man samtidigt binder sig allt hårdare till moderaterna och Reinfeldt, som gjort lite av en poäng att åtminstone låtsas byta åsikt. Vän av ordning kan också fråga sig hur det är med abortmotstånd och syn på homosexuella inom den kristdemokratiska rörelsen. Håller de verkligen fast vid alla gamla ideal, eller kan de också beslås med samma karaktärsfel som finansminister Nuder?
På ett sätt kan det tyckas lite sött. Lite folkhemskt, rakt av. Men mest är det faktiskt sorgligt. Svensk politik behöver inte mer av personfixering, mer av hat. Inte ens så klantigt förpackat som i kristdemokraternas modell. Det är skillnad på att säga att socialdemokratin är en förlegad rörelse vars politik och ideologi leder rakt åt fanders, och att säga att de personer som valt att engagera sig i den socialdemokratiska rörelsen är lägre stående, onda och omoraliska.
Men å andra sidan. Jag har sett filmen. Jag vet hur det går. Någonstans i bakgrunden hörs toner av smäktande tangomusik.
3 kommentarer:
Välkomen till bloggosfären. Kul att du kallar dig SJOLANDER också i bloggnamnet. Jag ska snart göra reklam för dig.
Ser bra ut.
Hej Johan!
Skriv ett mail till mig så får du info om listan S-bloggare i retur.
E-post: alwdin@yahoo.se
Vänliga hälsningar
/Anders Löwdin
Skicka en kommentar