”Vi riskerar [med en borgerlig politik, min anm] att få ett skikt av arbetande fattiga, som i Förenta staterna. Den bistra sanningen är att många kommer att uppfatta det som en förbättring jämfört med dagens situation där dessa människor finns i skattefinansierade försörjningssystem. Det gäller i synnerhet de bättre ställda inom både arbetarklass och mellanskikt som härigenom får tillgång till billiga hushållstjänster, samtidigt som inkomstskatterna sänks.”
Den drapan levererar de två göteborgarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i en eftervalsanalys, skriven för franska ”La vie des idees” och publicerad på svenska i dag på Göteborgs LO-distrikts hemsida. Med risk för att verka en smula yvig tror jag att man kan säga att de i och med denna artikel för upp den socialdemokratiska eftervalsdebatten på en ny nivå.
Förutom den kanske bästa sammanfattning av stämningsläget runt valet 2006 jag hittills tagit del av fokuserar alltså göteborgarnas artikel på vad de beskriver den insider/outsider-problematik socialdemokratin inte förmått hantera. De skriver;
”Enligt vår uppfattning har ’den svenska modellen’ drabbats av en insider/outsider-problematik som är besvärlig att komma till rätta med - och som socialdemokratin och arbetarrörelsen har haft svårt att erkänna. Drivkraften är globaliseringen och det starka förändringstryck på arbetslivet som den leder till. För att upprätthålla lönsamhet och höga löner ställs stora krav på produktivitetsstegring och ökade förädlingsvärden. Sverige har varit mycket bra på att åstadkomma detta. Men det har skett till priset av en omfattande utsortering av ’lågpresterande’ arbetskraft till offentliga försörjningssystem.”
Och fortsätter något senare;
”Det förefaller som att moderaterna haft en god insikt i denna problematik - och utformat sin politik därefter. Medan regeringen i kvartal efter kvartal försäkrade att jobben kommer, vilket människor inte kunde se, drev Reinfeldt hem poängen att socialdemokraterna inte längre förmår upprätthålla arbetslinjen - utan har blivit ett bidragsparti. ’En miljon svenskar i arbetsför ålder har ställts utanför arbetsmarknaden. Socialdemokraterna ser inte ens problemet. Det gör vi.’ På det budskapet vann de borgerliga valet.”
Nilsson och Nyström menar alltså att det finns ett reellt politisk problem för socialdemokratin att hantera. De riktar ur detta perspektiv en kraftig kritik mot det sätt på vilket den socialdemokratiska eftervalsanalysen hittills sett ut. De skriver;
”Inom socialdemokratin har eftervalsdebatten börjat på ett olyckligt sätt. De flesta förstår att det var fel att släppa sysselsättningsfrågan till de borgerliga, men få tycks fullt ut inse vidden av det politiska problem som insider/outsider-problematiken utgör för partiet. För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten utan den press nedåt på lönerna och den försvagning av skyddet för de arbetslösa som blir konsekvensen av de borgerliga partiernas politik.”
De frågor göteborgarnas artikel reser är många och viktiga. Vad de egentligen sätter fingret på är den ömma punkt som utgörs av valrörelsens huvudbudskap – alla ska med. För är verkligen alla med? Och om det inte är så, hur ska socialdemokratin kunna se till att de får vara det?
Jag är inte säkert på att jag fullt ut delar Nilsson/Nyströms negativa grundsyn i sak. Jag tror att den socialdemokratiska välfärdsmodellen av nordisk modell är förmögen att leverera väldigt mycket i form av arbete och sysselsättning som det är, och menar att utvecklingen på arbetsmarknaden i dagarna understryker detta. Kort uttryckt tror jag att en kombination av hög tillväxt, offensiva satsningar på utbildning och en kraftfull arbetsmarknads- och näringspolitik kan leda och leder väldigt långt, även när det gäller att bryta utanförskap och skapa sysselsättning.
Men samtidigt känner jag mig på intet sätt främmande för att det behövs också kraftfulla strukturella grepp. Vi behöver ett offensivt alternativ till moderaternas låglönejobb för att bryta utanförskapet. Och det är bråttom. Vad den borgerliga regeringen så sakteliga håller på att smyga in oss på är en helt annan arbetsmarkand, och därmed också ett helt annat samhälle. Ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag leva i.
Den stora frågan är nu - hur ser en sådan strukturpolitik ut? Till den finns det all anledning att återkomma. Nilsson och Nyströms artikel är en bra ingång i den diskussionen.
Läs hela artikeln här.
Nyströms och Nilssons bok ”den sociala demokratins andra århundrade” kommenterade jag här.
Andra bloggar om: socialdemokrati, politik, eftervalsanalys, framtidsdebatt, utanförskap, arbetslöshet och annat intressant.
2 kommentarer:
Helt ärligt från hjärtat, Sjölander, vill du hellre se offentligt finansierade fattiga som tjänar 12,000 kr/mån eller låglönefinansierade fattiga som tjänar 12,000 kr/mån.
Vad är skillnaden?
De lägsta lönerna ute på arbetsmarknaden är dessutom oftast högre än motsvarande bidrag. Här finns också möjlighet att jobba sig upp, få stannar numera på samma jobb livet ut.
Det blir 2 - 0 till Alliansen. Sorry.
Jag tycker att här inlägget är det bästa du har skrivit.
Rakt, ärligt, skygglapparna vikta lite åt sidan, även om de inte är helt uppvikta.
Personligen tycker jag att det ska bli mycket intressant att se hur socialdemokratin kommer att tackla frågan om utanförskapet i framtiden.
Attila
Det är nog så att det är tvärtom. Alliansen har allt att bevisa angående utanförskapet. Självklart måste det vara så, för dem sitter ju vid makten.
Alliansen bygger sin politik på många sk. dynamiska effekter, man hoppas på fler arbetstillfällen, man hoppas på att fler ska starta företag, man hoppas att fler ska så kallat ”knoppa av” verksamheter med mera. Detta är är något som ska falla in i framtiden, i vilken omfattning vet ingen. Man har räknat hem vinsterna för länge sedan. Ambitionen är hög men jag tror inte att dem klarar det med hedern i behåll. Så minns vi tydligt också landstinget i Stockholm, för förra mandatperioden där pengarna försvann bort i snabb takt.
Man kommer inte att klara av att lösa utanförskapet, det är jag helt övertyg om. För hur gör man med alla dem som står mil från arbetsmarknaden, dem psykiskt funktionshindrade och kroniskt sjuka? Dem kommer inte att få något jobb. Vad som händer kommer att hända är att de blir ytterligare marginaliserade.
Skicka en kommentar