… and then we take Berlin

Jag vill inte beklaga mig, men såhär i efterhand kan idén att åka några dagar till Berlin i början på januari för att promenera runt och ”upptäcka staden” kännas något mindre briljant. Att dessutom strunta i att packa ner både långkalsonger och ett par ordentliga handskar tar det hela till någonstans i närheten av idioti. Men förutom kylan som trängt genom ben och märg går det faktiskt inte att klaga.

Berlin är mycket. Berlin är några av David Bowies bästa skivor, barnen från Bahnhof Zoo, det är tjugotalets dekadenta cabaretkultur, nazismen, kommunismen, kalla kriget. Det är stora gråa betongkolosser till huskomplex, vad jag hittills tycker verkar vara förvånansvärt många bra och trevliga restauranger och caféer, onekligen ett imponerande stort antal intresseväckande museum med sina välkända nitiska vakter (de sistnämnda har jag redan hunnit stöta på); sammantaget nu dessutom någon sorts symbol för ett nytt Europa efter muren (som till förvånansvärt liten del finns kvar och ser så förvånansvärt ynklig ut utan vakttornen och taggtråden).

För mig blir detta tredje besöket i staden. Och den här gången åker jag hit med den uttalade ambitionen att låta mig om inte förföras så åtminstone charmas (även om uttrycket charm känns som det passar sällsynt illa i sammanhanget). Hittills har det gått ok. Kylan är som sagt ett minus men den kan jag liksom inte skylla på staden. På något sätt passar de gråa vinterhimlarna dessutom till arkitekturen.

Vi bor väldigt centralt i gamla öst (i vad som kallas Mitte), i praktiken precis vid korsningen mellan Unter den Linden och Fredrichstrasse. På plussidan står redan alla de trevliga caféer och restauranger vi under denna korta tid vi varit här hunnit pröva på (antingen har vi haft väldig tur i våra chansningar, eller så är det helt enkelt bra här), en nattöppen skivaffär med nästan amerikansk känsla och inte minst en imponerande klassiskmusikavdelning, samt en del försiktiga exkursioner i stadens och landets historia.

I en gammal (eller snarare återuppbyggd) kyrka på Gedarmenmarkt tittade vi igenom en utställning om den tyska demokratins framväxt som om inte annat gav en välbehövlig uppfräschning av historiekunskaperna. Från 1848-års revolutionsförsök över epoken Bismarck till spartakistupproret, mordet på Rosa Luxemburg, vidare med den bräckliga Weimarrepubliken rakt in i det nazistiska maktövertagandet och dess fasor. Slutligen så kalla kriget, den delade staden, det kommunistiska förtrycket som föll med muren och så rakt in i samtiden, återföreningen och EU.

Dessutom det obligatoriska – Checkpoint Charlie, ”topography of terror” (en mycket gripande utomhusutställning i ruinerna av källaren i vad som tidigare var Gestapohögkvarteret som jag gärna hade ägnat mer tid åt om det inte vore just utomhus och snorkallt) och alldeles intill på Wilhelmstrasse det nuvarande finansdepartementet, inrymt i en av de få myndighetsbyggnader från nazitiden som fortfaraden står kvar (och ja, det är fult).

Jag vet inte om jag riktigt kan kalla mig för en berlinare än. Men det kanske kommer. Imorgon blir det fler museum. Låt oss hoppas vid gud att de har pumpat upp värmen ordentligt…

PS: Jag ser att Johan Ingerö har fortsatt vår lilla disksussion om jämlikheten. Kul, och ett intressant inlägg dessutom. Får spontant två idéer till repliker; en handlar om Missisippi brinner (filmen, alltså) och den andra om "jämlikheten och talangerna". Men det får nog bli när jag är åter i Sverige. Om inte de här gråa Berlinhimlarna sätter igång mig något alldeles väldigt... DS

Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant