Det har varit svårt att missa att Bruno K Öijer är tillbaka. "Poeternas poet, gymnasisternas, akademikernas, punkarnas, 40-talisternas, 80-talisternas, beatnikarnas, anarkisternas och hela svenska folkets poet" som en lyrisk recensent på DN skrev någon gång för länge sedan.
I videon ovan framför han "vi lämnade varje fest". Urbant deppigt, svartsynt och coolare än Lou Reed. Några sidor tidigare i diktsamlingen Dimman av allt (som avslutar den triologi som inleddes med brakssuccéen Medan giftet verkar) finns en av de dikter han skrivit som jag tycker är allra vackrast. Fruktansvärt enkel, på gränsen till banal, men ändå kan jag inte läsa den utan att bli alldeles rörd (hela diktsamlingen ja kanske hela triologin tar någon sorts utgångspunkt i poetens relation till sin bortgångna mamma som tog hand om familjen efter att pappan tog livet av sig).
jag tyckte någon kom
men det var ingenting
bara skymningen
som rättat till mitt täcke
och tapeterna sjöng
sjöng märkligt och lågt för mig
det var en natt
en natt jag inte längre minns
en natt när du måste ha
blåst ut stearinljuset
och en annan värld steg framför mig
mystisk och spännande
full av faror steg den
som en tunn strimma av rök
steg den mellan dina händer
Som jag har förstått det efter att ha skummat recensionerna (rikligt med länkar ovan) så är det snarare denne lågmälde Bruno K. än den, som SvD uttrycker det, "alienerade världsföraktaren" som är tillbaka i den nya diktsamlingen. Och det låter sympatiskt. Även om jag undrar om punkpoeten helt kan sluta påminna om en man som "... planlöst driver runt i staden om nätterna / och fylls av aggressiv gråt / när han tänker på hur snabbt dom han älskat / börjat åldras och brytas ner "
Och nej, jag har inte skaffat Svart som silver än. Men jag ska. Återkommer, säkert.
Läs även andra bloggares åsikter om bruno k. öijer, poesi, kultur, svart som silver och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar