Socialdemokratin: mellan förytligande och nostalgi

Det känns rätt passande att sitta i ett hotellrum i New York och följa diskussionen om socialdemokratins relation till historien som uppstått i s-bloggosfären när Cattis Ullström kommenterar vad som egentligen är en bisats i Peter Anderssons text om debattantologin ”Snart går vi utan er”. För ingen som är åtminstone lite småintresserad av amerikansk politik kan ju undgå att notera vilken vikt historiska referenser och kopplingen tillbaka till någon sorts gemensamt idéarv har i åtminstone den amerikanska politiska retoriken.

Nu ska jag inte gå in på djupet och analysera detta faktum. Den här texten handlar heller inte om amerikansk politik. Men däremot finns det något annat väldigt viktigt att säga som mer handlar om den svenska och inte minst socialdemokratiska politiska kulturen. För det finns någon typ av gränsland mellan bildning och nostalgi som jag tycker att det kan vara mödan värt att försöka titta lite närmare på.

Min egen inställning i frågan är rätt klar. För att kunna veta vart vi vill måste vi förstå var vi är, och ska vi kunna förstå var vi är så måste vi veta varifrån vi kommer. Jag uppskattar politiker som intresserar sig för historia och jag tror någonstans att de också blir bättre politiker. På samma sätt som jag uppskattar politiker som hittar sin inspiration från en mångfald av källor och perspektiv; som konst, litteratur, idéhistoria och film förutom de vanliga statliga utredningarna och den ekonomiska och statsvetenskapliga forskningen (som alls inte ska underskattas, den är naturligtvis också viktig, men den får inte bli den enda inspirationskällan).

Men å andra sidan: finns det inte risken att ett överdrivet intresse för svunna tider resulterar i en passiviserande nostalgi? Det är ju lite det Peter Andersson kritiserar i sitt inlägg; att det myckna tillbakablickandet har kommit istället för de framåtsyftande visionerna. Och för att dra det resonemanget längre; finns det inte risk att vi börjar förhålla oss till vårt eget idéarv som vore det liturgi, någon sorts riter och ceremonier som vi bekänner oss till mest för att kunna upprätthålla någon form av gränslinje gentemot ”de där andra”, de som inte tror?

Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan. Det är det som är utmaningen för en arbetarrörelse som nu har drygt hundra år på nacken. För det finns två tendenser som vi måste bekämpa här; någon sorts ”kasta ut barnet med badvattnet”-ideologi som bygger på en nästan desperat vilja till anpassning till samtiden som i slutändan bara kommer att göra oss vilsna, men också den som kommer sig av ett okritiskt kramande av det förgångna helt enkelt i brist på bättre alternativ.

Personligen tror jag att lösningen på detta är att än mer lyfta fram arbetarrörelsens bildningstradition. Det är genom det öppna samtalet, det förutsättningslösa kunskapsinhämtandet, den ohämmade nyfikenheten på nya perspektiv och vinklar som vi vaccinerar oss mot både förytligande och nostalgi. Och när det gäller detta finns det trots allt anledning att vara försiktigt optimistisk. Det finns idag en vilja inte minst hos den unga socialdemokratin att närma sig politiken som den djupt intellektuella verksamhet den faktiskt är, något som märks inte minst i bloggosfären eller på debattböcker som exempelvis ”Snart går vi utan er” (eller, om jag får vara sån, ”Den grå vågen” som jag själv medverkade i).

Jag tror att det är livsavgörande. Kanske inte för nästa val, men för framtiden i väldigt vid bemärkelse.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, bildning, idepolitik, socialdemokrati, arbetarrörelse, historia och annat intressant