torsdag, augusti 20, 2009

När man tagit fan i båten (om vinst, kvalitet och utveckling i välfärden)

När jag pratar med socialdemokratiska politiker ur den generation som var med och öppnade upp för privata utförare i den skattefinansierade välfärden och frågar dem varför, så är det ett svar som återkommer oftare än andra. Det är känslan av att på något sätt ha tappat kontrollen, att den egna regin inte åstadkom de resultat man efterlyste, bilden av okontrollerbara offentliga kolosser som hade trängs sig mellan politikerna och medborgarna. Genom konkurrens och anbudsupphandlingar såg dessa politiker plötsligt en sort verktyg för att ta makten tillbaka, att verkligen kunna genomföra den politik man drömde om.

Denna om man så vill machiavelliska drivkraft skiljer sig alltså från vad jag tror motiverar de flesta borgerliga politiker på området: nämligen tron att privat alltid är bättre, att ekonomisk profit är den enda drivkraften som åstadkommer utveckling och att saker som går från offentlig till privat drift därmed också per automatik går från närande till tärande.

Problemet som vi upptäcker allt tydligare idag är dock att exakt de problem som försatte tidigare generationers politiker i ett underläge gentemot de egna verksamheterna nu kommer tillbaka i denna nya miljö vi har skapat oss – ofta till och med värre. Det är det som  grundtonen i den diskussion som initierades av Carin Jämtin när hon häromsistens red till strids mot alltför stora vinstuttag ur den offentligt finansierade skolan och sjukvården.

Jämtins perspektiv är pengarna. Hur ser vi till att det är eleverna som får del av åtminstone merparten av de effektivitetsvinster som görs inom skolan, och att dessa värden inte plockas ut i privat vinst? Och detta är en central fråga – om den också kopplas tydligt till kvalitetsperspektivet.

Jag tror det stora problemet är att vi aldrig gjorde hemläxan den där gången för länge sedan, utan trodde att en ny modell (den gången med konkurrensupphandlingar, nu är det kundval som är på modet) skulle lösa problemen åt oss. Men om vi inte har verktygen att verkligen definiera, mäta och följa upp kvalitet och om vi inte har modet att med kraft styra och stå upp för medborgarperspektivet spelar det egentligen ingen roll vilka modeller vi sedan väljer att använda oss av.

Samtidigt har de som varit kritisk till olika pengsystem, inslag av privata entreprenörer och simulerade marknadslösningar (och jag är en av dem) ofta missat grovt i kritiken genom att förfalla till polemiska förenklingar. Allt privat är naturligtvis inte sämre än offentligt, och det finns mycket en progressiv vänster kan lära av de senaste tio-tjugo årens utveckling – inte minst vad gäller medborgarnas valfrihet och vikten av att på olika sätt bejaka möjligheten till att ta initiativ även utanför de traditionella byråkratiska strukturerna.

Att tro att vinstintresse är den drivkraft som i sig som kommer att skapa kvalitet i den gemensamt finansierade välfärden är naivt och farligt (läs för övrigt gärna Göran Rosenbergs utmärkta text på temat). Men hur ser vårt alternativ ut? Och hur genomför vi det i det landskap vi nu befinner oss i? Eller med andra ord: hur fångar vi upp de krav medborgarna ställer på den gemensamma välfärden och gör dessa till politik och i förlängningen verklighet?

Jag tror att det finns några nycklar. Tydliga och uppföljningsbara kvalitetskriterier. Rättvisa ersättningssystem som verkligen styr mot rätt saker. Naturligtvis tillräckliga resurser (som är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kvalitet). Men vi måste gå vidare bortom det. Hur uppmuntrar vi organisationer där de som befinner sig närmast själva verksamheten – personalen “på golvet” – får så stora möjligheter som möjligt att verkligen påverka och förbättra verksamheten? Hur utvecklar vi ledarskapet? Hur stärker vi samverkan mellan forskning, utveckling och verksamhet – på alla nivåer? Hur blir vi bättre på att på olika sätt mer direkt fånga upp medborgarna/brukarnas konkreta synpunkter och åsikter om hur det fungerar och inte fungerar? 

Och hur kan vi förklara vår vision om en modern, dynamisk, utvecklingsbenägen och högkvalitativ välfärdssektor på ett sätt att det också går att uppbåda ett folkligt stöd för den? Där ligger den stora utmaningen just nu. Jag hoppas att Carin Jämtins vinstutspel ska vara startskottet för en välbehövligt debatt i just den riktningen.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

6 kommentarer:

Anonym sa...

Bra inlägg. Man kan ta det vidare oxå. Jämför hur underleverantörer funkade på 1970-talet. Man vill ha produkt x för pris y till kvalite z. Idag står underleverantörer för innovationen och produktutvecklingen medan företaget som beställer stpr för riktningen, typ bensinsnåla bilar tack. Vi som Socialdemokrater skulle kunna ingå partnerskap med utförare och peka på exemplevis orättvisor som ojämlik vård mellan kön eller beroende på var du bor och låta "politikens" underleverantörer står för utvecklingskraften. Det kräver tillit och förmåga att se politiska utmaningar istället för att skjuta ner verktygslådan dock.
Hans Dahlgren

Hans Kilsved sa...

Så här skrev jag i en ledare i Tiden någon gång i början av 1990-talet:

"Är det socialdemokratiska alternativet till check och peng att man förvisso håller kvar vid de kollektiva ersättningssystemet, men ger resultatenheterna schablonersättningar kompletterade med särskilt framförhandlade ersättningar för särskilda sociala mål?"

Denna linje är inte prövad.

ulf sa...

Hej Johan " Hur uppmuntrar vi organisationer där de som befinner sig närmast själva verksamheten – personalen “på golvet” – får så stora möjligheter som möjligt att verkligen påverka och förbättra verksamheten?"

Det bittra svaret på det, är att partiet har lovat att genomföra överenskommelsen Mönsterarbetsplatser i några valrörelser, men svikit när det har kommit till kritan.

Men okej, Mona Sahlin kanske håller vad hon har lovat om vi vinner valet.

För att få kvalite i omsorgen om barn, äldre och funktionshindrade (jag kan inte vård och skola) så handlar det till 90 % om hur man man behandlar personalen som ska utföra tjänsterna. Jag menar att det finns två stora problem inom det kommunala. Om man löste dessa så kan allting annat lösa sig. Utan att lösa detta så kan inte det andra lösa sig.

Det viktigaste för kvaliten inom relationella personalintensiva omsorgstjänster är kontinuiteten.
Om man bygger verksamheten på timvikarier och AVA-timmisar och har en personalplaneringshorisont på högst en vecka så är det omöjligt att utveckla den tillit mellan brukare och omsorgsgivare som är avgörande för att skapa kvalite.
Vill partiet ha kvalite i välfärdstjänsterna då är svaret tillsvidareanställningar och rätt till heltid utan några undantag.
(En trevlig bieffekt av dessa två krav är att man ger trygghet och stärker de tre grupper som partiet säger sig företräda/värna= kivinnor, arbetare och invandrare).

Det andra problemet för kvaliten inom den skattefinansierade omsorgen är ledarskapet. En dålig chef kan förstöra vilken verksamhet som helst. Den nöten är lite svårare att knäcka, men uitbildning är ett svar. Högre löner för cheferna ett annat.

Ulf Bjerregaard

PS. Visste du föressten att den kommunala personliga assistansen betalar de privata assisatnsbolagen för deras arbetstagares 14 första sjuklönedagar. Med sådana villkor är det inte så svårt att göra profit på skattebetalarnas bekostnad.

Unknown sa...

Jag tycker att du ger en lite missvisande bild av vad Jämtin skrev. Hon var inte emot för mycket vinst - hon var emot vinstuttag helt och hållet. Och det var inte begränsat till vård och skola - skattepengar ska inte gå till vinst, var vad hon skrev.

En radikal tanke. Radikalt feltänkt, skulle jag säga. Varken bygget av skolan eller städandet skulle kunna skötas av vanliga företag. Polisbilar skulle byggas av - vem? Läkemedel, skulle de uppfinnas och tillverkas i statliga fabriker? Så här tyckte Socialdemokraterna 1970. Sedan dess har de flesta i partiet tänkt om. Det finns ingen principiell skillnad mellan läkemedelstillverkning och att ge läkemedlen till patienterna. I båda fallen bör vi släppa in privata företag, så länge de gör ett bra jobb. Det viktiga är att hålla en skarp kvalitetskontroll - och det gäller oavsett om tjänsterna utförs i offentlig eller privat regi.

Johan Sjölander sa...

Så här skrev Carin (klippt direkt ur artikeln):

"Därför anser jag att svensk lagstiftning måste ändras, så att en vinstbegränsning införs inom den privat drivna välfärden. Jag vill att regeringen snarast utreder hur en sådan lagändring kan genomföras.

Jag vill också att Socialdemokraternas partikongress i höst ställer sig bakom principen att möjligheterna till vinstuttag ska begränsas hos välfärdsentreprenörer."

Alltså. Begränsas, inte föbjudas, och tydligt fokus på verksamheter (däremot har du rätt att hon hänvisar även till exempelvis äldreomsorgen och inte bara skola och sjukvård).

Och detta kan man såklart tycka olika om. Men att blanda ihop det med att det offentliga inte ska kunna köpa produkter, byggtjänster eller ens läkemedel på marknaden är ett felslut.

Om Carin Jämtin hade uttryckt en moralisk skepsis mot privat vinst vore det en sak. Men jag tycker hon har ett rätt tydligt fokus på att hennes mål är att se till att skattepengarna går till elever och brukare i så hög grad som möjligt. Det tycker jag är en sund utgångspunkt.

Skrev mer om det här på:

http://johansjolander.blogspot.com/2009/08/vad-vinstdebatten-handlar-inte-handlar.html

Unknown sa...

Det är väl glasklart i artikeln att Jämtin med begränsning menar att företagen går med vinst, men att inget får delas ut. Här är det centrala, principiella resonemanget:

"Skattepengar måste alltid användas till det som de är avsedda för, det vill säga välfärd. Detta ser jag som en av politikens viktigaste uppgifter: att förvalta våra gemensamma resurser till allas bästa.

Dit hör inte vinstutdelning till riskkapitalister och företagsägare. Vinster som kan göras ska i stället användas till att finansiera höjd kvalitet, såsom bättre mat för äldre eller utökad stödundervisning i skolan, eller på annat sätt komma skattebetalarna till godo."

Ingen vinstutdelning alltså. Jag kan inte heller se något som drar upp en skiljelinje mellan att driva en skola eller att bygga en skola. Det är ju möjligt att hon ändå menar att det finns någon skillnad som motiverar helt motsatt politik på vissa områden, men det framgår i så fall inte i artikeln.

Och om det ska vara en skiljelinje - är det inte konstigt att den ska vara att mansdominerade företag får gå med vinst, och att kvinnodominerade inte får det?