Stig Björn Ljunggren tillhör den grupp opinionsbildare som under lång tid fått sätta tonen i diskussionen om svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det gör han ofta alldeles utmärkt. Det finns ett sorts folkligt bärs och brännvins-tilltal i hans retorik som gör honom befriande unik i svensk offentlighet. Jag håller inte alltid med men det är ofta fyndigt. Ibland till och med pricksäkert. Därför är det med stort intresse jag läser hans inlägg i UNT: Det kräv(s) en politisk plattform. Särskilt kul är att texten åtminstone har ambitionen att gå bortom den rena meta-debatten och faktiskt också närma sig frågan om politikens innehåll. Problemet blir bara att detta steg gör det uppenbart vilka svagheterna i resonemangen är. Och varför behovet är så stort att gå vidare.
Texten är till största delen en väldigt Stig Björn Ljungrensk (SBL) analys av tillståndet i socialdemokratin och synen på partiledarskapet som jag här tänkte lämna därhän. För i slutet av artikeln kommer nämligen något mer intressant; en sorts skiss för ett framtida politiskt s-program. Den delen tänkte jag titta närmare på.
SBL börjar med att slå fast att socialdemokratin "åter [måste] stå för tillväxt, industri och sysselsättning. Arbetslinjen, inte bidragslinjen." Därefter förtydligas: "Socialdemokratin måste visa hur kunskapssamhällets utmaningar kan mötas med kraftiga forskningssatsningar, ospärrad högskola, kompetenskonton för återkommande utbildning och arbetskraftsinvandring utan bärplockarelände. Partiet måste kunna stå för en trygg energipolitisk lösning, flexibel föräldraförsäkring, en mer fördelningspolitisk rut-reform, hållbara städer och höjd pensionsålder. Samt en trovärdig satsning på fler företag."
Den första svagheten blir uppenbar; bristen på konkretion. Vad innebär "en trovärdig satsning på fler företag"? Åtminstone sedan Mona Sahlin första gången intog näringsdepartementet har den officiella socialdemokratisk linjen varit att partiet är småföretagarnas största vänner. Det har inte gått hem. Det missnöje som "pratministern" Maud Olofsson skapade med sin oförmåga att leva upp till de högt ställda förväntningarna hos landets småföretagare lyckades inte - trots utmärkta insatser från exempelvis Luciano Astudillio - omvandlas till ökat förtroende för (S) i företagarfrågan under förra mandatperioden.
Kanske är det därför så att själva frågan är felställd? Att ett näringspolitiskt fokus på antalet företag inte är det vettiga. Gunnar Wetterberg tillför ett intressant perspektiv när han i en krönika i Expressen pekar på hur snedvridet det hårda politiska fokus på småföretagen vi har i Sverige blivit. Wetterbergs syfte är nu att kritisera värnskatten som din genomsnittlige mellanchef måste betala genom att jämföra med de betydligt förmånligare 3:12-reglerna som gäller för landets egenföretagare, men bortsett från det - ligger det inte något i den grundläggande analysen? Att framtiden för svensk ekonomi avgörs med hur produktivt vårt näringsliv är och när det gäller produktivitet finns det inget som säger att stora företag är sämre än de små?
Argumentet för att fokus bör ligga på just fler företag brukar - förutom en i grunden romantisk föreställning om småföretagande och entreprenörskap - vara att svenskt näringsliv i princip består av samma företag som det alltid gjort och att det behövs ökat tryck i strukturomvandlingen och mer av en "kreativ förstörelse". Men även om vi accepterar detta synsätt: är det då inte snarare växande än just fler företag näringspolitiken bör inriktas på? Kanske är det fler storföretag Sverige behöver, snarare än småföretag? Frågan måste åtminstone få ställas.
Detta kan tyckas vara en onödigt lång utvikning runt ett ordval i SBL:s artikel som kanske inte ens var särskilt välövervägt, men jag menar att det fångar någonting som jag tycker är värt att uppmärksamma. För när det gäller förslagen i övrigt så spretar det. Å ena sidan har vi industripolitik och kraftfulla satsningar på forskning (som är bra politik, men frågan kvarstår: vad nytt ska göras på dessa områden som socialdemokratin inte tidigare försökt sig på), "trygg energipolitik" (som ju är omöjligt att vara mot - vem är för en otrygg energipolitik - men som förmodligen är kodspråk för någonting om kärnkraften), ett resonemang om kompetenskonton (som är intressant) och om "arbetskraftsinvandring utan bärplockarelände" (låter också sympatiskt, om än minst sagt oklart vad det innebär), funderingar runt pensionsåldern och föräldraförsäkringen (som tål att diskuteras båda två) samt diverse andra ströförslag ("ospärrad högskola", "hållbara städer", samt "en mer fördelningspolitisk rut-reform" vilket ju låter sympatiskt men som jag också har väldigt svårt att förstå hur den skulle kunna gå att motivera ekonomiskt - om man verkligen är beredd att göra den fördelningspolitiskt korrekt dvs).
Som sagt - en uppsättning förslag som alla kan diskuteras i sig. Men som inramas i en berättelse, en övergripande historia om en motsättning mellan en arbets- och en bidragslinje. En berättelse som rent konkret inte har någon bäring på de faktiska förslag Ljunggren sedan skissar på eftersom inget av förslagen ju har något med varken bidrag eller gemensamma tygghetförsäkringar att göra.
Stig Björn Ljunggren gör - och det ska han ha heder för - ett tappert försök att konkretisera vad en socialdemokratisk politikomläggning från denna "bidrags-" till "arbetslinje" skulle kunna innebära. Men problemet är att detta resonemang tar sin utgångspunkt i någon sorts politisk metavärld där symbolfrågor ska betas av och hanteras och inte i hur svensk ekonomi och arbetsmarknad faktiskt fungerar. Ja, resonemanget till och med cementerar denna metavärld genom att just sätta upp motsättningen mellan arbete och bidrag som någon sorts reellt politiskt vägval, som om det på riktigt fanns en motsättning mellan anständiga sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och en långsiktig ekonomisk utveckling. Vilket det ju naturligtvis inte gör.
Det finns som Sandro Scocco påpekade under förra veckans överläggningar med den socialdemokratiska kriskommissionen två sätt att öka tillväxten i en ekonomi. Genom att öka produktiviteten och/eller genom att öka antalet arbetade timmar. En socialdemokratisk tillväxtpolitik bör ta sikte på bägge dessa utmaningar. Då handlar det om höjda utbildningsnivåer (tycker exempelvis att TCO:s förslag på en gymnasiegaranti är väl värt att uppmärksamma), forskning, infrastruktur men också en omläggning av senaste årens uppenbarligen misslyckade skolpolitik, integration, kraftfulla åtgärder som tar sikte på att komma åt kvinnors lägre deltagande på arbetsmarknaden och ofrivilliga deltidsarbete, satsningar mot ohälsa och långtidsarbetslöshet - för att bara skumma på ytan.
Då blir själva utgångspunkten att världen bäst förstås genom att analyseras i termen av gamla socialdemokratiska falangstrider uppenbart otillräcklig. Istället måste slagordet varken höger eller vänster utan framåt fyllas med konkret innehåll. Ett första steg där är att vara väldigt noga med vilka motsatspar vi sätter upp när vi försöker beskriva verkligheten. Det tycker jag inte riktigt Stig Björn Ljunggren lever upp till i dagens text.
***
Min text från igår om de försiktiga vårkänslor socialdemokratins intellektuella generationsskifte fyllde mig med fick för övrigt en hel massa positiva reaktioner från tex Alexandra, Marika, Peter, Kristian och även moderaternas Mary. Kul, och tack för länkar.
***
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, Stig Björn Ljunggren, tillväxt, arbetslinje och annat intressant
8 kommentarer:
Klokt och välformulerat!
På Ljungrenfronten intet nytt....
Mera därom i morgon på:
http://www.s-info.se/silfverstrand
Om man kan kosta på sig ett erkännande att SBL ställer de rätta frågorna - och även presterar några rätta svar - så måste man konstatera att Sjölander presterar ännu fler rätta svar.
Fler företag har väl ingen någon mot, men det är växande företag som vi behöver, gärna fler storföretag.
;
Konstaterar att SBL skriver under som "statsvetare
medlem i socialdemokratiska Laboremus, Uppsala" och inte med sin riktiga yrkestitel, nämligen lobbyist på byrån Greyling.
Borde vi inte lärt oss något av Primegate?
En del kloka synpunkter.
Låt mig smälta lite.
Jag har nu grunnat färdigt.
Mitt problem var att försöka hitta en undertext som jag kunde polemisera emot, samtidigt som jag plockade sönder övertexten.
Men det misslyckades. Vi är väl i stort sett eniga.
Växande företag eller växande näringsliv är förstås viktigare än att det blir fler företag. Förvisso tror jag vägen framåt går via det senare, men det har inget egenvärde att vi alla blir företagare genom att bli F-sedlade.
RUT uppfattar jag som ett sätt att beskatta tjänster som tidigare varit helt skattebefriade. Från svart till vitt.
Det är dock uppenbart att det finns en motsättning mellan bidragslinjen och arbetslinjen, ingen antagonistisk motsättning, eller kvalitativ, men däremot i frågan om betoning.
Och om det inte finns en EGENTLIG politisk skillnad i synen på hur arbetslinjen ska kombineras med välfärdssystemet, så finns det åtminstone ett kommunikativt problem som socialdemokraterna misslyckades med 2006 och 2010.
Visst, vi ska akta oss för att göra mer substans av en sådan misslyckad kommunikation, men vi ska heller inte tveka att identifiera och diskutera de som faktiskt ser det där med tillväxt som något andra får fixa, eller att arbete egentligen är ett otyg.
Boschmanerna finns hos socialdemokraterna också, och det aristokratiska idealet om den arbetsfria tillvaron jäser upp ibland, inte minst i skuggan av Den Stora Kometen som sägs vara i analkande.
Men som sagt. Låt oss inte göra detta till ett större problem än vad det är.
Jag gillar den Sjölanderska texten som pekar på ett problem med Stickans texter (vilket bekräftas av hans eget inlägg här ovanför, det där med att "hitta på" olika under- och övertexter som är antagonistiska), nämligen att han grovt förenklar, ofta till svart eller vitt. Exempelvis så är det antingen tillväxt eller välfärd, antingen arbetslinje eller bidragslinje. Partiet har hela tiden talat om att tillväxt och välfärd är två sidor av samma mynt för att beskriva sambandet. Det enda som Stickan har rätt i är att Högeralliansen lyckets i sin propaganda att framställa dem som försvarare av arbetslinjen och oss som bidragspartiet. Och detta kommunikativa problem är något vi måste ta till oss men det innebär inte att vi är "tillväxtfientliga". Jag saknar också i Stikkans argumentering en problematisering av tillväxt. Nej, det verkar vara tillväxt rakt av. Preciserar man sig inte så är det lätt att det uppfattas som tillväxt=vinstmaximering. Vi i S kan knappast tänkas tolerera en sådan politik, särskilt eftersom den inte innehåller ett ifrågasättande av tillväxt på bekostnad av arbetsstress, arbetsmiljö, hållbarhet i förhållande till resurser osv.
Slår mig inledningsvis att jag möjligtvis faktiskt är en liten del av problemet eftersom jag emellanåt kan känna någon form av sympati för den typ av individualism exempelvis Oscar Wilde i sin njutbara "The soul of Man under Socialism" menar är möjlig i en värld där vi genom en kombination av teknisk utveckling och radikal fördelningspolitik gjort det tvingande lönearbetet överflödigt. Men å andra sidan har jag nog tillräckligt mycket Luther i mig för att den typen av "gentlemannaideal" inte ska få ta överhanden. Tror att jag landar i någon sorts väldigt sossig dialektisk kompromiss när idealet blir det goda, kreativa och utvecklande arbetet för alla. Vilken ju går väldigt bra att kombinera med den tillväxtlinje jag skissar på i mitt inlägg ovan.
(detta med anledning av SBL:s kommentar om det aristokratiska ideal om arbetsfri tillvaro som tydligen jäser upp ibland inom socialdemokratin.)
Annars får jag väl bara tacka för alla kommentarerna. Trevligt, måste jag säga.
Skicka en kommentar