"År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor." Det skriver socialdemokratiska studentförbundet ordförande Magnus Nilsson i ett inlägg på sajten s2013 och fortsätter: "25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund." Och här sätter han fingret på något alldeles avgörande.
För den som vill ha en bild mer på detaljnivå (i det här fallet ur stockholmsperspektiv) över vad som håller på att hända med den svenska skolan rekommenderas detta inlägg från Marika Lindgren-Åsbrink. Det skrevs förra hösten och jag kommenterade det själv som valrörelsens viktigaste blogginlägg. Fortfarande vägrar jag tro annat än att valresultatet hade sett åtminstone något annorlunda ut om vi inom socialdemokratin förmått fokusera på denna typ av centrala frågor istället för att sväva ut åt både det ena och det andra hållet. Hade vi fått valrörelsen att handla om hur skolresultaten sjönk i takt med lärartätheten under ett borgerligt styre i Stockholms förortsskolor hade slutreslutatet blivit ett annat. Tror jag.
Skolfrågan är central eftersom den rör så många olika nervsträngar i samhället. Så gott som alla av oss har en egen relation till skolan - antingen direkt (vi eller våra barn eller barnbarn går där) eller indirekt (vi minns åtminstone hur det var). I dagens kunskapssamhälle blir det påtagligt hur viktig skolan är för att lägga grunden för landets framtida välstånd. Men i Nilsson och Lindgren-Åsbrinks inlägg hittar vi ytterligare en resonansbotten. Skolan är också grundbulten i drömmen om ett samhälle som faktiskt erbjuder alla sina barn och unga någon form av jämlika möjligheter.
Kanske kan man säga att skolan är den liberala drömmen (i ordets mest positiva bemärkelse) prövad inför verkligheten. Får den fattige verkligen samma chans som den rike? Räcker det med egen ansträngning för att ta sig till toppen? För alla? Eller ser vi andra mekanismer som träder in och i praktiken ser till att loppet är förutbestämt, att banan är riggad från början?
Modern forskning pekar som jag ser det på att den teoretiska spänning mellan de som förespråkar jämlikhet i utfall och de som istället förordar allas jämlikhet i chans när det kommer till praktisk politik är överdriven. Den sociala rörligheten (dvs jämlikhet i chans) är störst i samhällen som också präglas av en hög grad av jämlikhet i utfall (se till exempel denna utmärkta rapport och forskningssammanställning).
Det är inte svårt att föreställa sig hur dessa samverkande mekanismer ser ut. Ojämlikhet reproducerar sig själv, och vad skulle hindra personer som uppnått fördelar på vissa områden från att också växla över dessa till fördelar även på andra områden (som tex att deras barn ska få bättre förutsättningar att lyckas än andra)? Dessa mekanismer torde också bli starkare ju högre insatserna är, det vill säga, när priset för att "misslyckas" blir större.
Jag har alltid sett socialdemokratin som bärare av det bästa i den liberala politiska traditionen. Därför finns det anledning att verkligen utmana borgerligheten på skolans område. Och att ett grundtema i den utmaningen bör vara just jämlikheten. Utifrån vetskapen att frånvaro av jämlikhet leder till inte bara ett mer orättvist samhälle, utan också ett enormt mänskligt och ekonomiskt resursslöseri.
En av Jan Björklunds största skolpolitiska reformer har varit minska kunskapskraven på vissa mer praktiskt orienterade utbildningar och se till att de inte längre blev högskoleförberedande. Det har inneburit ett massivt fall i intresse för just dessa utbildningar, och åtminstone Stockholms tunnelbana har senaste tiden varit nedlusad med reklam för gymnasieskolor som bedyrar att just deras utbildning inte stänger några dörrar utan tvärtom leder till högskolebehörighet.
Och just där, där människors drömmar krockar med den borgerliga regeringens sållningsskola, finns möjligheten för något nytt att växa fram.
På tal om jämlikhet så är för övrigt Dag Larssons inlägg om Klassamhället och cancerdödligheten närmast att betrakta som dagens obligatoriska läsning. Peter Andersson skriver också om ojämlikheten i vården. Johan Westerholm skriver om motsättning mellan folkhälsa och kvartalskapitalism. Alla värda att läsa.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, jämlikhet och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar