Valrörelsens viktigaste blogginlägg

Den rödgröna regeringsplattform som presenterades idag inleds med en hänvisning till jämlikheten. Sverige ska vara ett jämlikt land, konstateras koncist och kortfattat i själva öppningsmeningen. Längre ner förklaras varför: Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Jag tänker på dessa ord samtidigt som jag läser vad som borde vara valrörelsens viktigaste politiska blogginlägg. 

Inlägget är skrivet av Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad och det tar sin utgångspunkt i de dråpligt felplacerade moderataffischer som dykt upp i stockholmsförorten Rinkeby med texten Sveriges bästa skola ska finnas i Danderyd. Men egentligen handlar inte inlägget om vad som händer i Danderyd. Det handlar om Rinkeby. Och det handlar egentligen om så mycket mer.

Kärnan i resonemanget är den här enkla bilden:

Vad bilden visar är hur stor del av eleverna som efter nionde klass är behöriga till gymnasiet i två Rinkebyskolor. I bägge fallen ser vi precis samma utveckling. Mellan åren 2002 och 2006 (rödgrön majoritet i stadshuset) ökade andelen och fler elever klarade sig igenom grundskolan. Sedan 2002 och fram till förra året (borgerlig majoritet, dvs alliansen) har den sjunkit. 

Ja, men det kan ju ha med en massa saker att göra, tänker nu någon. Det behöver ju inte vara politikens fel. Och så är det naturligtvis. Men Marika visar genom en annan bild upp den absolut mest troliga förklaringen till vad som har skett. Nämligen den att lärartätheten har sjunkit i dessa skolor. Vilket har med resursfördelningen att göra. Vilket i allra högsta grad är politik.

Alltså. Genom en på ytan fruktansvärt tråkig och byråkratisk åtgärd som att ändra i resursfördelningen flyttas resurser som tidigare fanns i skolor med stora behov (typ Rinkeby) till andra skolor med elever med bättre förutsättningar att klara skolan med sig hemifrån. Det leder till att skolorna med större behov har råd att anställa färre lärare, vilket gör att lärartätheten minskar. Och detta gör, något som Marika också belägger i sitt inlägg utifrån den tillgängliga forskning som finns, att färre elever klarar av kunskapsmålen eftersom ordentligt med lärartid är något som krävs för att personer utan studievana med sig hemifrån ska kunna klara utbildningen. Ett förändrat resursfördelningssystem innebär i slutändan alltså dramatiska effekter för människor av kött och blod, och deras förutsättningar att leva ett rikt liv efter eget huvud.

Så långt Marika. Och inlägget är viktigt i sig, inte minst eftersom det obarmhärtigt sätter strålkastarljuset på hyckleriet när folkpartister som Jan Björklund hävdar sig vilja lägga om skolpolitiken för att gynna "arbetarklassens barn". Det här är vad de gör när de verkligen får makten (ansvarig politiker, skolborgarrådet i Stockholms kommun, är folkpartist).

Men det finns också en större diskussion här, som kopplar tillbaka till inledningsorden i det rödgröna valmanifestet. Och den handlar om att jämlikhet faktiskt är något mer än ett fint ord, en dekoration att pryda de högtravande deklarationerna med. Jämlikhet handlar om ett grundläggande förhållningsätt människor emellan, om själva fundamentat i den gemenskap vi kallar samhälle.

Centerledaren Maud Olofsson brukar ofta säga att hennes politiska mål är att åstadkomma ett "värderingsskifte" i Sverige. Jag tror inte vi ska underskatta detta. Och vad som händer med skolorna i Rinkeby och vår beredskap att låta detta ske är en del av detta värderingsskifte. En annan centerpartist - relativt ung och vad jag kan bedöma det rätt begåvad - skrev häromsistens på sin blogg utifrån rapporter om stora skillnader i hälsa mellan olika sociala grupper att "[v]arför tror rapportförfattarna (och TT) egentligen att en del tjänar mer stålar än andra? KAN det möjligen vara så att folk som tar större ansvar för sig själva och sina familjer ser till att skaffa sig bra utbildning? KAN det vara så att folk som väljer att inte slappa bort livet - och har synpunkter på när deras barn visar prov på sådana strävanden - faktiskt tjänar bättre än andra?"

Alltså: fattiga är sjuka eftersom de är lata, och det är det faktum att de är lata som gör att de är fattiga. Rikedomen är rättvist fördelad i Sverige och hur bra du har det ekonomiskt har bara att göra med din egen ansträngning. Att människor har väldigt olika förutsättningar och att dessa förutsättningar sedan i hög utsträckning kommer att prägla både ditt liv och sedermera också dina barns tänks liksom bort.

Utifrån denna logik motiveras sedan en politik som sätter ojämlikheten i fokus. För eftersom de grundläggande skillnaderna är rättvisa - beroende av olika grad av ansträngning - så blir det också mer rättvist ju större vi låter dessa skillnader bli. Omfördelning för att öka jämlikheten blir att fördela från de flitiga till de lata.

Resonemanget om ansträngning faller dock vid första bästa kontakt med verkligheten. Eller som jag skrev i en kommentar till inlägget ovan (jag fick aldrig något svar): "... menar du att de jobb som är de lägst betalda också är de minst ansträngande? Undersköterskan som släpar tungt på tuffa arbetstider? Killen på slakteriet, där man vet att kroppen kommer att ta slut långt före 60? Kvinnan som rycker ut mitt i natten för att torka upp avföringen i Edward Unsgaards trappuppgång? Dessa människor anstränger sig mindre än snubbarna i bakåstlick som vaskar skumpa på Stureplan? Är du seriös? Tror du på det där själv?" För det är ju så enkelt att inkomstfördelningen i en fri ekonomi bygger på marknadsprinciper som för all del kan vara väldigt effektiva, men som har väldigt lite med moral att göra. Och dessutom är - som sagt - utgångspunkterna väldigt olika människor emellan.

Hela detta teoretiska resonemang blir väldigt konkret i Marika Lindgren Åsbrinks exempel ovan. För låt oss vara ärliga; vad det handlar om är inte att Rinkebys skolor ska ha lika mycket pengar som skolorna i Bromma eller innerstan. De ska ha mer pengar, så att de kan anställa fler lärare, eftersom detta är det enda sättet för dem att uppnå samma resultat. Jämlikhet handlar inte om millimeterrättvisa, det handlar om lika livschanser för alla, något som kräver olika resurser. Eller om vi vänder på steken; det viktiga är att skolan ger alla elever redskapen att ta sig vidare, inte att alla elever får exakt lika mycket stöd.

Men det bygger på att vi förstår att Rinkebys elever inte är latare än ungarna i Äppelviken: de har bara sämre förutsättningar. Och det är där värderingsskiftet kommer in. För när begrepp som "eget ansvar" perverteras och inte längre handlar om de moraliska skyldigheter vi som samhällsmedborgare har mot oss själva och mot andra utan helt enkelt blir en fråga om att du själv är ensamt ansvarig för hur bra eller dåligt du råkar ha det, då har det hänt något mycket allvarligt. 

För då handlar plötsligt det "egna ansvaret" inte om allas vårt ansvar för samhället, din skyldighet att reagera mot orättvisor, stå upp för det som är rätt etc etc, utan blir bara ett sätt att i praktiken avhända sig ansvar för "de andra" (och "eget ansvar" ska läsas som att du inte har ansvar för "de andra"). Om vissa har svårare att klara sig igenom skolan på grund av olika förutsättningar så är det deras problem, inte mitt. Och naturligtvis är även denna väg till helvetet kantad med de ädlaste föresatser, för vi gör ju detta i den noblaste förställningen att i förlängningen tjänar alla på att just jag sätter mitt eget välbefinnande i högsätet. Men resultatet blir lik förbannat ett samhälle som slits itu.

Det finns en fantastisk och skrämmande träffande scen i underbara BBC-produktionen House of Cards (just den här scenen är med i andra delen, To Play the King) där huvudpersonen den konservativa premiärministern Francis Urquhart (ett välklätt och distingerat mellanting mellan en manlig Thatcher,  Shakespeares Richard III och Nicolo Machiavellis mest utstuderade Furste) frågar en tilltänkt hyperbegåvad kvinnlig nyliberal rådgivare hur bra hon tycker det går. Hon svara någonting i stil med att det går utmärkt, den konservativa regeringen behåller sin maktbas genom att gynna de 44 procent av befolkningen de behöver och skiter i resten. Det fångar även svensk politik i dagsläget ganska bra. Och precis som i teveserien klär dagens svenska högerpolitiker denna krassa intressepolitik i moraliska kejsarkläder (uppmuntra de flitiga och begåvade, etc etc).

Men i Rinkeby kastas framtida begåvningar bort. På grund av just den politik som hävdar sig vilja uppmuntra framgången. Det är inte enbart ett lokalpolitiskt problem i Stockholms kommun. Det är en tydlig ideologisk illustration av vad den här valrörelsen egentligen handlar om. På ytan försöker den borgerliga alliansens företrädare (åtminstone de framgångsrika av dem) skyla över detta genom en retorik som antyder att de politiska skiljelinjerna idag är marginella, tekniska, handlar om procentenheter på marginalen - och personlig kompetens. Men retoriken speglar inte verkligheten.

Dagens rödgröna regeringsförklaring innehöll både ansatser och konkreta förslag som visar på ett alternativ till den förda politiken. Flera av förslagen är överraskande bra och offensiva (se tex sammanställning i DN). Men det gäller att få ihop detta till en samlad berättelse. Det gäller att visa att valet mellan skattesänkningar och välfärd inte bara är en fråga om egenintresse utan också är en fråga om moral. Om vilket ansvar vi är beredda att ta, inte bara för vår egen lycka och framgång utan även för det samhälle vi lever i.

Jag har full respekt för den plånboksargumentation som präglar årets valrörelse. Pengar är viktiga. Framförallt för den som har lite av dem. Att de allra flesta människor i ordets mest avskalade betydelse tjänar på en ambitiös välfärdspolitik är en sanning värd att påminna om, gång på gång (se tex SvD:s privatekonomiska analys här). Jag har också full förståelse för de rödgrönas vilja att visa att det egna politiska alternativet inte bara handlar om "hjärta" utan om i minst lika hög utsträckning "hjärna". Jag har länge argumenterar för att de rödgröna helt enkelt måste ta matchen med borgerligheten runt de hårda frågorna om ekonomi och arbetslöshet (tex här).

Men i slutet av dagen är det inte egenintresset som kommer att avgöra det här valet till de rödgrönas fördel. Det borde istället vara den typ av exempel som Marika visar upp. Kompletterat med tusentals andra berättelser om mänskligt slöseri som uppstår i kölvattnet av en borgerlig omfördelningspolitik. Det är  först då satsningarna på jobb och välfärd får kött och blod. Det är då kraven på en ny regering blir någonting mer än bara en vilja att se lite personrotation på taburetterna, utan istället blir ett moraliskt upprop som tar sin utgångspunkt i en djupt förankrad känsla av att någonting som håller på att hända med det svenska samhället just nu är i grunden fel.

Den rödgröna politik som presenterats idag och den senaste tiden utgör en utmärkt bas för en sådan moralisk kritik mot den sittande regeringen. Eftersom den visar på att det finns ett ansvarsfullt alternativ, en annan väg framåt. Och inte minst eftersom den visar på att det inte ens krävs särskilt stora uppoffringar från någon sida för att bygga landet mer anständigt igen (och nej, jag tycker inte det är anständigt när sjuka människor kastas ut ur sjukförsäkringen för att bevisa någon form av poäng, heller när skolor med de största behoven får sina lärarresurser beskurna); det handlar inte om stora skattehöjningar utan om att prioritera bort framtida skattesänkningar för mer angelägna ändamål.

 Ett sådant budskap borde gå att vinna val på. Det är några hiskeligt spännande veckor vi har framför oss.

Läs mer om den rödgröna regeringsplattformen: SvD, Göran Eriksson (SvD), Henrik Brors (DN), DN, Annika Creutzer, Expressen, Jens Holm, Veronica Palm, s-buzz, Jonas Sjöstedt, HBT-sossen,  Martin Moberg. Om Marika Lindgrens Åsbrinks postning skriver bland annat PeO Walström, Ali Esbati, Staffan Lindström och allas vår Tingeling.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, jämlikhet, val 2010, rinkeby, skolpolitik, rödgröna, regeringsplattform, rödgrön regeringsplattform, House of Cards, moral, rättvisa, Johan Hedin och annat intressant