Jag missade början av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Det var synd. För om jag förstod det rätt pratade han om rymden. Spekulerade lite i det där med liv på andra planeter. Och det är ju roliga grejer. Å andra sidan hörde jag slutet. Där förklarade statsministern att valstriden 2014 skulle handla om färgtevens avskaffande och filmcensurens återinförande. Och det är ju också lite kul. Lite samma genre som det där med intelligenta utomjordlingar. Däremellan var Fredrik Reinfeldts Almedalstal däremot fruktansvärt tråkigt.
Nu är tanken bakom Reinfeldts tal inte så svår att förstå. Försök kapa statsmannarollen. Visa att du är hela folkets ledare. Förfall inte till billig partipolemik.
Problemet var bara att det blev så erbarmerligt. Skämten föll platt. Tror fler lyssnare än jag drog slutsatsen att de som länge hävdat att Reinfeldt egentligen är en kul kille bara han vågar släppa loss lite helt enkelt har haft fel. Reinfeldt ska inte försöka vara rolig. För det blir inte kul. Åtminstone blev det inte kul ikväll.
Omvärldsanalysen var också platt. Oengagerande. Reinfeldt misslyckades med det viktiga i ett politiskt tal, att måla bilder som folk kan begripa, att nå sin publik och skapa känslor. Nu blev det statistik. Siffror. Det undantag som bekräftade regeln, några av de internationella passagerna som blev helt ok, underströk närmast problemet i det övriga talet.
På slutet så återanvände Reinfeldt ett av de retoriska grepp han verkar gilla allra mest och använt ofta tidigare - till exempel i Almedalen. Han angrep motståndaren utan att nämna honom vid namn.
Det här greppet bygger i Reinfeldts version på två delar. Ett: Var så tydlig du kan så alla förstår vem du pratar om men nämn aldrig personen vid namn, utan säg istället "det finns de som säger att ...". Och två: ta sedan i precis hur mycket som helst, måla upp vilken vulgär bild av motståndaren du vill, för det spelar ingen roll. Du har ändå varit statsmannamässig i och med icke-namngivandet.
Därför kunde statsmannen Reinfeldt avsluta kvällens statsmannatal med att i praktiken hävda att socialdemokraten och Håkan Juholt är mot färgteve och fler kanaler än en på teven.
Seriöst? Nej. Sakligt? Ännu mindre.
Men vad spelar detta för roll. Vi talar ju ändå om en statsman. Som ibland ligger vaken om nätterna och funderar på om det finns något annat levande där uppe, bland stjärnorna.
Läs också Katrine Kielos och Victor Bernhardtz pricksäkra analyser.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, fredrik reinfeldt och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar