Sveriges Radio uppmärksammade i morse de borgerliga planerna på omfattande privatiseringar av Stockholms läns psykiatri. Det blev ett bra inslag som satte fingret på några av de allvarligaste problemen med de borgerliga förslagen. Ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg verkade också rejält pressad när hon svarade på journalistens initierade frågor. Röster från själva verksamheten var också tydliga. Nästa tisdag fattar dock häls- och sjukvårdsnämnden beslut. Om inget görs ligger privatiseringsplanerna fast, trots kritiken. För oss som vill annorlunda är det läge att höja rösten.
Jag har själv varit ute och träffat personalen på exempelvis Gröndals psykosmottagning som är de som lyfts fram i reportaget. Ska man förstå det allvarliga här måste man inse vilken typ av verksamhet det är vi pratar om. En psykos är inget du gör ett snabbt besök hos doktorn och sedan är allting bra. Istället handlar det om att bygga upp en långvarig relation. Du har en vårdkedja som rör sig från stöd i det egna hemmet till inläggning i slutenvård, i bland med stöd av tvångslagstiftning. En medarbetare jag träffade i Gröndal berättade att det tog i stort sett ett år innan en nyanställd kunde fungera fullt ut - så lång tid tar det att bygga upp bra relationer till sina patienter. Och samverkan med exempelvis sluten- och tvångsvården är helt central.
Erfarenheterna av privatiseringar inom Stockholms läns psykiatri är också minst sagt blandade. Det finns bra exempel. Men också sådana som förskräcker, där läkarflykt och kraftigt försämrad samverkan blivit reslutatet. All erfarenhet säger oss alltså att privatisering av psykiatri är ett högriskprojekt. Riskerna rör just de saker - kontinuitet, samverkan, vårdkedjor - som är så fullständigt centrala för vården av de svårast sjuka. Då måste vi fråga oss om vi verkligen är beredda att ta de riskerna.
Ända sedan mitt besök på Gröndals psykosmottagning har jag känt en växande klump av oro i magen. Detta är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera utvecklingen av psykaitrin. Istället behöver vi förstärka personalens möjligheter att göra ett bra jobb, ställa tydliga krav på kvalitet som också följs upp, stärka brukarinflytandet och förstärka vårdkedjorna istället för att splittra upp dem på ännu fler aktörer.
På måndag den den 23/4 - dagen före beslutet ska fattas - har jag och några andra tagit initiativ till ett protestmöte. Vi träffas i Liljeholmen centrum (nära Gröndal) klockan 15. Vi hoppas på en sista chans att få åtminstone delar av den borgerliga majoriteten att ta sitt förnuft till fånga.
Mötet finns som ett event på Facebook (du hittar det här). Sprid gärna. Och kom ännu hellre dit. Kanske finns fortfarande chansen att pressa fram förbättring. Och om inte så är det fortfarande viktigt att vi blir många som visar vårt missnöje.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, privatiseringar, stockholms läns landsting, gröndal, psykosvård och annat intressant
3 kommentarer:
Det är verkligen en högriskprojekt. Vårdkedjan är mycket komplex, förutom vad som nämns ovan, med många huvudmän, t ex socialtjänsten (biståndshandläggare, boendestödjare), Försäkringskassan (aktivitetsstöd/ersättning m.m.) och numera även arb-förmedling, samt vi anhöriga som kommit alltmer i kläm i vågorna av finanskrisen.
Intressanta reflektioner om privatiseringens risker. Är själv landstingspolitiker och har haft anledning att debattera ämnet, bland annat i min och Annelis nystartade blogg om våra hjärtefrågor.
Sabotera inte detta nu!
Vi inom SCO har lagt ner massa möda på att starta "Galne Gunnars psykakut" och nu vill vi tjäna massa pengar på galningarna här i samhället. Det ska löna sig att vara galen.
Tack på förhand,
Torbjörn Grane, SCO
Skicka en kommentar