söndag, februari 03, 2013

Ett sms från Södersjukhusets akutmottagning

Några minuter innan jag skulle upp i landstingsfullmäktiges talarstol kom det ett sms. Det var från Södersjukhusets akutmottagning. Två timmars väntan till triagen, berättade en sköterska jag träffat där någon dag tidigare. Jag var tvungen att svara för att kontrollera om jag verkligen fattat rätt. Menar du att det tar två timmar innan man ens blir prioriterad, undrade jag. Den första sorteringen, den som ska ta högst en kvart? Precis så, kom det lakoniskt tillbaka. 

På senaste tiden har dock allt fler blivit uppmärksamma på situationen på Stockholms akutsjukhus. Alla sjukhus utom just SöS överfulla, rapporterar DN. På Karolinska skriver chefen dystra brev till personalen och pekar på kvalitetsbristernas kostnader. Socialstyrelsen reagerar och pekar på riskerna för människors liv och hälsa. Och på Expressens ledarsida riktar Eric Erfors ett lika rasande som djupt personligt finger mot makthavare som vägrar ta ansvar för den verklighet där "[ö]verbeläggningar blivit ett normaltillstånd" (läs hela texten här).

Detta är dock inte en bild som den ytterst ansvariga politikern vill kännas vid. "Det går upp och det går ner" var det ansvariga landstingsrådet Filippa Reinfeldts kommentar i teve till det katastrofala läget på akutmottagningarna. Och istället för att fördjupa sig i diskussionen avfärdas politisk kritik i frågan, bokstavligt talat med en snarkning. 

Ska man vara rättvis är det naturligtvis inte så att det inte händer någonting. Det diskuteras framtida byggnationer. Ute på sjukhusen kämpar personalen heroiskt på, och det finns också exempel på nödvändigt nytänkande. Men ändå. Eric Erfors finger pekar på något verkligt. En situation som blivit omöjlig.

Och faktum är att det inte ens är något nytt. Varningsklockorna började ringa för länge sedan. Under senare tid har vi haft dessutom en inflyttning på uppemot 40 000 nya innevånare per år. Det vårdvalssystem som satts i sjön verkar inte ha dämpat trycket på akutsjukhusen alls. Pratar man med folk på ute på golvet så möts man istället av bilden av att Stockholmssystemet med sitt fokus på snabba besök snarare leder till att det är fler som hänvisas vidare till akutmottagningarna än tvärtom. 

Så naturligtvis borde något ha gjorts för länge sedan. Vissa saker borde inte har gjorts alls, eftersom de förmodligen förvärrar läget. Men i dagsläget hjälper till inte att sura över vad som varit. Det som krävs är istället en kraftsamling. Både investeringar, fler vårdplatser, men också nytänkande. Det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson har till exempel väckt frågan om att Nacka sjukhus kan konverteras till ett akutsjukhus.  Jag tror att vi måste vända på ett antal sådana stenar för att komma till rätta med läget. Och dessutom måste sjukhusen själva intensifiera arbetet med sin egen organisation, sina flöden och hur man jobbar. När det gäller äldre multisjuka - som Eric Erfors mamma - krävs det ett helt nytt tänkande med en vård som är uppbyggd runt och anpassar sig till patienten istället för tvärtom.

Men grunden är att det krävs att vi erkänner hur allvarligt situationen är. Slutar släta över. Visar oss beredda att göra vad som krävs. 

En stund efter min korta sms-konversation stod jag i talarstolen och debatterade situationen på våra akutsjukhus med ett moderat landstingsråd. Han menade att läget är helt under kontroll och att allt kommer lösa sig. Någonstans fångar detta Stockholms sjukvårdspolitik i ett nötskal. Den ständiga dragkampen mellan en borgerlig landstingsmajoritet och den påträngande verklighet de gör allt för att slippa diskutera och än mindre ta tag i. Och de som hamnar i kläm är patienterna.

2 kommentarer:

FV sa...

Det stora problemet som jag ser det är att alltför många söker sig till akutmottagningen istället för att vända sig till sin husläkare/vårdcentral.
Det sitter alltså folk på akutmottagningen som inte skall vara där. Deras besvär
är inte av akut art. Börja få ned den siffran. Sen förstår en del besökare till akuten inte att det prioriteras så att de med störst behov får hjälp först. Jag har själv sett och hört folk hänvisa till sin kötid...

Anders Nilsson sa...

Väldigt bra skrivet, Johan. I det läge kan bara patientperspektvet vara vägledande och att en ansvarig politiker vågar det inger bara ännu mer respekt. Respekt.