Bär även vi män som inte våldtar ett ansvar för våldtäkterna? Den provocerande frågan väcktes hos mig efter att ha läst ett inlägg av aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin som direkt möttes av mothugg från Peter Santesson. Själv tycker jag att det är en både viktig och svår fråga.
Till att börja med: en underton i diskussionen om mäns ansvar för våldtäkterna är ju även om den är vällovlig också hårt patriarkal. Den bygger på myten av mannen som beskyddaren-krigaren som har till uppgift att värna samhällets svaga (dvs kvinnor och barn) undan ondska och lidande. Det är lätt att kvinnorna som subjekt paradoxalt nog retuscheras bort i diskussionen om mäns ansvar. Det är olyckligt, eftersom en strategi för att minska våldtäkterna också måste inbegripa ett arbete för att stärka kvinnors positioner. Sexuella övergrepp, våld och våldtäkter inom hemmet påverkas till exempel av om kvinnan har den faktiska och praktiska möjligheten att rent fysiskt lämna en förtryckande partner. Visst kan man säga att grundproblemet skulle vara löst om män bara slutade våldta, men i praktiken kommer den enkla lösningen inte gå att uppnå och då kan en förenklad analys leda tankarna bort från de förändringar som faktiskt skulle hjälpa.
Den andra svåra frågan handlar om relationen mellan ansvar och skuld, och kanske än mer om relationen mellan skulden och skammen. Måste vi män skämmas för att vi är män och för att (andra) män våldtar? Det är en fråga som väcker många andra. Kan man vara ansvarig utan att vara skyldig, och kan man vara skyldig utan att behöva skämmas?
Personligen är jag där av uppfattningen att föreställningen om någon nedärvd arvssynd är mest nedbrytande och dessutom politiskt farlig (skriver politiskt, det religiösa har jag inga synpunkter på). Jag skulle till och med vilja dra det så långt som till att säga att vi också måste respektera det faktum att vi människor är produkter av vår tid och vårt samhälle och att det därför också blir tveksamt att skambelägga oss bara för att vi lever på det sätt som förväntas. Däremot är vi ansvariga. Och då blir frågan vad vi är ansvariga för. Här kommer vi till den egentliga pudelns kärna: finns det någon form av kultur, en struktur kopplat till samhälleliga maktrelationer som vi alla är insugna i och på något sätt måste förhålla oss till, och är det denna struktur som i sådana fall i sin förlängning leder till brottet, våldtäkten?
Här tror jag den stora skiljelinjen mellan vänster och höger ligger. Vänstern och feministerna svarar ja på den frågan, högern menar att våldtäkten är något patologiskt, främmande, kriminellt - ett brott mot den rådande strukturen (om det ens finns någon struktur, och inte bara liberalt förnuft och av naturen givna mänskliga rättigheter, eventuellt kombinerad med brister som tar sig uttryck i form av mänsklig ondska eller liknande).
Nu ska jag inte påstå att jag är något expert på detta. Men för mig är det svårt att inte se våldtäkten som brott i ett större mönster av maktrelationer av över- och underordning. Själva definitionen har till exempel ändrats och är fortfarande ifrågasatt. Är det våldtäkt om det sker i hemmet (ja, lyckligtvis, numera), får man ha sex med en medvetslös kvinna (nej, men frågan är inte självklar när du frågar folk)? Se på diskussionen som än i dag förs om hur kvinnan skuldbeläggs i rättegångar. Se på debatten om Assenge. Eller - för att vidga vyerna än mer - se hur våldtäkten används som ett strukturellt och medvetet vapen i konflikter världen över.
Då leder det mig till slutsatsen att en sexistisk kultur som finns även här hemma, att maktrelationer som finns även här hemma, att våldtäkten måste förstås i samband med detta. Och då menar jag också att vi faktiskt är ansvariga för hur vi förhåller oss. Att vi är skyldiga i den mån vi reproducerar den, och att vi faktiskt bör åtminstone försöka att utifrån våra förutsättningar, våra kunskaper och vår förmåga gör vad vi kan för att ändra på saker och ting. Men jag tycker också - och nu kanske jag skriver lite i egen sak - att vi måste ha en respekt för att den enskilda människans förmåga trots allt är begränsad. Istället för att vara hård och kräva allt på en gång tror jag det vore betydligt bättre att bejaka det lilla steget, skapa gemensam uppslutning bakom den breda samhällsförändringen. Aldrig acceptera sexism, men inte räkna ut folk på förväg genom att placera in dem i fack.
Det är det moraliska perspektivet på det hela. Sedan finns det även ett annat. Även om jag själv inte känner skam kan jag få den projicerad på mig i blicken från andra. I ett skrämt ögonkast under ett snabbt nattligt möte på någon öde gata. I att könsrollen inte bara är någonting du väljer själv utan i allra högsta grad är något du pressas in i av andra. Både män och kvinnor har därför ett gemensamt intresse. Vi tjänar alla på en samhällsutveckling där vi tillåts vara människor.
Den individ som våldtar begår ett brott som den personen bär det fulla ansvaret för. Vi kan alla välja att inte våldta. Men vi har alla ett ansvar för varandra, och som män har vi ett särskilt ansvar för den kultur och de normer som vi själva är bärare av. Den samhälleliga underordningen av kvinnor som grupp där våldtäkten eller misshandeln är det yttersta uttrycket har vi därför också ett särskilt ansvar för att motverka.
Och tar vi inte det? Ja, då kanske det faktiskt är läge att börja skämmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar