Igår diskuterade riksdagen nästa års kulturpolitik. Eftersom jag jobbar med frågorna följde jag debatten rätt noga. Sedan tidigare kände jag till vilka enorma kultursatsningar på film, dans, teater med mera regeringen föreslår tillsammans med (v) och (mp). Jag visste också att högern försökt närma sig (s) och triangulera bort kulturfrågorna från nästa års val. Hur misslyckat detta försök var, förstod jag dock nog ordentligt först i går.
Moderaterna säger att de satsar mer på kulturen än (s). Vad de inte berättar, är att de tar varenda krona och mer därtill för att finansiera detta genom att skära ner radikalt på folkbildningen. 300 miljoner ska bort, vilket omräknat i verksamhet motsvarar var tredje studiecirkel. Under debatten framkom att detta var en ideologisk nedskärning och inte bara en besparing.
Högeralliansen är också helt splittrad. Trots löften om enighet och ”kulturallianser” hade man inte kommit ett steg längre än för ett år sedan. Centern vill satsa på folkbildningen, moderaterna bygger hela sin kulturpolitik på att kunna slakta den och dela ut pengarna. Det var spridda skurar åt både höger och vänster som hördes, och någon gemensam uppfattning eller några gemensamma förslag stod inte att finna.
Trött och oengagerat, skulle man kanske kunna kalla det borgerliga försöket att forma en gemensam kulturpolitik. Men jag tror tyvärr att det är värre än så. För under ytan kokar frågeställningar om bredd, bildning, folklighet – ja, faktiskt demokrati. Det ”nya arbetarpartiet” bygger sin kulturpolitik på att slakta folkbildningen, halvera stödet till Arbetets museum och återinföra inträde till de statliga museerna. I slutändan handlar det om makt, och det är samma gamla konflikt som de senaste hundra åren i svensk politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar