En stor intellektuell har gått ur tiden. Jag träffade Rudolf Meidner några få gånger, på olika seminarier som han trots sin ålder inte slutade att delta på. En gång satt vi och pratade lite mer på tu man hand. Han förde ett stilla resonemang om att han och Gösta Rehn kanske hade varit lite blinda inför strukturomvandlingens baksida. Jag minns inte exakt formuleringen; men han ifrågasatte på ålderns höst synen att exempelvis industriarbetare i femtio- sextioårsåldern faktiskt skulle kunna skola om sig och skaffa ett nytt jobb på en ny, strukturomvandlad, arbetsmarknad. Jag slogs dels av eftertänksamheten, dels av en insikt om vilken entusiasm och utvecklingstro som då måste ha burit de två unga lo-ekonomerna.
Rudolf Meidner förstod att gifta samman arbetarrörelsen med framtiden. Även om det kanske stämmer att tron på den ständiga utvecklingen och strukturomvandlingen någon gång var lite naiv, så var och är den ändå i grunden riktig i den meningen att samhället alltid måste gå framåt, aldrig får stanna av. Det arvet får vi bära med oss, likväl som minnet av en svensk politisk gigant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar