torsdag, juli 10, 2008

Vinner vänstern några val om tio år?

Det är alltid skojigt att höra begåvade människor resonera om spännande saker. Och till skillnad från Fredrik (som har helt rätt i det där med YouTube) orkade jag inte bara pallra mig till Visby hamn utan även upp i ottan så att jag kunde delta i det frukostseminarium som anordnades av socialdemokratiska studentförbundet på temat ”Valvinst 2018 – var är vänstern om tio år?”

Seminariet bestod av en minst sagt spännande panel. S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs ledde nämligen ett samtal mellan inga mindre än sociologen Magnus Wennerhag, LO:s Irene Wennermo, Dagens Arenas Katrine Kielos och vänsterpartiets partiordförande Lars Ohly! Jag ska inte försöka mig på något fullständigt referat här (du kan hitta ett mer utförligt på Almedalsbloggen, se här), utan mer punkta ner några egna tankar.

Den första är att den pessimism jag tidigare skrivit en hel del om (se tex här, här och här) var väldigt påtaglig. Katrine Kielos erkände till och med att hon egentligen hade tänkt sig en mer upplyftande inledning, men att det inte blev så. Istället kom hon mycket att prata om vänsterns brist på självförtroende och tilltro till att de gamla verktygen fortfarande fungerade. Lars Ohly konstaterade att det var skillnad på vad han trodde och vad han hoppades. Irene Wennermo var väldigt öppen med de stora utmaningar/problem som hon såg arbetarrörelsen stå inför, framförallt relaterade till den ”nya” arbetsmarknaden.

Det var alltså inte så att det var en särskilt uppgiven panel. Tvärtom. Men någon sorts modernistisk utvecklingsoptimism av det slag som vänstern tidigare varit förknippad med och som nu återfinns hos en del nyliberala debattörer var svår att märka ens spåren av. Vänstern idag är helt enkelt medveten om att framtiden är ett oskrivet kort, och den är inte alls säker på att den kommer att vinna slaget om den.

Det leder till min andra reflektion, som kommer ur någonting Irene Wennermo sa. Hon inledde med att vänstern (och framförallt socialdemokratin) borde fokusera mer på hur man skulle regera efter 2010 än hur man skulle vinna valet. Och det tankesättet går lätt att använda på frågan om vem som vinner valet 2018. För viktigare än vilka partier som står emot varandra i den valrörelsen och hur det går för dem är naturligtvis vilka politiska alternativ det är som står mot varandra. Och kanske ännu viktigare än det är vilka alternativ som inte ens är aktuella i diskussionen. Med andra ord, vilka är ramarna för vad som är politiskt möjligt 2018?

Det är det perspektivet vänstern måste anlägga. Och då kanske det som idag kan uppfattas som pessimism snarare kan nyttjas som en sund realism. Vi inser att det inte kommer att gå av sig självt att göra samhället mer jämlikt och demokratiskt. Därför krävs det organisation, tankeverksamhet och en hel del vanligt hederligt hårt arbete för att komma dit.

Men det handlar alltså inte bara om att vinna val. Det handlar om att förändra samhället. Där någonstans tror jag att jag landade efter att ha lyssnat på morgonens samtal. Väldigt underhållande var det, dessutom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant

1 kommentar:

Fredrik Jansson sa...

Det borde vara ännu mer självklart för en medlemsorganisation med unga, fattiga och it-vana medlemmar som s-studenter. Rent allmänt används nätet på ett ganska värdelöst sätt. Det är som om man tror att det bara går att skriva text. Mer ljud och bild, tack.