Om skillnaden mellan splittring och mångfald (ett inlägg i vänstersossedebatten)

Det är närmast en känsla av overklighet som väller över en när man följer media idag. Varsel på Volvo, bankkris. Uppsägningar och ränteturbulens. Vi märker alla hur snabbt den relativa trygghet vi trodde vi hade kan rivas ner. Det är - helt enkelt - väldigt mycket som förändras just nu.

Sett i perspektiv till detta känns den lilla diskussion som uppstått på främst ett antal sossebloggar (se till exempel mitt lilla bidrag som var ett svar på detta inlägg) under de senaste dagarna som rätt perifer. Vad diskussionen handlar om är lite svårt att exakt definiera, men vi kan väl säga att den åtminstone centrerar runt de två begreppen "vänster-" respektive "högersossar"; huruvida de överhuvudtaget säger något alls och om det i sådana fall är bra eller dåligt.

Och som sagt - det kan tyckas som en liten skitdiskussion (Tomas Hartman uttrycker på sitt oefterhärmeliga sätt en ståndpunkt något i den riktningen, till exempel). Men samtidigt tycker jag att det är att göra det lite väl lätt för sig.

Min egen personliga åsikt är rätt klar; det är bara bra att det finns personer med olika infallsvinklar även inom ett parti och vill man analysera detta i termer av vänster och höger så måste det väl vara tillåtet att göra så. Ja, lite skulle jag till och med vilja ansluta mig till Stig Björns Ljunggrens syn när han skriver att "[d]et finns lika stort spektrum av åsikter inom arbetarrörelsen som det finns i partisystemet utanför - inklusive Sverigedemokraterna.  Och fan vet om det inte är en intressantare debatt inom rörelsen än utanför. Se bara hur det kokat upp på bloggarna de senaste dagarna kring det här ämnet!"

Eller för att citera en annan röst - från vänster om partiet - som ändå uttrycker gillande om debatten; Charlotte Wiberg på bloggen Kamferdroppar som skriver att "[j]a nu är jag själv inte sosse och ska kanske inte tala om för sossarna hur de ska hantera sina konflikter. Men nog tror jag att öppenhet och lite ideologiska bråk då och då bara är bra för svensk vänster i stort. Bara det att man faktiskt kan tycka olika inom (s) och visa fram det också skulle istället kunna ses som ett styrkebevis och uppmuntras istället för att lock ska läggas på."

Alltså. Både ut ett intellektuellt (Stig Björn) och ur ett organisatoriskt-politiskt (Charlotte) perspektiv finns det anledning att bejaka en öppen ideologisk och sakpolitisk diskussion även inom socialdemokratin. Och gör vi det, då får vi nog också finna oss i att vissa kommer att försöka se mönster och tendenser i hur olika personer positionerar sig, och vi kommer att få finna oss i att vissa även försöker förstå och beskriva sina egna ståndpunkter i relation till någon annans. (Dvs, någon kommer att definiera sig som "vänster" om mainstream, någon annan som "mitt", etc, etc.)

Men. Samtidigt känner jag när jag surfar runt bland debattinläggen och kommentarerna från de senaste dagarna att det också finns anledning att höja ett varningens finger. För det är nämligen en hårfin men avgörande skillnad mellan politisk mångfald och politisk splittring.

Jag var med i ungdomsförbundet SSU när vi kollektivt tog steget över denna gräns och det följaktligen också gick käpprätt åt helvete. Och om krigets första offer är sanningen så är den totala splittringens första offer den politiska diskussionen. Det finns helt enkelt ingen anledning att faktiskt prata med varandra när meningsmotståndaren är utdefinierad på förhand.

Det är också så att de som vinner på splittring aldrig är någon av de stridande parterna, utan den (verkliga) politiska motståndaren. Han kan sitta på bekvämt avstånd, hetsa än den ena än den andra, vänta på att både parter krigat ner varandra och då lugnt och stilla promenera in och göra slarvsylta av de överblivna resterna.

Från min tid i SSU skulle jag också vilja presentera en högst ovetenskaplig teori jag har om hur det kommer sig att en politisk organisation går från mångfald till splittring. Den består av två led: 1) alla tycker alltid att det är den andra sidan som började och 2) detta är alltid fel. Och allt det här leder tillbaka till den diskussion vi i dagarna fört här på nätet.

För alla progressivt sinnade människor här i landet är det största hotet mot jämlikhet och rättvisa och framtidstro en fortsatt moderatstyrd regering även efter valet 2010. Så är det bara, helt enkelt. Och vi får inte låta en intern diskussion dra uppmärksamheten bort från detta. 

Det innebär nu inte att vi inte ska och kan föra en öppenhjärtlig och till och från frän diskussion om hur alternativet till en sådan regering ska se ut. Men vi får inte förvandla oss till nyttiga idioter för högern. Vi får inte ta steget över i splittring.

Ansvaret för det ligger på oss alla. Och förmodligen - om min teori stämmer - är det mer ditt eget fel att det går åt skogen än du själv tror.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, höger, vänster, ideologi och annat intressant