Är moderaternas interna partikultur en allmän angelägenhet?

Den moderata valfuskskandalen har den senaste veckan totalt dominerat det svenska politiska samtalet. En ledande företrädare har redan avsagt sig sin kandidatur, och fler personer är under luppen. Inte ens statsministern Fredrik Reinfeldt har kunnat hålla sig borta från affären utan tvingats kommentera i media. Min personliga gissning är att vi än så länge bara sett början av denna härva. Men bortom den dagsaktuella sensationsfaktorn; vad säger egentligen det som uppdagas om svensk politik av idag?

Aftonbladet skriver idag att det som har hänt i moderaterna visar på en grundläggande förändring av hela den svenska partistrukturen. “Traditionellt har svenska partier, med Folkpartiet som möjligt undantag, kunnat göra anspråk på ett slags folkrörelsekaraktär. Gräsrötterna, detta den svenska politikens mest slitstarka uttryck, har garanterat att de kandidater som ställer upp förtjänar förtroende. Det som händer i Stockholmsmoderaterna visar att bilden knappast stämmer längre. Partiernas bas har blivit så smal att det kan vara möjligt att ‘köpa’ sig en plats på listan” skriver Ingvar Persson på ledarsidan.

Johan Westerholm fångar upp Aftonbladets tråd och kommer fram till frågan; vad är egentligen ett parti?  Och om jag får ta vid där och ge ett försiktigt svar på den frågan är att ett parti naturligtvis till stora delar är en partikultur. Beteenden och värderingar fortplantas inom en struktur genom ledande företrädare, gemensamma myter och berättelser, någon sorts kulturella ramar som sätts inom organisationen för vad det innerst inne innebär att vara i det här fallet moderat (men det kan lika gärna gälla socialdemokrater och piratpartister).

Ser vi det på det sättet blir ett parti alltså inte bara en struktur som nominerar och utser kandidater, partiet blir också något av en uppfostringsanstalt för makthavare. Eller en skola, om man ska uttrycka sig lite mer neutralt. Och frågan är om inte det är det mest centrala perspektivet att anlägga när vi nu ser vad som uppdagas runt moderaterna.

Moderaternas inre angelägenheter är av intresse för alla medborgare, eftersom moderaterna är ett parti som aspirerar (och just nu innehar) den politiska makten. På samma sätt som socialdemokraternas inre angelägenheter också är av allmänt intresse. Men jag tror det är viktigt att ha klart för sig att moderaternas och socialdemokraterns inre angelägenheter inte är samma sak.

Försöken från borgerligt håll att komma ur det besvärliga som nu drabbat vårt största regeringsparti med någon sorts kålsuparargumentation om att “alla politiker fuskar” eller åtminstone “fuskare finns inom alla partier” är kanske begriplig ur någon sorts mediehanteringslogik, men om det också får lägga grunden för de bredare åtgärder som vidtas är det förödande. Det vi nu ser är ett moderat problem, som moderaterna måste lösa – på djupet.

Har då Aftonbladet fel när de pekar på de konsekvenser för hela partiväsendet de gör? Nej. Dels för att inget parti är immunt. Och dels för att skribenter har helt rätt i att det minskade medlemsantalet som är en generell trend hos alla partier ökar sårbarheten för denna typ av maktmissbruk.

Så. Moderaterna måste lösa sina egna problem. Medborgarna har ett legitimt intresse av att följa vad som händer, och sedan väga in de slutsatser de drar av detta när de sedan ska välja politiska företrädare. Och vi som är aktiva i andra partier har ett ansvar för att lära av vad som uppdagas inom (M) och göra allt vi kan för att samma sak inte ska hända oss och vårt eget parti.

Ungefär så.  Mer om moderatskandalen kan du läsa hos moderater som Mary och Kent Persson, MUF:are som Thomas Böhlmark (som jag tycker har i grunden fel när han inte vill se detta som partipolitik, det är partipolitik), och hos andra bloggare som tex Svensson, Peter Andersson, Morian och många fler (annat matnyttigt hittar du som alltid på intressant.se)

Technorati-taggar: politik,moderanterna,fiffel,val 2010,partier,partikulturer