När jag träffat socialdemokratiska partimedlemmar på olika nivåer de senaste veckorna så har det varit slående vilket gott humör de alla varit på. Den politiska optimismen har smugit sig djupt in, och även personer som bakom skål och vägg bara några månader tidigare la pannan i djupa veck har nu börjat känna viss förtröstan inför valresultatet och även vad som kommer efter. Frågan man måste ställa sig är då; spelar denna typ av psykologiska stämningslägen någon roll?
“Gladast vinner” blev ett slagord som kom att förknippas med den förrförra socialdemokratiska partisekreteraren Lars Stjernkvist. Det är egentligen ett mycket märkligt påstående. För snarare borde det väl heta att den som har den bästa politiken vinner, eller att den som har den bästa kommunikationen, den som beskriver verkligheten bäst eller som presenterar de bästa lösningarna på de problem människor upplever? Och kanske ska man heller inte förstå Stjernkvists paroll som något annat än en halvt skämtsam flirt med själva partiorganisationen, ett sätt att göra det vardagliga och slitsamma kampanjarbetet lite mer lustfyllt.
Jag tror inte att det är så enkelt. För psykologin spelar roll. Dels på en individnivå. Politiska företrädare, politiska kampanjarbetare, gräsrötter och heltidspolitiker, är alla i grund och botten människor. Självförtroende och entusiasm smittar av sig, får en att prestera lite bättre, och lite mer. Eller lite sämre, och lite mindre, om moralen är låg. Dels så fångar andra – och då tänker jag framförallt på journalister – upp stämningslägen och sinnestillstånd.
Men framförallt speglar den varierande entusiasmen också någon form av verklighet. Bakom den i vissa fall nyfunna socialdemokratiska framtidstron som jag tyckt mig möta hittar man två saker; en känsla av att det rödgröna samarbetet nu börjar hitta formen och en lika stark känsla av den borgerliga regeringsalliansen efter en tids medvind nu går in i detta valår på sämsta tänkbara sätt (med inte minst diskussionen runt sjukförsäkringen och i stort sett alla frågor Maud Olofsson varit inblandad i). Optimismen bygger alltså på att man inom socialdemokratin den senaste tiden har upplevt sig ha någon typ av moment.
Samtidigt som jag skriver detta hör jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann försöka förklara den moderata fuskskandalen på teve (läs mer om den tex här, här, här, här eller här). Jag kan i skrivande stund inte värdera hur djupt inom det moderata partiet mygelkulturen som bevisligen finns grävt sig. Men oavsett det är det just den typen av frågor som bromsar ett parti eller en rörelses moment. (Samma sak har hänt socialdemokratin och arbetarrörelsen ett antal gånger i skuggan av mer eller mindre välgrundande skandaler.)
Och detta känner naturligtvis de respektive partiledningarna till. Man har bara behövt läsa tidningarna översiktligt de senaste veckorna för att förstå att det just nu finns en intensiv borgerlig vilja att så att säga ta tillbaka initiativet i den politiska striden. Att moderaterna exempelvis går framåt i en opinionsundersökning som visserligen också ger vid handen ett maktskifte och att kristdemokraterna får lämna riksdagen är det många som gärna ser som ett tecken på att någonting håller på att förändras.
Jag tycker egentligen inte om det där sättet att förstå och analysera politiken som vore den en fotbollsmatch. Ett riksdagsval handlar om människors liv och vilket samhälle vi vill ha. Det är inte primärt en tävling mellan två “lag” om vilka som är “bäst”.
Men spelelementet finns där, ändå. Och därmed även psykologin. Och då spelar det roll vilka som har press, vilka som befinner sig på defensiven och hur moral och stämningsläge ser ut.
Ja, i ett val som vad det verkar kan bli precis hur jämt som helst kan det till och med vara det som i slutändan avgör. Räkna alltså med ett intensivt 2010. Än har vi inte sett slutet på det här dramat.
Annat läsvärt: Marika Lindgren Åsbrink fortsätter vara Sveriges kanske mest angelägna politiska bloggare; här i ett inlägg om klass och hälsa. Peter Andersson kommenterar moderatfuskaffären, och det gör även Helene Pettersson, Peter Högberg, Robert Noord, Morian, Krassman, Ronny Åkerberg och många fler. Kloka Johan Westerhom reflekterar även han över opinionsläget och så får Alliansfritt Sverige en länk också bara för att de fortsätter vara så förbannat bra. Annat spännande kan du också hitta på intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar