måndag, mars 08, 2010

Om Titanic, klasskamp och feminism

Jag gillar att se James Camerons mastodontfilm Titanic som en sorts kommentar till det sena nittonhundratalets politiska utveckling. Leonardo DiCaprios arbetargrabb Jack och Kate Winslets förtryckta övre medelklasskvinna Rose enas i kamp mot den gemensamma fienden i form av Billy Zanes vedervärdige rikeman Cal Hockley. Och medan arbetargrabben efter att kampen i någon mening är vunnen måste dö i vågorna så finns det fortfarande hopp för den kvinnliga frigörelsen; för Rose lyckas ju fly sitt öde och forma ett eget liv. Så har det ofta känts i en tid där klasskampen mer och mer placeras på den idépolitiska skräphögen medan feminismen uppvisat en både teoretisk och praktiskpolitisk vitalitet.

Vi har idag en sort revival när det gäller klassmedvetenhet i Sverige idag, inte minst på litteraturens område. Många av de tunga aktörerna bakom detta är kvinnor, som till exempel Susanna Alakoski. De lyfter fram de som inte fick plats i Camerons dramaturgi; de som med full kraft drabbas av både klass och kön. I någon mån handlar det om att faktiskt skriva om en historia; som när Ivar Lo-pristagaren Anna Jörgensdotter i Bergets döttrar skildrar ett manssamhälle som 40- och 50-talets Sandviken ur ett annat perspektiv än det tidigare förhärskande (dvs manliga).

Inom vänstern uppstår ibland en förvirrad diskussion som på något sätt utgår från att mängden samhällelig radikalitet är konstant. Ökat engagemang på en politisk front innebär då i detta politiska nollsummespel med automatik minskat engagemang på ett annat. Det minskade trycket i frågor som rör klass skulle då kunna bero på feminismens framsteg, som på något sätt “tryckt ut” frågor om den ekonomiska makten.

Tittar vi på verkligheten finns det väldigt lite som stödjer detta synsätt. Istället tycks det faktiskt vara tvärtom; det rör sig i vänster- och högervågor där de progressiva tiderna innebär ökat engagemang på alla fronter och tvärtom. Ser vi det på detta sätt har feminismen alltså snarare varit den räddningsplanka alla som tror på ett jämlikt samhälle har kunnat hålla sig fast vid i tider då en nyliberal hegemoni dränkt övriga radikal idéer i ett hav av politisk omöjlighet.

Det finns en gemensam logik som förenar alla politiskt radikal rörelser, en sorts grammatik som allt kokar ner till. En föreställning att vi alla i egenskap av människor har rätt till något – jämlikt – som inte den nuvarande samhällsordningen är förmögen att ge oss. Och en moralisk övertygelse om att det då också är rätt att göra något politiskt för att räta på ryggarna och ta oss – alla – den rätten.

Idag är internationella kvinnodagen. En dag som behövs eftersom det lika människovärdet sett ur ett könsperspektiv fortfarande i alltför hög utsträckning bara är en avlägsen fiktion – fina ord utan praktisk innebörd. Det är viktigt nog i sig. Men kampen för jämställdhet går också utanför detta, eftersom det dessutom är en påminnelse om den där ursprungliga logiken, om att vi alla har ett lika människovärde som är värt att kämpa för.

Och för övrigt. Cal Hockley överlevde också Titanic. Han finns kvar där ute. Om nu någon för en sekund trodde motsatsen.

Mycket bra läsning idag; jag rekommenderar särskilt Marika Lindgren Åsbrinks fantastiska text om Anna Sterky. Titta också på den bloggstafett som hålls dagen till ära, Röda berget, Anders Wallner, Åsa och Alexandra på HBT-sossen, Anarkia, Anders Utbult – mycket mer kommer att tillkomma under dagen (Johan på s-buzz håller koll på den progressiva världen).

2 kommentarer:

fredrik jansson sa...

Snygg tolkning av Titanic. Underligt att jag aldrig tänkt på den så.

Anonym sa...

Vitaliteten hos feminismen består i att den är en totalitär åsiktsrörelse som har belägrat den offentliga sektorn. Det är feminismen som alla frihetsälskare (du behöver alltså inte ta åt dig sjölander) bör kämpa mot.

FredrikN