På ett plan kan jag förstå Erik Laakso, som nu väckt en del uppmärksamhet sedan han deklarerat att han ämnar hoppa av det progressiva bloggnätverket Netroots. Jag kände till och från likadant under den så kallade bloggbävningen om FRA. En del av mig var under den perioden extremt sugen på att gå ut och försvara FRA, inte för att jag tyckte det (det varken gör eller gjorde jag) utan för att det finns något provocerade i själva flockbeteendet. Det finns helt enkelt en liten gubben mot strömmen i mig som för att låna Ali Esbatis Monty Python-referens bara måste invända I´m not mot budskapet att vi alla är olika. Så på ett plan förstår jag alltså. Men samtidigt tycker jag också att diskussionen har blivit väldigt konstig.
Först om själva sakfrågan: Vilka nätverk Erik Laakso vill vara med i är naturligtvis upp till honom. Som jag förstår det har han tre argument för att lämna Netroots. Det första är att nätverket blivit alltför tydligt inriktat på en rödgrön valseger 2010, det andra att har personligen känner sig utfryst inom nätverket och det tredje att det finns ett antal medlemmar (Erik nämner två stycken bloggare på vänsterkanten) som han inte känner sig bekväm med.
När det gäller inriktningen på ett regeringsskifte och den politiska bredden är det väl egentligen inte så mycket att snacka om. Tanken med Netroots är ett brett progressivt nätverk och att syftet är att byta regering är väl ingen hemlighet. Gillar man inte detta så är det inte så konstigt om man inte vill vara med. Desto allvarligare är då det tredje argumentet; om utfrysningen. Det är också den delen SvD:s Sanna Rayman hänger upp sig på i ledarsticket jag länkar till ovan. Är Erik Laakso utfryst för att han är en individualist och sådana accepteras inte när bloggosfären ska organiseras?
Personligen är jag nämligen väldigt imponerad av arbetet med Netroots av det helt motsatta skälet; att man lyckats skapa en såpass tillåtande attityd och behålla så mycket av den individualism och mångfald som ändå är bloggandets stora styrka. Jag tycker också att nätverket i sig har lyckats skapa ytterligare mångfald i den så kallade bloggosfären eftersom det enda sättet att bli läst och uppmärksammad som bloggare inte längre är att vara liberal med hjärtat i upphovsrätts- och integritetsfrågor (eventuellt bara liberal). Det tycker jag är två väldigt bra saker.
Och även om allt som skrivs naturligtvis inte är högintressant skulle jag nog ganska bestämt vilja hävda att det bland Netrootsbloggarna finns flera av Sveriges just nu allra intressantaste politiska röster. Ta Marika Lindgren-Åsbrink på Storstad, Calle Fridén på Utsikt från ett tak (han ligger lågt just nu, men när han väl skriver är det hur bra som helst) eller Fredrik Jansson på Tankar från roten till exempel - högintressanta röster i egen kraft allihopa. Eller för all del någon av alla de som verkligen utgör nätverkets kärna just nu: Johan Westerholm, Claes Krantz, Alexandra Einerstam och den flitige Peter Andersson för att nämna ett fåtal - det är självklart att alla dessa människor presterar en mängd intressanta och läsvärda texter som ju inte hymlar med sin politiska agenda men som ändå bidrar i det offentliga samtalet. Och nu har jag ändå begränsat detta urval till den mer socialdemokratiska delen av Netroots, går vi utanför den hittar vi dessutom andra spännande som till exempel just den Svensson som Erik Laakso använde som ett argument för att lämna men som jag tycker är en mycket intressant person att följa även om jag inte alls delar hans grundläggande politiska ideologi.
Samtidigt: visst skulle jag också önska att det fanns fler politiska (gärna partipolitiska) bloggar som orkade ta steget bortom det rena tyckandet/snabba kommenterandet och bidrog till lite fördjupning, nya perspektiv och kanske till och med nya kunskaper. Men det som är spännande med bloggar är ju att det verkligen inte finns någon motsättning mellan "bredd" och "spets". Genom länkar och sociala medier sprids högkvalitativa inlägg och högkvalitativa bloggar (som till exempel Storstad) och når på det sättet en publik de inte skulle göra utan det omkringliggande nätverket.
Och till sist när det gäller motsättningen mellan det individuella och oförutsägbara och den ganska kollektivistiskt svart-vita företeelse en valrörelse är; visst ligger det något i det. För att ta en titt på andra sidan tyckte jag också att det var roligare för några år sedan när Johan Ingerö skrev sådana här texter än nu när han skriver sådana här. För den som går loss på att se personer på den andra politiska planhalvan attackera sina egna är ju valåret ofta något av en torkeperiod.
Men det gäller inledningsvis inte bara för bloggar. En försiktig gissning är att exempelvis även Svenska Dagbladets ledarsida kommer att rätta in sig mer och mer i ledet ju närmare valdagen vi kommer. Och dessutom är det ju en nästan lite löjlig felsyn att intressanta tankar bara uppstår när man går på tvärs med den egna ideologin eller för den delen partitillhörigheten. För valrörelsen innebär ju också ett ökat politiskt intresse och mer av politisk nerv som också kommer att kunna bidra med ett energitillskott även in bland de politiska bloggarna. Det tror jag inte man ska underskatta.
Jag har tidigare skrivit om växelverkan mellan de "gamla" politiska organisationerna och de "nya" sociala medierna. För det handlar om en ömsesidig påverkan, och det kommer att bli extremt tydligt ett valår som detta. Personligen tycker jag då att Netroots är ett synnerligen lyckat försök att närma sig denna problematik.
Men det är naturligtvis viktigt att organisation aldrig får gå före det individuella anslaget och den personliga texten. Idag tycker jag heller inte att vi har kommit dit. Och det är väldigt skönt. Tvärtom så innebär bloggar och andra sociala medier ofta ett andningshål inom de "gamla" partistrukturerna. Hur detta skulle kunna utnyttjas än mer är en fråga vi borde prata mer om. Det är egentligen den verkligt stora frågan här.
För precis som i verkliga livet så är en absolut motsättningen mellan "individualism" och "kollektivism" även här en fiktion. Vi kan göra saker tillsammans utan att det innebär att vi måste göra våld på våra egna personligheter. Den hållningen tror jag är en bra utgångspunkt för fortsatt politiskt arbete på nätet. Eller för politiskt arbete överhuvudtaget, förresten. Och det är ju där någonstans som det organisatoriska perspektivet plötsligt blir snudd på hissnande.
Istället för att vara rädda för vad de politiska partierna kan göra med nätet borde vi helt enkelt fundera mer över vilken typ av energi nätet kan tillföra de politiska partierna. Där tycker jag att diskussionen i dagarna har börjat i fel ända.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, Netroots, Erik Laakso, socialdemokrati, progressiva bloggar, bloggosfären, media, partier, politiska bloggar, valrörelse, Sanna Rayman, SvD, demokrati och annat intressant
13 kommentarer:
Johan
Tack för det fina omdömet och fina orden. Det värmer.
Vi ses första maj?
mvh
Johan
Jag måste bemöta några saker kring det där. Jag tycker inte det är ett problem att netroots-bloggarna vill ha maktskifte efter valet eftersom jag delar denna syn. Det jag skriver i min förklarande text är att det som började som ett nätverk för idéutbyte, inspiration och dialog med vår partiledning och strategiavdelning blev en generell och allmän pingportal där just och endast maktskiftet är det som beskrivs i syftena. Det är inte vad jag en gång gick med i.
För det andra känner jag mig inte utfryst (och tror mig inte heller vara det) utan det jag skriver är att det som ingick i förutsättningarna inledningsvis var dialog, information, seminarier etc och att detta nu inte längre finns, varför ett medlemskap inte längre ger "valuta" tillbaka. Det nätverk i nätverket som numera finns har jag inga synpunkter på eftersom jag tror att det är nödvändigt, men jag tror att vi som inte är med i det nätverksnätverket åtminstone förtjänar att få veta vad som är på gång innan vi kan läsa om det i tidningen.
Om det sedan skulle vara så att jag inte är med i det inre nätverket på grund av min frispråkighet så är det lite trist kanske men det tror jag inte alls att det beror på för då hade jag väl aldrig varit inbjuden från början.
Mvh Erik
Johan: tack själv, och det är klart vi ses på första maj (gemensamt marscherande i sann kollektivistisk anda, men naturligtvis med utrymme för individuella uttryck på det enskilda plaktatet ;-)
Erik: Tack för dina förtydliganden, kanske gick jag lite för mycket på Sanna R:s tolkning av din text och lite för lite på själva texten ;-) Samtidigt så uppfattade jag ändå att du gjorde någon typ av poäng av att du lämnade Netroots, eftersom du valde att skriva om det och så.
Jag är också väldigt glad för att du bekräftar min bild av att Netroots faktiskt är ett väldigt öppet och tillåtande nätverk, och att det inte är det den här saken handlar om. Om jag förstår din kommentar här ovan rätt så är det snarare så att du är lite besviken över att det finns för lite Netroots (i meningen olika aktiviteter, träffar etc), inte att det har blivit för mycket.
Och det är i sådana fall en synpunkt jag har väldigt lätt för att sympatisera med.
Nu är du faktiskt fånig. Tänker du av alla människor klaga över att jag går i någons ledband? Allvarligt?
Dessutom ser jag inte ens någon motsättning mellan de två texterna. Den ena hävdar att Fredrik Reinfeldt inte leverar något spännande eller visionärt ledarskap. Den andra konstaterar att Anders Borg är en skicklig krishanterare.
Båda dessa iakttagelser står jag för.
För övrigt är det just kristiderna som gör att jag blir allianstrogen även i höstens val (alternativet skulle vara soffan) eftersom jag anser att alliansen, med alla sina brister, trots allt är ett tämligen kompetent gäng, till skillnad från vänsterblocket som leds av en person som inte kan skilja plus från minus och där ett av partierna endast med mycket god vilja kan kallas demokratiskt.
Sedan förstår jag inte vad i min Aftonbladetartikel som skulle vara så svartvitt. Jag ger beröm där jag finner så vara lämpligt, men kritiserar även samvetsutgifter typ höjningen av flerbarnstillägget. Dessutom ger jag förslag, som jag motiverar, till vad regeringen kunde ha satsat på. För övrigt med liknande innehåll som er debattartikel i DN idag.
ÄR det din ärliga uppfattning att min budgetkommentar var mer onyanserad än den slentriansossiga gnälltext som Ursula Berge presterade? Den som inte innehöll en enda siffra, inte en enda sakupplysning och som med allra största sannolikhet faktiskt skrevs INNAN budgeten ens släpptes.
Jag inser att detta inte berör huvudämnet, men eftersom du valde att exemplifiera med mina artiklar vore det intressant att veta varför.
Nej Johan, det enda jag säger är att jag tycker att texten där du sågar Reinfeldt är roligare att läsa än texten där du hyllar Borg. Jag är helt övertygad om att du personligen står för åsikterna i bägge. Och det är ju - vilket jag också skriver - inget konstigt med att politiskt engagerade människor under ett valår ägnar mer tid och kraft åt att påverka valet än andra saker som kanske annars får ta mer av ens tankekraft och energi.
(Sedan tycker jag - men det skriver jag faktiskt inte eftersom det snarare försvagar den tes jag i övrigt försöker driva i inlägget - att analysen är väldigt mycket skarpare i kritiken av Reinfeldt än i det senare inlägget. Borg är ju vår kanske mest överskattade politiker, eller snarare är han den politiker som uppskattas för mest fel saker - har är ju väldigt duktig, men inte alls på det han hyllas för.
Men det är som sagt ingen huvudpoäng och det jag skriver i inlägget ovan är ju det direkt motsatta: att det är en fånig åsikt att tro att människor bara tänker kloka tankar när de så att säga attackerar sina egna.)
Och enligt samma princip är det måhända inte alldeles off the map att en politiskt engagerad/arvoderad/avlönad socialdemokrat anser att kritiken av Reinfeldt är så mycket skarpare....?
:-)
I princip har du rätt; men i just det här fallet så var det ingen värdering utan mer ett kallt konstaterande av objektiva fakta ;-)
Intressanta kommentarer. Men Johan S, varför undviker du att kommentera den andre som Laakso specifikt pekade ut, den ökände Jan-Inge Flücht? Antar att du tycker Laakso har en poäng där men att Svensson inte är så tokig. Att någon ärlig bloggare idag kan ignorera det han har kastat ur sig och de skribenter han har hyst på sin blogg är ett stort orosmoln, förskräckligt. Ibland räcker det inte med att ignorera. Man måste reagera mot folkfientliga yttringar. Nog är du väl påläst på historien Jinge?
A-K Roth
Nej, jag tycker Jinge är i ungefär samma klass om Dick Erixon (till Jinges fördel kan eventuellt anföras att han åtminstone tillåter kommentarer, men det är verkligen på marginalen). Tror jag någon gång har berört honom här på bloggen också. Så det var mycket medvetet jag inte nämnde honom som en person jag följer eller får ut något av. Tycker det är mil mellan Anders Svensson och Jinge vad gäller intellektuell höjd, hederlighet och därmed värde att följa.
Johan, att Jinge tillåter kommentarer är ingen fördel, som många av dem har sett ut. Så många av dessa har varit direkt folkfientliga och efterföljande kritiska motsvar har raderats. Det låter som en ypperlig idé att avlägsna sig från alla fora där Jan-Inge Flücht uppehåller sig.
Varför drar du in Erixon i jämförelsen? Han var väl inte med i nätgruppen? Och menar du att han är rasist?
A-K
Liknelsen med Erixon var för att visa att det är en typ av bloggare som jag oavsett var de står på en vänster-högerskala har svårt att respektera. Och jag tror inte att Dick Erixon är rasist, vilket jag iof inte tror att Jinge är heller. Däremot så är ingen av dem vidare bra på att dra gränser (när det gäller den ene handlar det om Israel, den andra Islam).
Men jag kräver naturligtvis inte att mer intellektuellt intressanta högerbloggare måste dra sig undan honom i den meningen att de inte kan stå med i samma listor (i praktiken pinga på samma pingsajter). Det vore att dra det för långt (även om jag tycker att det vore klädsamt om fler markerade, idag kan man nästan får intrycket av att han är respekterad vilket ju är befängt).
Hela problematiken med Jinge är ju inte hans hangup om Israel utan att han låtit sin blogg vara ett forum för antisemitiska skribenter (t.ex. Lasse Wilhelmsson) och själv har hållit svenska judar ansvariga för händelser utanför Sverige. Detta är väl dokumenterat. Har du kanske missat det?
Om Erixon har ett hangup om radical islam eller mainstream islam eller både och har jag inte studerat. I vilket fall är det kanske ingen bra jämförelse, den mellan Jan-Inge Flücht och Dick Erixon.
A-K Roth
Silent agreement with 8:09, Johan?
A-K
Skicka en kommentar