Jag vill att staten ska skydda mig, mina nära och kära och i förlängningen alla människor från att utsättas för brott. Därför bör man föra en kriminalpolitik som tar som enda utgångspunkt att minska brottsligheten och därmed också minska antalet brottsoffer. Det håller inte kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund med om. I en ovanligt provocerande debattartikel menar han istället att statens uppgift är att leka Gud och med hjälp av straffet som instrument erbjuda brottslingen en väg till frälsning.
Låt mig börja med att tydliggöra att jag naturligtvis är helt ense med Göran Hägglund i det han själv verkar betrakta som sin närmast historiskt storslagna filosofiska position; att människan är moraliskt ansvarig för sina egna handlingar. Däremot är jag nog inte lika övertygad om att relationen mellan människans själ och förlåtelsen är något som kan definieras i en viss statlig straffskala. Tanken att en viss tid på anstalt eller en viss summa i böter på något sorts djupt liggande moraliskt plan skulle kunna fungera som absolution för de övergrepp en individ begått mot en annan känns i mitt tycke märklig.
Ett exempel: Om jag utsätts för övergrepp så hävdar jag nog att förlåtelsen för dessa övergrepp är någonting jag själv bestämmer över. Jag har ingen skyldighet att förlåta någon bara för att han tjänat det av staten utdömda straffet. På samma sätt är brottslingens frälsning någonting som heller inte kan överlåtas åt offentlig domstolsprövning. Hur du väljer att möta din skapare är i slutändan någonting som är upp till dig själv, och inte kan regleras via brottsbalkens paragrafer.
Därför är alltså inte brottslingens frälsning en fråga för staten. Statens uppgift är en helt annan. Nämligen att skydda vanliga hederliga medborgare från att utsättas för brott. Det är det kristdemokraternas partiledare föraktfullt avfärdar som en "instrumentell" syn på kriminalpolitiken. För Hägglund blir erkännandet av brottslingen som moraliskt subjekt viktigare än att föra en förnuftig kriminalpolitik som faktiskt minskar brottsligheten.
Göran Hägglund har naturligtvis rätt i att synsättet att brottslingar kan "vårdas" bort ur sin kriminalitet i någon mening innebär ett underkännande av brottslingens autonomi som människa. Alla som har sett (och förstått) A Clockwork Orange har väl också reflekterat åt det hållet. Det samhälleliga avståndstagandet mot brottet som sådant blir naturligtvis mer totalt när vi definierar ut den brottsliga handlingen som "sjuk" istället för att erkänna den som ett medvetet moraliskt val. Eller som i Hägglunds fall: ett val som du sedan kan köpa dig fri från genom att acceptera och genomgå ett visst av staten utdömt straff.
Men kan vi ha en kriminalpolitik som tar hela sin utgångspunkt i brottslingens vara? Bör inte perspektivet snarare vara det jag själv försöker utgå från: att hindra att människor förvandlas till brottsoffer? Om då en "vårdande" syn faktiskt hindrar folk från att falla tillbaka i brottslighet, om ett förebyggande arbete faktiskt ger resultat, om ett perspektiv där vi inser att vi människor både är moraliskt ansvariga för våra handlingar men dessutom faktiskt formas av våra omgivningar och att vi genom att förändra omgivningarna också kan få effekter på handlingarna - om ett sådant perspektiv öppnar upp för politiska lösningar som faktiskt gör att färre människor begår brott? Är det då inte värt det?
Högern pratar ofta brett och vitt om sin egen kriminalpolitik. Få visar på några faktiska resultat. Det finns dock undantag. Även om man kan bråka om hur stor effekten var tycks det ändå som om New Yorks tidigare borgmästare Rudy Giuliani med sin "nolltolerans" lyckades pressa tillbaka brottsligheten i New York. Det gjorde han genom att faktiskt acceptera de sociala miljöernas effekter på människors handlingar. Nolltoleransen bygger i praktiken på flummiga vänsterteorier om att nedklottrade miljöer får folk att begå grövre brott, och genom att klä detta i lite konservativ "tough guy"-retorik lyckades han - vad det verkar, även om man naturligtvis kan ha olika uppfattningar om graden av framgång - förvandla en av världens farligaste städer till en av världens tryggare.
Så är inte fallet i Sverige. Göran Hägglund lyckas idag skriva en hel artikel på Brännpunkt om kriminalpolitik utan att med ett enda ord beröra frågan om hur vi ska hindra från att folk till att börja med utsätts för övergrepp. Det är talande för den svenska högern. Kriminalpolitiken är för dem vad u-båtsjakten var för Carl Bildt - ett sätt att plocka populistiska poäng på primitiva hämndkänslor utan att ens mer än antydningsvis snudda vid möjligheten att det faktiskt också på något sätt skulle kunna gå att göra saker bättre för vanligt folk som dagligen riskerar att förvandlas till brottsoffer.
Så nej, jag är inte imponerad. Och läser återigen reportagen från Malmö om hur ett förebyggande och brett arbete lyckats med det Hägglund inte ens bryr sig om att beröra: att skapa lugn och ro och göra att vanligt folk kan leva sina liv utan att behöva vara rädda. Det där vanliga folket som helt försvinner i moralhögerns hämndretorik. Det vore kanske på tiden att någon började prata om dem också?
Varför inte vänstern?
Mer om Hägglunds artikel har bland andra Jakob Heidbrink (klokt), Per Ewert (inte lika klokt), Emil Broberg (mycket klokt) och Nonicocolasos skrivit.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kriminalpolitik, moral, brott, Göran Hägglund, kristdemokraterna, högern och annat intressant
3 kommentarer:
Johan, allvarligt: hur skiljer sig denna attityd från en som säger att rehabilitering väger aningen tyngre än allmänhetens rätt att skyddas?
Utom det kristna budskapet förstås. Jag tror du har liknande syn som Johan Ingerö faktiskt.
A-K ORth
AK: Jag vet inte exakt vilken syn Johan I har; men jag tycker att han ofta argumenterar för dyra och ineffektiva åtgärder som inte minskar brottsligheten och raljerar över "flum" som faktiskt fungerar. Alltså den precis motsatta ståndpunkter mot den jag själv har. Däremot är det möjligt att vi har en liknande kritik mot Göran Hägglund; har han skrivit något på det temat?
Jag tänkte i allmänna termer, Johan: Jag har intrycket att Ingerö liksom du vill värna om att allmänheten borde skyddas bättre än vad som gjorts från farliga brottslingar. Har jag missuppfattat? Annars har jag ju sett att Ingerö yrkar på längre straff för våldsamma brottslingar som barnamördare jämfört med icke-våldsamma. Din åsikt i detta känner jag inte till och vet inte heller vad du/han menar med "flum" och vad det är som fungerar. Att minska brottsligheten finns många teorier om, bl. a. att ha fler fotpoliser på plats, förebyggande insatser för ungdomar i risk etc.
A-K
Skicka en kommentar