Boksöndag: om oskulden, våldet och den koloniala blicken

Kanske kan man beskriva motsättningen mellan Albert Camus och Franzt Fanon när det gäller synen på Algeriets frihet från Frankrike som en mellan reform och revolution. Camus var reformisten, som satte sin egen mors liv före den absoluta rättvisan men som också var oförmögen att se bortom den egna, franska, blicken. Fanon revolutionären som skoningslöst avslöjade den koloniala lögnen och själv engagerade sig i den väpnade kampen. "Inte ens efter detta långa arbete förmår jag entydigt ta ställning för eller emot någon av dem beträffande deras positioner i kriget - i båda fallen framskymtar sanningar om krigets mänskliga dimensioner som inte kan avfärdas med mindre än att vår förmåga att förstå denna historiska tragedi blir fattigare", skriver idéhistorikerns Michael Azar i inledningen av sin prisbelönta avhandling Frihet, jämlikhet, brodermord - revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon (hädanefter FJB) som jag precis har läst och här tänkte skriva några rader om.

Varför Algeriet, och varför närma sig frågan genom två författare som Camus och Fanon? Dels såklart för att det är ett stycke oerhört viktig samtidshistoria. Ett krig som skördade i storleksordningen en miljon dödsoffer, våldsam terror från bägge sidor, åtta tusen byar skövlade. Men vad Azar lyckas peka på är också en djupare betydelse. Genom att betrakta kriget ur Camus och Fanons perspektiv kan vi lära oss någonting som har bäring långt utanför denna specifika tid och plats. Det handlar om nationalism och kolonialsim, om våld, oskuld och revolution men också någonstans om västerlandet som idé.

De två huvudpersonerna var båda starkt påverkade av Algeriet. Camus född och uppväxt där, som en del av en fransk arbetarklassminoritet i vad som då (1913) fortfarande var en del av Frankrike. Fanon som gick så långt som till att själv engagera sig i den algeriska självständighetskampen FLN. Flera av deras viktigaste böcker, alltifrån Främlingen och Pesten till Människans revolt och Jordens fördömda, kan inte förstås utan Algeriet som bakgrund.

Man kan läsa FJB på många olika sätt. Men ett genomgående tema är att det är en berättelse om Frankrike, som idé och som kolonial verklighet. Både Camus och Fanon är ense om att Frankrike bröt mot sina egna revolutionära löften - slagorden om frihet, jämlikhet och brödraskap - i Algeriet. Men då Camus (åtminstone inledningsvis) såg möjligheten att förändra detta inifrån förespråkade Fanon det revolutionära brottet och såg hoppet i en ny, Algerisk nation.

Jag tycker det är ett fascinerande perspektiv. Det är inte svårt att dra paralleller mellan idén om Frankrike och hela den västerländska liberala världsordning vi idag lever i. Den liberala jämlikhetstanken, medborgartanken, har en enorm radikal potential. Men uppenbarligen lever vi inte upp till våra egna åtaganden, våra egna löften. Slagordet kanske inte så mycket borde vara "en annan värld är möjlig" som "denna värld ni har lovat oss är möjlig". Tanken som väcks är att den politiska energin kommer ur inte primärt fantasier om ett tänkt utopia utan väldigt konkreta idéer och föreställningar som redan finns inbyggda i den nuvarande ordningen. Till och med FLN lutade sig i någon mening på idén om Frankrike när man drog ut till strid mot just Frankrike. Samtidigt ställer oss Fanon frågan om vilka möjligheter som egentligen finns att förverkliga dessa löften inom den faktiska makt- och våldsordning vi lever inom.

Det andra temat handlar om oskulden, revolutionen och våldet. Camus sätter upp en gräns mellan den absoluta och den relativa rättvisan. Han refererar till sin mor - som när våldsamheterna blossar upp är kvar i Algeriet - och säger i ett berömt citat att han om han måste välja mellan modern och rättvisan så väljer han modern. Azar tolkar in detta i Camus större filosofiska gärning och menar att modern inte bara är den faktiska mamman utan också blir en symbol för oskulden, den oskyldiga. Camus drar en tydlig gräns här, vid respekten för den oskyldiga människans liv, och han uttrycker det som att han förordar en relativ rättvisa - en rättvisa inom vissa gränser - framför en absolut. Fanon ser istället det strukturella våld kolonialismen innebär och menar att detta måste bekämpas, med annat våld om så krävs.

Jag känner stor sympati för Camus resonemang. Han talar själv om en medelhavsmentalitet som mer betonar det relativa, målkonflikterna, om man så vill det reformistiska, som jag tycker det är lätt att identifiera sig med. Samtidigt blir det också uppenbart i läsningen av FJB att Camus misslyckades med att tillräckligt lämna det egna perspektivet och den egna blicken. Han menade absolut att Algeriet måste reformeras men detta var ändå alltid en reformering inom ramen för att landet skulle fortsätta vara en del av Frankrike. Tanken på ett demokratiskt, inkluderande men självständigt Algeriet är märkligt frånvarande.

Fanon kan då läsas som en radikal kritik mot detta. Men det förtar som jag ser det inte kärnan i mycket av det Camus i övrigt argumenterar  för. Den våldsspiral Algeriet kastades in i var en ofattbar tragedi. Ett ständigt försvar för människovärdet, för oskulden, är inte bara i grunden sympatiskt - det är det - utan också en bra grund för en samhällsfilosofi som ser farorna i politiska rörelser som släpper alla hämningar i syfte att uppnå vad de själva definierat som gott (vare sig det sedan är det franska imperiet eller den algeriska nationen som ska försvaras).

På den punkten finns det fortfarande mycket att lära. Michael Azars bok ger en oerhört stimulerande lektion i det ämnet, och en hel del andra också.

Ill fares the land

BOKTIPS: Det fanns en tid då jag förmodligen hade fnyst åt flera av ansatserna i en bok som Tony Judts Ill fares the land. Den utpräglade idealismen och ambitionen att kasta inte bara arbetarrörelsens marxistiska arv utan även den materialistiska historieuppfattningen på skräphögen (samma skräphög som även begreppet socialism – tyngt av ideologiska och historiska misslyckande – enligt författaren också bör förpassas till), viljan att sätta moralen i historiens ställe, slutsatserna att socialdemokratin för att lyckas inte kan tävla i att vara den mest framtidsinriktade rörelsen utan istället måste ta spjärn mot gamla historiska segrar och utifrån dessa frammana en rädsla för vad alternativet kan vara. Allt det där skulle jag ha känt mig instinktivt skeptisk till. Men efter att nu ha tagit mig igenom bokens 237 sidor måste jag erkänna att londonfödde New York-professorn har en och annan poäng.

Det våras för den socialdemokratiska idédebatten

Senaste numret av ambitiösa idétidskriften Fronesis damp – dryga 300 sidor tjock – ner i brevlådan samma dag som Gordon Brown aviserade sin avgång som partiledare för brittiska Labour. Det kändes märkligt passande. Inte för att tidskriften vars tema denna gång var  “socialdemokrati” är dyster eller pessimistisk. Utan för att det nu på allvar känns som att diskussionen om vad som händer med socialdemokratin efter New Labour har tagit fart. Och det är inte en sekund för tidigt.

Kraftfull politisk poesi nomineras till DN:s kulturpris

Göteborgspoeten Johannes Anyuru nomineras idag till Dagens Nyheters kulturpris 2010. Det är välförtjänt. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall är samtidigt ångande politisk, språkligt fascinerande och levande samtida.

Boktips: för dig som vill förstå (något av) vad Daniel Suhonen och Karolina Ramqvist bråkar om

Har vänstern svikit arbetarklassen och istället förvirrat bort sig i queerteorier och chick medelklassradikalitet? Eller är det tvärt om så att drömmen om klasskampen bygger på ett rasistiskt, sexistiskt och heteronormativt osynliggörande av alla de andra maktstrukturer och förtryck som präglar vårt samhälle? Så skulle man kunna beskriva grundfrågan i den stundtals hetsiga debatt som det senaste halvåret återigen blossat upp, där de två tydligaste kombattanterna kan sägas vara Tvärdrags Daniel Suhonen och Arenas Karolina Ramqvist. Daidalos förlag gav för några år sedan ut en samling texter av amerikanske filosofen Nancy Fraser (Den radikala fantasin) som kan fungera som en utmärkt introduktion för dig som vill förstå mer av vad som ligger bakom.

Klassikern: Revolten som ger oss vårt människovärde

Det var i veckan 60 år sedan nobelpristagaren Albert Camus körde ihjäl sig. Camus tillhörde den generation franska efterkrigsförfattare som i mycket satte bilden av vad en samtida intellektuell är och ska vara – den mest kända av dem är kanske Jean Paul Sartre. Jag läste i dagarna om hans imponerande “Människans revolt” från 1953 och slås av en röst som trots att den är hårt präglad av just den tid den skrevs i har oerhört mycket att säga en modern människa.

Boktips: Ett moraliskt försvar för socialismen

Kan man tänka sig ett samhälle där vi beter oss på ett mer moraliskt sätt mot varandra än hur vi gör i den kapitalistiska marknadsekonomin? Det är utgångspunkten för G.A Cohens ytterst läsvärda 83-sidiga lilla skrift "Why not socialism?", där författaren utifrån en såpass vardaglig situation som en campingutflykt konstruerar ett antal moraliska principer som mycket väl skulle kunna (och borde) gälla för hur vi behandlar varandra som människor även i en betydligt större skala. Och resultatet av det hela blir en av förra årets mest oundgängliga politiska texter.