Newsflash: Kapitalismen är inte alltid god

Jag tänker på den där grushögen som under en lång tid ersatte torget i Bollnäs. Det som folket kallade för "öken". Jag såg den där högen en sommar när jag som vanligt var på besök. Bakgrunden fick jag dock klart för mig långt senare. Kommunen hade i januari 2009 sålt torget till företaget Sjaelsö. Tanken var att de skulle upprusta och modernisera. Alla var glada. Men ingenting hände. Förrän i mitten av juli. Då satte någon upp en meterhög, gul kamel mitt på torget. Mitt ute i öknen. I övrigt stod det still.

Det finns en politisk naivitet i relationen till det privata näringslivet. En sorts ohelig allians mellan ideologiskt skolade borgare och socialdemokrater som är så rädda för kunna beskyllas för att vara näringslivs- eller till och med tillväxtfientliga att de istället snurrar iväg åt andra hållet. Det handlar också om styrkeförhållanden: det finns stora pengar att tjäna på skattepengar och finns det något näringslivet är bra på så är det att tjäna pengar. Den politiska förmågan att istället hålla i pengarna är tyvärr inte alla gånger lika utvecklad.

Ett exempel på hur det kan gå riktigt illa kan vi se i den moderata försäljningen av ett antal Stockholmsköpcentrum till skandalvärden Boultbee. Ragnar Harge som representerar centrumsamverkan mellan småföretagarna i dessa centrum skriver idag om det på Svenska Dagbladets debattsida. Hans analys är tydlig. Vad Boultbee ägnar sig åt är vad Harge kallar "dräneringskapitalism". Det handlar om att "[s]tora belopp från hyresintäkter kan föras bort ur den svenska verksamheten under det att uppmärksamheten riktas in på tvister och bråk om hyreshöjningar. Fastighetsunderhållet kan minskas vilket ökar möjligheterna att frigöra intäktsmedel." Han fortsätter med att teckna en dyster framtidsbild: "Ett troligt scenario är att då ”dräneringen” nått sin kulmen går de bolagiserade centrumbildningarna i konkurs och vartefter får samhället åter betala notan."

När Boultbeeaffären gick igenom skröt borgarna om hur mycket pengar de fick in. Kritik avfärdades med att det minsann fanns muntliga avtal. Ett förtroende. Eller som vi andra kanske skulle vilja uttrycka det. En naiv övertro och bristande ansvarskänsla.

Diskussionen om torget i Bollnäs rasar vidare. Författaren Thomas Tidholm är fortsatt förbannad. Men diskussionen verkar onekligen via ett antal juridiska turer gått framåt. Själv ska jag villigt erkänna att jag följer frågan mest sporadiskt (själva bakgrundsteckningen av historien fick jag av David Nyman här). Det hela handlar naturligtvis också om mycket mer än relationen till en viss entreprenör. Det handlar om stadsbyggnadsfrågor och politiskt ansvarstagande.

Men jag tänker ibland på den där gula kamelen. Som en sorts symbol. En markering av att detta är fortfarande mitt torg, oavsett vem ni har sålt det till. Och jag tänker ofta på vad som händer med Stockholm i kölvattnet av Boultbees moderatsanktionerade framfart. På vad som går förlorat när det gemensamma ansvarstagandet luckras upp. Det är inga vackra tankar.

Anders Löwdin kommenterar också. Själv har jag tidigare skrivit om frågan: tex här och här. För mer bakgrund se Marika Lindgren Åsbrink här och arbetarrörelsens tankesmedja här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, boultbee, kapitalism, bollnäs och annat intressant