Jag vet inte om det är någon som fortfarande minns det där gamla begreppet utanförskap. Det var hursomhelst den retoriska figur moderaterna och framförallt Fredrik Reinfeldt byggde sin kritik av det socialdemokratiska "misslyckandet" på inför valet 2006. Tanken var att den dåvarande s-regeringens missriktade välvilja alternativt krassa maktpolitik och försök att dölja sanningen hade skapat gyllne burar av bidrag och förtidspensioner som höll folk borta från arbetsmarknaden. Siffran pumpades sedan upp, socialdemokraterna gick i fällan (nej men så där många är det ändå inte - aha ni försöker förminska problemet) och resten är som man säger historia.
När jag via Marika Lindgren-Åsbrink idag tar del av förskräckande statistik om utvecklingen på arbetsmarknaden sedan majoritetsskiftet kan jag inte låta bli att associera till utanförskapsdiskussionen. För vad Marika visar på har hänt är två saker samtidigt: antalet arbetslösa har ökat, antalet som har a-kassa minskat. Och faktum är den att detta är helt i linje med hur utanförskapsbegreppet som det en gång lanserades var konstruerat. För problemet med "utanförskapet" var aldrig egentligen att folk faktiskt var utanför i någon faktiskt, social mening, problemet var alltid att de hade någon form av försörjning från det allmänna.
När Fredrik Reinfeldt därför säger i en intervju med DN kommenterar att färre är med i a-kassan med att slå fast att "[m]an får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor [förmodligen socialbidrag, min anm]" så anar vi någonstans vidden av det systemskifte den sittande regeringen har i åtanke och är på väg att verkställa. Att folk försvinner ur de gemensamma systemen, hamnar i kraftig beroendeställning till människor de har i sin omgivning alternativ socialtjänstens handläggare, allt det där är oproblematiskt, självklart eller till och med något bra.
Moderaterna pratar inte längre om utanförskap. Förmodligen har det att göra med att bilden inte längre bär som en illustration av vad en borgerlig politik syftar till att åstadkomma. Ingen kan köpa att en politik som ökar klyftorna och kastar ut fler helt utanför samhällets trygghetssystem faktiskt minskar någon form av reellt utanförskap, snarare är det tvärtom. Bättre då att tala om ansvar och en och annan skattesänkning för de av oss som fortfarande har ett jobb att gå till.
Den svenska, socialdemokratiska modellen med individuell trygghet exempelvis i form av en välfungerande arbetslöshetsförsäkring har varit en ekonomisk framgångsfaktor för Sverige (skrev mer om det här). Över tiden är detta det allvarligaste med den politik som just nu förs. För med en sämre fungerande ekonomi hotas på sikt både välfärden och vår individuella levnadsstandard. Det reella utanförskap som nu växer i Sverige är ett problem inte bara för de som direkt drabbas, utan även för alla andra eftersom vi alla till slut kommer att tvingas vara med och betala ojämlikhetens pris.
Om detta borde den svenska tillväxtdebatten handla mycket mer. Och då kanske det vore läge att damma av det där gamla utanförskapsbegreppet igen. Men med ett annat innehåll, den här gången.
PS: Att Anne-Marie Pålsson nu lämnar moderaterna eftersom hon inte kan leva med de hemliga partibidragen hederar henne. Hennes motivering är också väldigt stark: "Jag satt i näringsutskottet när vi skulle sälja statliga bolag. Under den processen hade jag ingen aning om den som köpte bolaget var någon som hade gett Moderaterna stöd, och därför fick någon form av favör i förhandlingarna. Det tyckte jag var en väldigt obehaglig känsla" säger hon. Och det är fler än Pålsson som känner det där obehaget inför vad som fortfarande pågår runt moderaterna. DS
Läs även andra bloggares åsikter om politik, a-kassa, fredrik reinfeldt, utanförskap, ekonomi och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar