Egentligen var det en briljant strategi. Moderaterna får spö i val efter val eftersom folket ogillar moderat politik. För att kunna vinna valet måste moderaterna alltså bli av med den egna politiken. Dessutom vinner socialdemokratin uppenbarligen val efter val eftersom – ta ta – folk verkar gilla just den socialdemokratiska politiken. Då blir den logiska slutsatsen att moderaterna för att kunna vinna de också måste ersätta den egna, avskaffade, politiken med en ny, socialdemokratisk.
Problemet är bara att moderaterna inte gillar en socialdemokratisk politik. Faktum är att det för de allra flesta torde vara precis därför de blir just moderater. Hur göra? In kommer ett koppel mediestrateger och marknadsförare.
Jag vet inte om de använde den bilden, men uppenbarligen tänkte de ”Festis”. Ni vet den där saften man drack ur små fåniga papptetror när man var liten men som nu blivit tuff i nya designade plastflaskor. Genom att ändra ytan och behålla innehållet har man kvar de gamla konsumenterna, som gillade smaken, men vinner också nya som attraheras av den nya imagen.
Och inledningsvis fungerade det bra. Ja, herregud, det fungerade alldeles lysande. Fredrik Reinfeldt behövde bara säga ”kommunala skolor” eller ”arbetsrätt” för hela media som en man skulle trumma på stora journalisttrumman. Det fanns inte en tevesoffa där inte fenomenet med den Reinfeldska omdaningen skulle dryftas och analyseras. Ja, faktum var att det räckte för moderatledaren med att inte säga ”skattesänkningar” för att detta skulle klassas som en nyhet i klass med den första färden till månen eller Berlinmurens fall.
Men så. Har någonting hänt. Den där fadda smaken i den gamla högerdekokten har liksom återigen gjort sig påmind. Bilden av mittenmjukisen krackelerar, istället ser vi den gamle högerpatriarken som pekar med hela handen på arbetslösa och sjukskrivna. Det är ert fel, säger han, det är ert fel att ni är sjuka och arbetslösa. Ni har det för bra. Ni måste jagas hårdare.
Och det är inte en fråga om procentsatser hit eller kronor och ören dit. Det är en fråga om att visa sitt rätta ansikte, bakom pr-tricken och den designade ytan. Det är en fråga om att Reinfeldt och Littorin och Odenberg och de andra är samma människor, med samma värderingar och samma verklighetsuppfattning, som en gång valde att gå med i de ”gamla” moderaterna, att vara kvar där och göra karriär.
Detta torde, för svenska folket, framstå som mer och mer uppenbart. Och svenska folket må vara festisar. Men de är faktiskt inte moderater. Det kommer att visa sig under året som kommer.
onsdag, september 28, 2005
tisdag, september 27, 2005
Tiden den går
Inte bara var det nästan skamligt länge sedan jag skrev på denna blogg senast. Det var också hela åtta år sedan Thabo slutade med ”Svart eller vitt”. Ärligt talat, det känns som det vore igår! Jag börjar bli gammal. På riktigt…
Ska man känna sig lite gammal och luggsliten, är å andra sidan hösten helt rätt tid att göra det på. Jag älskar verkligen hösten. Det finns något stillsamt melankoliskt över att se trädens löv explodera i färger och skönhet innan de faller, multnar bort och dör. Vackert, det är vad det är.
Dags att runda av dagen och dra sig hemåt. Har fått arbetarekommunens styrelses uppdrag att börja arbeta med ett stort och spännande projekt som kommer innebära stora förändringar för arbetarekommunens inre (och yttre) liv. Tänkte ägna kvällen åt att skissa på en del detaljer. Mer information följer…
Ska man känna sig lite gammal och luggsliten, är å andra sidan hösten helt rätt tid att göra det på. Jag älskar verkligen hösten. Det finns något stillsamt melankoliskt över att se trädens löv explodera i färger och skönhet innan de faller, multnar bort och dör. Vackert, det är vad det är.
Dags att runda av dagen och dra sig hemåt. Har fått arbetarekommunens styrelses uppdrag att börja arbeta med ett stort och spännande projekt som kommer innebära stora förändringar för arbetarekommunens inre (och yttre) liv. Tänkte ägna kvällen åt att skissa på en del detaljer. Mer information följer…
söndag, september 18, 2005
Idag personkryssade jag Nuder
Idag gick jag och röstade i kyrkovalet. Jag kryssade Jan Nuder, legendarisk föreningsordförande i Hässelby Gårds (s)-förening, tillika lokal eldsjäl i kyrkopolitiken. Som jag förstod det från stämningarna i kyrkan verkade det som om valdeltagandet skulle bli högt. Det är bara hoppas att valet gott bra; både i meningen att socialdemokratin går bra, och kanske ännu viktigare, att vi tillsammans lyckats rida spärr mot Sverigedemokraterna.
En av de frågor som verkar ha debatterats mest i samband med valet har väl annars varit huruvida de politiska partierna egentligen har i kyrkan att göra. Jag känner igen diskussionen från kårpolitiken. Det framstår på något sätt som mindre vikigt med vilken ideologisk grundsyn en kandidat har, än vilket ämne hon studerar. Resonemanget skulle dragit till sin spets också gå att tillämpa på den kommunala nivån; spelar verkligen de stora ideologierna roll när det handlar om att fatta beslut om lokal sophämtning och barnomsorg?
Det är ett farligt resonemang. Samtidigt finns det anledning att fundera över hur de traditionella partierna förhåller sig till en kyrka som är skiljd från staten. Jag vill ha personer med en socialdemokratisk ideologisk grund som representerar mig i den kyrka jag har valt att kvarstå som medlem i. Jag vill också kunna fatta ett klokt beslut när jag går och röstar, utan att behöva vara insatt i varenda detalj och enskildhet i den interna kyrkopolitiken. Jag vill helt enkelt kunna rösta utifrån värderingar. Då behövs det någon typ av ideologiska vallistor, partier.
Samtidigt är kyrkan en egen organisation. Inom det socialdemokratiska partiet är många inte medlemmar i kyrkan. Samma sak inom de kristna socialdemokraterna, Broderskap, där en kanske ännu större andel av naturliga skäl är med i olika frikyrkor. Precis, för att fortsätta min studentkårsliknelse; som väldigt många av medlemmarna i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm inte är medlemmar i Stockholms universitets studentkår, därför att de helt enkelt inte studerar där (utan vid exempelvis KTH, danshögskolan etc).
I Stockholm studentvärld har man löst detta genom att bilda ett eget kårparti, som är självständigt men knutet till studentklubben. En liknande lösning tror jag vore bra för kyrkan. Ett socialdemokratiskt kyrkoparti, välsignat av övriga partiet men med en egen organisation, en egen styrelse och egen beslutskompetens vad gäller kyrkopolitiska frågor.
Kanske är tiden inte mogen för en sådan reform. Jag vet att vissa skulle uppfatta det som en reträtt, som om partiet minskade sitt engagemang i kyrkan. Det är inte min tanke. Tvärtom tror jag att en öka frihet och självständighet hos dem av oss som bryr sig om kyrkan skulle vara till gagn för att få ökat inflytande för de socialdemokratiska värderingarna.
En av de frågor som verkar ha debatterats mest i samband med valet har väl annars varit huruvida de politiska partierna egentligen har i kyrkan att göra. Jag känner igen diskussionen från kårpolitiken. Det framstår på något sätt som mindre vikigt med vilken ideologisk grundsyn en kandidat har, än vilket ämne hon studerar. Resonemanget skulle dragit till sin spets också gå att tillämpa på den kommunala nivån; spelar verkligen de stora ideologierna roll när det handlar om att fatta beslut om lokal sophämtning och barnomsorg?
Det är ett farligt resonemang. Samtidigt finns det anledning att fundera över hur de traditionella partierna förhåller sig till en kyrka som är skiljd från staten. Jag vill ha personer med en socialdemokratisk ideologisk grund som representerar mig i den kyrka jag har valt att kvarstå som medlem i. Jag vill också kunna fatta ett klokt beslut när jag går och röstar, utan att behöva vara insatt i varenda detalj och enskildhet i den interna kyrkopolitiken. Jag vill helt enkelt kunna rösta utifrån värderingar. Då behövs det någon typ av ideologiska vallistor, partier.
Samtidigt är kyrkan en egen organisation. Inom det socialdemokratiska partiet är många inte medlemmar i kyrkan. Samma sak inom de kristna socialdemokraterna, Broderskap, där en kanske ännu större andel av naturliga skäl är med i olika frikyrkor. Precis, för att fortsätta min studentkårsliknelse; som väldigt många av medlemmarna i den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm inte är medlemmar i Stockholms universitets studentkår, därför att de helt enkelt inte studerar där (utan vid exempelvis KTH, danshögskolan etc).
I Stockholm studentvärld har man löst detta genom att bilda ett eget kårparti, som är självständigt men knutet till studentklubben. En liknande lösning tror jag vore bra för kyrkan. Ett socialdemokratiskt kyrkoparti, välsignat av övriga partiet men med en egen organisation, en egen styrelse och egen beslutskompetens vad gäller kyrkopolitiska frågor.
Kanske är tiden inte mogen för en sådan reform. Jag vet att vissa skulle uppfatta det som en reträtt, som om partiet minskade sitt engagemang i kyrkan. Det är inte min tanke. Tvärtom tror jag att en öka frihet och självständighet hos dem av oss som bryr sig om kyrkan skulle vara till gagn för att få ökat inflytande för de socialdemokratiska värderingarna.
tisdag, september 13, 2005
Och hur gick det?
Inledningsvis var det inte särskilt kul. Tvärtom så präglades debatten mest av sur retorik och inte särskilt lyckade personangrepp. (Bland annat så riktade den annars relativt sympatiske moderaten Christer G. Wennerholm en fullkomligt obegriplig och helt osaklig attack mot urtrevlige miljöpartisten Bengt Cedrenius.) En obekräftad teori som snabbt spred sig bland ”bakbänkarna” var att det berodde på att oppositionen tillbringat hela natten på norsk valvaka – vilket helt klart skulle kunna förklara det dåliga humöret!
Men sedan tog det sig, någorlunda. Kvaliteten på borgarnas kritik var ibland löjligt låg, frågorna var ofta av karaktären ”har du slutat slå din fru”, men det var också några riktigt bra debatter. Själv tyckte jag det var intressant att höra folkpartister erkänna att de tidigare ”obstruerat” vad gäller byggande av citybanan (se mer här), och jag tycker nog att debatten faktiskt tidvis var riktigt konstruktiv när vi bland annat debatterade den viktiga cancervårdens framtid samt landstingets möjligheter att föra en långsiktigt hållbar personalpolitik.
Själv känner jag mig hyfsat nöjd med mina debatter, jag tror jag fick fram det viktiga och jag lyckades avhålla mig från alltför vidlyftiga rallarsvingar. Politiskt känns det tryggt att stå på fast grund; vi för en riktig politik och på område efter område börjar nu detta visa sig. Det är nog första gången på riktigt länge någon kan se fram emot en budgetprocess i Stockholms läns landsting…
Men sedan tog det sig, någorlunda. Kvaliteten på borgarnas kritik var ibland löjligt låg, frågorna var ofta av karaktären ”har du slutat slå din fru”, men det var också några riktigt bra debatter. Själv tyckte jag det var intressant att höra folkpartister erkänna att de tidigare ”obstruerat” vad gäller byggande av citybanan (se mer här), och jag tycker nog att debatten faktiskt tidvis var riktigt konstruktiv när vi bland annat debatterade den viktiga cancervårdens framtid samt landstingets möjligheter att föra en långsiktigt hållbar personalpolitik.
Själv känner jag mig hyfsat nöjd med mina debatter, jag tror jag fick fram det viktiga och jag lyckades avhålla mig från alltför vidlyftiga rallarsvingar. Politiskt känns det tryggt att stå på fast grund; vi för en riktig politik och på område efter område börjar nu detta visa sig. Det är nog första gången på riktigt länge någon kan se fram emot en budgetprocess i Stockholms läns landsting…
måndag, september 12, 2005
Inför landstingsfullmäktige; drömmar om ett värdigt debattklimat
Sitter som bäst och förbereder mig inför landstingsfullmäktige imorgon. För er som inte vet hur ett landstingsfullmäktige i Stockholms län går till, kan jag avslöja att det inleds vid halv tio på förmiddagen med ett obligatoriskt upprop (ungefär som i skolan, alltså) och avslutas framåt kvällen när alla förslag grundligt diskuterats. Kvällen och kvällen, förresten, det har väl hänt att fullmäktige hållit på både till nio och till tio.
Vilka frågor kan då bli stora i morgon? För mig personligen handlar det främst om två; en interpellation och en motion jag ska besvara respektive bevaka. Den första handlar om sjukresor och den andra om ett krav på en opartisk samhällsekonomiskt utredning av en taxehöjning inom färdtjänsten vi tidigare fattat beslut om. Som vanligt försöker oppositionen misstänkliggöra oss i majoriteten; och vårt jobb blir att förklara, förklara, förklara vilken politik vi för och varför. Detta ska nu inte underskattas, någonstans är det detta som är hjärtat i vår form av demokrati, att oppositionen ifrågasätter och majoriteten får förklara sig.
Samtidigt är detta en avvägning. För konflikten som arbetsmetod är också ett problem. I vilken annan bransch skulle man lägga en inte oansenlig mängd resurser på att bara ifrågasätta och lägga käppar i hjulet för de beslut organisationen ämnar fatta? Vilket företag skulle arvodera en vice vd med enda uppgift att på olika sätt sabba för och ifrågasätta vd? Ur ett strikt effektivitetsperspektiv är oppositionen inte bara onödig, den är förmodligen också kontraproduktiv. Fördelarna ligger istället på ett annat plan.
Nu ska det också sägas att i säkert nittio procent av fallen präglas politiken i verkligheten inte av benhård konflikt mellan opposition och majoritet, utan av ett konstruktivt samarbete. Men detta märks sällan i själva landstingsfullmäktige och än mindre i media; där är det istället de tio konfliktprocenten som dominerar helt. För mannen på gatan framstår det säkert som om politikerna ”bara tjafsar”. För en lite konflikträdd normalsvensk måste detta verka horribelt.
Men som sagt är konflikten mellan majoritet och opposition inom politiken lika viktigt som ”konflikten” mellan advokat och åklagare inom juridiken. Skillnaden är att då den senare kännetecknas av strikta förhållningssätt och ett belevat uppträdande är politiken i sina värsta stunder kännetecknat av det motsatta. Då är det istället tjuvnyp, medvetna missförstånd och billig retorik som dominerar.
Jag har tidigare skrivit om politikerförakt och hotet mot folkstyret. Finns det en hemläxa vi som politiker själva kan göra för att bidra till att inte spä på dessa stämningar är det att hyfsa till tonläget i den politiska debatten. Inte genom att blir luddiga i sak eller skyla över ideologiska åsiktsskillnader. Tvärtom, genom att tona ner ”tjafset” kan vi istället kanske få någon medborgare att någon gång orka lyssna tillräckligt länge för att förstå var de verkliga skillnaderna ligger.
Paradoxalt nog tror jag att en politisk debatt som präglas av värdighet på ett bättre sätt kan beskriva den underliggande konflikterna mellan partier och ideologier än pajkastning och dumretorik. Omvänt tror jag också att dagens klimat ibland mest bidrar till att göra skillnaderna mellan partierna obegripliga.
Så. En värdig och saklig debatt. Det är vad jag hoppas på inför morgondagen.
PS; själva fullmäktige kan du se här. DS
Vilka frågor kan då bli stora i morgon? För mig personligen handlar det främst om två; en interpellation och en motion jag ska besvara respektive bevaka. Den första handlar om sjukresor och den andra om ett krav på en opartisk samhällsekonomiskt utredning av en taxehöjning inom färdtjänsten vi tidigare fattat beslut om. Som vanligt försöker oppositionen misstänkliggöra oss i majoriteten; och vårt jobb blir att förklara, förklara, förklara vilken politik vi för och varför. Detta ska nu inte underskattas, någonstans är det detta som är hjärtat i vår form av demokrati, att oppositionen ifrågasätter och majoriteten får förklara sig.
Samtidigt är detta en avvägning. För konflikten som arbetsmetod är också ett problem. I vilken annan bransch skulle man lägga en inte oansenlig mängd resurser på att bara ifrågasätta och lägga käppar i hjulet för de beslut organisationen ämnar fatta? Vilket företag skulle arvodera en vice vd med enda uppgift att på olika sätt sabba för och ifrågasätta vd? Ur ett strikt effektivitetsperspektiv är oppositionen inte bara onödig, den är förmodligen också kontraproduktiv. Fördelarna ligger istället på ett annat plan.
Nu ska det också sägas att i säkert nittio procent av fallen präglas politiken i verkligheten inte av benhård konflikt mellan opposition och majoritet, utan av ett konstruktivt samarbete. Men detta märks sällan i själva landstingsfullmäktige och än mindre i media; där är det istället de tio konfliktprocenten som dominerar helt. För mannen på gatan framstår det säkert som om politikerna ”bara tjafsar”. För en lite konflikträdd normalsvensk måste detta verka horribelt.
Men som sagt är konflikten mellan majoritet och opposition inom politiken lika viktigt som ”konflikten” mellan advokat och åklagare inom juridiken. Skillnaden är att då den senare kännetecknas av strikta förhållningssätt och ett belevat uppträdande är politiken i sina värsta stunder kännetecknat av det motsatta. Då är det istället tjuvnyp, medvetna missförstånd och billig retorik som dominerar.
Jag har tidigare skrivit om politikerförakt och hotet mot folkstyret. Finns det en hemläxa vi som politiker själva kan göra för att bidra till att inte spä på dessa stämningar är det att hyfsa till tonläget i den politiska debatten. Inte genom att blir luddiga i sak eller skyla över ideologiska åsiktsskillnader. Tvärtom, genom att tona ner ”tjafset” kan vi istället kanske få någon medborgare att någon gång orka lyssna tillräckligt länge för att förstå var de verkliga skillnaderna ligger.
Paradoxalt nog tror jag att en politisk debatt som präglas av värdighet på ett bättre sätt kan beskriva den underliggande konflikterna mellan partier och ideologier än pajkastning och dumretorik. Omvänt tror jag också att dagens klimat ibland mest bidrar till att göra skillnaderna mellan partierna obegripliga.
Så. En värdig och saklig debatt. Det är vad jag hoppas på inför morgondagen.
PS; själva fullmäktige kan du se här. DS
fredag, september 09, 2005
Efter muren; läkemedelsindustrin
Fernando ”Guds stad” Merellies har, enligt Svenska Dagbladet, gjort en ”explosiv” filmatisering av Johan le Carrés ”den trägne odlaren”. Det kan bli riktigt bra. Förgrundsromanen är nämligen en alldeles lysande bok; en rosenrasande thriller med (den inte det minsta subtila) spetsen riktad mot den globala läkemedelsindustrin.
När det kalla kriget töat bort är det andra spänningar som fångar spionförfattarnas intresse. Kommersialiseringen av liv och hälsa är en sådan. Förhoppningsvis kommer filmen väcka en debatt även om detta bakomliggande motiv. Att det lär bli en hejdundrande thriller i sig hyser jag inget tvivel om.
När det kalla kriget töat bort är det andra spänningar som fångar spionförfattarnas intresse. Kommersialiseringen av liv och hälsa är en sådan. Förhoppningsvis kommer filmen väcka en debatt även om detta bakomliggande motiv. Att det lär bli en hejdundrande thriller i sig hyser jag inget tvivel om.
onsdag, september 07, 2005
Zlaaaaaaaatan!
Hur många gånger har man inte knutit händerna och bett om det. Att någon ska trolla. Göra någonting magisk, överjordiskt, extraordinärt. I ett läge då allting känns mörkt eller åtminstone mellangrått knyter vi vårt hopp till att någon kan resa sig över oss andra och lysa. När allting rent logiskt gått åt helvete fortsätter vi hoppas på att någon någonstans ska kunna kliva fram och göra det ologiska.
Det händer rätt sällan. Men ibland. Och jag vet att det bara är fotboll. Men när Zlatan satte den där drömbaljan på övertid, alldeles nyss…
Ärligt talat, jag hade någonstans egentligen slutat bry mig om matchen. Tänkt att jaha, det här var en trist historia. Så plötsligt, magi.
Helt utan att ha gjort något för att förtjäna det, kommer jag att somna lycklig inatt. Tack för det, Zlatan. Tack för att det finns människor som fortfarande vet hur man gör för att trolla.
Det händer rätt sällan. Men ibland. Och jag vet att det bara är fotboll. Men när Zlatan satte den där drömbaljan på övertid, alldeles nyss…
Ärligt talat, jag hade någonstans egentligen slutat bry mig om matchen. Tänkt att jaha, det här var en trist historia. Så plötsligt, magi.
Helt utan att ha gjort något för att förtjäna det, kommer jag att somna lycklig inatt. Tack för det, Zlatan. Tack för att det finns människor som fortfarande vet hur man gör för att trolla.
Ge fan i min skola
Min kompis Alex uppmärksammade mig på att det smyger omkring någon mystisk farbror i vår gamla högstadieskola. Det är ju inte utan att man blir upprörd. Vart är samhället på väg, jag bara undrar.
En sådan morgon man vill ha
Jag har skrivit det förr och nu syns det i opinionen med; det vänder. Bättre kunde inte en dag börja.
tisdag, september 06, 2005
Bankrutten i Bankeryd
Det höll några få dagar. Sedan brakade högeralliansens beräkningar ihop som ett korthus. Det visade sig att privatiseringen av trafikskadeförsäkringen inte bara var orättvis. Den var också underfinansierad.
Eric Erfors har skrivit en lysande ledare på detta tema. Det är inte så ofta jag kan uppmana till detta vad gäller Expressens ledarsida, men den här bör definitivt alla läsa.
Dessutom rasar debatten om SVT:s urusla ”opinionsundersökning” efter partiledarmötet i söndags. Utan tvekan spelar det arbete killarna och tjejerna runt motalliansens hemsida gjort för att lyfta fram det orimliga i undersökningen in i detta. Opinionsarbetet på nätet spelar roll. Om någon nu tvivlade
Eric Erfors har skrivit en lysande ledare på detta tema. Det är inte så ofta jag kan uppmana till detta vad gäller Expressens ledarsida, men den här bör definitivt alla läsa.
Dessutom rasar debatten om SVT:s urusla ”opinionsundersökning” efter partiledarmötet i söndags. Utan tvekan spelar det arbete killarna och tjejerna runt motalliansens hemsida gjort för att lyfta fram det orimliga i undersökningen in i detta. Opinionsarbetet på nätet spelar roll. Om någon nu tvivlade
måndag, september 05, 2005
Wagner i sensommarnatt
Har suttit en bra stund på balkongen och lyssnat till Wagners ”Tristan och Isolde”. Den ödesmättade dramatiken passar till den fantastiska utsikten; mälaren ligger mörk och rakt framåt blinkar ljusen på skorstenarna vid Lövsta-verket.
Det är ofta sådär framåt skymningen de bästa tankarna kommer. Ikväll kunde jag dock inte komma undan en viss känsla av oro. Tänk om de faktiskt vinner. Jag tror såklart inte det. Svenska folket är inte korkat, eller ens mentalt handikappat som vissa har uttryckt det. Men ändå. Låt oss vara ärliga; om dagens opinionssiffror håller i sig har vi en borgerlig regering efter nästa val.
I Sverige har vi någon typ av maktdelning mellan den politiska och den ekonomiska makten. Arbetarrörelsen har ett stort inflytande i kommuner, landsting och stat. Borgerliga värderingar dominerar i näringsliv, media; i praktiken också i byråkratin även om den allt som oftast får jobba enligt socialdemokratiska direktiv och prioriteringar. Jag tror att denna maktdelning varit bra för Sverige.
Problemet är att den alltmer blivit beroende av socialdemokratins tillgång till den offentliga makten. Med a-pressens död och folkrörelsernas avpolitisering har arbetarrörelsen tappat många av de civila maktbaser den en gång hade tillgång till. Ett exempel på detta är hur vänsterns mediepolitik i allt högre utsträckning kokat ner till endast ett försvar av public service. Missförstå mig inte; det är bra att värna ett starkt och självständigt public service. Men SVT och SR kan inte vara, bör inte vara och är inte heller, vänster. De är (i bästa fall) inte heller höger. Men som motvikt till ett massivt borgerligt medieövertag i stort räcker de inte.
Med en borgerlig regering får vi ett samhälle där hela etablissemanget står på samma sida. En kompakt högerhegemoni, för att tala med Gramsci. Jag tror att detta skulle få mer långtgående konsekvenser för landet än vi kan föreställa oss. Jag är rädd för hur ett sådant Sverige skulle se ut.
Inser att det kan vara musiken som ger mig så dystra tankar. Byter CD och sätter istället på Springsteens ”Darkness on the edge of town”. Den rebelliska truligheten i ”Badlands” är precis vad jag behöver just nu.
”Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you´ve gotta pay
We´ll keep pushin’ till it´s understood
And these badlands start treating us good”
Jag antar att det är det som gäller. Fortsätta kämpa. I morgon är en annan dag, som en helt annan artist uttryckte det.
Det är ofta sådär framåt skymningen de bästa tankarna kommer. Ikväll kunde jag dock inte komma undan en viss känsla av oro. Tänk om de faktiskt vinner. Jag tror såklart inte det. Svenska folket är inte korkat, eller ens mentalt handikappat som vissa har uttryckt det. Men ändå. Låt oss vara ärliga; om dagens opinionssiffror håller i sig har vi en borgerlig regering efter nästa val.
I Sverige har vi någon typ av maktdelning mellan den politiska och den ekonomiska makten. Arbetarrörelsen har ett stort inflytande i kommuner, landsting och stat. Borgerliga värderingar dominerar i näringsliv, media; i praktiken också i byråkratin även om den allt som oftast får jobba enligt socialdemokratiska direktiv och prioriteringar. Jag tror att denna maktdelning varit bra för Sverige.
Problemet är att den alltmer blivit beroende av socialdemokratins tillgång till den offentliga makten. Med a-pressens död och folkrörelsernas avpolitisering har arbetarrörelsen tappat många av de civila maktbaser den en gång hade tillgång till. Ett exempel på detta är hur vänsterns mediepolitik i allt högre utsträckning kokat ner till endast ett försvar av public service. Missförstå mig inte; det är bra att värna ett starkt och självständigt public service. Men SVT och SR kan inte vara, bör inte vara och är inte heller, vänster. De är (i bästa fall) inte heller höger. Men som motvikt till ett massivt borgerligt medieövertag i stort räcker de inte.
Med en borgerlig regering får vi ett samhälle där hela etablissemanget står på samma sida. En kompakt högerhegemoni, för att tala med Gramsci. Jag tror att detta skulle få mer långtgående konsekvenser för landet än vi kan föreställa oss. Jag är rädd för hur ett sådant Sverige skulle se ut.
Inser att det kan vara musiken som ger mig så dystra tankar. Byter CD och sätter istället på Springsteens ”Darkness on the edge of town”. Den rebelliska truligheten i ”Badlands” är precis vad jag behöver just nu.
”Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you´ve gotta pay
We´ll keep pushin’ till it´s understood
And these badlands start treating us good”
Jag antar att det är det som gäller. Fortsätta kämpa. I morgon är en annan dag, som en helt annan artist uttryckte det.
Efter rond ett (tankar om debatten)
Det känns lite som 1998. När jag ser Göran Persson debattera eller hålla tal blir jag upprymd, glad, fylld av energi. Sedan kommer kallduschen i form av massmedias "recensioner". Skillanden mellan mina egna intryck (att Persson var outstanding, och att samarbetspartierna sopade mattan med högeralliansen så det sjöng om det) och den mediala bilden blir ... ja ... påtaglig, för att använda ett understatement.
Nu ska man ta media, och framförallt de så kallade ”opinionsundersökningarna”, med en stor nypa salt. Peter Gustavsson har för övrigt skrivit ett alldeles lysande, rosenrasande inlägg på det temat. En annan bra text som mer handlar om själva debatten, och som fångar mina egna intryck väl, är Nathalies.
För övrigt tyckte jag att Ohly var riktigt skicklig. Att Wetterstrand var som allra bäst när hon fick prata sakpolitik, som när hon gick igenom vad samarbetspartierna faktiskt kommit överrens om och gjort vad gäller att gynna miljövänliga drivmedel. Och att Persson riktigt vibrerade av knappt återhållen kamplust (detta skrivs det också om på Erlanderbrigadens blogg).
På det hela taget känns det bra. Man behöver inte skämmas för att vara sosse i dessa dagar. Och tydligen går det, enligt Maryam, riktigt bra på skolorna också.
Nu ska man ta media, och framförallt de så kallade ”opinionsundersökningarna”, med en stor nypa salt. Peter Gustavsson har för övrigt skrivit ett alldeles lysande, rosenrasande inlägg på det temat. En annan bra text som mer handlar om själva debatten, och som fångar mina egna intryck väl, är Nathalies.
För övrigt tyckte jag att Ohly var riktigt skicklig. Att Wetterstrand var som allra bäst när hon fick prata sakpolitik, som när hon gick igenom vad samarbetspartierna faktiskt kommit överrens om och gjort vad gäller att gynna miljövänliga drivmedel. Och att Persson riktigt vibrerade av knappt återhållen kamplust (detta skrivs det också om på Erlanderbrigadens blogg).
På det hela taget känns det bra. Man behöver inte skämmas för att vara sosse i dessa dagar. Och tydligen går det, enligt Maryam, riktigt bra på skolorna också.
lördag, september 03, 2005
Liten parlör inför debatten
Inför söndagens partiledardebatt tänkte jag bidra med följande lilla allians-parlör. Så att de ska gå lättare att förstå vad de borgerliga partiledarna säger. Egentligen.
Det ska löna sig att arbeta – Det ska straffa sig att vara sjuk eller arbetslös
Vi trivs tillsammans (om borgerliga partiledare) – Vi är så jävla desperata att vinna valet att vi kan tvinga oss att le på bild tillsammans
Socialdemokratin försöker dölja arbetslösheten… – socialdemokratin tycker det är bättre med utbildning än med sysslolöshet
… vi vill göra något åt den – vi vill sänka a-kassan.
Valfläsk – att höja barnbidraget för 800 miljoner
Ansvarstagande politik – att sänka skatter för 50 000 miljoner
Riktiga jobb – tillfälliga, skattesubventionerade låglönejobb i privat sektor (OBS, ej att förväxla med ”dölja arbetslösheten” ovan)
Gamla moderaterna – Gunnar Hökmark
Nya moderaterna – Mikael Odenberg
(s) saknar visioner – (s) vägrar skattesubventionera överklassens städhjälp
Bra balans mellan privat och offentligt – något litet kommunalt dagis kan få finnas kvar. Tills vidare.
Vi är mer eniga än någonsin – Nu bestämmer moderaterna allt (se även ”trivas tillsammans” ovan)
Hoppas den kan vara till hjälp.
Det ska löna sig att arbeta – Det ska straffa sig att vara sjuk eller arbetslös
Vi trivs tillsammans (om borgerliga partiledare) – Vi är så jävla desperata att vinna valet att vi kan tvinga oss att le på bild tillsammans
Socialdemokratin försöker dölja arbetslösheten… – socialdemokratin tycker det är bättre med utbildning än med sysslolöshet
… vi vill göra något åt den – vi vill sänka a-kassan.
Valfläsk – att höja barnbidraget för 800 miljoner
Ansvarstagande politik – att sänka skatter för 50 000 miljoner
Riktiga jobb – tillfälliga, skattesubventionerade låglönejobb i privat sektor (OBS, ej att förväxla med ”dölja arbetslösheten” ovan)
Gamla moderaterna – Gunnar Hökmark
Nya moderaterna – Mikael Odenberg
(s) saknar visioner – (s) vägrar skattesubventionera överklassens städhjälp
Bra balans mellan privat och offentligt – något litet kommunalt dagis kan få finnas kvar. Tills vidare.
Vi är mer eniga än någonsin – Nu bestämmer moderaterna allt (se även ”trivas tillsammans” ovan)
Hoppas den kan vara till hjälp.
fredag, september 02, 2005
En landstingspolitiker filosoferar del två (utdrag ur en dikt)
Göran Greider var utan tvekan en av nittiotalets viktigaste svenska intellektuella. Tillsammans med de andra i tlm gav han röst åt något som tidigare inte hade artikulerats; ett försvar av välfärdsstaten och det starka samhället, solidariteten men också folkrörelsepolitiken, underifrånperspektivet. I min egen politiska utveckling spelade han en oerhört stor roll. Inte minst var det ambitionen att spränga gränser, att bryta marken mellan torr välfärsforskning, politisk agitation och ren poesi. I en flyktig, post-modern värld där allting förytligades kändes Greider genuin, äkta. Och så är han en förbannat trevlig prick, vet jag från de få tillfällen jag sprungit på honom.
Dikten ”världen efter kommunismen” (utgiven i diktsamlingen med samma namn, Albert Bonniers förlag 2000) är ett trettonsidigt mästerverk som beskriver poetens egna politiska resa. Som landstingspolitiker har jag flera gånger reflekterat över en av figurerna som sveper förbi, kommunpolitikern Gustavsson. När vi först möter honom skriver Greider;
”Men kommunpolitikern Gustavsson står vid
pumpen ute i stugbyn, inte ovetande
men djupt försjunken i något han har med sig från
de sista timmarna på fredagseftermiddagen,
ett problem som måste lösas före måndag, en hög
med papper i en portfölj, en kalkyl att göras”
Lite senare fortsätter han;
”Det var inte förrän på nittiotalet jag lärde känna er;
praktiker, hushållare lutade över siffror, föreningsfolk
som vet hur man bordlägger katastrofer och entusiasm”
Visst är det en nästan överdrivet folkhemsk bild som målas upp, men Greider är också tydlig. Kommunpolitikern Gustavsson finns kvar, därute. För en kulturradikal måste det ha varit en verklig chock att möta honom. De yviga gesterna och den radikala retoriken hos en ung kommunist möter den lågmälda pragmatismen hos en portföljbärande gråsosse. Greider spinner vidare på detta tema, och återvänder symptomatiskt nog till grunden, till teorin;
”Den som nu läser Marx ingen inser att han
faktiskt var något slags socialdemokrat.
Den längsta vägen till socialismen visade sig gå över kommunismen.”
Men Gustavsson försvinner inte med detta. För Greiders relation till den maktbärande socialdemokratin är mer komplicerad än så. Det är inget enkelt, ensidigt farväl till ungdomens radikalism han ägnar sig åt. Istället är han ute efter en annan typ av radikalism, en annan typ av kamp. Och i detta finner han både en stor möjlighet och just därför också ett stort tomrum hos Gustavsson vid pumpen. Han avslutar passagen magnifikt, och jämför med ungdomens kommunistiska hjältar;
”Gustavsson, vid pumpen, står isåfall närmare Marx.
Han vet bara inte om det. Han är subcommandante Marcos
sedan länge nedstigen från bergen,
rakad, tvättad, installerad och lutad över hela
den enorma ritningen över verkligheten själv.
Men han vet det inte längre, är därför maktlös”
Med detta fångar han något grundläggande med att vara politiskt aktiv, och sätter ord på en känsla jag både känt själv och mött hos så många andra. Detta att makten av nödvändighet måste vara så ytterst praktisk, men att det i all praktik allt som oftast känns som om något annat, något större som var alltings mening, någonstans försvunnit ur fokus, fladdrar förbi i ögonvrån utan att aldrig riktigt ta form.
Jag tror det är viktigt att behålla den känslan, att värna den. För jag läser Greiders dikt inte som uppgivet nostalgiskt, utan som uppfodrande framåtsyftande. Det finns en kunskap därute, en möjlighet att faktiskt förändra världen till det bättre. Om inte annat så för alla de generationer som kämpat före oss är det då vår skyldighet att ständigt söka finna den.
En landstingspolitiker filosoferar del ett (en lång text om sjukvårdspolitik) kan du läsa här.
Dikten ”världen efter kommunismen” (utgiven i diktsamlingen med samma namn, Albert Bonniers förlag 2000) är ett trettonsidigt mästerverk som beskriver poetens egna politiska resa. Som landstingspolitiker har jag flera gånger reflekterat över en av figurerna som sveper förbi, kommunpolitikern Gustavsson. När vi först möter honom skriver Greider;
”Men kommunpolitikern Gustavsson står vid
pumpen ute i stugbyn, inte ovetande
men djupt försjunken i något han har med sig från
de sista timmarna på fredagseftermiddagen,
ett problem som måste lösas före måndag, en hög
med papper i en portfölj, en kalkyl att göras”
Lite senare fortsätter han;
”Det var inte förrän på nittiotalet jag lärde känna er;
praktiker, hushållare lutade över siffror, föreningsfolk
som vet hur man bordlägger katastrofer och entusiasm”
Visst är det en nästan överdrivet folkhemsk bild som målas upp, men Greider är också tydlig. Kommunpolitikern Gustavsson finns kvar, därute. För en kulturradikal måste det ha varit en verklig chock att möta honom. De yviga gesterna och den radikala retoriken hos en ung kommunist möter den lågmälda pragmatismen hos en portföljbärande gråsosse. Greider spinner vidare på detta tema, och återvänder symptomatiskt nog till grunden, till teorin;
”Den som nu läser Marx ingen inser att han
faktiskt var något slags socialdemokrat.
Den längsta vägen till socialismen visade sig gå över kommunismen.”
Men Gustavsson försvinner inte med detta. För Greiders relation till den maktbärande socialdemokratin är mer komplicerad än så. Det är inget enkelt, ensidigt farväl till ungdomens radikalism han ägnar sig åt. Istället är han ute efter en annan typ av radikalism, en annan typ av kamp. Och i detta finner han både en stor möjlighet och just därför också ett stort tomrum hos Gustavsson vid pumpen. Han avslutar passagen magnifikt, och jämför med ungdomens kommunistiska hjältar;
”Gustavsson, vid pumpen, står isåfall närmare Marx.
Han vet bara inte om det. Han är subcommandante Marcos
sedan länge nedstigen från bergen,
rakad, tvättad, installerad och lutad över hela
den enorma ritningen över verkligheten själv.
Men han vet det inte längre, är därför maktlös”
Med detta fångar han något grundläggande med att vara politiskt aktiv, och sätter ord på en känsla jag både känt själv och mött hos så många andra. Detta att makten av nödvändighet måste vara så ytterst praktisk, men att det i all praktik allt som oftast känns som om något annat, något större som var alltings mening, någonstans försvunnit ur fokus, fladdrar förbi i ögonvrån utan att aldrig riktigt ta form.
Jag tror det är viktigt att behålla den känslan, att värna den. För jag läser Greiders dikt inte som uppgivet nostalgiskt, utan som uppfodrande framåtsyftande. Det finns en kunskap därute, en möjlighet att faktiskt förändra världen till det bättre. Om inte annat så för alla de generationer som kämpat före oss är det då vår skyldighet att ständigt söka finna den.
En landstingspolitiker filosoferar del ett (en lång text om sjukvårdspolitik) kan du läsa här.
Metablogg på fredagseftermiddag
Vill passa på att stämma in i hyllningskören och gratulera Magnus och Fredrik till sina respektive placeringar på listan över de bästa politiska bloggarna. Välförtjänt. Frågan är vad som händer nu? Ok, Fredrik kan fortsätta kämpa för att nå förstaplatsen med vad ska Magnus göra? Finns det en lista över världens bästa bloggar? Har man en chans där om man skriver på svenska? Eller finns det åtminstone någon typ av nordisk liga?
En annan bra blogg är ”stilla undringar”. Jag har länge funderat över vem som döljer sig bakom pseudonymen, och tror mig nu vara ganska säker. Ja, i ärlighetens namn så satt jag en hel kväll tillsammans med en kompis och gick igenom varenda inlägg undringar har gjort i jakt på ledtrådar. Men nu är jag, som sagt, hyfsat säker. Eller såhär; jag har en teori. Även om jag inte alls har några bevis. Och det är klart, jag kan ha helt fel, så lite av mysteriet kvarstår. Men det känns ändå bra. (Vem jag tror det är? Kom igen, killen har väl rätt att vara anonym om han vill. Skärpning!!!)
Tänker för övrigt tillbringa helgen med att sitta på balkongen och titta ut över ett träd. Eventuellt hinner jag se en och annan film också, om jag orkar. Men först ska jag fira min mormor som fyller år. Ha det!
PS. Glöm inte för allt i världen att titta på partiledardebatten på söndag. Det handlar om din framtid... DS
En annan bra blogg är ”stilla undringar”. Jag har länge funderat över vem som döljer sig bakom pseudonymen, och tror mig nu vara ganska säker. Ja, i ärlighetens namn så satt jag en hel kväll tillsammans med en kompis och gick igenom varenda inlägg undringar har gjort i jakt på ledtrådar. Men nu är jag, som sagt, hyfsat säker. Eller såhär; jag har en teori. Även om jag inte alls har några bevis. Och det är klart, jag kan ha helt fel, så lite av mysteriet kvarstår. Men det känns ändå bra. (Vem jag tror det är? Kom igen, killen har väl rätt att vara anonym om han vill. Skärpning!!!)
Tänker för övrigt tillbringa helgen med att sitta på balkongen och titta ut över ett träd. Eventuellt hinner jag se en och annan film också, om jag orkar. Men först ska jag fira min mormor som fyller år. Ha det!
PS. Glöm inte för allt i världen att titta på partiledardebatten på söndag. Det handlar om din framtid... DS
Härlig morgon för Johan Jakobson
Det kan inte ha varit lätt att vara folkpartistisk partisekreterare när man öppnade tidningen i morse. Förts förklarar Peter Wolodarski på ledarplats på ett alldeles utmärkt pedagogiskt sätt hur folkpartiet i praktiken sålt ut ersättningen i sjukförsäkringen. Sedan går EU-parlamentarikern Maria Carlshamre till offentlig attack med en rejäl bredsida på DN-debatt om hur hon hanterats av partiledningen.
Vi får hoppas att han åtminstone fick i sig en kopp gott kaffe, Jakobson. Själv föredrar jag mitt starkt, svart och nymalet.
Vi får hoppas att han åtminstone fick i sig en kopp gott kaffe, Jakobson. Själv föredrar jag mitt starkt, svart och nymalet.
torsdag, september 01, 2005
... och här kommer riktlinjerna
Ja, eller snarare en länk då. Till partistyrelsens förslag till riktlinjer, alltså. Såklart.
Riktlinjer inför kongressen
Partistyrelsen har idag släppt förslaget till riktlinjer för nästa mandatperiod som ska beslutas av kongressen. Det som kommit ut i media än så länge handlar om forskning, a-kassa, tandvård och äldrepolitik.
Förhoppningsvis är detta startskottet för många socialdemokrater att faktiskt börja diskutera den egna politiken. Sverige behöver en offensiv och framåtsyftande arbetarrörelse. Och visst ska vi granska och avslöja högeralliansen, men till slut är kommer människor ändå alltid rösta på det parti som har bäst idéer inför framtiden.
Jag är övertygad om att det partiet kommer att vara socialdemokraterna. Men det måste bevisas också. Då blir partikongressen ett bra tillfälle.
Förhoppningsvis är detta startskottet för många socialdemokrater att faktiskt börja diskutera den egna politiken. Sverige behöver en offensiv och framåtsyftande arbetarrörelse. Och visst ska vi granska och avslöja högeralliansen, men till slut är kommer människor ändå alltid rösta på det parti som har bäst idéer inför framtiden.
Jag är övertygad om att det partiet kommer att vara socialdemokraterna. Men det måste bevisas också. Då blir partikongressen ett bra tillfälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)