Imorgon införs den nationella vårdgarantin. Hos borgerliga sjukvårdspolitiker väcker detta säkert en hel del oro; tänk om de lyckas, sossarna. Utifrån en Stockholmshorisont går det att konstatera att oron är befogad; precis som DN skriver så kommer vi i den rödgröna majoriteten vad det verkar faktiskt kunna garantera våra medborgare den vård de behöver inom de tidsramar som angivits.
Eftersom detta är en fråga där partierna borde vara överrens (ingen tycker väl rimligtvis att någon ska behöva vänta längre än nödvändigt på behandling), kunde man kanske ha hoppats på någon typ att klapp på axeln även från borgarna. I det valrörelseheta Sverige är det kanske inget att förvånas över att det istället blir tvärtom. Vårdgarantin är dålig, en halvmesyr och kommer att misslyckas är istället budskapet som bland annat kan ses på högerns gemensamma hemsida.
På hemsidan bifogas också en massa statistik. Och det är när man tittar på den som det framgår hur låg den borgerliga oppositionen på detta område kommer att vara. För statistiken visar nämligen vårdtider på ett antal, mer eller mindre slumpvis utvalda, enheter. Något som i sammanhanget faktiskt är helt och fullständigt irrelevant.
För ingen kan garantera alla att få behandlig på exakt den eller den enheten inom exakt den eller den tiden. Vad vi kan garantera; är att du ska ha rätt att få den vård du behöver inom den stipulerade tiden, någonstans i Sverige. Ja, faktum är att detta är något av vårdgarantins kärna. Om det inte finns plats för operation på exempelvis Karolinska inom en viss tid, så garanterar landstinget att du istället ska kunna få bli opererad någon annanstans. Utan extra kostnad.
Vårdköer kan man mäta på miljoner olika sätt. Jag tycker att det enda relevanta är att utgå från patientperspektivet och fråga sig; är det möjligt att få vård inom en viss tid eller är det det inte? Det är så den socialdemokratiska vårdgarantin är utformad.
Så mäter dock inte högeralliansen. De utgår från vårdproducenten, och på det sättet kommer det alltid att finnas populära kliniker där ”köerna” är långa. Att de som står i kön kanske har valt att göra det av en eller annan anledning, och faktiskt skulle kunna få rätt vård snabbare hos en annan vårdgivare, spelar för högern ingen roll.
Att vårdgarantin lyckas är absolut ingen självklarhet. Inte minst därför hade det varit välgörande med en lite mer hederlig oppositionspolitik på detta område. Men risken att man då skulle ha fått konstatera en socialdemokratisk framgång var uppenbarligen för stor för de borgerliga kampanjstrategerna.
måndag, oktober 31, 2005
fredag, oktober 21, 2005
Spridda skurar
Det småregnar här i Stockholm. Fyra fackföreningsledare kräver skattereduktion för hushållsnära tjänster på DN-debatt. Socialdemokratiska partistyrelsen säger nej. Den motion Stockholms arbetarekommun skrev och som jag fick hålla i pennan för står alltså stark. Låt oss hoppas att kongressen bekräftar den linjen.
Depeche Modes nya skiva är faktiskt lika bra som de säger. Att höra den för första gången gav nästan samma känsla som när man var tonåring och för första gången hörde ”Master and servant”. Nästan.
Joel skriver om herrmode på sin blogg. Ingenting om höstens stora fråga; dubbelknäppt eller inte. Vi väntar på del två.
Två tankar om klassamhället; när jag gick på högstadiet lyssnade alla på hårdrock. Det var Maiden, WASP (till och med Twisted Sisters, vill jag minnas. Huga.) När jag senare gick vidare till gymnasiet blev andelen syntare betydligt högre. Själv föredrog jag den rockigare typen; Sisters of Mercy, the Cure. Någon typ av pytteliten revolution mot klassresan, kanske.
Dessutom lyssnade jag på Bowie. Kunde inte somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone ena sidan av Hunky Dory. Jag tror det gör mig till överklasstjej, om man följer klasstrukturen.
Andra tanken; jag har börjat prenumerera på Stockholm fria. Herregud, jag stödjer redan svenskan och DN så varför inte. Men klasshatet är faktiskt lika genomgående i alla tre tidningarna. Framförallt kommer detta till uttryck i föraktet för socialdemokratin.
Samma sak var smärtsamt uppenbart när jag jobbade på kåren; det var lätt för medelklass till vänster och medelklass till höger att förenas i ett gemensamt hat mot (s). Särskilt ogillade man ”fackpampar”.
DN har avslöjat moderaternas kulturpolitik. ”Varför hatar moderaterna kultur”, frågar man sig. Det är bara att instämma.
Depeche Modes nya skiva är faktiskt lika bra som de säger. Att höra den för första gången gav nästan samma känsla som när man var tonåring och för första gången hörde ”Master and servant”. Nästan.
Joel skriver om herrmode på sin blogg. Ingenting om höstens stora fråga; dubbelknäppt eller inte. Vi väntar på del två.
Två tankar om klassamhället; när jag gick på högstadiet lyssnade alla på hårdrock. Det var Maiden, WASP (till och med Twisted Sisters, vill jag minnas. Huga.) När jag senare gick vidare till gymnasiet blev andelen syntare betydligt högre. Själv föredrog jag den rockigare typen; Sisters of Mercy, the Cure. Någon typ av pytteliten revolution mot klassresan, kanske.
Dessutom lyssnade jag på Bowie. Kunde inte somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone ena sidan av Hunky Dory. Jag tror det gör mig till överklasstjej, om man följer klasstrukturen.
Andra tanken; jag har börjat prenumerera på Stockholm fria. Herregud, jag stödjer redan svenskan och DN så varför inte. Men klasshatet är faktiskt lika genomgående i alla tre tidningarna. Framförallt kommer detta till uttryck i föraktet för socialdemokratin.
Samma sak var smärtsamt uppenbart när jag jobbade på kåren; det var lätt för medelklass till vänster och medelklass till höger att förenas i ett gemensamt hat mot (s). Särskilt ogillade man ”fackpampar”.
DN har avslöjat moderaternas kulturpolitik. ”Varför hatar moderaterna kultur”, frågar man sig. Det är bara att instämma.
fredag, oktober 14, 2005
Affären Tiina R
Debatten om Tiina Rosenbergs avhopp från fi och politiken har debatterats flitigt, bland annat här, här, här och här. Jag tycker man kan se två huvudsakliga positioner – dels de som tycker det är för jävligt att Tiina har ”tvingats bort” och inte orkar fortsätta, dels de som tycker att ifrågasättande och kritik är en naturlig del av politiken och ”det får man tåla”. Jag tycker bägge linjerna är, i sak, riktiga.
För politik är ingen sandlådelek. Relativt oskyldiga skämt som ”köttberg” eller ”texasgubbe” renderar i folkstormar, minsta felsteg nagelfars regelmässigt av sensationsmedia. Politik måste vara tråkig, för försöker man vara rolig eller sticka ut så åker man dit.
In kommer då en akademiker vars karriär i mångt och mycket byggt på en förmåga att provocera. När jag jobbade på Stockholms universitets studentkår fanns det en enorm Tiina hype bland vänstern och de mer radikal feministerna; det är klart att imagen av hårdför normbryterska spelade roll i detta. Tiina bröt igenom, var ovanlig. Inom politiken är det en dödssynd.
Personligen känner jag ingen större sympati för Tiina Rosenberg eller hennes politiska förhållningssätt. Ett exempelvis på fråga där jag inte alls höll med var bedömningen att ett hårdkokt försvar av porren skulle vara viktig del av könskampen (eller queer-kampen, eller vad man säger). Jag förstod därför heller aldrig hypen när jag var i kårsvängen.
Men det säger något rätt trist om det svenska politiska klimatet att hon lämnat på det sätt som skett. Däremot är det inte särskilt överraskande. Och tyvärr en lärdom för andra som vill satsa på en politisk framtid.
För politik är ingen sandlådelek. Relativt oskyldiga skämt som ”köttberg” eller ”texasgubbe” renderar i folkstormar, minsta felsteg nagelfars regelmässigt av sensationsmedia. Politik måste vara tråkig, för försöker man vara rolig eller sticka ut så åker man dit.
In kommer då en akademiker vars karriär i mångt och mycket byggt på en förmåga att provocera. När jag jobbade på Stockholms universitets studentkår fanns det en enorm Tiina hype bland vänstern och de mer radikal feministerna; det är klart att imagen av hårdför normbryterska spelade roll i detta. Tiina bröt igenom, var ovanlig. Inom politiken är det en dödssynd.
Personligen känner jag ingen större sympati för Tiina Rosenberg eller hennes politiska förhållningssätt. Ett exempelvis på fråga där jag inte alls höll med var bedömningen att ett hårdkokt försvar av porren skulle vara viktig del av könskampen (eller queer-kampen, eller vad man säger). Jag förstod därför heller aldrig hypen när jag var i kårsvängen.
Men det säger något rätt trist om det svenska politiska klimatet att hon lämnat på det sätt som skett. Däremot är det inte särskilt överraskande. Och tyvärr en lärdom för andra som vill satsa på en politisk framtid.
torsdag, oktober 13, 2005
En väldigt rolig historia
onsdag, oktober 12, 2005
Alla människor är lika mycket värda (eller en avbön för min alldeles egna form av porrsurfande)
Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Och alla har samma rätt att uttrycka sin åsikt. Verkligen. Det är jätteviktigt för mig.
Men ibland, måste jag erkänna. Ibland surfar jag runt på högerbloggar. Inte för att ta intryck. Inte för att låta skarpa argument brytas i retorisk envig och demokratiskt meningsutbyte. Utan helt enkelt för att få känna mig lite, lite bättre.
Och jag vet att det är hemskt. Och jag vet att det faktiskt finns smarta högerbloggare också, och jag vet att det är skillnad på att ha olika värderingar och vara olika mycket intelligent. Men när det sammanfaller. När korkade människor uttrycker vedervärdiga värderingar. Framför allt när självgoda korkade människor skriver fullständigt idiotiska … Äh. Ni vet. Det får mig att känna mig så smart. Så ... god.
Och jag är verkligen ingen elitist, egentligen. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Men ingen är perfekt. Och detta är min last, det erkännes. Men jag ska sluta. Jag lovar. Snart…
Men ibland, måste jag erkänna. Ibland surfar jag runt på högerbloggar. Inte för att ta intryck. Inte för att låta skarpa argument brytas i retorisk envig och demokratiskt meningsutbyte. Utan helt enkelt för att få känna mig lite, lite bättre.
Och jag vet att det är hemskt. Och jag vet att det faktiskt finns smarta högerbloggare också, och jag vet att det är skillnad på att ha olika värderingar och vara olika mycket intelligent. Men när det sammanfaller. När korkade människor uttrycker vedervärdiga värderingar. Framför allt när självgoda korkade människor skriver fullständigt idiotiska … Äh. Ni vet. Det får mig att känna mig så smart. Så ... god.
Och jag är verkligen ingen elitist, egentligen. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Men ingen är perfekt. Och detta är min last, det erkännes. Men jag ska sluta. Jag lovar. Snart…
tisdag, oktober 11, 2005
Tankar från sjuksängen
Har missat en massa kul grejer de senaste dagarna på grund av sjukdom; avtackning av en kollega, överläggningar på Bommersvik med landstingsgruppen (faktiskt roligare än det låter), repa med bandet och nu ikväll arbetarekommunens repskap. Dessutom en fantastiskt vacker höst som inramning.
Istället har jag hunnit fundera. Och faktiskt läst en hel del. Bland annat har jag, vilket hör till ovanligheterna, bläddrat igenom senaste numret av ekonomiskt debatt (6/2005). Egentligen gjorde jag det för att se vad moderaternas chefsekonom Anders Borg hade att säga om ”sänkta ersättningar, löner och sysselsättning.” Men jag kom inte längre till sidan sex innan jag fastnade för Bertil Holmlunds utmärkta lilla essä; ”hur hög är egentligen arbetslösheten i Sverige?”. Udden är riktad mot allt trixande med statistiken om vad som är den ”verkliga” arbetslösheten som allt för ofta kännetecknar den politiska debatten.. ”Den offentliga statistiken bör skyddas från klåfingriga politiker som vill underlätta för genomförandet av sin egen agenda med stöd av statistiskt nyspråk”, avslutar Uppsalaprofessorn med det uppfodrande pekfingret riktat rakt mot de svenska moderaterna. Kunde inte sagt det bättre själv. Få se om Borg et co lyssnar.
Dessutom har senaste numret av Fronesis dumpit ner i brevlådan. Temat är ”det politiska” och jag … vet inte. När Fronesis drog igång 1998 var jag en varm anhängare. Vänstern, inte minst den socialdemokratiska, behövde ett teoretiskt forum. Som Svante Skoglund (tyvärr inte längre bland oss) då uttryckte det i förordet; ”Var står den politiska vänstern idag? Utifrån fronesisbegreppet vill vi skapa ett forum för en konstruktiv och framtidsinriktad vänsterdebatt, ett forum för en diskussion som lösgör sig från de låsningar som följt av 1900-talets historia. Genom att blicka tillbaka och kritiskt men förutsättningslöst utvärdera tidigare texter, men även genom att introducera nya texter och idéer”. Jag tyckte det lät bra då. Jag tycker det låter bra nu.
Men ambitionen då var – som jag kunde förstå det - att knyta samman olika världar; den politiska, den akademiska, allt med ett globalt, internationellt, perspektiv. I detta måste som jag ser det ligga åtminstone en ansats till dialog, till möte. Den ansatsen saknar jag tyvärr allt oftare vad gäller dagens Fronesis. Texterna känns allt oftare närmast kollegiala; språkbruket (kanske därför) sällan särskilt inspirerande (satt som parantes och bläddrade i några gamla Marx-texter och skillnaden var slående; om Fronesis är representativ så skrev de åtminstone bättre, förr, de intellektuella), introduktionerna och förklaringarna gör ofta mer för att komplicera än för att underlätta för läsaren att tillgodose sig originaltexterna.
Visst finns det några godbitar. Wendy Brown gör en i mitt tycke ganska moralistisk betraktelse över den samtida vänsterns förfall till moralism och förklarar den som ett resultat av den ångest dagens vänster känner inför att ingen egentligen längre tror på någon socialistisk morgondag (typ). Fredrika Spindler publicerar en originaltext som faktiskt på några korta sidor lyckas förmedla vad poängen för dagens vänster med att läsa Spinoza är. Väl värda att traggla sig igenom.
Men lite mer av folkbildande ambition skulle inte skada. Kapaciteten finns, det vittnar inte minst redaktionsmedlemmen Klas Gustavssons alldeles utmärkta författardebut ”socialismen efter socialismens död” om. Och så kanske tidskriften skulle må bra av ett något vidgat teoretiskt fält, eller hur man nu ska uttrycka det. Åtminstone om ambitionerna ligger fast som de en gång formulerades när tidningen startades. (Jävligt snygg, det är den dock fortfarande…)
Nåja. Tror att det är dags för mig att läsa igenom det där gamla numret av ”arbetarhistoria” med tema a-pressen jag fick med mig hem från jobbet. Återkommer i frågan. (Om jag nu överlever det här uschliga hälsotillståndet jag befinner mig i…)
Istället har jag hunnit fundera. Och faktiskt läst en hel del. Bland annat har jag, vilket hör till ovanligheterna, bläddrat igenom senaste numret av ekonomiskt debatt (6/2005). Egentligen gjorde jag det för att se vad moderaternas chefsekonom Anders Borg hade att säga om ”sänkta ersättningar, löner och sysselsättning.” Men jag kom inte längre till sidan sex innan jag fastnade för Bertil Holmlunds utmärkta lilla essä; ”hur hög är egentligen arbetslösheten i Sverige?”. Udden är riktad mot allt trixande med statistiken om vad som är den ”verkliga” arbetslösheten som allt för ofta kännetecknar den politiska debatten.. ”Den offentliga statistiken bör skyddas från klåfingriga politiker som vill underlätta för genomförandet av sin egen agenda med stöd av statistiskt nyspråk”, avslutar Uppsalaprofessorn med det uppfodrande pekfingret riktat rakt mot de svenska moderaterna. Kunde inte sagt det bättre själv. Få se om Borg et co lyssnar.
Dessutom har senaste numret av Fronesis dumpit ner i brevlådan. Temat är ”det politiska” och jag … vet inte. När Fronesis drog igång 1998 var jag en varm anhängare. Vänstern, inte minst den socialdemokratiska, behövde ett teoretiskt forum. Som Svante Skoglund (tyvärr inte längre bland oss) då uttryckte det i förordet; ”Var står den politiska vänstern idag? Utifrån fronesisbegreppet vill vi skapa ett forum för en konstruktiv och framtidsinriktad vänsterdebatt, ett forum för en diskussion som lösgör sig från de låsningar som följt av 1900-talets historia. Genom att blicka tillbaka och kritiskt men förutsättningslöst utvärdera tidigare texter, men även genom att introducera nya texter och idéer”. Jag tyckte det lät bra då. Jag tycker det låter bra nu.
Men ambitionen då var – som jag kunde förstå det - att knyta samman olika världar; den politiska, den akademiska, allt med ett globalt, internationellt, perspektiv. I detta måste som jag ser det ligga åtminstone en ansats till dialog, till möte. Den ansatsen saknar jag tyvärr allt oftare vad gäller dagens Fronesis. Texterna känns allt oftare närmast kollegiala; språkbruket (kanske därför) sällan särskilt inspirerande (satt som parantes och bläddrade i några gamla Marx-texter och skillnaden var slående; om Fronesis är representativ så skrev de åtminstone bättre, förr, de intellektuella), introduktionerna och förklaringarna gör ofta mer för att komplicera än för att underlätta för läsaren att tillgodose sig originaltexterna.
Visst finns det några godbitar. Wendy Brown gör en i mitt tycke ganska moralistisk betraktelse över den samtida vänsterns förfall till moralism och förklarar den som ett resultat av den ångest dagens vänster känner inför att ingen egentligen längre tror på någon socialistisk morgondag (typ). Fredrika Spindler publicerar en originaltext som faktiskt på några korta sidor lyckas förmedla vad poängen för dagens vänster med att läsa Spinoza är. Väl värda att traggla sig igenom.
Men lite mer av folkbildande ambition skulle inte skada. Kapaciteten finns, det vittnar inte minst redaktionsmedlemmen Klas Gustavssons alldeles utmärkta författardebut ”socialismen efter socialismens död” om. Och så kanske tidskriften skulle må bra av ett något vidgat teoretiskt fält, eller hur man nu ska uttrycka det. Åtminstone om ambitionerna ligger fast som de en gång formulerades när tidningen startades. (Jävligt snygg, det är den dock fortfarande…)
Nåja. Tror att det är dags för mig att läsa igenom det där gamla numret av ”arbetarhistoria” med tema a-pressen jag fick med mig hem från jobbet. Återkommer i frågan. (Om jag nu överlever det här uschliga hälsotillståndet jag befinner mig i…)
fredag, oktober 07, 2005
Modesty och feminismen
Jag har alltid gillat Modesty Blaise. Först för att det är en riktigt bra serie. Spännande, dramatisk, underhållande. Men sedan också för att jag tyckte den var feministisk i meningen att Modesty var en kvinnlig hjälte med tonvikt framförallt på det senare; alltså hjälte. Hon är stark, fattar beslut, slåss som en kung och Willie har inga problem med att det är hon som bestämmer. Just relationen Modesty-Willie tycker jag kanske är det mest intressanta i serien, sett ur ett feministiskt perspektiv. Han är verkligen ingen toffel, tvärtom, få torde vara lika tuffa, men trots det – eller kanske tack vare – har han inget problem med att det är hon som är den solklara chefen.
Så i min värld har Modesty varit en given feministisk ikon. Men på senare år har jag allt oftare stött på den kritik som Pennskaftet också nämner på sin blogg. Alltså att Modesty trots allt är gjord av män för män, vilket kommer till uttryck främst i hennes utseende (pinnsmal med jättetuttar, även om Laura Croft senare liksom har dragit det konceptet ett steg längre) och, skulle jag vilja tillägga, i det faktum att varje äventyr av någon anledning uppenbarligen måste innehåll minst en duschscen. (En orsak till att denna kritik blivit mer omfattande kan naturligtvis vara att Semic väljer att exponera just denna sida hejdlöst på sina omslag till agent X-9.)
Att actionhjältar ser bra ut är nu inte nödvändigtvis och i sig ett bevis på en underliggande könsmaktsordning. Även manliga diton brukar vara välbyggda och det har väl hänt att en eller annan sprungit runt exempelvis på vita duken med endast rester av en söndersliten skjorta över den vältränade torson. Modestys sexighet är inte heller underordnad eller passiv, och inte heller hennes sexualitet. Tvärtom är det hon som sätter villkoren, vare sig det gäller krig eller kärlek.
Är då kritiken obefogad? Inte bara. För Modesty är visserligen en intressant figur ur feministiskt perspektiv, ja, kanske en av populärkulturens intressantaste. Men frågan är om den typen av kvinnlig hjälte hade kunnat bli lika kommersiellt framgångsrik om hon inte samtidigt hade begåvats med en kropp tagen ur en manlig sexfantasi. Även för en kvinnlig hjälte av Modestys kaliber kvarstår den slutgiltiga begränsningen; du måste se bra ut för att överhuvudtaget ha en chans i den mansdominerade världen.
Så Modestys problem blir i slutändan detsamma som hela ”girlpower” generationens, som Madonnas och ett otal andras. Hon spränger ett antal gränser men hon tillåts göra det bara eftersom hon i samma veva underordnar sig ett antal andra, ännu starkare normer om hur en kvinna ska vara. Manliga hjältar kan välja att vara sexiga, för kvinnliga är det ett måste.
Men Modesty Blaise är fortfarande en riktigt bra serie. Och om man tänker efter ligger det något nästan befriande subversivt i detta; medan mansgrisarna stirrar sig blinda på Modestys urringning tar hon chansen att slå ett slag för en helt ny kvinnoroll och en helt ny relation mellan än och kvinnor. Och för en gångs skull finns det en tydlig roll för oss män att inta, med ett charmigt skämt på läpparna kan vi likt Wille hänga med; på Modestys order redo att sätta den dragna kastkniven rakt i halsen på patriarkatet.
Hmm, det där skulle kunna bli en riktigt bra episod. Och om jag får bestämma, tror jag faktisk vi tar och hoppar över duschscenen den här gången…
Så i min värld har Modesty varit en given feministisk ikon. Men på senare år har jag allt oftare stött på den kritik som Pennskaftet också nämner på sin blogg. Alltså att Modesty trots allt är gjord av män för män, vilket kommer till uttryck främst i hennes utseende (pinnsmal med jättetuttar, även om Laura Croft senare liksom har dragit det konceptet ett steg längre) och, skulle jag vilja tillägga, i det faktum att varje äventyr av någon anledning uppenbarligen måste innehåll minst en duschscen. (En orsak till att denna kritik blivit mer omfattande kan naturligtvis vara att Semic väljer att exponera just denna sida hejdlöst på sina omslag till agent X-9.)
Att actionhjältar ser bra ut är nu inte nödvändigtvis och i sig ett bevis på en underliggande könsmaktsordning. Även manliga diton brukar vara välbyggda och det har väl hänt att en eller annan sprungit runt exempelvis på vita duken med endast rester av en söndersliten skjorta över den vältränade torson. Modestys sexighet är inte heller underordnad eller passiv, och inte heller hennes sexualitet. Tvärtom är det hon som sätter villkoren, vare sig det gäller krig eller kärlek.
Är då kritiken obefogad? Inte bara. För Modesty är visserligen en intressant figur ur feministiskt perspektiv, ja, kanske en av populärkulturens intressantaste. Men frågan är om den typen av kvinnlig hjälte hade kunnat bli lika kommersiellt framgångsrik om hon inte samtidigt hade begåvats med en kropp tagen ur en manlig sexfantasi. Även för en kvinnlig hjälte av Modestys kaliber kvarstår den slutgiltiga begränsningen; du måste se bra ut för att överhuvudtaget ha en chans i den mansdominerade världen.
Så Modestys problem blir i slutändan detsamma som hela ”girlpower” generationens, som Madonnas och ett otal andras. Hon spränger ett antal gränser men hon tillåts göra det bara eftersom hon i samma veva underordnar sig ett antal andra, ännu starkare normer om hur en kvinna ska vara. Manliga hjältar kan välja att vara sexiga, för kvinnliga är det ett måste.
Men Modesty Blaise är fortfarande en riktigt bra serie. Och om man tänker efter ligger det något nästan befriande subversivt i detta; medan mansgrisarna stirrar sig blinda på Modestys urringning tar hon chansen att slå ett slag för en helt ny kvinnoroll och en helt ny relation mellan än och kvinnor. Och för en gångs skull finns det en tydlig roll för oss män att inta, med ett charmigt skämt på läpparna kan vi likt Wille hänga med; på Modestys order redo att sätta den dragna kastkniven rakt i halsen på patriarkatet.
Hmm, det där skulle kunna bli en riktigt bra episod. Och om jag får bestämma, tror jag faktisk vi tar och hoppar över duschscenen den här gången…
torsdag, oktober 06, 2005
Äpplen och päron
Tony tipsar om denna mycket intressanta statistisk från LO-tidningen. Det handlar om arbetslösheten, hur stor den egentligen är och i förlängningen vad vi kan göra för att pressa ner den.
Moderaterna har i Sverige gjort en stor poäng av att regeringen ”mörkar” arbetslösheten. Istället vill de se en ”bred” definition, som innesluter alla som inte arbetar eller studerar på heltid. Poängen med detta är att misstänkliggöra socialdemokratin, att påvisa behov av ett systemskifte i sysselsättningspolitiken. Frågan om den verkliga arbetslösheten har också blivit brännande, exempelvis i samband med Jan Edlings avgång från LO.
Vad LO-tidningen gör är att de tar moderaternas ”breda” definition, och jämför den med situationen i andra länder. Alltså; de jämför äpplen med äpplen. Och kommer fram till att Sverige, trots att många varken arbetar eller studerar, ändå ligger relativt sett bra till jämfört med andra.
Det innebär inte att vi ska vara nöjda. Fortfarande står alltför många utanför arbetsmarknaden, i Sverige likväl som i andra länder. Men det säger oss något om vilka vägar framåt som kan vara mest framkomliga. Kanske kan debatten framöver också handla mer om verkligheten än om vilka siffror vi använder för att beskriva den. Men det kanske är att hoppas på för mycket...
Moderaterna har i Sverige gjort en stor poäng av att regeringen ”mörkar” arbetslösheten. Istället vill de se en ”bred” definition, som innesluter alla som inte arbetar eller studerar på heltid. Poängen med detta är att misstänkliggöra socialdemokratin, att påvisa behov av ett systemskifte i sysselsättningspolitiken. Frågan om den verkliga arbetslösheten har också blivit brännande, exempelvis i samband med Jan Edlings avgång från LO.
Vad LO-tidningen gör är att de tar moderaternas ”breda” definition, och jämför den med situationen i andra länder. Alltså; de jämför äpplen med äpplen. Och kommer fram till att Sverige, trots att många varken arbetar eller studerar, ändå ligger relativt sett bra till jämfört med andra.
Det innebär inte att vi ska vara nöjda. Fortfarande står alltför många utanför arbetsmarknaden, i Sverige likväl som i andra länder. Men det säger oss något om vilka vägar framåt som kan vara mest framkomliga. Kanske kan debatten framöver också handla mer om verkligheten än om vilka siffror vi använder för att beskriva den. Men det kanske är att hoppas på för mycket...
lördag, oktober 01, 2005
Wigforss och ägandet
När man diskuterar svensk socialdemokratis idéhistoria dyker osökt Ernst Wigforss upp. Wigforss var den praktiske teoretikern som lyckades kombinera det intellektuella och med det realpolitiska. För många inom dagens socialdemokrati står Wigforss som en förebild.
Blir därför lite glad när jag hittar denna lilla skrift på nätet. Texten – ”äganderätt och socialism” – är en pamflett skriven inför det stundande ”kosackvalet” 1928. Bakgrunden är att högern bedriver en högt uppskruvad hetskampanj som skjuter in sig på att skrämma svenskarna från att rösta på socialdemokratin genom att måla upp en bild av (s) som ett parti på yttersta vänsterkanten, som kommunister och bolsjeviker (därav ”kosack”).
Ett huvudtema i detta är hotet mot äganderätten som arbetarepartiet sägs innebära. Wigforss försöker i sin skrift bemöta denna nidbild. Han gör det genom att helt vända på diskussionen; det är i själva verket borgerligheten som är hotet mot de mångas äganderätt, argumenterar han kraftfullt.
Socialdemokratin är alltså inte emot ägande, argumenterar Wigforss. Tvärtom ser han många fördelar med ägandet. ”…han [socialdemokraten] vet … att det finns något värdefullt både för den enskilde och för samhället i det människorna eftersträva, då de sträva efter egendom och äganderätt … Om det behövs, kan även socialdemokraten hålla ett lovtal över äganderätten.” skriver han. Han utvecklar sedan detta och menar att ”[d]riften att äga, att ha något man kan kalla sitt eget, sitter djupt hos de allra flesta … [r]edan barnen lägga i dagen denna insikt att ha något för egen räkning … [a]ll historia synes vittna om, hur djupa rötter äganderätten har i den mänskliga historien.”
Så långt kan det tyckas som om det vore gammal hederlig triangulering realpolitikern Wigforss ägnade sig åt. Alltså att gå in och försöka övertrumfa motståndarens på dennes egen planhalva. Men så enkelt är det inte. För vad författaren gör är att han snarare skärper den ideologiska konfliktlinjen gentemot högern. Han gör det genom att gå från att diskutera ägandet i sig till ägandets fördelning. ”Äganderätten är inte hotad”, sammanfattar han i en rubrik, ”Den är redan upphävd för flertalet – i det borgerliga samhället.” Och senare skriver han rakt och tydligt, ”Socialdemokratin erkänner öppet, att de vilja begränsa den äganderätt, som står i vägen för andras rimliga anspråk att också få äga något.” Men han betonar också, som svar på den borgerliga kritiken att (s) på sovjetiskt maner skulle vilja tvinga inte minst bönder från hus och hem., att ”… [b]öndernas äganderätt är inte något sådant hinder.”
”Äganderätt och socialism” är en pamflett. Den lämnar stora frågor obesvarade. Exempelvis skissar Wigforss på relationen mellan en radikal liberalism (som vill se ett individuellt ägande spritt på flera händer) och socialismen (som hellre ser ett gemensamt ägande), utan att i mitt tycke riktigt landa. Det är också en väldigt praktisk skrift, i meningen att författaren utifrån mer tidlösa teoretiska grundresonemang försöker ge svar på väldigt näraliggande, konkreta frågor om hur arbetarepartiet faktiskt tänker sig att agera.
Men för att vara en valbroschyr, måste man ändå säga att den håller en enastående klass. Och som utgångspunkt för en samtida diskussion om hur dagens socialdemokrati ska se på ägandet och ägandets fördelning tycker jag nog att den kan hålla måttet, också.
Blir därför lite glad när jag hittar denna lilla skrift på nätet. Texten – ”äganderätt och socialism” – är en pamflett skriven inför det stundande ”kosackvalet” 1928. Bakgrunden är att högern bedriver en högt uppskruvad hetskampanj som skjuter in sig på att skrämma svenskarna från att rösta på socialdemokratin genom att måla upp en bild av (s) som ett parti på yttersta vänsterkanten, som kommunister och bolsjeviker (därav ”kosack”).
Ett huvudtema i detta är hotet mot äganderätten som arbetarepartiet sägs innebära. Wigforss försöker i sin skrift bemöta denna nidbild. Han gör det genom att helt vända på diskussionen; det är i själva verket borgerligheten som är hotet mot de mångas äganderätt, argumenterar han kraftfullt.
Socialdemokratin är alltså inte emot ägande, argumenterar Wigforss. Tvärtom ser han många fördelar med ägandet. ”…han [socialdemokraten] vet … att det finns något värdefullt både för den enskilde och för samhället i det människorna eftersträva, då de sträva efter egendom och äganderätt … Om det behövs, kan även socialdemokraten hålla ett lovtal över äganderätten.” skriver han. Han utvecklar sedan detta och menar att ”[d]riften att äga, att ha något man kan kalla sitt eget, sitter djupt hos de allra flesta … [r]edan barnen lägga i dagen denna insikt att ha något för egen räkning … [a]ll historia synes vittna om, hur djupa rötter äganderätten har i den mänskliga historien.”
Så långt kan det tyckas som om det vore gammal hederlig triangulering realpolitikern Wigforss ägnade sig åt. Alltså att gå in och försöka övertrumfa motståndarens på dennes egen planhalva. Men så enkelt är det inte. För vad författaren gör är att han snarare skärper den ideologiska konfliktlinjen gentemot högern. Han gör det genom att gå från att diskutera ägandet i sig till ägandets fördelning. ”Äganderätten är inte hotad”, sammanfattar han i en rubrik, ”Den är redan upphävd för flertalet – i det borgerliga samhället.” Och senare skriver han rakt och tydligt, ”Socialdemokratin erkänner öppet, att de vilja begränsa den äganderätt, som står i vägen för andras rimliga anspråk att också få äga något.” Men han betonar också, som svar på den borgerliga kritiken att (s) på sovjetiskt maner skulle vilja tvinga inte minst bönder från hus och hem., att ”… [b]öndernas äganderätt är inte något sådant hinder.”
”Äganderätt och socialism” är en pamflett. Den lämnar stora frågor obesvarade. Exempelvis skissar Wigforss på relationen mellan en radikal liberalism (som vill se ett individuellt ägande spritt på flera händer) och socialismen (som hellre ser ett gemensamt ägande), utan att i mitt tycke riktigt landa. Det är också en väldigt praktisk skrift, i meningen att författaren utifrån mer tidlösa teoretiska grundresonemang försöker ge svar på väldigt näraliggande, konkreta frågor om hur arbetarepartiet faktiskt tänker sig att agera.
Men för att vara en valbroschyr, måste man ändå säga att den håller en enastående klass. Och som utgångspunkt för en samtida diskussion om hur dagens socialdemokrati ska se på ägandet och ägandets fördelning tycker jag nog att den kan hålla måttet, också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)