Hon hade kanske varit en vända på krogen, och klockan var sent. Vi skulle precis packa ihop valstugan efter att ha skickat vidare den sista eftersläntrande väljaren i jakt på sin vallokal. Hursomhelst ville hon prata. Det var inte svårt att lista ut vart samtalet skulle leda. Hon började med att berätta om sin arbetarbakgrund, om pappan som varit facklig, om hur hon värderingsmässigt ”egentligen” var socialdemokrat in i själen. Men. Fortsatte hon. Det går inte längre. Ni har gått för långt. Sverige klarar inte mer. Vi kan inte längre ta hand om oss som redan bor här.
Det finns en scen i fransmannen Robert Guédiguians Marseille-skildring
Den lugna staden som jag ofta tänker på. En ledare från främlingsfientliga
Front National blir anklagad för att föra hatpolitik. Han svarar med en
motfråga. ”Älskar du din fru?” undrar han. ”Älskar du din fru mer än du älskar
andra kvinnor?” När den arga utfrågaren lätt förvirrad svarar jakande kontrar
högermannen med att fråga om detta innebär att han också hatar andra kvinnor. För
sådan är alltså den högerextrema politiken. Vi hatar inte de andra, vi bara
älskar oss som bor här. Lite mer.
Bilden och argumentet är naturligtvis djupt förrädiska. Den
försöker dölja det faktum att främlingsfientliga politiker i sammanhanget måste
förstås som svartsjukan och misstänksamhetens kolportörer. De hämtar sin näring
just genom att bygga upp en
motsatsställning till de andra. Och det är i sin tur inte möjligt om inte de
andra beslås med diverse brister och onda uppsåt. De speciella med den främlingsfientlige
politikern i exemplet är alltså inte att han älskar sin fru, utan att han måste
bevisa detta genom att sprida misstänksamhet och avund mot de andra kvinnorna.
Och, för att fortsätta på samma bild, denna misstänksamhet
och denna avundsjuka är naturligtvis lättare att kittla om förhållandet som det
är redan är behäftat med brister. Jag har kommit i kontakt med väldigt många
SD-sympatisörer eller personer som åtminstone lutade åt det hållet under den
här valrörelsen. Några var överhuvudtaget inte intresserade av att prata.
Nästan ingen – med några synnerligen olustiga undantag - har uttryckt direkt rasistiska
åsikter (även om det kan ha att göra med sammanhanget). De flesta har tvärtom
uttryckt stor sympati och empati med människor som flyr från exempelvis dagens
Syrien och liknande. Men hos de allra flesta kryper där förr eller senare fram en
känsla av svek. Det var den där mannen som nekats socialbidrag ”fast
invandrarna fick”. Någons släkting som inte fick hjälp av arbetsförmedlingen ”för
att han var infödd svensk”. Staten, samhället, etablissemanget, Sverige;
framstår i deras berättelser som en närmast notoriskt otrogen äkta hälft som öser
diamanthalsband över älskarinnorna medan den lagvigda hustrun går hemma och
försmår.
En sådan känsla kan inte bemötas enbart med rationella
argument. För visst finns det sådana.
Diamathalsbanden går inte till flyktingar och invandrare, de reas ut i skattesänkningar
för de som redan har det bäst. Finns det något vi vet om historien så är det
att öppna samhällen i längden vinner över slutna. Väldigt många av de ”svek”
som människor hör talas om och som sprids på nätsajter, i fikarum och på
sociala medier är dessutom inget annat än falsarier och rykten, ivrigt påhejade
av de som bygger sin politiska karriär på den typen av misstänksamhet och den
splittring den föder.
Men i grunden har ändå Stefan Löfven när han pekar på
hopplöshet och oro för den egna framtiden som den mylla i vilken denna typ av
känslor växer. Detta är ingen ursäkt för rasism. Rasism är att hata sina
grannar, sina medmänniskor, och det är fullkomligt oacceptabelt. Men någon
sorts liberalutopisk strategi som bygger på att människor ska ta sitt förnuft
till fånga och inse hur mycket roligare Sverige blir för att vi kan få en
schysst kebab till snabblunch missar hela problemets karaktär och inte minst
känslomässiga bottnar.
Jag tror på en stark och aktiv antirasism. Inte främst för
att bekämpa SD, utan för att Sverige ska vara ett land för alla som bor här,
oavsett varifrån man själv eller ens föräldrar kommer, hur man ser ut eller
vilken gud man tillber. Men ska vi kunna hålla ihop måste solidariteten omfatta
alla. Vi kan inte med ena handen låta klyftorna öka och med den andra kräva människors
öppna hjärtan. Jag är övertygad om att det svenska folket hyser stor förmåga
till medmänsklighet, att ställa upp för de som har det svårast. Men det bygger
i grunden på någon form av tillit. En känsla av att andra finns där för mig på
samma sätt som jag är beredd att ställa upp för andra.
Nåväl. Vi pratade vidare, medan klockan tickade mot stängningsdags.
Jag var rätt trött efter flera veckors intensivt kampanjande och kanske inte
mitt mest diplomatiska jag. Körde rätt hårt på vilket högerparti SD är och den
vanliga retoriken. Var extremt tydlig på vårt moraliska ansvar att ställa upp
för de som flyr för sina liv. Hade väl någonstans gett upp hoppet om att komma
fram till något och konstaterade flera gånger att vi helt enkelt tyckte olika.
Så plötsligt skymtade jag en tår i hennes öga. Och innan jag
ens hann fatta vad som hände gick hon fram och gav mig en kram. Paff stod jag
kvar medan kvinnan försvann hastigt bort över torget. Samtidigt slog klockan
åtta. Vallokalerna stängde. Och fastän jag inte visste om det vid tillfället
hade svenska folket precis röstat fram ett främlingsfientligt högerparti till
landets tredje största.
Inget har retat svensk höger så mycket som den
socialdemokratiska formuleringen om att något håller på att gå sönder i vårt
samhälle. Men det är just det som håller på att hända. Det vilar ett tungt
ansvar på de politiker som i söndags fick folkets förtroende att göra landet
helt igen. Hur väl det lyckas är vår tids kanske största ödesfråga.