måndag, september 15, 2014

Den gråtande sverigedemokraten


Hon hade kanske varit en vända på krogen, och klockan var sent. Vi skulle precis packa ihop valstugan efter att ha skickat vidare den sista eftersläntrande väljaren i jakt på sin vallokal. Hursomhelst ville hon prata. Det var inte svårt att lista ut vart samtalet skulle leda. Hon började med att berätta om sin arbetarbakgrund, om pappan som varit facklig, om hur hon värderingsmässigt ”egentligen” var socialdemokrat in i själen. Men. Fortsatte hon. Det går inte längre. Ni har gått för långt. Sverige klarar inte mer. Vi kan inte längre ta hand om oss som redan bor här.

Det finns en scen i fransmannen Robert Guédiguians Marseille-skildring Den lugna staden som jag ofta tänker på. En ledare från främlingsfientliga Front National blir anklagad för att föra hatpolitik. Han svarar med en motfråga. ”Älskar du din fru?” undrar han. ”Älskar du din fru mer än du älskar andra kvinnor?” När den arga utfrågaren lätt förvirrad svarar jakande kontrar högermannen med att fråga om detta innebär att han också hatar andra kvinnor. För sådan är alltså den högerextrema politiken. Vi hatar inte de andra, vi bara älskar oss som bor här. Lite mer.

Bilden och argumentet är naturligtvis djupt förrädiska. Den försöker dölja det faktum att främlingsfientliga politiker i sammanhanget måste förstås som svartsjukan och misstänksamhetens kolportörer. De hämtar sin näring just genom att bygga upp en motsatsställning till de andra. Och det är i sin tur inte möjligt om inte de andra beslås med diverse brister och onda uppsåt. De speciella med den främlingsfientlige politikern i exemplet är alltså inte att han älskar sin fru, utan att han måste bevisa detta genom att sprida misstänksamhet och avund mot de andra kvinnorna.  

Och, för att fortsätta på samma bild, denna misstänksamhet och denna avundsjuka är naturligtvis lättare att kittla om förhållandet som det är redan är behäftat med brister. Jag har kommit i kontakt med väldigt många SD-sympatisörer eller personer som åtminstone lutade åt det hållet under den här valrörelsen. Några var överhuvudtaget inte intresserade av att prata. Nästan ingen – med några synnerligen olustiga undantag - har uttryckt direkt rasistiska åsikter (även om det kan ha att göra med sammanhanget). De flesta har tvärtom uttryckt stor sympati och empati med människor som flyr från exempelvis dagens Syrien och liknande. Men hos de allra flesta kryper där förr eller senare fram en känsla av svek. Det var den där mannen som nekats socialbidrag ”fast invandrarna fick”. Någons släkting som inte fick hjälp av arbetsförmedlingen ”för att han var infödd svensk”. Staten, samhället, etablissemanget, Sverige; framstår i deras berättelser som en närmast notoriskt otrogen äkta hälft som öser diamanthalsband över älskarinnorna medan den lagvigda hustrun går hemma och försmår.

En sådan känsla kan inte bemötas enbart med rationella argument.  För visst finns det sådana. Diamathalsbanden går inte till flyktingar och invandrare, de reas ut i skattesänkningar för de som redan har det bäst. Finns det något vi vet om historien så är det att öppna samhällen i längden vinner över slutna. Väldigt många av de ”svek” som människor hör talas om och som sprids på nätsajter, i fikarum och på sociala medier är dessutom inget annat än falsarier och rykten, ivrigt påhejade av de som bygger sin politiska karriär på den typen av misstänksamhet och den splittring den föder.

Men i grunden har ändå Stefan Löfven när han pekar på hopplöshet och oro för den egna framtiden som den mylla i vilken denna typ av känslor växer. Detta är ingen ursäkt för rasism. Rasism är att hata sina grannar, sina medmänniskor, och det är fullkomligt oacceptabelt. Men någon sorts liberalutopisk strategi som bygger på att människor ska ta sitt förnuft till fånga och inse hur mycket roligare Sverige blir för att vi kan få en schysst kebab till snabblunch missar hela problemets karaktär och inte minst känslomässiga bottnar.

Jag tror på en stark och aktiv antirasism. Inte främst för att bekämpa SD, utan för att Sverige ska vara ett land för alla som bor här, oavsett varifrån man själv eller ens föräldrar kommer, hur man ser ut eller vilken gud man tillber. Men ska vi kunna hålla ihop måste solidariteten omfatta alla. Vi kan inte med ena handen låta klyftorna öka och med den andra kräva människors öppna hjärtan. Jag är övertygad om att det svenska folket hyser stor förmåga till medmänsklighet, att ställa upp för de som har det svårast. Men det bygger i grunden på någon form av tillit. En känsla av att andra finns där för mig på samma sätt som jag är beredd att ställa upp för andra.

Nåväl. Vi pratade vidare, medan klockan tickade mot stängningsdags. Jag var rätt trött efter flera veckors intensivt kampanjande och kanske inte mitt mest diplomatiska jag. Körde rätt hårt på vilket högerparti SD är och den vanliga retoriken. Var extremt tydlig på vårt moraliska ansvar att ställa upp för de som flyr för sina liv. Hade väl någonstans gett upp hoppet om att komma fram till något och konstaterade flera gånger att vi helt enkelt tyckte olika.

Så plötsligt skymtade jag en tår i hennes öga. Och innan jag ens hann fatta vad som hände gick hon fram och gav mig en kram. Paff stod jag kvar medan kvinnan försvann hastigt bort över torget. Samtidigt slog klockan åtta. Vallokalerna stängde. Och fastän jag inte visste om det vid tillfället hade svenska folket precis röstat fram ett främlingsfientligt högerparti till landets tredje största.

Inget har retat svensk höger så mycket som den socialdemokratiska formuleringen om att något håller på att gå sönder i vårt samhälle. Men det är just det som håller på att hända. Det vilar ett tungt ansvar på de politiker som i söndags fick folkets förtroende att göra landet helt igen. Hur väl det lyckas är vår tids kanske största ödesfråga.

 

söndag, september 07, 2014

Brev till en väljare


Hej

Jag skriver detta mitt i rasande valrörelse. Det är inte en slump. När man är ute och träffar människor, samtalar med dem om deras drömmar och oro, då blir det politiska förtroendet plötsligt väldigt verkligt. Det är ett oerhört ansvar vi som söker politisk makt tar på oss.

Därför vill jag passa på att använda bloggen för att ytterligare förklara vem jag är, vilka frågor jag driver, vad jag vill göra om jag får möjligheten att vara med och styra Stockholms läns landsting. Jag skriver detta riktat direkt till dig som väljare. Min förhoppning är naturligtvis att du som läser ska kunna känna förtroende inte bara för mig utan för det socialdemokratiska parti jag tillhör. Men jag skriver också detta som en inbjudan till samtal. Du får gärna kommentera eller komma med frågor, antingen här eller direkt på mejl till johan.sjolander@politik.sll.se. Den dialogen vill jag för övrigt gärna fortsätta även efter valdagen.

Jag kandiderar idag till landstingsfullmäktige i Stockholm, står på andra plats på listan i sjätte kretsen (dvs yttre Västerort: Järvafältet och Hässelby-Vällingby). Har under de senaste fyra åren haft möjlighet att ta tjänstledigt från mitt ”riktiga” jobb för att istället ägna mig åt landstinget. De frågor jag drivit handlar mycket om psykiatri och den psykiska ohälsan, samt om jämlikheten. Några saker jag är stolt över att ha bidragit till är bland annat att min motion om en regional jämlikhetskommission (läs den här) blivit något socialdemokraterna nu går till val på (samt att vi fått stöd av den kanske största internationella auktoriteten på ämnet), samt att vi tillsammans med miljöpartiet formulerat en politik med konkreta förslag på hur vi kan minska den psykiska ohälsan bland unga.

Vad är den viktigaste landstingsfrågan? Det är som jag ser det mycket enkelt. Den borgerliga politiken som i åtta år förts i det här landet har gått för långt. Privatiseringar, skattesänkningar och marknadstänkande har fått tränga ut angelägna satsningar på kvalitet och personalens arbetsvillkor. De svårast sjuka hamnar i kläm när allt fokus ligger på snabb tillgänglighet för de många. Det håller inte längre. Det behövs en ny färdriktning.

På ett ideologiskt plan är jag övertygad om att samarbete och samverkan är en bra grund att bygga samhället på. Det gäller även vården. När vi ser gamla svårt sjuka människor bollas runt mellan olika vårdgivare, då har något gått fel. När vårdcentralerna i våra utsatta förortsområden pressas så hårt så patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna istället, då drabbas vi alla. När övertro på marknadslösningar och en ovilja att lyssna på personalens protester leder till en förlossningsvård i kris, då är det fler än bara de som precis står inför att föda barn som inser att något gått fel.

Jag tror på ett lyssnande ledarskap. Jag tror att vården mår bättre om proffsen – vårdpersonalen – får vara proffs istället för att piskas under allt mer detaljreglerande ekonomistyrningssystem. Att bryta med det som med en teoretisk term kallas New Public Management är som jag ser det nästa mandatperiods stora utmaning. Jag är beredd att tillsammans med mina socialdemokratiska partivänner och framförallt tillsammans med alla de som idag arbetar inom vården ta mig an den.

En fråga jag är särskilt engagerad i handlar om den psykiska ohälsan. Det är en stor fråga som rör hela samhället och inte bara vården (skrev om det här). Men vården har en viktig roll att fylla. Även här tror jag på samarbete och samverkan. Psykiatrin måste stärkas, den psykosociala kompetensen på vårdcentralerna måste stärkas, men vi måste också orka med att tillsammans med andra goda krafter angripa problemets rötter. Här är jag väldigt glad över att vi har exakt samma syn i kommun och landsting om behovet av att arbeta tillsammans inte minst när det gäller ungas psykiska ohälsa. Det kommer kräva hårt arbete, men tillsammans kan vi göra skillnad. Jag är beredd att ta på mig den uppgiften, och är säker på att ni är många där ute som gärna hjälper till med er kraft och era idéer.

Det blev en lång text och jag är glad att du orkat läsa så här långt. Några ord om vem jag är privat. Jag är en fyrtioårig småbarnspappa, boende i Hässelby. Jag är uppväxt i ett radhus i Råcksta. Gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har en högskoleexamen i statsvetenskap. Är tjänstledig från ett jobb på ABF där jag var anställd på förbundet för att arbeta med kultur- och föreläsningar (kallar mig själv gärna folkbildningsnörd). Har tidigare jobbat med en mängd saker från några år som vårdbiträde inom äldreomsorgen till ett tjänstemannajobb på riksdagen.  Brinner för folkbildning, och mitt stora fritidsintresse är just kulturen. Det är få saker jag tycker om lika mycket som att ägna tid åt en god bok eller, för den delen, en bra film.

Men vem jag är som person är egentligen inte det viktiga. Valet den 14 september handlar i grunden om ideologi. Jag är övertygad om att en socialdemokratisk politik är bättre för vården än att fortsätta på den nuvarande moderata linjen.

Håller du med mig hoppas jag att du nyttjar din rösträtt och röstar (S). Förändring kommer inte av sig självt.