Debatten om äldreomsorgsskandalen i Halmstad rasar vidare. Anders Nilsson lägger i ett välformulerat och tänkvärt inlägg skulden på det politiska systemet, där ”politikernas och administratörernas intressen har fått gå före brukarnas”. Svenska Dagbladets Sanna Rayman lägger i ett eget litet inlägg istället skulden på undersköterskornas klasstillhörighet, eftersom hon under sin högstadietid blev mobbad av några tjejer som sedan kom att gå omvårdnadsprogrammet (vilket alltså måste förstås som att det bevisar att arbetarklasstjejer när någon sorts i bitterhet marinerad ondska i sina hjärtan, precis som den obildade pöbeln i alla tider har gjort, får man anta).Jag tror att en viktig fråga vi måste ställa oss innan man rusar iväg alltför långt är om vårdskandalen i Halmstad är en regel eller ett undantag. För om det fungerar så här jämt, överallt, ja då är det en typ av åtgärder som behovs. Men om det ”normala” tvärtom är att det fungerar riktigt bra och den typ av elände vi nu sett uppdagats är en avvikelse, då är det något annat vi måste göra.
Jag har själv jobbat inom äldreomsorgen och mött på både bitterhet och frustration inför bristande resurser, låga löner och tunga arbetsuppgifter. Aldrig var jag med om att detta fick gå ut över de boende (däremot kunde frustrationen under de obligatoriska rökpauserna ibland vara påtaglig). Tvärtom kunde jag ofta imponeras över vilken yrkesstolthet, vilken empati och vilket engagemang som de flesta av mina kollegor uppvisade när det gällde själva arbetsuppgifterna.
Därför lutar jag nog åt att det som hänt i Halmstad måste ses som en anomali, ett undantag från regeln. Med det säger jag inte att fallet är unikt, eller ens så värst oerhört ovanligt. Tvärtom så är det en påminnelse om hur lätt det faktiskt kan gå fel, inte minst när du har med väldigt gamla och sköra människor, som dessutom befinner sig i en tydlig beroendeställning gentemot personalen och därför har svårt att göra sina egna röster hörda, att göra.
Därför delar jag Anders Nilssons grundläggande inställning att huvudansvaret för att se till att sådana här saker inte inträffar ligger på det politiska systemet. Framförallt handlar det då om kontroll och uppföljning. Men också om ledar- och chefsskap, samt inte minst vikten av att värna enskilda medarbetares möjlighet och skyldighet att slå larm när det går fel (utan att riskera att drabbas av någon typ av hämndåtgärder).Sedan finns det en annan diskussion som handlar om vilken kvalitet som är
den normala vi erbjuder inom äldreomsorgen. Och det är i väldigt stor utsträckning en fråga om resurser. Alltså; hur kul är det att bli gammal även om du inte drabbas av så uppenbar vanvård som här varit fallet?
Men det är faktiskt en lite annan diskussion, som tjänar på att föras i egen ordning. Det här är för övrigt mitt andra inlägg i den här frågan, det första hittar du
här.
Läs även andra bloggares åsikter om
politik,
äldreomsorg,
hamlstad,
vårdskandal,
vanvård,
Sanna Rayman,
klassförakt,
välfärd,
och annat
intressant