Idag skriver Svenska Dagbladet om bristen i vården vid livets slutskede för barn. Imorgon åker jag tillsammans med några andra politiker och tjänstemän i Stockholms läns landsting för att besöka två barnhospice i och utanför London - Richard House i östra London och Helen & Douglas House i Oxford. Syftet är att samla intryck och lärdomar inför det barnhospice - Nordens första - som nästa år ska öppna i Stockholm och som det finns ett brett politiskt engagemang för från alla sidor om blockgränsen.
Jag måste erkänna att det är med mångbottnade känslor jag åker på den här resan. Å ena sidan - och det är det överskuggande - finns det förmodligen ingen annan angelägnare arbetsuppgift man som landstingspolitiker kan få ta sig an än att på något sätt bidra till att vården för dessa barn och stödet till deras föräldrar och anhöriga förbättras. Det här är ideologi på ett sätt som skär så oerhört mycket djupare än partipolitik. Vi politiker har här en oerhört tungt ansvar att se till att resurser fås fram, prioriteras, och används på bästa möjliga sätt. För att det är just när det som allra svårast som samhället måste finnas där, med inte minst den kompetens som finns hos personer med en djup yrkesmässig kunskap och förståelse för vad både barn och anhöriga behöver.
Men å andra sidan är jag också människa. Döden skrämmer. Inte minst när det handlar om barn och tonåringar. Aldrig tidigare har jag blivit så direkt känslomässigt berörd när jag förberett mig för en studieresa eller ett politiskt ärende som den här gången. Trots att grundtonen i den informationsfilm jag alldeles nyss såg hemma på teven var lysande ljus och budskapet var entydigt att verskamheten inte handlade om att hjälpa barn att dö utan att få dem (och deras föräldrar) att kunna leva så mycket som möjligt även på slutet så ... vad ska jag säga. Det var tungt. Ändå.
Och naturligtvis så inser jag också att denna rädsla är ett problem i sig. Att vi måste våga prata även om döden och vi måste kunna föra en politik även för döden. Också vi lekmän och politiker. För som Svenska Dagbladets artikel uppmärksammar finns det stora brister.
Alla dessa brister kommer inte ett barnhospice i Stockholm kunna avhjälpa. Men förhoppningsvis kan det ändå vara ett stort och viktigt steg framåt. Jag återkommer med fler reflektioner och tankar efter resan.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvårdspolitik, barnhospice, vård i livets slutskede, vård för barn i livets slutskede och annat intressant
tisdag, maj 19, 2009
söndag, maj 10, 2009
Är kultur politik?
Rosemarie skriver ett bra och intressant inlägg på kulturbloggen som jag ändå känner att jag måste kommentera. Hon säger att "Kultur är alltid politik: för kultur oavsett om det är en schlagersång eller en dikt eller ett konstverk eller ett tv-spel handlar om något" men menar också att man inte kan vända på det: "politik är inte kultur" skriver hon och avrundar "kultur är alltid politik - men aldrig partipolitik eller ideologi".
Om jag läser Rosemaries inlägg rätt menar hon alltså att kultur "är" politik eftersom den beskriver saker som kan tolkas utifrån ett politiskt perspektiv. Kultur är alltså politik på samma sätt som verkligheten är politik. Och det har hon såklart alldeles rätt i. Men jag tycker samtidigt att det är en lite snäv syn på det hela.
Skillnaden mellan kultur och verkligheten är nämligen att det första är en mänsklig skapelse. En tolkning om man så vill. Varje konstverk, film, bok, tevespel eller tecknad serie är någons (eller fleras) version av vad det nu är som skildras. Det innebär att jag har väldigt svårt att förstå vad som menas med att kultur inte är ideologi. Nej, all kultur har inte ett uttalat ideologiskt perspektiv men all kultur bygger på någon typ av människo- och/eller samhällssyn. Alltså ideologi.
I senaste numret av flm finns exempelvis en synnerligen läsvärd intervju med Anders Nilsson (mannen bakom bland annat Noll tolerans och Livvakterna). Där förs mycket intressanta resonemang om hans beskrivning av ett Sverige som befinner sig i någon sorts krigstilltånd gentemot kriminella krafter som polisen mer eller mindre står maktlösa mot är höger eller rentav vänster. Jag tycker att det är en mycket intressant ideologisk diskussion. Och den handlar faktiskt både om verkligheten och Anders Nilssons subjektiva tolkning av densamma.
Dessutom finns det ytterligare en ideologisk dimansion i kulturen. Jag har själv skrivit om det i mitt kapitel i debattantologin "Den grå vågen" - nämligen kulturen som en sorts befriande kraft både på individuell och kollektiv nivå. "... kulturen kan vara på en gång befriande och subversiv, eftersom den ger näring åt din fantasi på både ett kollektivt och ett individuellt plan" skriver jag bland annat där (och utgår mycket från mina egna personliga erfarenheter på området).
För mig är kultur politik på ett mycket djupare plan än bara att enskilda konstnärer vill göra ett eller annat statement. Det handlar i allra högsta grad om ideologi. Om människosyn. Ja, om själva förutsättningarna för vad det innebär att vara människa. Därför håller jag med Rosemarie i hennes ambitioner att lyfta upp kulturen. Men förstår inte varför man måsta avgränsa gentemot ideologin på det sätt som hon gör.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, ideologi, kulturbloggen, Anders Nilsson, flm och annat intressant
Om jag läser Rosemaries inlägg rätt menar hon alltså att kultur "är" politik eftersom den beskriver saker som kan tolkas utifrån ett politiskt perspektiv. Kultur är alltså politik på samma sätt som verkligheten är politik. Och det har hon såklart alldeles rätt i. Men jag tycker samtidigt att det är en lite snäv syn på det hela.
Skillnaden mellan kultur och verkligheten är nämligen att det första är en mänsklig skapelse. En tolkning om man så vill. Varje konstverk, film, bok, tevespel eller tecknad serie är någons (eller fleras) version av vad det nu är som skildras. Det innebär att jag har väldigt svårt att förstå vad som menas med att kultur inte är ideologi. Nej, all kultur har inte ett uttalat ideologiskt perspektiv men all kultur bygger på någon typ av människo- och/eller samhällssyn. Alltså ideologi.
I senaste numret av flm finns exempelvis en synnerligen läsvärd intervju med Anders Nilsson (mannen bakom bland annat Noll tolerans och Livvakterna). Där förs mycket intressanta resonemang om hans beskrivning av ett Sverige som befinner sig i någon sorts krigstilltånd gentemot kriminella krafter som polisen mer eller mindre står maktlösa mot är höger eller rentav vänster. Jag tycker att det är en mycket intressant ideologisk diskussion. Och den handlar faktiskt både om verkligheten och Anders Nilssons subjektiva tolkning av densamma.
Dessutom finns det ytterligare en ideologisk dimansion i kulturen. Jag har själv skrivit om det i mitt kapitel i debattantologin "Den grå vågen" - nämligen kulturen som en sorts befriande kraft både på individuell och kollektiv nivå. "... kulturen kan vara på en gång befriande och subversiv, eftersom den ger näring åt din fantasi på både ett kollektivt och ett individuellt plan" skriver jag bland annat där (och utgår mycket från mina egna personliga erfarenheter på området).
För mig är kultur politik på ett mycket djupare plan än bara att enskilda konstnärer vill göra ett eller annat statement. Det handlar i allra högsta grad om ideologi. Om människosyn. Ja, om själva förutsättningarna för vad det innebär att vara människa. Därför håller jag med Rosemarie i hennes ambitioner att lyfta upp kulturen. Men förstår inte varför man måsta avgränsa gentemot ideologin på det sätt som hon gör.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, ideologi, kulturbloggen, Anders Nilsson, flm och annat intressant
fredag, maj 08, 2009
Hur tänker en centerpartist?
Min landstingskollega centerpartisten Gustav Andersson har tillsammans med sin partivän Helen Törnqvist skrivit en artikel på Newsmill om hur vi ska möta sjukvårdens utmaningar. Och det är ju en fråga som jag själv har funderat mycket på genom åren. Därför blir jag lite häpen över Anderssons och Törnqvist slutsatser. För de centerpartistiska skribenterna sätter upp så enorma skygglappar mot de problem vi står inför att det faktiskt finns anledning att oroa sig på allvar.
Vad Gustav Andersson utgår från är det mycket riktiga faktum att sjukvården har ett problem. Kostnaderna kommer att öka mer än intäkterna (allt annat lika). Det gör att vi i stort sett har två val. Antingen betalar vi alla tillsammans genom höjd skattekvot för de ökande kostnaderna. Eller så betalar de som vill och har råd för sin vård och de som inte har råd får finns sig i den saken. Valet mellan dessa två strategier är till sin natur politiskt.
Men Andersson och Törnqvist avfärdar bägge dessa strategier. Istället är deras lösning på framtidens resursproblem att vara mer tillåtande till vinst i vården. Och det låter ju först bara dumt – hur skulle vi kunna få fram mer pengar till själva vården genom att tillåta att en ökad del av de (skatte)pengar vi trots allt satsar försvinna i privat vinst?
Svaret på den frågan är att Gustav Andersson och hans medförfattare menar att drivkrafterna att effektivisera vården blir så mycket högre med ett stort inslag av privat vinst att denna effektivisering i sig kommer att lösa inte bara de finansieringsproblem vi står inför utan dessutom som sagt möjliggöra stora överskott som kan omvandlas till privat vinst på skattepengar.
Och det hade ju varit ett ganska traditionellt borgerligt resonemang. Om året varit 1985 eller så. Men nu vet vi liksom mer. Och det tar inte Andersson och Törnqvist hänsyn till.
Vi har till exempel sedan länge tillåtit privat vinst i stora delar av sjukvården. Inte minst i Stockholm, som ju Gustav Andersson känner till. Det har inte gjort att kostnadsutvecklingen avstannat. Stockholm har landets mest privatiserade vård men varken den bästa eller den billigaste.
Vidare så visar ju Andersson och Törnqvist resonemang på en förbluffande enögdhet vad det gäller hur effektiviseringar i en verksamhet uppnås. För faktum är att det både inom privat och offentligt ägd sjukvård finns exempel på både effektiv och ineffektiv vård. Att det skulle vara ägandeformen och därmed också hur överskotten fördelades som är det enda viktiga för att få till stånd ett effektiviseringsarbete förefaller alltså falla på själva verkligheten. Det är kort och gott inte så enkelt.
Men min allvarligaste invändning mot artikeln är ändå den naivitet centerpartisterna visar upp. Det handlar inte om tron på effektivisering. Jag delar uppfattningen att sjukvården både kan och bör effektiviseras. Det går att göra saker både smartare, billigare och bättre – förvånansvärt ofta alla tre sakerna samtidigt. Sedan är det naturligtvis inte så att detta kommer per automatik bara för att man tillåter privat vinst, där har de två författarna fel. Men själva idén att vården ska effektiviseras är det inget fel på.
Nej, naiviteten kommer då man tror att effektiviseringspotentialen är så stor att den löser ut de finansieringsproblem vården står inför. Det är då resonemanget hamnar snubblande nära ren populism. Tror skribenterna verkligen på vad de säger står vi inför enorma framtida problem. Då kommer vi att få se fortsatta skattesänkningar och besparingskraven på vården kommer i retoriken försöka trollas bort med någon sorts magisk tro på privatisering som generallösning.
Men besvärjelserna kommer bara att fungera i retorikens värld. I verkligheten kommer vi istället få enorma problem. Och till slut kommer vi att tvingas in i det systemskifte som Gustav Andersson och Helene Törnqvist mycket välformulerat säger sig vilja undvika.
Det är en mycket dyster framtidsprognos. Inte minst då vägen till helvetet alltid känns så mycket värre när den kantas av goda föresatser.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, Gustav Andersson, centerpartiet, privatiseringar, sjukvårdspolitik, stockholms läns landsting och annat intressant
Vad Gustav Andersson utgår från är det mycket riktiga faktum att sjukvården har ett problem. Kostnaderna kommer att öka mer än intäkterna (allt annat lika). Det gör att vi i stort sett har två val. Antingen betalar vi alla tillsammans genom höjd skattekvot för de ökande kostnaderna. Eller så betalar de som vill och har råd för sin vård och de som inte har råd får finns sig i den saken. Valet mellan dessa två strategier är till sin natur politiskt.
Men Andersson och Törnqvist avfärdar bägge dessa strategier. Istället är deras lösning på framtidens resursproblem att vara mer tillåtande till vinst i vården. Och det låter ju först bara dumt – hur skulle vi kunna få fram mer pengar till själva vården genom att tillåta att en ökad del av de (skatte)pengar vi trots allt satsar försvinna i privat vinst?
Svaret på den frågan är att Gustav Andersson och hans medförfattare menar att drivkrafterna att effektivisera vården blir så mycket högre med ett stort inslag av privat vinst att denna effektivisering i sig kommer att lösa inte bara de finansieringsproblem vi står inför utan dessutom som sagt möjliggöra stora överskott som kan omvandlas till privat vinst på skattepengar.
Och det hade ju varit ett ganska traditionellt borgerligt resonemang. Om året varit 1985 eller så. Men nu vet vi liksom mer. Och det tar inte Andersson och Törnqvist hänsyn till.
Vi har till exempel sedan länge tillåtit privat vinst i stora delar av sjukvården. Inte minst i Stockholm, som ju Gustav Andersson känner till. Det har inte gjort att kostnadsutvecklingen avstannat. Stockholm har landets mest privatiserade vård men varken den bästa eller den billigaste.
Vidare så visar ju Andersson och Törnqvist resonemang på en förbluffande enögdhet vad det gäller hur effektiviseringar i en verksamhet uppnås. För faktum är att det både inom privat och offentligt ägd sjukvård finns exempel på både effektiv och ineffektiv vård. Att det skulle vara ägandeformen och därmed också hur överskotten fördelades som är det enda viktiga för att få till stånd ett effektiviseringsarbete förefaller alltså falla på själva verkligheten. Det är kort och gott inte så enkelt.
Men min allvarligaste invändning mot artikeln är ändå den naivitet centerpartisterna visar upp. Det handlar inte om tron på effektivisering. Jag delar uppfattningen att sjukvården både kan och bör effektiviseras. Det går att göra saker både smartare, billigare och bättre – förvånansvärt ofta alla tre sakerna samtidigt. Sedan är det naturligtvis inte så att detta kommer per automatik bara för att man tillåter privat vinst, där har de två författarna fel. Men själva idén att vården ska effektiviseras är det inget fel på.
Nej, naiviteten kommer då man tror att effektiviseringspotentialen är så stor att den löser ut de finansieringsproblem vården står inför. Det är då resonemanget hamnar snubblande nära ren populism. Tror skribenterna verkligen på vad de säger står vi inför enorma framtida problem. Då kommer vi att få se fortsatta skattesänkningar och besparingskraven på vården kommer i retoriken försöka trollas bort med någon sorts magisk tro på privatisering som generallösning.
Men besvärjelserna kommer bara att fungera i retorikens värld. I verkligheten kommer vi istället få enorma problem. Och till slut kommer vi att tvingas in i det systemskifte som Gustav Andersson och Helene Törnqvist mycket välformulerat säger sig vilja undvika.
Det är en mycket dyster framtidsprognos. Inte minst då vägen till helvetet alltid känns så mycket värre när den kantas av goda föresatser.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, Gustav Andersson, centerpartiet, privatiseringar, sjukvårdspolitik, stockholms läns landsting och annat intressant
fredag, maj 01, 2009
Bästa första maj på länge
Jag pratade runt med rätt många där på Norra Bantorget i Stockholm och bilden var entydig. Det här var förmodligen det bästa förstamajfirandet på länge. Främst märktes det på två sätt. Det handlade om uppslutningen och om stämningen. Det var helt enkelt många som kom. Och de kom inte för att bua, utan för att uttala sitt stöd för arbetarrörelsen och dess idéer.
För det är ju ingen hemlighet att det var en trängd arbetarrörelse som samlades idag. Och faktum är att jag tror att det var en av huvudförklaringarna till att såpass många slöt upp. Jag tror många kände att just idag var det faktiskt viktigt att visa sitt stöd genom att delta i möten och demonstrationer. Därför sköt man på den där resan till landet eller valde bort den där ytterligare halvdagen i koloniträdgården. Vilket man kanske inte hade gjort i ett annat opinionsläge.
Personligen blev jag djupt berörd av detta. Och inte så lite imponerad. Det finns helt enkelt någon form av kollektiv styrka som man nästan fysiskt kunde känna i dagens demonstrationståg. Plötsligt var första maj vad det alltid borde ha varit, en politisk händelse som på något sätt spelar roll, där varje enskild individ som deltar faktiskt gör någon form av skillnad.
Jag har nu inga förhoppningar om mediebilden. När en av våra stora kvällstidningar inte har något problem med att använda rubriken "skandal" för att beskriva det faktum att det var så många som ville lyssna på Mona Sahlin att inte alla som ville fick plats säger det något om stämningsläget. Samma sak gäller det oproportionerligt stora utrymme ett fåtal obstruktörer från diverse mer eller mindre extrema organisationer får. Men det är egentligen inte det viktiga.
Det viktiga är att dagens första maj signalerar en sak mer än andra. Och det är kämpaglöd. Det är ju nästan så man känner sig hågad att citera Peter Wolodarski. Räkna inte ut Socialdemokraterna, skriver han. Och det är precis min känsla också efter den här dagen.
PS: Själv höll jag mitt tal inför ett 70-tal åhörare på ett soligt Vällingby torg. Jag pratade om jobben och om vikten av att lyfta fram människorna och våga vara samhällskritisk. Jag tror det gick rätt bra, fick åtminstone generande mycket varma reaktioner efteråt. Mest glädjande var dock alla de nya förmågor som har fått nya tunga roller i den lokala socialdemokratin i Hässelby-Vällingby och som fick chansen att presentera sig på mötet. DS
Mer förstamajläsning: DN (om Mona), DN (om Wanja), DN (Henrik Brors), SvD, SvD (om Wanja), SvD (om Mona), SvD (om nazister som störde). Några bloggare: Karin Berg, Magnus Ljungkvist (flera inlägg), Peter Andersson, Jonas Morian och Åsa Westlund. Dessutom har många fler kommenterar och refererat, såklart, några av dem återkommer jag säkert till.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, 1:a maj, första maj, Mona Sahlin, Wanja Lundby Wedin, socialdemokrati, arbetarrörelse och annat intressant
För det är ju ingen hemlighet att det var en trängd arbetarrörelse som samlades idag. Och faktum är att jag tror att det var en av huvudförklaringarna till att såpass många slöt upp. Jag tror många kände att just idag var det faktiskt viktigt att visa sitt stöd genom att delta i möten och demonstrationer. Därför sköt man på den där resan till landet eller valde bort den där ytterligare halvdagen i koloniträdgården. Vilket man kanske inte hade gjort i ett annat opinionsläge.
Personligen blev jag djupt berörd av detta. Och inte så lite imponerad. Det finns helt enkelt någon form av kollektiv styrka som man nästan fysiskt kunde känna i dagens demonstrationståg. Plötsligt var första maj vad det alltid borde ha varit, en politisk händelse som på något sätt spelar roll, där varje enskild individ som deltar faktiskt gör någon form av skillnad.
Jag har nu inga förhoppningar om mediebilden. När en av våra stora kvällstidningar inte har något problem med att använda rubriken "skandal" för att beskriva det faktum att det var så många som ville lyssna på Mona Sahlin att inte alla som ville fick plats säger det något om stämningsläget. Samma sak gäller det oproportionerligt stora utrymme ett fåtal obstruktörer från diverse mer eller mindre extrema organisationer får. Men det är egentligen inte det viktiga.
Det viktiga är att dagens första maj signalerar en sak mer än andra. Och det är kämpaglöd. Det är ju nästan så man känner sig hågad att citera Peter Wolodarski. Räkna inte ut Socialdemokraterna, skriver han. Och det är precis min känsla också efter den här dagen.
PS: Själv höll jag mitt tal inför ett 70-tal åhörare på ett soligt Vällingby torg. Jag pratade om jobben och om vikten av att lyfta fram människorna och våga vara samhällskritisk. Jag tror det gick rätt bra, fick åtminstone generande mycket varma reaktioner efteråt. Mest glädjande var dock alla de nya förmågor som har fått nya tunga roller i den lokala socialdemokratin i Hässelby-Vällingby och som fick chansen att presentera sig på mötet. DS
Mer förstamajläsning: DN (om Mona), DN (om Wanja), DN (Henrik Brors), SvD, SvD (om Wanja), SvD (om Mona), SvD (om nazister som störde). Några bloggare: Karin Berg, Magnus Ljungkvist (flera inlägg), Peter Andersson, Jonas Morian och Åsa Westlund. Dessutom har många fler kommenterar och refererat, såklart, några av dem återkommer jag säkert till.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, 1:a maj, första maj, Mona Sahlin, Wanja Lundby Wedin, socialdemokrati, arbetarrörelse och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)