tisdag, juli 31, 2007

Men klassamhället hade ju spelat ut sin roll???

Barn till arbetare värderas lägre när Trafikskadenämnden ska beräkna skadestånd. Argumentet är att dessa barn har en förväntat lägre framtida inkomst. Detta lyfter Caterina Franceshi upp i en mycket viktig artikel på DN-debatt idag.

Artikeln är upprörande på två sätt. Dels för att Trafikskadenämndens agerande som sådant är häpnadsväckande (och dessutom stick i stäv med de intentioner lagstiftarna haft, om jag förstår det hela rätt). Men också för att man förstår hur de tänker. Barn till arbetare kommer förmodligen tjäna mindre än sina medelklasskamrater. I denna mening finns det en obehaglig logik bakom nämndens agerande. En logik som understryker vad som är det verkliga problemet.

Sverige är ett klassamhälle. Visserligen ett relativt humant sådant, men ändå. Morgonens debattartikel påminner om detta på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

måndag, juli 30, 2007

Nu ska kaninerna döden dö

Alla djur är verkligen inte jämlika. Råttor och kaniner, exempelvis. Om någon får för sig att utrota alla råttor är det ingen som protesterar. Rätt åt de små lömska fulingarna, tänker vi (kanske med undantag för en och annan biolog). Men kaniner? Små söta gulliga kaniner? Känslorna blir minst sagt kluvna.

Och jag raljerar inte bara. När jag läser i tidningen att staden nu ska ta tag i ett växande ”kaninproblem” och helt sonika skjuta av dem reagerar jag annorlunda än om det vore råttor som låg i parkförvaltarnas sikte. Helt ärligt. Det känns lite hjärtlös att ha ihjäl de små krabaterna.

Vad som hänt är alltså att parkförvaltningen nu har övergett den gamla politiken att löpande skjuta av något tusental kaniner för att hålla stammen i skick. Nu funderar man istället över en slutgiltig lösning som går ut på att man helt enkelt tar kål på den, allesammans. Och detta väcker såklart reaktioner. Det realistiska i planerna ifrågasätts, och det talas om små kaninungar som kommer att ligga och svälta ihjäl i jordhålorna när deras föräldrar drabbats av viltvårdarnas nit.

Samtidigt får vi inte glömma bort att Stockholms ”kaninproblem” är i hög utsträckning självförvållat, av människor som matar kaniner och även flyttar på dem (vilket tros ligga bakom spridningen.) Alltså av ungefär samma krafter som nu gör att en och annan reagerar på utrotningsplanerna. Vi människor gillar helt enkelt kaniner. Mer än vi gillar råttor.

Frågan är bara hur mycket. Kommer det nu uppstå en ny folkrörelse – rädda kaninerna? Eller kommer de flesta ändå tycka att det ska bli skönt att slippa den förstörelse de små gnagarna trots att åstadkommer? Och vad säger stadens politiker? Finns det någon som vill gå ut och fronta som kaninernas räddare, eller nemesis? Vi får se. Tills vidare; läs mer om frågan här eller här.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Ingmar Bergman är död

Att kalla Ingmar Bergman för en ”stor kulturpersonlighet” blir liksom bara larvigt. Mästerregissören sprängde alla skalor. Man behöver bara se till hur viktiga hans verk varit för bilden av Sverige och inte minst svensk film utomlands för att förstå att det är på det sättet. Och nu nås vi av beskedet att han har gått bort, 89 år gammal, naturligtvis i sitt hem på Fårö.

Maaret Koskinen fångar i sin mycket läsvärda text i DN på ett mycket träffande sätt Bergmans storhet, och vilken roll han spelar för alla oss svenskar. "För hur 'svensk' i någon mening Bergman än var hör han till syvende og sidst naturligtvis till världskulturen; hans namn äger, ungefär som 'Ibsen', 'Mozart' eller 'Van Gogh', den där säregna klangen av signal- eller kodord med hemortsrätt i ett alldeles eget storartat och gränslöst firmament. Begreppet Bergman har med andra ord placerat oss liksom i ljuset av en heroisk avglans: 'Regnar det på Bergman', som salig filmkritiker Jurgen Schildt formulerade saken, 'så stänker det på Sverige'" skriver hon (se hela texten här.)

Och så är det naturligtvis. Jämförelsen med Ibsen och Mozart är på intet sätt överdriven. Kanske är det till och med så, att just denna storhet ibland har gjort att vi svenskar själva blivit som bländade av ljuset. För hur kan man hantera ett kulturarv som skapas i nuet, i samtiden? Hur kan man förhålla sig? Och vad händer nu när människan har gått bort?

Carl-Johan Malmberg skriver vackert om detta i SvD. "Nu är alltså svensk films och teaters främste fadersgestalt borta. Tystnaden som följer är däremot knappast tystnaden hos den frånvarande guden, den Bergman själv gång på gång återkom till. För vi har hans verk att ösa ur, att brottas med, att tränga bort – men i så fall bara för att få se det lysa upp på nytt. Det tillhör vårt kollektiva minne" skriver han, trösterikt (läs hela texten här).

Och säkert kommer många nu också påbörja den resan, efter att konstnären är död (återigen?) ge sig i kast med hans verk. Det är i sådant fall någonting gott och bra. En av Sveriges riktigt stora har gått bort. Vad som finns kvar är minnen, och ett konstnärskap som aldrig kommer att gå ur tiden.

Läs mer här och här

Andra bloggar om: , och annat intressant

Alla gillar Pride – eller?

I samband med årets Pride-festival har Bengt Held återigen listat riksdagspartier efter hur progressiva de är i HBT-frågor, och det är en ljus bild som framträder. Största förändringen kan iakttas hos (s) som gå från ”möjligen” till ”ja” på ett stort antal områden, möjligtvis beroende på den nya partiledaren. Men undersökningen ger också upphov till funderingar om vilken tyngd dessa frågor egentligen har. För samtidigt är det exempelvis inget problem för två av dem mest ”HBT-vänliga” partierna – folkpartiet och centern – att glatt bilda regering med den enda riksdagsparti som fortfarande sticker ut negativt – kristdemokraterna.

Annars är det ju glädjande nog detta som är det stora intrycket av Pride; denna i stort sett totala (ja, förutom delar av regeringen då) samhälleliga uppslutning bakom någon sorts grundläggande idé om att alla människor är lika mycket värda oberoende av hur de väljer att leva sina sexliv. Detta har det och kommer det utan tvekan att raljeras och diskuteras runt. Hur djupt ligger denna övertygelse, är det inte så att politiker vill frottera sig, etc, etc. Men jag tänker på alternativen, som Ryssland och Polen, och tycker att detta trots allt är rätt bra.

Sedan är det ju naturligtvis så att denna uppslutning på intet sätt omfattar hela befolkningen. Homofobin existerar där ute, och den tar sig tyvärr alltför ofta rent våldsamma uttryck. Men även om det inte går så långt som till rena våldshandlingar existerar trångsyn, fördomar, utfrysning och mobbing. Att årets Pride-festival fokuserar på idrotten är därför både klokt och logiskt. Om idrottsrörelsen skulle kunna bli en plats där alla kan känna sig hemma och inte behöver vara rädda för tråkningar eller värre saker på grund av sin sexualitet vore det en stor frihetsvinst, inte minst för våra unga.

Så Pride fyller fortfarande en funktion. Inte för att alla gillar festivalens budskap. Utan för att vissa faktiskt inte gör det. Då behövs fortfarande det självförtroendestärkande festivalen innebär för Sverige HBT-personer. Och då behövs dess opinionsbildande budskap. Några av höjdpunkterna i programmet hittar du för övrigt här.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Kamp mot tjuvåkning får inte drabba hederliga resenärer

Jag vet inte om ni försökt ta er fram med barnvagn i Paris tunnelbana? Om inte, försök inte ens. Sinnrika spärrkonstruktioner både vid in- och utgång lyckas nämligen effektivt hindra alla som är något mindre rörliga än snittmedborgaren från att gå på eller av. De enda som inte verkar hindras är faktiskt tjuvåkarna, som glatt tar sig förbi varje hinder (vet folk som med egna ögon bevittnat plankare klättra över 2,5 meter höga spärrdörrar, just i denna stad).

Jag sitter själv i styrelsen för SL här i Stockholm. Och jag tycker att det är viktigt att minska tjuvåkningen. Om fler betalade skulle vi få mer pengar till att antingen sänka priserna eller höja kvaliteten på trafiken. Därför är jag väldigt bekymrad över det faktum att plankningarna sedan den borgerliga majoriteten tog över i styrelsen har ökat. Men jag är också bekymrad över den motstrategi främst styrelseordförande Christer G Wennerholm (m) verkar ansluta sig till.

För det handlar nämligen nästan uteslutande om hårdare tag. Och nu kan vi läsa i tidningarna om hur människor ringer in till SL efter att ha gjort sig illa i spärrar som slår igen snabbare och snabbare för att hindra tjuvåkare från att passera (se här eller här). Och jag vet i skrivande stund inte vad som ligger bakom detta. Men det finns verkligen anledning att dra öronen åt sig.

För visst ska vi bekämpa tjuvåkning. Men det kan inte ske på det sättet att tillgängligheten för hederliga resenärer försämras. SL ska vara alla stockholmares kollektivtrafik. Då kan vi inte ha det på det sättet att de enda som kommer in eller ut är tjuvåkarna...

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

söndag, juli 29, 2007

Politiskt ludd löser inte regeringens problem

Ibland säger man att det intressantaste med en text är vad som skrivs mellan raderna. I dagens moderata försvarsartikel på SvD Brännpunkt får man väl snarare säga att det intressantaste är det som ströks. För som bekant är de tre riksdagsledamöternas alster idag en nedbantad kompromiss, där vad som enligt uppgift var en ”mild kritik” av finansminister Borg helt sonika – efter påtryckningar – togs bort.

Och kvar är en artikel som är föredömligt kort men som inte säger någonting. Alls, faktiskt. Moderaterna har alltid varit bra på försvarspolitik och det borde vi fortsätta vara. Typ. När PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg desperat försöker hitta någon typ av mening i den fäster han vikten vid det ”välkomna principiella beskedet” att det är ”[f]örsvarsbehovet som ska bestämma försvarsbudgeten, inte tvärtom.”

Meningslöst ludd kommer dock inte ta regeringen ur den kris finansministerns utspel i Almedalen försatt den i. Situationen är allvarligare än så, vilket jag skrev om igår (Vem avgår – Odenberg eller Anders Borg.) Om finansministern tvingas backa från sina besparingsplaner kommer han att tappa den sista unsen auktoritet, och det är mycket tveksamt om han kommer att kunna fortsätta fungera på sin post. Det är det stora dramat här. Och det gör morgonens nedbantade debattartikel noll och intet för att skyla över.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant.

Viktig läsning om privatiseringar i Uppsala

Hur den borgerliga majoriteten beter sig i Uppsala kommun är intressant kunskap för även oss som inte huserar dagligen i den gamla lärdomsstaden. Inte minst vad gäller privatiseringsfrågan. Högermajoriteten har infört en så kallad utmaningsrätt (det vill säga att vem som helst uppmanas anmäla intresse för att ta över kommunal verksamhet), och när denna i praktiken genomförts visade det sig att en tredjedel av de som nyttjade den själva var politiker. Borgerliga politiker, ska sägas.

En som skriver bra och insatt om detta är socialdemokratiske kommunpolitikern och bloggaren Erik Pelling. Du kan läsa några av hans inlägg exempelvis här och här. Obligatorisk läsning; om man tillhör dem som på något plan gick på snacket om de ”nya” moderaterna.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

lördag, juli 28, 2007

Film, film, film

Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Men på något sätt har jag lyckats se tre filmer idag. Samtidigt som jag jagat en krypande bebis, städat lägenheten, ni vet. Allt det där. Men jag måste då säga. Vilka filmer!

Inledde dagen (någon gång i vilan mellan första vällingen och förmiddagsgröten) med att se gamla klassiska Bond-rullen Diamantfeber (ja, precis, den kom med Expressen nu i veckan.) Det här var den första Bond jag såg, på VHS någon gång för länge sedan (hemma hos Stefan, vill jag minnas att det var, och nej den var inte ny då heller, så gammal är jag faktiskt inte.) Och det kanske inte är världen bästa film. Connery känns faktiskt till och från lite trött. Men titelsången. De två mördarna. Biljakten genom ett nattligt Las Vegas. Länge var det så här jag definierade Bond. Nostalgi i kvadrat, om inte annat.

Därefter – nu befinner vi oss runt lunch – blev det ett riktigt hopp uppåt i kvalitet. Jag lyckades äntligen få min fru att sätta sig ner och njuta av en av världens bästa filmer någonsin. Den tredje mannen. ”Svart-vit poesi”, har någon kallat den, och det är det minsta man kan säga. Jag häpnar fortfarande över hur vacker den är. Varje scen ett mästerverk, ljussättningen, skuggornas spel. Gillar man hela 40-tals estetiken är denna film ett måste. Det är också fascinerande att se hur väl den har åldrats. Tempot, intrigen, gör att den känns närmast modern. Och slutscenen är utan tvekan en av filmhistoriens bästa.

Så, när kvällen kom, och med den barnvakter, drog vi till Vällingby centrum för att se Simpsons-filmen på klassiska biografen Fontänen. Och den infriade ganska exakt de högt ställda förväntningarna. Smart, rolig, aktuell; satir och vanlig bondkomik om vartannat. Jag hade väl funderat över ur väl filmformatet skulle passa våra gula vänner: alldeles utmärkt var svaret. Och det är faktiskt lite kul med en hel biosalong som garvar tillsammans, hejdlöst. (Sedan är det lite larvigt, absolut, men man känner verkligen för de där tecknade figurerna. Det är märkligt hur några uppenbara karikatyrer kan bli så fundamentalt mänskliga.)

Herregud vilken dag. Vem behöver solsken? (Ok, det är möjligt att det faktiskt har varit solsken ute idag, vad vet jag. Men ändå. Ni förstår min poäng…)

Andra bloggar om: , , , , , , , , och annat intressant

Vem avgår – Odenberg eller Anders Borg?

Efter påtryckningar ”uppifrån” stryker tre moderata riksdagsledamöter formuleringar i en debattartikel som tydligen har uppfattats som alltför kritiska. Det avslöjar SvD idag (på nätet här). Vad det handlar om är naturligtvis det bråk om försvarets budget som inleddes när finansminister Anders Borg under Almedalsveckan plötsligt aviserade stora besparingar, något som försvarsminister Mikael Odenberg inte alls ville kännas vid. Och efter den skandalartade inledningen av mandatperioden (med två ministeravgångar i rask följd) är detta utan tvekan den värsta kris vår nya regering genomgått hittills.

Bakgrunden är denna. Vi har i ena ringhörnan en finansminister som redan ifrågasatts kraftigt utifrån vilken auktoritet han egentligen har i regeringen. I många frågor har det med rätta uppfattats som om han stått sig slätt gentemot inte minst de andra partiledarna. Om han nu tvingas backa även på denna punkt kommer det att innebära att inte bara finansministern utan hela finansdepartementet förlorar fullständigt i politisk tyngd. Hur ska man kunna hålla efter budgeten, när det är uppenbart att vilken fackminister som helst kan få loss lite pengar bara genom att bråka offentligt?

Och i andra ringhörnan har vi Mikael Odenberg. Killen som inte blev finansminister, trots att han var partiets ekonomiskpolitiske talesman. Trotjänaren och slitvargen som fick se sig ordentligt förbisprungen när ministertaburetterna fördelades. Som redan som det är har fått det otacksamma jobbet att vara en moderat försvarsminister utan nya pengar att glädja partibröderna runt om på officersmässarna med. Tanken att han på detta ska administrera besparingar som han offentligt i princip tagit avstånd ifrån förefaller helt orimlig.

Lägg till detta att frågan om försvaret är extremt laddat i det moderata samlingspartiet. Det finns ett starkt inflytande från personer direkt kopplade till själva verksamheten i den moderata partiorganisationen. Att vapenvägraren Anders Borg nu ska driva igenom kraftiga besparingar måste skära i hjärterötterna på många gamla trotjänare.

Detta borde inte kunna sluta på annat sätt än genom att någon avgår. De påtryckningar som utövats mot ledamöter i riksdagsgruppen visar också på att insatserna är höga. Alternativet är att vi sitter med en regering där åtminstone en, kanske två, av de viktigaste moderata ministrarna framstår som ryggradslösa och utan pondus. Oavsett vilket, så har vi en regering med stora problem.

Många ropar nu på statsminister Reinfeldt. Och det vore kanske klädsamt om han satte ner någon typ av fot. Men att tro att det skulle rädda situationen är naivt. Den stora skadan har redan skett. Och vi väntar med spänning på morgondagens debattartikel. Även om innehållet, som bekant, lär vara en smula friserat…

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Trängselskatten åter

Mina känslor är minst sagt kluvna. Jag var väldigt entusiastisk inför folkomröstningen i fjol. Ägnade en hel del tid åt att argumentera för ett ja. Glädjen över det positiva folkomröstningsresultatet kunde i någon mening uppväga valresultaten i övrigt. Men samtidigt kan jag inte känna mig bara lycklig när trängselskatterna nu om några dagar kommer tillbaka till Stockholm.

När jag bestämde mig för att ta ställning för trängselskatter; hade jag nämligen två frågor jag var tvungen att brottas lite extra med. Den första var frågan om man kunde lita på staten, med den utformning skatterna fick. Kunde vi vara säkra på att detta inte blev bara ett sätt att pungslå stockholmarna? Den andra – och viktigare – var den fördelningspolitiska. En nackdel med alla typer av ekonomiska styrmedel är att de slår fel fördelningspolitiskt. Hur kunde systemet utformas så man kompenserade för det?

Jag tycker att den modell som fanns under försöket var bra på dessa punkter. En stor del av de statliga pengar som satsades gick rakt in i Stockholms kollektivtrafik. Det innebar två saker. Till att börja med att det inte var stockholmarna som fick betala för trängselskatterna i form av ökad trängsel. Vidare att hela försöket fick en helt annan fördelningspolitisk profil: eftersom kollektivtrafiken i Stockholm i hög utsträckning är det sätt stadens låginkomsttagare färdas.

Den borgerliga regeringen har som bekant ändrat på detta. Stockholm får inte en krona för att finansiera ökade behov i kollektivtrafiken (läs exempelvis i SvD idag). De pengar som det pratats om visade sig vara en bluff. Allt som finns nu är lösa löften om kanske, någon gång, vi får se. Intäkterna – som i den gamla modellen skulle användas till både vägar och kollektivtrafik – ska nu fonderas och vad det verkar användas för att täcka vad som egentligen är ett statligt ansvar för stora väginvesteringar (läs förbifart Stockholm.)

Till detta en mängd småsaker; att taxi nu ska betala trängselskatt kan ses som en mindre detalj (även om jag tycker det är onödigt); men det innebär också att de funktionshindrades kollektivtrafik färdtjänsten drabbas. Den nya avdragsrätten kommer dels minska effekten, dels ytterligare försämra den fördelningspolitiska profilen. För att ge några exempel.

Och jag hade faktiskt väntat mig någon typ av kritik, även från borgerligt håll i dessa frågor. Istället håller man mol tyst. SL:s moderate ordförande verkar fullt nöjd med att staten ökar trycket på SL utan att han får en krona för att öka volymen med. Engagerade trängselskattevänner som centerpartisten Per Ankarsjö anklagar oss som kritiserar försämringarna i systemet för att vara kappvändare, istället för att lägga kraften på att försöka få fram ett bättre system (som centerpartist skulle dessutom eventuellt någon i den nya regeringen kunna tänkas lyssna på honom, kan man tänka). Och så vidare.

Så därför. Visst är det bra med trängselskatter. Men det som kommer om några dagar är så oerhört mycket sämre än det skulle kunna vara. Och priset för det kommer stockholmarna att få betala.

Andra bloggar om: , , och annat intressant

Hemliga tsunamiband – nu kommer konspirationerna

I sak är det helt säkert alldeles korrekt att de ökända tsunamibanden ska sekretessbeläggas. Att den typ av information om regeringens inre liv som finns lagrade skulle göras tillgänglig för exempelvis främmande makt vore antagligen ett hot mot rikets säkerhet. Men samtidigt kan jag inte komma undan en lätt känsla av obehag i maggropen när jag läser om riksdagens beslut som nu får effekt (i DN här och SvD här).

Dels handlar det en smula om den släpphänthet med vilket materialet hanterades inledningsvis, mot bakgrund av innehållets dignitet. Men framförallt handlar det om den typ av konspirationsteorier som nu kommer att få extra gödning. Vi kan redan se exempel på det i bloggosfären; exempelvis här eller här (där skribenten till och med öppet tar upp paralleller med Area 51 och Kennedymordet i USA.)

Det finns något ytterst ovärdigt över den utveckling hela diskussionen om tsunamikatastrofen har tagit i Sverige. Häxjakter, partipolitisering och konspirationsteorier har fått ta överhanden över de allvarliga frågor vi egentligen borde ställa oss.

Den utvecklingen kommer tyvärr inte avstanna. Istället kommer vi för lång tid framöver få höra frågan; vad fanns det på banden, vad är det ni inte vill att vi ska veta? Att det var en enhällig riksdag som fattade detta beslut och katastrofkommissionens omfattande granskning kommer i det samanhanget glömmas bort. Och ett avslut på hela diskussion kännas allt mer avlägset.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

fredag, juli 27, 2007

Sveket mot småföretagarna

Mats Eriksson är småföretagare. Han har länge drivit frågan om behovet av regelförenklingar. Efter valet i höstas kan man tänka att han jublade. När den nya regeringen sedan tillträdde, och när den la förslag på sänkta arbetsgivareavgifter jublade han garanterat. Så sent som i februari i år uttalade han sitt tydliga stöd för näringsminister Maud Olofsson. Nu har de nya reglerna kommit. Effekten blir ökat regelkrångel samt att Eriksson själv tvingats friställa personal. Och Mats Eriksson jublar inte längre.

Detta framgår i en artikel i dagens DN (”Som laglydig känner jag mig sviken”, tyvärr ej på nätet vad jag kan se). Mats Eriksson kommenterar de nya reglerna: ”Nu har glädjen lagt sig. Jag känner mig sviken och tvivlar på Maud Olofsson” säger han och avslutar: ”Det som måste till är förenklingar av regelverket, inte försämringar.”

Och Mats Erikssons känslor är berättigade. Regeringens klåfingriga vilja att via skatter detaljstyra hur våra småföretag ska bete sig är förskräckande. Både vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna och skatteavdraget för hushållsnära tjänster skapas ogenomskinliga och komplicerade regelverk med svårbegripliga gränsdragningsproblem.

Förväntningarna på nya regeringens småföretagarpolitik är enorma. Orsaken till det är enkel; inte minst Maud Olofsson har länge rest land och rike runt och lovat såväl guld som gröna skogar. Själv har jag väl tyckt att budskapet har klingat lite falskt. Allt som oftast brukar det koka ner till att den stora sak Olofsson tänker genomföra är någon typ av ”attitydförändring”. Eftersom jag inte delar analysen att det i första hand är fler fina ord våra småföretagare behöver har jag känt mig skeptisk.

Nu ger Mats Eriksson mig rätt. Maud Olofssons förmåga att skapa småföretagarpolitik tycks vara i paritet med hennes förmåga att driva småföretag. Vi kommer att få en helt ny diskussion om dessa frågor under åren som kommer.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Jag är ingen medborgarjournalist

Neo har gjort det lite till ett kännetecken att publicera texter som försöker misstänkliggöra bloggare som avslöjar sanningar om vår borgerliga regering (nu senast låter man Krohnman/Leman återupprepa sin kritik mot att Magnus Ljungkvist kallar sig medborgarjournalist, tidigare ifrågasatte man personerna som avslöjade Littorins falska examen). Grundtemat är att personer som avslöjar regeringen har en (dold) agenda. Och detta är antagligen inte så svårt att räkna ut, man kan tänka sig att personer som ägnar obetald tid åt att granska regeringens göranden och låtanden inte gör det på grund av överdriven kärlek till densamma. Men samtidigt så är det naturligtvis fullkomligt ovidkommande i sammanhanget; det intressanta är ju inte vem som avslöjar utan vad som avslöjas.

Personligen tycker jag att hela diskussionen om vem som är en medborgarjournalist därför är helt upp åt väggarna. Poängen med en medborgarjournalist är väl just att det kan vara vem som helst. Det intressanta är istället vad som är medborgarjournalistik. Om man lyckas definiera detta, så är väl sedan vem som helst som på ideell basis ägnar sig åt detta att kalla en medborgarjournalist.

Och det gör att vem som helst inte kan kalla sig medborgarjournalist. Jag kan det till exempel inte. Inte för att jag är tydligt varudeklarerad socialdemokrat. Utan för att jag helt enkelt inte ägnar mig åt den typen av grävande journalistik. Om Krohnman däremot ägnade några timmar åt att gräva fram någon riktigt smaskig skandal, som han sedan avslöjade på bloggen, ja, då skulle det väl mycket väl kunna klassas som medborgarjournalistik. Oavsett killens partipolitiska bakgrund.

Annars hamnar vi nämligen i en mycket märklig diskussion. Jag skulle exempelvis kunna avfärda Krohnman/Leman enbart med det faktum att de har en egen agenda. Klart att de (som gillar regeringen) vill misstänkliggöra alla som granskar densamma. Men det är ju som alla förstår en fullkomligt otillräcklig invändning – även om den antagligen är sann. För det intressanta i sammanhanget är ju om de argument paret framför är hållbara.

Nu är de inte det, heller. Eftersom de tittar på helt fel saker. Försöker definiera medborgarjournalistiken utifrån vem som utför den och inte hur den utförs. Det gör att den eventuella nytta de bidrar med i diskussionen om hur en ny offentlighet kan förstås och hanteras blir minst sagt marginell.

Kvarstår gör alltså ett lite småsurt misstänkliggörande av människor som gjort obehagliga avslöjanden, och vågar stå för det. En kritik av maktens kritiker. En sorts obehaglig underton av att sanningar som avslöjats av människor med (felaktiga) åsikter nog inte är riktiga sanningar, egentligen. Ytterst en ganska oliberal hållning, alltså.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

torsdag, juli 26, 2007

Försvarsbråket bara växer

Så en arla morgonspaning; det verkar som om finansministerns utspel om en miljardbesparing på försvaret trots allt blev det politiska förslag från årets Almedalsvecka som mest kom att prägla sommarens debatt. Idag är det främst svenskans ledarsida som dundrar på med en rejäl bredsida. ”Vad håller moderaterna på med” frågar de uppfodrande.

Och det är inte utan att man kan stämma in i frågekören. För jag har full förståelse för att de olika partierna inom en fyrpartiregering ibland tar ut svängarna en smula för att kunna profilera sig själva. Det ser vi ju titt som tätt exempel på, och senast var det väl en folkpartist som var ute och eldade mot finansministern i tidningarna.

Men finansminister Borg och försvarsminister Odenberg tillhör trots allt samma parti. Ja, de tillhör som personer dessutom kretsen närmast statsminister Reinfeldt. Men trots det är det mellan dem ordkriget förs. Ja, ordkrig och ordkrig förresten. I slutändan handlar det om högst reella förändringar i förutsättningarna för våra väpnade styrkor.

Som socialdemokrat tycker jag naturligtvis att det är lite lustigt att se den borgerliga regeringen stå där och dra ner byxorna på sig själv mitt framför det svenska folket. Särskilt pikant blir det dessutom som frågan är så internt viktig för just moderaterna. Det är – som SvD konstaterar – lite som om en (s)-regering hanterat a-kassan på samma släpphänta sätt.

Men som svensk medborgare blir jag mest beklämd. För om det är så här moderaterna hanterar frågor de faktiskt tycker är viktiga – hur ser det då ut på andra områden? (Och jovars, hanteringen av förändringarna av a-kassan, kulturpolitiken och en massa annat ger kanske en ledtråd till svaret på den frågan. Men ändå... )

UPPDATERING: Lars Leijonborg är till skillnad från övriga borgerliga partiledare inte sommarledig. Han försöker därför ljuta olja på vågorna i försvarsfrågan. Utan att lyckas något vidare, om du frågar mig. "Det är en otroligt viktig fråga och det är bra att vi har en finansminister som håller ett vakande öga på stora utgifter men vi är mycket, mycket långt ifrån ett ställningstagande i regeringen" säger Leijonborg till TT (via DN) och fortsätter: "Jag vet inte exakt hur orden föll [i Almedalen, min anm]. Det är möjligt att det är hans uppfattning, men om det är lämpligt eller möjligt att göra den besparingen har regeringen ännu inte prövat i botten."

Alltså. Förvirringen är total. Uppenbarligen föreligger en öppen strid mellan försvars- och finansdepartement inför höstens budget. Vi kommer i höst att ha ett läge med antingen en finansminister som är berövad den sista unsen auktoritet, eller en regering som driver en försvarspolitik som den egna försvarsministern inte tror på.

Om det funnes någon logik borde detta sluta med att någon av ministrarna avgår. Något säger mig att så inte kommer att bli fallet, dock. Makten känns helt enkelt för lockande för kamraterna i regeringen för att man skulle lämna den ifrån sig för en sådan struntsak som vilken politik det är som i slutändan kommer ut. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

onsdag, juli 25, 2007

Alliansens nej till sprutbytesprogram är sorgligt

Noterar två saker i DN angående sprutbytesprogram i Stockholms län. Det första är att en bred majoritet av stockholmarna ställer sig positiva till ett sådant. Det andra att högeralliansen som styr landstinget nu surrar sig ännu fastare vid rodret för ett nej, när nu moderaterna återigen går ut och aktivt stödjer Birgitta Rydbergs (fp) hårdkokta linje.

Jag har sedan länge tillsammans med övriga socialdemokrater i landstingsgruppen här i Stockholm ställt mig bakom kravet på ett sprutbytesprogram. Situationen är akut, och de erfarenheter som gjorts så pass tydliga att jag egentligen inte tycker det är så mycket att snacka om.

Det huvudsakliga motargumentet är att det är fel ”signal” att ha ett sprutbytesprogram. Jag tycker detta är ett tveksamt resonemang. För som jag ser det är det en argumentation på två nivåer. Ytligt sett handlar det om huruvida vi ska erbjuda missbrukare ”redskapen” för sitt missbruk. Och det kan väl låta bestickande; utan en spruta blir det svårt att injicera knark.

Men ganska direkt ser vi bristerna i resonemanget. För till att börja med; det är väl inte sprutan som är problemet, det är knarket. Och inte försöker vi komma åt alkoholism genom att förbjuda glas, marijuanabruk genom att införa åldersgräns på tändstickor? I praktiken är det dessutom så att resultatet av att så här grova missbrukare inte har tillgång till rena sprutor ju inte blir att de slutar drogmissbruka, det är att de istället använder smutsiga sprutor – med de konsekvenser det får.

Då ser vi att det egentligen ligger något annat bakom. Det handlar inte om att sprutbytesprogram gör det ”lättare” att knarka. Den ”signal” samhället skickar genom ett sprutbytesprogram är istället den att det faktiskt är viktigt att även en missbrukare överlever (kanske till och med, att detta överlevande är viktigare än att hon slutar knarka). Det sprutbytesprogrammet gör, är nämligen inte att det underlättar missbrukarens drogbruk (det är som sagt tämligen marginellt), den stora effekten är att det underlättar för möjligheten att överleva som drogmissbrukare.

Och man kan tycka att detta är att vara mjuk i drogfrågan. Men om att vara mjuk innebär att du tycker att människor ska ha rätt att få överleva, även om de råkar befinna sig i ett grovt missbruk, ja, då är jag väl mjuk då. För man kan också tycka att det motstånd som manifesteras hos den styrande majoriteten i Stockholms läns landsting – den ”hårda” linje de allt mer binder upp sig runt - gör att de nu håller på att passera en väldigt viktig gräns. Nämligen den, där du går från att bekämpa narkotikan, till att bekämpa narkomanen.

Faktum är, att ett sprutbytesprogram rätt utformat utan tvekan dessutom skulle kunna innebära ökade möjligheter att faktiskt hjälpa människor ur sitt narkotikaberoende. Den möjligheten säger alliansen i Stockholm nej till. Det är sorgligt.

PS: En av de som drivit frågan engagerat i landstingsgruppen och också skrivit om det på sin blogg är Peter Anderson. Du hittar några av hans texter i ämnet här. DS

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

Om egenmakt, fattigdom och Gudmundsson

Jag måste säga att jag gillar ansatsen (en av dem, åtminstone, återkommer om det) i Gudmundssons ledarstick i dagens SvD. Hans poäng är att fattigdom, eller brist på ekonomiska marginaler, skapar en otrygghet som minskar människornas frihet. Och det är ju en alldeles riktig iakttagelse. Gudmundsson formulerar den enkla målsättningen att alla borde kunna ha ett litet sparkapital på banken, och detta är ju lätt att stämma in i, även jag utan att tveka skulle kunna tänka mig att utveckla ambitionerna. Jag tycker även att det vore rimliga målsättningar att bygga ett samhälle där alla hushåll hade råd med åtminstone en semesterresa per år (och ja, jag vet att det är utopiskt), och där inga barn tvingades växa upp i fattiga familjer. För att ta bara några exempel.

Från högerhåll har det under senare tid utvecklats någon form av kritik mot det socialdemokratiska välfärdsbygget som går ut på att socialdemokratin med vilje håller fast folk i fattigdom. Argumentationen runt detta spänner från insändarsidesvulgära resonemang om att det handlar om makt (s vill göra människor fattiga, och därmed beroende, för att kunna tillfredställa sina egna kontrollbehov) till måhända något mer avancerade tankegångar om att ”vägen till helvetet är kantad med goda ambitioner”, dvs att människornas omyndigförklarande i det socialdemokratiska välfärdsbygget är en icke-avsedd men ändå verklig effekt.

Jag, och många andra socialdemokrater med mig, har länge fnyst föraktfullt åt den typen av kritik (vulgariteter, har vi nog tänkt i vårt stilla sinne) och därmed låtit det bero. Vi har väl själva alltför tydligt sett välfärdsstatens frigörande effekter för just de människor som används som exempel i debatten för att kunna ta resonemangen på allvar. Jag tror att detta har varit ett farligt förbiseende.

En effekt av detta har nämligen att debatten om jämlikhet mest har kommit att rikta in sig på att ”de rika” har det alltför bra (vilket ju faktiskt är ett icke-problem), och alltför lite på det faktum att ”de fattiga” har det alltför dåligt (vilket ju är hela pudelns kärna). Jag har exempelvis många gånger stött på människor som faktiskt på allvar tror att skatternas utjämnande effekt uppnås enbart genom att man tar pengar från de rika, och därmed gör dem mer fattiga. Nu har vi i Sverige (märkligt nog, kan tyckas) en så djupt rotad jämlikhetstradition att även en sådan politik kan finna ett visst stöd, men i förlängningen är det naturligtvis ett destruktivt synsätt att jämlikheten ska uppnås genom att de som har det bra trycks ner. Och det har heller aldrig varit den socialdemokratiska linjen.

Men åter till Gudmundsson. För som sagt gillar jag ansatsen att lyfta fram situationen hos dem som har de allra minsta marginalerna. Problemet är att receptet på lösning är det traditionella, sänkta skatter, gärna finansierade via försämrade offentliga försäkringssystem (som a-kassan). Alltså en politik som leder till tvådelade effekter; de som kan betala för ökad trygghet gör det via privata försäkringar (vilka ju som bekant blir dyrare och mer orättvisa), och för de som inte kan det hjälper det inte med en liten slant på banken när olyckan är framme. Den fattigdom – och otryggheten som följer i dess spår - Gudmundsson är ute efter att bekämpa kommer vi hursomhelst inte åt.

Ett av Mona Sahlins första initiativ som ny s-ledare var att sätta igång en ny låginkomsttagarutredning. Det behövs. Inför valet 2010 är det nämligen livsviktigt att socialdemokratin kan gå till val på ett antal åtgärder som faktiskt underlättar livet för de som har det allra tuffast. En förutsättningslös översyn av den egna politiken ur detta perspektiv är därför oerhört angelägen. Och det är minst lika viktigt att vi på allvar förmår på vilket sätt välfärdssaten faktiskt fungerar inte bara utjämnande utan också förbättrar livsvillkoren för de breda folklagren.

Att bara vilja knipa höginkomsttagarna på stålar är nämligen måhända nödvändigt för att få fram de rätta resurserna. Men det är faktiskt ingen valvinnare i sig. Och det behöver man sannerligen inte vara en fullblodspopulist för att vare sig tycka eller förstå...

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

måndag, juli 23, 2007

Varför dagens vänster suger (arbetsprov för Arena)

Sitter och sommarbläddrar i ett halvgammalt nummer av Arena när det plötsligt uppenbaras för mig; det är hit jag vill. Meningen med mitt liv, essensen, den platonska poängen, är att bli en skribent i denna tidskrift. Och eftersom jag inte riktigt vet hur man gör väljer jag att lägga upp ett arbetsprov, här på bloggen, så får jag hoppas att någon i redaktionen får syn på det. Och så kan ju ni andra läsa, ni också.

Håll till godo.

”Varför dagens vänster suger”

Det är inget kul att titta ut över svensk vänster. Känslan av att vara Leonardo DiCaprio ombord på ett sjunkande Titanic infinner sig lätt. Eller, frågan är om det inte är mer Mikael Wiehe över dagens radikaler. Moderna rytmer från undergroundklubbarna i Paris och Baltimore känns hursomhelst långt borta.

Tecknen i tiden är uppenbara. Coola människor som gruppen runt Bang börjar plötsligt falla efter. Politiskt korrekta krav på ”handling” tränger undan tidigare insikter om behovet av problematisering. Vi ser ett samhällsproblem? Fine, lets göra något åt det, är mantrat idag. Glömda är insikterna om det moderna samhällets mångfacetterade och komplexa strukturer. Det kalejdoskop av fragmentiserade erfarenheter som utgör det mänskliga glöms bort, ersätts av den enkla, det tydliga; handlingen. Förenkling och fördumning. Man kan bli mörkrädd för mindre.

Men kartan ritas om. En Linda Skugge, en Ernst Brunner, en Alex Shulman. Så talar andra röster. Men vänstern lyssnar inte. Vänstern bryr sig inte längre. Vänster har fastnat (åter) i ett förlegat klassperspektiv. Så ersätts bögen, invandraren; den lesbiska kvinnan; med en vit manlig byggnadsarbetare. Alla gör det. Åsa Lindeborg. Han som gjorde Darling. Pär Nuder. Pratar ekonomi. Men vem bryr sig om ekonomi? Den manlige vite byggnadsarbetaren? Kanske. Andra röster tystnar. Tanken att alla inte bryr sig om ekonomi – att vissa kanske tycker det är viktigare med klubbkultur - trängs undan. Den stör bilden. Komplicerar. Sånt är illa i dagens radikala landskap.

Så vänstern söker handling. Men faktum är att varje handling lika mycket är en icke-handling. För varje grupp man gynnar framkommer tusentals andra som glöms bort. Varje akt av inkludering blir i lika stor utsträckning en akt av exkludering. Krav på handlig blir ett krav på uteslutning. För ingen handling kan omfatta alla de erfarenheter, de strukturella förtryck som är det moderna. Vad dagens vänster strävar efter är alltså att glömma bort. Att nedprioritera. Att välja. Och att välja bort.

Att handla blir alltså att göra sig till en del av förtrycket. När vänstern talar om lågavlönade kvinnor väljs andra bort (dessutom, att använda lågavlönade kvinnor som ett exempel på klass visar bara på hur perspektiven förfelas, hur klass – den vita manligheten – nu används som ett sätt att beskriva även andras verklighet, en sorts ideologiernas imperialism där det normativa används som ett förtryckarperspektiv, ett osynliggörande genom synliggörande, på så sätt egentligen, och just därigenom, så mycket värre.) För endast genom att inte handla kan distansen hållas. Endast genom att fortsätta samtalet. Deliberativt. Dialog. Öppenhet. Mångfald. Så ser en verkligt radikal agenda ut.

Men vi verkligt radikala måste också vara självkritiska. För även i vårt eget arbete sker osynliggörandet. Varje redaktionsmöte i exempelvis Arena blir en utsållningsprocess, en prioritering, när det som skriker mot oss mellan sidorna, mellan bokstäverna, är alla de människor, individer, som inte fick plats, som glöms bort. De verkligt radikala gör sig därmed till verktyg, blir i värsta fall till alibin för en handling där inte alla kan vara med.

Denna våldtäkt på mänskliga erfarenheter, detta förnekande av det oändligt komplicerade och mångfacetterade, som varje nummer av exempelvis Arena - i praktiken, utan det är meningen men ändå obönhörligen - står därför egentligen i bjärt konstrast till varje möjlig sant progressiv strategi. Istället behövs en ny hållning för vänsterns intellektuella. Istället för att formulera oss behöver vi de-formulera oss, istället för att försöka skapa ordning i kaos behöver vi bryta ner ordningen, frigöra mångfalden. Att tro att detta går att göra genom någon handlig, ens genom att skriva en artikel, är att lura sig själv.

En sant radikal strategi handlar om maximal öppenhet. Om att inte låsa fast sig i en av marxismen förfelad tro på något tydligt handlingsalternativ, en rätta väg. Att se att det är skillnad på politik och det politiska. Att inte lura in sig i en process av val och urval. Vänsterns intellektuella måste helt enkelt sluta handla. Vi måste sluta låna ut oss. Sluta försöka skapa illusioner av ordning där ordningen har blivit en omöjlighet.

Endast genom att icke existera kan vi vara sant radikala. Den stora frågan blir då; hur ska vi istället kunna försörja oss? Vem betalar oss för att inte finnas till? Där borde den stora framtidsdebatten idag föras. Men istället sitter dagens vänster fast i förlegade diskussioner om fördelningspolitik och olika handlingsalternativ. I kritik av en borgerlig regering som egentligen inte är en del av problemet.

Till tonerna av Celine Dion sjunker vår hjälte ner under ytan. Ljuset från den sjunkande solen bryts i ishavet; delas upp i sina beståndsdelar, varje spektra i sig en mångfald av perspektiv. Vid horisonten hörs ropen; från Paris förorter, kåkstäderna i Sao Paolo, de papperslösa immigranterna. Dagens vänster försöker desperat läsa in en symfoni i kakofonin, finna en ordning, ett tema. Vad de inte inser är att den enda logik som står att finna, är ljudet av stövlar som trampar. Taktfast, glömska av sin egen historia.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

lördag, juli 21, 2007

Rydberg måste backa om sprutbyten

Precis som Dag Larsson säger på sin blogg; det finns en majoritet bland politikerna i Stockholms läns landsting för att sätta igång ett sprutbytesprogram. Vi socialdemokrater driver frågan, och exempelvis (kd) har på det lokala planet tagit intryck av de erfarenheter som gjorts och ställt sig positiva. Men trots detta står ansvarigt landstingsråd folkpartisten Birgitta Rydberg emot.

Och situationen börjar bli akut. Hur det ser ut i Stockholm är också en angelägenhet för hela landet. Morgan Johansson – som ju borde veta – skriver på sin blogg att ”Under hösten 2006 och våren 2007 har smittan av allt att döma spridits mycket snabbt bland Stockholms narkomaner. Det var precis en sådan utveckling jag och många andra varnade för när vi lade fram lade fram förslaget om lagreglering av sprututbyte för några år sedan”, och fortsätter: ”I Skåne, där man bedrivit sprututbyte i över 20 år, har man haft noll i kolumnen över smittade narkomaner i åratal. Så gott som alla narkomaner som smittats under dessa år har blivit smittade - i Stockholm.”

Under förra mandatperioden öppnades lagstiftningen upp och det blev möjligt att lokalt påbörja sprutbytesprogram. Att vi i Stockholms läns landsting inte utnyttjar denna möjlighet trots att behoven är så skriande och erfarenheterna så tydliga är sorgligt, och det leder till tragiska konsekvenser ute i verkligheten. Småskuren prestige kan inte få stå ivägen när det handlar om att rädda människors liv.

Läs mer i DN, här; här, här och här.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

fredag, juli 20, 2007

Snart; Joshua Redman på Fasching

På CD-spelaren rullar just nu en tolv år gammal liveinspelning från legendariska jazzklubben Village Vangard i New York. Artisten är saxofonisten Joshua Redman, och om några timmar äntrar han scenen på en annan legendarisk klubb: Fasching i Stockholm. Och jag kommer att vara där.

Förra gången jag såg Redman live kamperade han ihop med egensinniga gitarristen Kurt Rosenwinkel. Nu kör han med en egen trio. Jag har inte hunnit lyssna in mig på den senaste skivan, men enligt uppgift har han nu gått tillbaka en smula från funket på skivor som ELASTIC och uppföljaren Momentum (på vilka han spelar tillsammans med Sam Yahel och även Brian Blade, som inte bara är en alldeles ypperlig trummis utan som dessutom har ett av jazzvärldens coolaste namn, något som inte säger lite…), till att nu spela mer traditionell jazz (eller som han säger själv; ” modern, swing-based, acoustic jazz”).

Kvällens konsert blir mitt första nedslag i årets upplaga av Stockholms jazzfestival. En festival vilken som vanligt följs av två sorters kommentarer; dels att det är för lite jazz, dels att det går åt skogen ekonomiskt (och kanske också besöksmässigt, enligt den här artikeln.) Själv tycker jag väl också att det vore kul med en mer utpräglad jazzfestival, men har handen på hjärtat lite svårt att klaga när det får så positiva effekter som att Joshua Redman återkommer till Sverige. Och om någon råkar få sig en dos Kullhammar i väntan på Robyn (som ju för övrigt är en alldeles utmärkt artist) så borde det väl glädja även den mest inbitne jazzentusiasten, kan man tycka...

Nä. Nu har barnvakten anlänt. Dags att röra sig inåt staden. På återseende.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

onsdag, juli 18, 2007

Ärligt talat, vad tusan gör en äventyrare???

Manpower har låtit göra en stor undersökning där människor har fått ange sitt drömjobb. Resultatet har sedan delats upp på män och kvinnor, och bland andra SvD skriver om det (kolla in reportaget här och själva topplistorna här.) Poängen är att män och kvinnor är olika, kvinnorna mer omvårdande (vilket bevisas av att de helst av allt jobbar som inredningsarkitekter…), etc, etc, ni vet hur visar går (dessutom visar det sig – ta ta – att så gott som alla tycker personlig utveckling och slikt är viktigare än lön vilket kan tyda på a) att det verkligen är så eller b) folk tenderar att svara på ett visst sätt när man får en viss typ av frågor. Men det är en bisak).

Själv tycker jag det mest anmärkningsvärda i undersökningen är att det jobb som toppar den manliga listan är … äventyrare. Jag menar, vad faen gör en äventyrare? Och hur i hela friden kan detta vara ett drömjobb? Om man nu när en patologisk längtan att riskera liv och lem på olika sätt (bestiga berg utan syrgas, simma över Atlanten, sånt som äventyrare gör får man anta) är det väl bara att göra det, i sådana fall (framförallt som lönen, vilket vi ju kunde se, tycktes vara en bisak i sammanhanget.)

En annan lite kul grej är att yrket ”uppfinnare” faktiskt är snäppet mer populärt än yrket ”professionell uppfinnare” (återigen på den manliga listan.) Den där alturismen som vi anade tidigare tycks alltså ha en stark ställning. ”Äh, jag uppfinnar gärna grejer och så, men att få betalt för det? Nä, det skulle kännas som att sälja sig, liksom”.

När nu Manpower lagt så mycket kraft och energi på denna undersökning kan man tycka att det är lite slöseri att släppa den såhär just nu, mitt under industrisemestern. Eller så kanske det har sina randiga skäl. Det låter jag vara osagt.

UPPDATERING: När jag idag såg listan igen, i pappersvarianten av SvD, visade det sig att "professionell uppfinnare" egentligen skulle vara "professionell idrottare". Och det känns ju bra. Huruvida äventyrarjobbet är förknippat med några större inkomster eller inte är dock fortfarande höljt i dunkel... SLUT PÅ UPPDATERING

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Härliga centerpartister

Visst är det något särskilt med centerpartister nuförtiden? De kan åtminstone inte beskyllas för att inte tro på sig själva. Björn på Bloggen Bent är exempelvis tillbaka, och i all ödmjukhet förklarar han vad en centerpartistisk politik innebär för det svenska folket. ”Med en centerpartistisk politik skulle det helt enkelt inte ha funnits dessa mängder av sjuka, arbetslösa och utslagna" skriver han i ett inlägg på bloggen idag. Tyvärr utvecklar han inte om det ska ske endast genom handpåläggning från Maud Olofsson, eller om det också finns andra metoder. Men visst är det hoppingivande, vi får se hur lång tid det tar med nuvarande regering innan ohälsan är ett minne blott.

En annan härlig centerpartist är vår jordbruksminister, Eskil Erlandsson. För en tid sedan gick han ut och slog sig för bröstet för att ha föreslagit ett avskaffande av EU:s (förskräckliga) jordbrukspolitik. Hurra, vilken modig politik vi för, återrapporterade svensk media mangrant. Tills någon fick för sig att faktiskt titta på vad det var centerministern rent konkret hade föreslagit. Och upptäckte att den svenska regeringen faktiskt … hrm …. inte föreslagit något avskaffande av jordbrukspolitiken. (Via Markus Blomberg, som i sin tur fick det via Max Andersson).

Att spela med opinionen på detta sätt i EU-frågor är tyvärr ingen svår konst. För, som Ylva Nilsson på Europanytt som var den som gjorde avslöjandet konstaterar:
För att upptäcka detta [att regeringen inte föreslagit någon radikal omläggning av EU:s jordbrukspolitik, min anm] krävs att man faktiskt sätter sig ned och läser igenom det brev som den svenska regeringen skickade EU-kommissionen i veckan. Och det krävs framförallt att man är insatt i den europeiska jordbrukspolitikens alla irrgångar – modulation, capping, decoupling… är ni med? Eskil Erlandsson och hans pressfolk bör ha haft anledning att misstänka att det inte kan gälla särskilt många av de journalister som deltog i pressträffen i riksdagen.

Nilsson fortsätter: ”Ingen kan veta om Eskil Erlandsson med avsikt vilseförde pressen och därmed de flesta svenskar." Och det är ju alldeles riktigt. Men att det var vilseförda svensk press blev står däremot utom all tvekan. Och att Eskilsson tog chansen att sola sig i glansen av detta missförstånd är även det lika uppenbart.

Men å andra sidan. Centerpartister kanske får göra så. Jag menar, partiet har ju ändå förmågan att bota de sjuka…

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant

tisdag, juli 17, 2007

Men snälla rara människor

Alltså, jag vill verkligen inte framstå som någon moralist. Att busringa kan dessutom vara ruggigt kul (titta bara på Hassan, eller på killarna och tjejerna i Katapult). Kan väl så här när preskiptionstiden gått ut erkänna att även undertecknad i sitt ungdomliga oförstånd någon gång kanske fejkat ett eller annat telefonsamtal till någon stackars ovetande (och, åtminstone för det mesta, oskyldig) medborgare.

Men. Att busringa till SOS-alarm. Ta upp tid och kraft vilket kan leda till att verkliga människor som råkar ut för verkliga olyckshändelser kanske inte kan få den hjälp de behöver. Eller ännu värra; vuxna människor som ringer larmtjänsten och ber att få bli kopplade till en taxi!

Det får ni faktiskt sluta med. Bums. Annars kommer jag att förvandla mig till Jan Björklund och komma hem och slå er på fingrarna. Och kom nu inte och säg att ni inte blivit varnade…

Andra bloggar om: , , , , och annat "intressant"

Sommarens bästa blogg?

För några veckor sedan satt jag och solade mig i Luxembourgträdgården, Paris, där Hemingway enligt legenden fångade sina egna duvor för tillagning när inte polisen såg på. Montparnasse, där vi bodde, är ett område som idag kanske främst kännetecknas av sina många och utmärkta restauranger men med en historia av konstnärskap, sprudlande politiska samtal och intellektualism. En av Sveriges bästa bloggar har tagit sitt namn efter denna del av världsstaden, och därför känns det extra passande att uppmärksamma Vänstra stranden och rekommendera alla att titta in där.

Jag vill särskilt uppmärksamma två inlägg som gjorts i dagarna. Först en kort reflektion om Almedalsveckan, och framförallt kritiken av arrangemanget (Korkat om Almedalen). Och det är många som skrivit på samma tema (generellt kan väl sägas att Almedalsveckan är ett fenomen som inte bara delar upp folk i två tydliga kategorier – för eller emot – det tycks också vara så att argumenten är ungefär desamma för alla som tillhör respektive falang.) Men sällan har jag sett försvaret uttryckas lika tydligt som här. Att det dessutom är prominenta herrarna Greider och Rudbeck stranden tar sig an gör bara läsningen än mer njutbar.

Men framförallt, vilket är den egentliga orsaken till att jag skriver detta inlägg, vill jag rekommendera en text från igår som heter ”Jobbpolitik och hjärtlöshet”. För det här tycker jag är ett exempel på synnerligen välformulerad – och angelägen – politisk kritik. I stort är det en egentligen rätt saklig och teoretisk vidräkning med den borgerliga regeringens jobbpolitik (ja, eller med jobbpolitik som fenomen överhuvudtaget) Men trots detta är det inte är det minsta torrt. Tvärtom, till sin form är inlägget snarare en ytterst personlig betraktelse, en sorts väldigt känslomässig reaktion som känns äkta ut i varenda stavelse. Jag blev berörd när jag läste inlägget, måste jag erkänna, och det är faktiskt inte så ofta det händer (upprörd, däremot, men det är en annan sak.)

Att använda ett begrepp som ”hjärtlöshet” för att känneteckna en förd politik är ett riskabelt projekt. Vänstra stranden ror det i hamn, med den äran. Så detta är ett inlägg alla borde läsa. Vi som delar kritiken, för att vi håller med, och ni som trots allt stödjer regeringen, för att detta är någonting ni faktiskt måste tänka på (inte minst om ni ska klara er genom nästa val, också).

Visst är det lite lågtryck i bloggosfären, så här i semestertider. Det innebär inte att det saknas guldkorn. Vilket vänstra stranden är ett exempel på, så gott som något.

Andra bloggar om: , , , , , , , , och annat intressant

måndag, juli 16, 2007

Vad innebär det när förmögenheter blir hemliga?

En effekt av förmögenhetsskattens avskaffande blir att myndigheterna inte längre kommer att ha kunskap om människors förmögenhet, skriver Riksdag&Departement i sitt nästa nummer (via DN.) Denna information kommer då inte heller längre att bli offentlig. Att detta innebär att kvällstidningarna inte längre kommer att kunna köra med sina ”rikast i xx:by”-reportage kan tyckas som en smärre detalj i sammanhanget. För det riktigt allvarliga är att en viktig pusselbit i hur samhället faktiskt ser ut i och med detta kommer att gå förlorad.

Vi har i Sverige en regering som mitt under brinnande högkonjunktur vräker pengar* över de bättre bemedlade på ett sätt som saknar motstycke. Så långt har det gått, att till och med vår moderate finansminister uttrycker bekymmer över fördelningsprofilen i den egna politiken. Att detta sker samtidigt som de med minst marginaler kläms åt rejält är ett naturligt grundtema i den kritik av regeringen som bland annat jag tycker är som allra mest angelägen. Även svenska folket tycks dela analysen, och uppfattar framförallt moderaterna som ett parti som står på de rikas sida.

Men för att kunna uppröras över orättvisor, är en viktig del kunskap om hur det faktiskt ser ut. Denna kunskap kommer nu att bli mer svårtillgänglig och fördold. Det är det stora problemet med det som nu sker. Och den diskussionen får inte reduceras till frågan om huruvida Aftonbladet ska kunna fortsätta med sina lösnummersäljande löp eller inte.

*) och nu kommer en och annan till höger därute tycka att jag är ute och cyklar, när jag kallar det att ”vräka pengar” över några när det man gör är att man tar ut mindre i skatt. Det kan inte vara att vräka pengar över någon, att låta den behålla lite mer av sina egna inkomster, kan jag höra hur invändningen formuleras. Men detta är ett felaktigt synsätt. För vi har i Sverige en modell när vi betalar gemensamt för vissa angelägna uppgifter. Och när vissa grupper så kraftigt och i så stor skala undantas för ansvar för att betala detta gemensamma, då är det faktiskt att vräka pengar. Och det är just precis det vår nuvarande regering gör.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

Mer om Reinfeldt och hans presentsmak (eller den där berömda platt-TV:n, igen)

Jag skrev häromdagen om det begåvade och smakfulla i regeringen och Reinfeldts beslut att förära vår jubilerande kronprinsessa med en platt-TV på bemärkelsedagen. Själv tyckte jag nog innerst inne att det var lite lustigt, och skrev väl någon typ av leende-på-läppen betraktelse över det hela (vilket min fru tyckte var lite mjäkigt för övrigt, men du hittar den här).

Nu ser jag att några andra också kommenterat presenten. Fredrik Lundh är riksdagsledamot för (s). ”Naturrum för att möjliggöra för handikappade att komma ut i naturen, utrotningshotade apor som ska räddas till eftervärden, något konstföremål som kan läggas till samlingarna och om hundratals år fortfarande beskådas av undersåtar, pengar till goda ändåmål... eller varför inte en upprustad vandringsled i fjällvärlden, ett läsprojekt med fokus på jämställdhet, mer pengar till simundervisning, en ny fond för barn och ungdomsorganisationer att söka pengar ur... Ja, listan på bra presenter från mer eller mindre officiella till kronprinsessan i hennes officiella roll kan göras lång. Men en platt-tv, den finns definitivt inte med…”, skriver han här.

Och Håkan Wahlén, legendarisk sosse från Kungsholmen, formligen rasar över det hela i sitt inlägg: ”Detta måste vara en av svenska statsministrars mest pinsamma fadäser. Vad säger resten av regeringen?” skriver han och fortsätter: ”Visst hade det varit mer i tiden och ett tecken på allmän hyfs om regeringen lämnat en grundplåt till exempelvis en stipendiefond för studenter som gör insatser för en bättre miljö. En kronprinsessan Victorias miljöfond.Tyvärr bekräftar denna sorgliga händelse bara regeringens inkompetens, inte bara inom politiken.

Så min fru hade antagligen rätt. Jag var nog lite mesig. Tur då att det finns sådana som Håkan, och Fredrik, som inte skräder orden!

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

Behövs SÄPO som folkbildare om terrorismen?

Det tar några sekunder att smälta, vilket främst är Jan Guillious fel. Min uppfattning om den svenska säkerhetspolisen och deras analysförmåga – av utländska ”terrorister” i synnerhet men även av extrema grupperingar i allmänhet - är nämligen, inser jag, helt enkelt färgad av det satiriska och samhällskritiska draget i kanske framförallt böckerna om agenten Hamilton. Att SÄPO skulle stå för nyansering och fördjupad förståelse i en debatt om terrorismens orsaker som annars blir förgrovad och för svart-vit; tja; det ligger helt enkelt en bit bort på horisonten. Därav de där sekunderna för att över morgonkaffet smälta morgonens DN-debatt, idag signerad två före detta analytiker på just den svenska säkerhetspolisen.

Debattörernas huvudpoäng är nämligen att när de som faktiskt har en gedigen insikt, alltså just SÄPO, inte deltar i debatten så överlåts förståelsen av terrorismen och dess orsaker på ett gäng mer eller mindre självutnämnda ”experter” som – låter de förstå – kan ha precis hur liten koll som helst. Och det är ju ett välbekant fenomen, att så fort någonting har hänt runt om i världen så befolkas våra teve-studios av ungefär samma gäng människor som med allvarlig blick förklarar för oss dödliga vad det är som egentligen har hänt. Att de som faktiskt jobbar i praktiken med att förhindra terrorism i Sverige inte närvarar är inget jag reflekterat över, men det stämmer naturligtvis när man tänker på saken.

Och de poänger (”sanningar”) som paret Maria Bjernevi/Thom Thavenius leverar i artikeln verkar vara nog så genomtänkta. Det finns ett samband mellan utrikespolitiken och terrorism, och framförallt lyfts situationen i Irak (”den enskilt största drifkraften bakom radikalisering av unga muslimer i Europa”) och Israel-Palestina fram. ”[P]roblematiken”, skriver de vidare ”rymmer en religiös dimension – främst så till vid att religion är ett effektiv verktyg för den som vill uppvigla till våld – men också såväl politiska som sociala faktorer”. När de gäller al-Qaida pekar de på att organisationen faktiskt finns, så att säga ”på riktigt”, men att detta inte innebär att alla dåd som utförs i dess namn har någon typ av verklig koppling till denna faktiska, existerande organisation.

Och oavsett vad man tycker om den analys som görs har författarna naturligtvis en poäng i att SÄPO med sin kunskap bör vara mer aktiva i den offentliga debatten. Dels av folkbildande skäl. Men också för att det kan vara av ett demokratiskt värde om den syn säkerhetspolisen har på dessa komplicerade politiska brott blir föremål för den prövning en offentlig debatt innebär. Terrorismen och kampen mot densamma inbegriper nämligen flera av vår tids riktigt stora frågekomplex, och det rör sig över ett spann från värnandet om det personliga integriteten till det fysiska skyddet mot våld och den världspolitiska situationen.

Och visst vore SÄPO välkomna att öppet delta i diskussionen om hur vi hanterar dessa frågor. Det skulle alla tjäna på. Jan Guilliou må förlåta.

Läs hela artikeln här.

UPPDATERING: Det tog inte lång stund, innan nye SÄPO-chefen svarar på utmaningen och säger till DN.se att han delar artikelförfattarnas uppfattning att organisationen måste bli öppnare, och synas mer i offentligheten. Och som sagt, inget fel i det. Även om konspirationsteoretikerna därute säkert kommer att börja fundera om det inte var ett stort mediespinn från början till slut, det hela. Nåväl, läs mer här. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

Kan inte sova, tänker på Jack Killian

Det var annorlunda förr. Nu är det bara timmar kvar tills jag måste upp och göra välling. Kan inte tänka att jag är ledig, jag tar igen det imorgon bitti, bara njuta av sommarvindarna på balkongen. Men det är någonting med den här tiden på dygnet. Tankarna som kommer när världen sover. Irländskan Mary Black sjöng om det på albument Shine, i låten Late night radio: ”She don’t mind the late night, late night radio / She don’t mind the late night / late night radio / not at all”. Ja, eller egentligen sjöng hon kanske inte om det alls. Men det är så jag tolkade sången. Och jag tänkte på Jack Killian.

För det är något speciellt med nattradio. Den där känslan av att det finns någon annan där ute. Kollar på nyligen.se för att se vilkar andra bloggare som sitter som jag, vakna framför datorn. Ser att En prålsjuk hagga skriver om en ny klänning (klockan 2.27). Lazlo kommenterar Nyamko Sabonis utspel om att ge invandrare som lär sig svenska mer bidrag (klockan 02:25) Och på vänsterdemokraternas blogg skriver någon som kallar sig ckrantz om Afganhistan (klockan 02:25)

Röster i natten. Och jag borde verkligen sova. Men jag tror jag ska sätta mig en stund till på balkongen. Bläddra lite i en diktsamling av Göran Sonnevi. Det var någonting med dagens avslöjanden om kriget i Irak som berörde, fick mig att tänka på Vietnam, den berömda dikten. (Ser precis när jag ska spara ner detta att Grufman är uppe och funderar över samma saker, även om han mest är upprörd över att TT inte tydligt varudeklarerade källan The Nation som ”vänster”. Några synpunkter på själva reportaget har han vad det verkar inte.)

Tar med mig ett anteckningsblock också. Försöker samla på mig några tankar, skissar några idéer. Kanske blir det ingenting. Kanske något som kommer upp här på bloggen, framöver. Hursom är det vackert här i Hässelby, om natten. Och ibland är det gott nog, så.

Andra bloggar om: , , , , , , , , och annat intressant

söndag, juli 15, 2007

Krigets första offer

"I'll tell you the point where I really turned... [there was] this little, you know, pudgy little two-year-old child with the cute little pudgy legs and she has a bullet through her leg... An IED [improvised explosive device] went off, the gun-happy soldiers just started shooting anywhere and the baby got hit. And this baby looked at me... like asking me why. You know, 'Why do I have a bullet in my leg?'... I was just like, 'This is, this is it. This is ridiculous'."

Det låter som någonting ur en antikrigsroman. Tankarna går till Kurt Vonnegut, eller till någon Vietnamfilm. Men citatet är från Michael Harmon, 24-årig Brooklynbo, 167th Armour Regiment, 4th Infantry Division, Irak, och publiceras som ett av många andra i vänstertidskriften The Nations stora uppgörelse med bilden av Irakkriget (läs mer i DN och SvD.) Tidskriften har under lång tid samlat omfattande vittnesmål från ett 50-tal soldater och officerare och publicerar nu vad som kan vara en milstolpe i synen på vad kriget i Irak egentligen innebär.

I dagens SvD finner statsminister Fredrik Reinfeldt ingen anledning att ”värdera en invasion som skedde 2003”, och utrikesminister Carl Bildt försvarar i princip kriget (läs hela artikeln här). Det är en hållning som lättast går att försvara om man lyckas hålla krigets obehagliga detaljer på behörigt avstånd.

Journalister förändrar sällan världen. Men ibland gör de ändå skillnad. Jag undrar om inte The Nation kan vara i närheten av att göra det den här gången.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

Har vänstern gett upp hoppet om framtiden?

Den intressantaste artikeln i senaste numret av Libertas står Alexandra Franzén för (”Håkan Nesser och nyliberalismen”, Libertas nummer 3/2007). Hon analyserar den svenska vurmen för deckare och konstaterar att ”[k]riminalromanen är den enda form av kultur som speglar vad som har blivit den förhärskande ideologin i dagens EU-länder: pessimismen”. Hennes poäng är att vänsterns tidigare optimism och utvecklingstro (uttryckt i, som Franzén målande beskriver; ”den slags tillförsikt man kan höra i Monica Zetterlunds skivinspelningar eller se i Jean-Luc Godarts filmer”) fått ge vika, och ersatts av ett uppgivet försvarskrig mot en till synes orubblig nyliberal samhällsutveckling. På den vänstra planhalvan har vi alla förvandlats till Kurt Wallandrar; vi försöker göra lite nytta samtidigt som världen fortsätter falla samman runtom oss.

Att det ligger något i Alexandra Franzéns iakttagelse behöver man bara slå upp valfritt nummer av Ordfront för att få bekräftat. Flera har också reagerat mot detta. Göran Greider gjorde en tid (exempelvis i stridsskriften ”Arbetareklassens återkomst”) en stor poäng av att återerövrandet av utvecklingsoptimismen var ett av vänsterns viktigaste politiska projekt (lite paradoxalt, kan tyckas, eftersom Greider i mycket förkroppsligar den typ av förvarskrig vänstern pressats tillbaka till). Intellektuella som Anders Nilsson och Örjan Nyström har på senare tid försökt skapa någon sorts teoretisk förståelse av detta, genom att i skrifter som exempelvis i ”Den sociala demokratins andra århundrade” förklara vänsterns pessimism mot en bakgrund av en brist på strukturanalys på medellång sikt (till skillnad från nyliberalerna har vi helt enkelt inga klara idéer på hur samhället kan omstöpas, därav uppgivenheten.)

I dagens DN går poeten och skribenten Aase Berg igenom rädslan för undergången som tema inom kulturen (hela artikeln här). Hon tar sin utgångspunkt i H P Lovecraft – och inte minst i Michel Houellebecqs läsning av densamme - men rör sig också över ett bredare fält med namn som Anna Kavan och Eva Kristina Olsson. Också Aase Bergs text skrivs mot bakgrund av en politisk/samhällelig fond. ”Undergången är nära, och vi får skylla oss själva. Apokalypsen drabbar mänskligheten kollektivt, det går inte att komma undan genom ’Operation Grannsamverkan’ i gated communities. Och drömmen om att Skandinavien ska få första pris i miljövänlighetstävlingen och till på köpet bli semesterparadis med Medelhavsklimat för att alla andra skitar ner så jävligt, den kan vi glömma. När polarisen smälter och Golfströmmen lägger av är det slut med det roliga för vår del också”skriver hon och fortsätter ”[m]en trots att vi närmar oss den globala undergången tillsammans är apokalypsen samtidigt en fantasi om ensamhet. Det gäller individualisterna också - ensam är sällan stark när det kommer till kritan. Och när klimatkatastrofens förpestade himmel rasar ner över våra huvuden kommer vi att vara ensamma tillsammans, som i en illustration av Gustave Doré eller som i Dantes inferno; våra kroppar vrider sig i muskelmassornas pinade kramp, knådade mot varandra i eld och kokande lava.”

Inte minst går Berg igenom (Houellebecqs analys av) rasismens betydelse i skräckmästarens Lovecrafts verk. ” Lovecraft är alltså inte genialisk trots sin rasism, utan tack vare. På så vis är hans texter ett program för självrannsakan, för de pekar på främlingsfientligheten i oss alla, den främlingsfientlighet som vid sidan om psykopatkapitalismens jakt på cash är vårt enda, minst sagt tveksamma skydd mot den existentiella ångesten. Lovecraft stannar inte vid rasismens yta, han styr in mot rädslans grundvalar. Och trots att hans universum kryllar av gudar är de stenhårda och iskalla, döda för oss; det är en ateistisk och materialistisk värld” utvecklar hon (och jag kommer osökt att tänka på en intervju med Eli Roth när han hävdar att den bild av östeuropéer han målar upp i filmen Hostel är ett sätt att driva med amerikaners obildat fördomsfulla uppfattning om situationen i världen öster om Berlin).

Ensamhet, undergång, främlingsrädsla. Starka känslor, och till synes långt ifrån den småskitiga pessimismen i Mankells eller någon annan svensk deckarförfattares värld. Skillnaden är också att den lilla strimma av hopp som trots allt finns i slutet av deckargåtan helt uteblir i exempelvis Lovecrafts värld; där väntar bara död och sinnesjukdom. Men på detta sätt blir också skräck och undergångslitteraturen så mycket mer uppfodrande. Att bara uthärda blir ingen framkomlig strategi när det är ensamhet och undergång som ligger vid slutet av vägen.

Både miljö- och fredsrörelsen är i någon mening exempel på hur rädslan för apokalypsen (om det nu handlar om växthuseffekt eller kärnvapenkrig) kan omvandlas till framåtsyftande politiska projekt. På något sorts märkligt dialektiskt sätt omvandlas den mörkaste pessimism i dessa fall till närmast dumdristig optimism – en annan värld är möjlig, därför att den måste vara möjlig för annars dör vi, liksom. (Att dessa stämningar lika gärna kan omvandlas till destruktiv politik visar väl hur rädslan för samhällets sönderfall, xenofobi och motvilja mot det främmande blir den mylla ur vilken rasistiska och främlingsfientliga partier och rörelser också växer fram.)

Under de senaste tjugo åren är det nyliberaler som Johan Norberg som stått för någon sorts rosaskimrande Star Trek-optimism. Världen kan bli bättre, och den blir det, bara vi inför marknadsekonomi och kapitalism. I en perfekt värld av utbud och efterfrågan skiner upplysningens ljus ut vägen till framtiden. Vänstern har istället fått välja mellan en uppgiven om än romantisk kamp mot väderkvarnar eller en desperat strid mot undergången. Försök att bryta med detta uppfattas lätt som ”förräderi”, att ”tappa kontakten med gräsrötterna”.

Anders Ehnmark karaktäriserar (med gillande) i sin alldeles utomordentliga Machiavellibok från 1989 den italienska tänkarens hållning som en av ”kämpande pessimism”. Politiskt är detta ett svårt begrepp, eftersom politik någonstans handlar om ledarskap och ledarskap förutsätter ett mått av optimism. Samtidigt tror jag att det finns få begrepp som bättre fångar den hållning som i praktiken den europeiska vänstern anammat under de senaste årtiondena. Inte minst genom litteraturen kan vi få redskapen att förstå detta och, hoppas jag, också formulera vägarna framåt, och bortåt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

lördag, juli 14, 2007

Trots allt, att komma hem är da shit

Hemma i lägenheten igen, efter vad som känns som en evighet på resande fot med familjen. Efter några veckor i Hälsingland bar det av ner på kontinenten, först några dagar i Paris och sedan ett efterlängtat besök hemma hos en god vän nere i Basel. Hemkommen till Stockholm han jag knappt mer än byta innehållet i resväskorna förrän det bar av till Gotland där vi först var några dagar i Visby och provade på Almedalsminglet, för att därefter varva ner totalt bland sällsynta fåglar och en utsökt natur på Stora Karlsö utanför Klintehamn (där jag också lyckades klämma in en mycket trevlig om än hastig träff med min kusin som jag träffar alltför sällan.)

Men nu är vi alltså hemma igen. Och alltså, det har varit några fantastiska resor vi har företagit oss. Inte minst dagarna i Schweiz var helt enastående. Men ändå måste jag säga. Att sova i sin egen säng… det finns inte mycket som slår det.

Så nu ska jag bara ta det jävligt lugnt i några dagar. Njuta av Stockholm, och sommaren, och livet. Kanske till och med hinna med att blogga lite. Det har varit grymt skönt att koppla av från allt vad Internet heter under några veckor nu, men samtidigt börjar jag drabbas av en viss abstinens. Det finns helt enkelt så mycket som förtjänar att kommenteras. Och någonstans finns en del av mig som behöver få utlopp för lite av den där skrivklådan som ibland når närmast smärtsamma proportioner.

Men hursom; till alla ni fantastiska människor som vi sprungit på och vars tid vi tagit i anspråk när vi varit ute och farit, fan vad kul det har varit! Det här gör vi om. Men inte på en gång, bara…

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

Ärligt talat, en platt-tv?

Jag hade verkligen inte tänkt skriva någonting om kronprinsessans 30-årsdag. Och ännu mindre om vilka presenter hon får. Precis hemkommen till lägenheten i Hässelby efter vad som känns som en oändlighet ute på resande fot hade jag egentligen inte tänkt skriva något alls idag. Att låta återuppstarten av bloggen vila några dagar kändes inte som ett särskilt främmande alternativ. Men så kan jag liksom inte låta bli.

För vad regeringen med en leende statsminister i spetsen har valt att förse vår näste regent med så här på högtidsdagen med är en, håll i er, platt-TV. Och jag vet inte om det är genialiskt eller bara utbota korkat. För å ena sidan är det ju ruggigt folkligt. Inga skumma konstverk från okända svenska bildkonstnärer, inga löjliga pretentioner – klart tjejen ska ha en schysst teve, liksom. Kan det bli mer svensk medelklass, kan det bli mer … Täby??? Man ser liksom radhusidyllen manifesteras framför ögonen.

Men å andra sidan. Det kanske inte känns så där särdeles fantasifullt. Och någonstans tror jag väl att vårt frikostigt tilltagna apanage skulle räcka för att skaffa fram rätt många tums teve-yta, redan som det är. Och då undrar någon liten del av mig om Sveriges regering inte kan komma på något fyndigare att bevärdiga vår kronprinsessa med än vräkiga teknikprylar?

Men vad tusan. Jag kanske bara är avundsjuk. Och visst ser han mysigt stolt ut över sin lilla present, statsministern. (Kolla bara in webb-teven här, exempelvis.) Så jag säger väl grattis då, Victoria. Både till födelsedagen och den nya teven. Fastän regnet just nu börjar trumma mot fönsterrutan känns Sverige som ett rätt lustigt land att leva i. Och det är ju alltid något…

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

söndag, juli 01, 2007

Sommarhälsningar från Hälsingland







Några sommarhälsningar från eder bloggare, numera härlig avkopplad efter några underbara veckor vid Ljusnans strand. Bilderna föreställer;
- min dotter Ingrid, midsomamrafton (ovan)
- Ingrid och hennes kusiner, tvillingarna Ida och Alicia (vänster)
- Solen som sjunker över Ljusnan (höger)