Jag är så gammal att jag kom ihåg när Gustav Fridolin kallade sig Gustav Fridolin Junior. Då var han rekordungt superkaxigt språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom. Idag är han rekordungt språkrör för Miljöpartiet. Frågan jag ställde mig när han i kväll premiärtalade i Almedalen var om han fortfarande skulle vara lika kaxig. Och hur relationen till parhästen Åsa Romson skulle hanteras. Svaret på den sista frågan blev "inte särskilt bra". Och på den första att "kaxig" inte längre är riktigt rätt ord.
Om jag vore miljöpartist skulle jag förmodligen lida av en svårartad hybris just nu. Från att ha varit något av som närmast måste liknas vid en politisk driftkucku, en välvillig men fullkomligt förvirrad gräsrotsrörelse av människor som vill så väl men inte har en aning om hur det fungerar, är de idag centrum i svensk politik och inte bara gillade utan till och med respekterade av så gott som alla.
Väldigt mycket av denna framgång kan tillskrivas det förra miljöpartistiska ledarskapet. De drev igenom strategiska genidrag som omröstningen om att släppa kravet på EU-utträde inför det förra EU-parlamentsvalet (på så sätt blev det fortfarande i grunden eu-kritiska miljöpartiet det enda parti som lyckades rida på den försiktig eu-positiva vind som svepte genom väljarkåren), och på en mängd områden gjorde de praktiskt taget om sitt parti till något som folk uppfattade faktiskt gick att rösta på (ibland med rätt drastiska metoder).
De finns de som säger att (mp) är ideologilösa. Jag håller inte med. Det finns någon form av måhända inte helt precis men dock någorlunda tydlig ideologisk bas som går bortom frågor om ekologi och klimat (Kajsa Borgnäs skrev fint i Tiden om detta för ett tag sedan).
Men exakt vad innebär detta? Det är svårare att säga. Partiets bas är unga, högutbildade, storstadsmänniskor, företrädesvis kvinnor. Det finns någon typ av humanistisk, progressiv, kärna där. Men partiet står också något alternativt, avvikande. "Skäggen". Militant EU-motstånd, hård civilisationskritik, medborgarlön och tillväxtfientlighet. Att dämpa det alternativa och lyfta fram det progressiva var det förra ledarskapets uppenbara strategi. Och den vägen fortsatte de nya ledarna på idag.
För vad både Fridolin och Romson valde att fokusera på var utbildningspolitiken. Fridolin pratade folkbildning och lyfte fram sina egna erfarenheter som folkhögskolelärare. Romson kritiserade regeringen för att skära ner på Komvux. Svenskt Näringslivs idiotutspel om att studenter på vissa utbildningar (företrädesevis humanistiska) skulle få sämre studiemedel blev ett öppet mål för en mer bildningsfokuserad kunskapssyn. Till och med högskolepolitiken fick sin beskärda del. Och lärarlönerna. Allt under slagordet att det är ingen kostnad att lägga pengar på utbildning, det är en investering.
Strategiskt är detta helt rätt. Ta frågor som spelar utmärkt med väljarbasen (miljöpartiets unga kvinnliga akademikerväljare har antagligen inga problem med tanken på bättre studiemedel och tycker nog inte heller att idéen att straffa studenter som väljer att läsa humaniora är särskilt begåvad) och som dessutom ligger skyhögt bland vad folk prioriterar som viktiga politiska frågor. Låt Fridolin med sin energi och ungdom gå i klinch med en Jan Björklund som ju som en allt repigare skiva på trött repeat. Untyttja den trovärdighet som att vara ett ungt, högutbildat parti (både sett till väljare och företrädare) faktiskt innebär för att muta in detta område.
Det är smart tänkt, helt enkelt. Utnyttja det manöverutrymme det ger att inte vara del av en allt stelare borgerlighet för att skapa ett verkligt urbant socialliberalt parti, med radikala/progressiva förtecken. Utbildningspolitiken är naturligtvis en utmärkt plattform och utgångspunkt för detta. Flirten med arbetarrörelsens bildningstradition gör det hela än mer kittlande.
Fast här visar sig också strategins problem. Miljöpartiet har ingen unik politisk profil i utbildningsfrågorna. Det är - sakmässigt - som någon skrev på twitter, "sosse light". KomVux, folkbildning, tom högskolepolitiken. Vi har hört det förr. Från ett annat håll.
Till detta kommer också de andra inkörningsproblem den nya ledarduon visade prov på. Fridolin är i mitt tycke en utmärkt talare. Men det är ett tag kvar innan han vuxit in i den kostym han nu försöker sätta på sig. Och Åsa Romson gjorde en allvarlig miss som ställde sig på scenen efter sin betydligt mer färgstarke manliga kollega. Hennes retoriska brister blev pinsamt uppenbara. Dessutom förstärktes den inte helt bekväma stämningen av att Romson först introducerades som "komplement" till Fridolin och dessutom sedan av någon outgrundlig anledning valde att svara på detta genom att utnämna Fridolin till sitt "förband". Det var inte bra, helt enkelt.
Trots detta: klart godkänt för kvällens tal. Fridolin är en frisk fläkt. Det är genuint njutbart att höra bildningsperspektivet lyftas fram i utbildningsdebatten. Jag är personligen mycket nöjd med att vi slapp flirtar såväl högerut som mot partiets mer fundamentalistiska falang. Och om den allvarligaste politiska kritik jag med mina egna partisympatier kan komma på var att det lät lite "sossigt" inser ni att det inte var särskilt mycket som direkt stack i öronen under talen.
Förhoppningsvis var det vi såg i kväll början på en nya fas i den utbildningspolitiska debatten i Sverige. Det är i sådana fall inte det sämsta. Om Gustav Fridolin en gång för alla nu kan dra ett streck över det där "junior"? Så långt är jag nog inte beredd att dra det. På samma sätt som det också är helt uppebart att den nya mp-duon har ett bra tag kvar innan de når upp till företrädarnas nivåer.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, almedalsveckan, miljöpartiet, gustav fridolin, åsa romson, utbildningspolitik, bildning och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar