Vad ett parti skulle kunna vara

De senaste veckorna har jag varit inblandad i en öppen kandidatur. Vi är flera stycken som varit och är sugna på att ta över som kommunsekreterare – lokal partisekreterare – för socialdemokraterna i Stockholm. Det är inte konstigt för det är ett drömjobb. Att få kombinera det politiska och det strategiska med det organisatoriska, det ideologiska och det folkrörelsemässiga på detta sätt känns nästan overkligt spännande.  

Och jag har ofta fått frågan om vad som måste göras. Hur jag ser på partiet idag. Men inte lika ofta om vad partiet skulle kunna vara. Ändå är det just denna tanke som får mig att kasta mig in i den centrifug en öppen kandidatur innebär och det är just den tanken som kommer ge mig energin att fullfölja uppdraget om jag i slutändan får medlemmarnas förtroende. För jag är säker på att partierna – och inte minst socialdemokratin – har en framtid och att det är den framtiden jag vill vara med och förlösa.

Jag tror att partierna måste vara lokalt närvarande. Detta känns extra angeläget i en ofta rätt anonym storstad som Stockholm. Vi måste ha företrädare som får tid och möjlighet att profilera sig. Det gäller våra toppnamn, men det gäller fler än så. Jag vill ha massor av socialdemokrater som inte kan gå och handla på Konsum för att de hela tiden blir stoppade av grannar, föräldrar från skolan, kompisar från idrottsklubben, församlingen, medlemmar i kulturföreningen eller vad det nu kan vara som vill diskutera lokalpolitiska frågor. Jag vill att den lokala partiorganisationen ska finnas fysisk nära, synligt, och jag vill väldigt gärna ha fler mötesplatser, fler lokaler runt om i vår stad.  

Vad det handlar om är att bygga tillit, bygga långsiktiga relationer. I den senaste valrörelsen kunde jag möta samma typ av misstänksamma utanförskapskänsla bland till exempel äldre människor som lutade åt SD i Hässelby strand och hos unga män i moskén i Husby. Och jag mötte också samma vilja till något annat, att bygga tillsammans. Partiet kan vara en viktig part i detta. Inte ensamt, men i dialog med det lokalsamhälle som finns där, ofta i den praktisk politisk gärning det innebär att faktiskt göra något konkret, allt från simundervisning till läxläsning till att hjälpa de mest utsatta till en lite mindre outhärdlig vardag.

Det lokala handlar om närområdet men det kan också handla om andra gemenskaper. Om arbetsplatsen. Yrkesnätverket. I en modern storstad finns möjligheten att även organisera sig efter intresse. Att förlägga verksamheten, möten och träffar till andra miljöer än den traditionella föreningslokalen. När Svenska Dagbladets ledarsida för några år sedan raljerade hårt över vad de kallade ”sex and the city”-sossarna i nätverket sq2540sthlm missade de heltpoängen, att politiskt engagemang i en dynamisk storstad tar och måste ta sig nya uttryck.

För jag vill också att själva partiet ska vara något av en intellektuell tummelplats, en arena för spänstig debatt, nydanande uttryck och modiga tankar. Just socialdemokratin har, menar jag, varit alldeles för dålig på att fånga upp de progressiva vindar som blåser inte minst i Stockholm. Så behöver det inte vara. Arbetarrörelsen har aldrig tidigare haft beröringsskräck med de intellektuella. Jag vill att partiet ska vara ett naturligt val för vem som helst som vill utveckla sitt tänkande, sina idéer om världen, och jag vill att partiet också ska erbjuda såväl mötesplatser som samtalspartners för forskare, författare, kulturarbetare, alla som delar någon form av grundläggande värderingsgemskap i tron på ett mer jämlikt samhälle.

Och framförallt vill jag att partiet, dess medlemmar, de faktiska människor som idag bär både historia och värderingar, ska ta tillbaka makten över dagordningen. Det handlar om demokrati på ett mycket djupt plan. Att fånga upp de känslor och det engagemang och den vilja och den kunskap som finns bland tusentals engagerade stockholmare och omvandla den till konkret politiskt tryck är i grunden en organisatorisk fråga. Samtidigt är den också så oändligt mycket mer än ”bara” en organisatorisk fråga. Det handlar om politik, det handlar om demokrati, det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha.

Ungefär så tänker jag. Och jag känner en oerhörd glädje inför möjligheten att få arbeta med att förverkliga detta.

Brev till en väljare

Hej

Jag skriver detta mitt i rasande valrörelse. Det är inte en slump. När man är ute och träffar människor, samtalar med dem om deras drömmar och oro, då blir det politiska förtroendet plötsligt väldigt verkligt. Det är ett oerhört ansvar vi som söker politisk makt tar på oss.

Därför vill jag passa på att använda bloggen för att ytterligare förklara vem jag är, vilka frågor jag driver, vad jag vill göra om jag får möjligheten att vara med och styra Stockholms läns landsting. Jag skriver detta riktat direkt till dig som väljare. Min förhoppning är naturligtvis att du som läser ska kunna känna förtroende inte bara för mig utan för det socialdemokratiska parti jag tillhör. Men jag skriver också detta som en inbjudan till samtal. Du får gärna kommentera eller komma med frågor, antingen här eller direkt på mejl till johan.sjolander@politik.sll.se. Den dialogen vill jag för övrigt gärna fortsätta även efter valdagen.

Jag kandiderar idag till landstingsfullmäktige i Stockholm, står på andra plats på listan i sjätte kretsen (dvs yttre Västerort: Järvafältet och Hässelby-Vällingby). Har under de senaste fyra åren haft möjlighet att ta tjänstledigt från mitt ”riktiga” jobb för att istället ägna mig åt landstinget. De frågor jag drivit handlar mycket om psykiatri och den psykiska ohälsan, samt om jämlikheten. Några saker jag är stolt över att ha bidragit till är bland annat att min motion om en regional jämlikhetskommission (läs den här) blivit något socialdemokraterna nu går till val på (samt att vi fått stöd av den kanske största internationella auktoriteten på ämnet), samt att vi tillsammans med miljöpartiet formulerat en politik med konkreta förslag på hur vi kan minska den psykiska ohälsan bland unga.

Vad är den viktigaste landstingsfrågan? Det är som jag ser det mycket enkelt. Den borgerliga politiken som i åtta år förts i det här landet har gått för långt. Privatiseringar, skattesänkningar och marknadstänkande har fått tränga ut angelägna satsningar på kvalitet och personalens arbetsvillkor. De svårast sjuka hamnar i kläm när allt fokus ligger på snabb tillgänglighet för de många. Det håller inte längre. Det behövs en ny färdriktning.

På ett ideologiskt plan är jag övertygad om att samarbete och samverkan är en bra grund att bygga samhället på. Det gäller även vården. När vi ser gamla svårt sjuka människor bollas runt mellan olika vårdgivare, då har något gått fel. När vårdcentralerna i våra utsatta förortsområden pressas så hårt så patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna istället, då drabbas vi alla. När övertro på marknadslösningar och en ovilja att lyssna på personalens protester leder till en förlossningsvård i kris, då är det fler än bara de som precis står inför att föda barn som inser att något gått fel.

Jag tror på ett lyssnande ledarskap. Jag tror att vården mår bättre om proffsen – vårdpersonalen – får vara proffs istället för att piskas under allt mer detaljreglerande ekonomistyrningssystem. Att bryta med det som med en teoretisk term kallas New Public Management är som jag ser det nästa mandatperiods stora utmaning. Jag är beredd att tillsammans med mina socialdemokratiska partivänner och framförallt tillsammans med alla de som idag arbetar inom vården ta mig an den.

En fråga jag är särskilt engagerad i handlar om den psykiska ohälsan. Det är en stor fråga som rör hela samhället och inte bara vården (skrev om det här). Men vården har en viktig roll att fylla. Även här tror jag på samarbete och samverkan. Psykiatrin måste stärkas, den psykosociala kompetensen på vårdcentralerna måste stärkas, men vi måste också orka med att tillsammans med andra goda krafter angripa problemets rötter. Här är jag väldigt glad över att vi har exakt samma syn i kommun och landsting om behovet av att arbeta tillsammans inte minst när det gäller ungas psykiska ohälsa. Det kommer kräva hårt arbete, men tillsammans kan vi göra skillnad. Jag är beredd att ta på mig den uppgiften, och är säker på att ni är många där ute som gärna hjälper till med er kraft och era idéer.

Det blev en lång text och jag är glad att du orkat läsa så här långt. Några ord om vem jag är privat. Jag är en fyrtioårig småbarnspappa, boende i Hässelby. Jag är uppväxt i ett radhus i Råcksta. Gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har en högskoleexamen i statsvetenskap. Är tjänstledig från ett jobb på ABF där jag var anställd på förbundet för att arbeta med kultur- och föreläsningar (kallar mig själv gärna folkbildningsnörd). Har tidigare jobbat med en mängd saker från några år som vårdbiträde inom äldreomsorgen till ett tjänstemannajobb på riksdagen.  Brinner för folkbildning, och mitt stora fritidsintresse är just kulturen. Det är få saker jag tycker om lika mycket som att ägna tid åt en god bok eller, för den delen, en bra film.

Men vem jag är som person är egentligen inte det viktiga. Valet den 14 september handlar i grunden om ideologi. Jag är övertygad om att en socialdemokratisk politik är bättre för vården än att fortsätta på den nuvarande moderata linjen.

Håller du med mig hoppas jag att du nyttjar din rösträtt och röstar (S). Förändring kommer inte av sig självt.  

 

 

 

 

Finns det ett alternativ till Filippa Reinfeldt i Stockholms läns landsting?

Det finns en fråga som är vanligare än andra när jag berättar att jag är socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting. Den är: Kommer ni vinna valet nu i höst? Mitt svar då är att jag hoppas och tror det men att det är långt ifrån säkert. Det handlar inte så mycket om att jag är osäker på vad stockholmarna tycker om sjukvårdspoltitiken. Tvärtom känner jag mig rätt trygg i att det finns ett starkt folkligt stöd djupt in i borgerliga kretsar för att den utveckling vi ser under det nuvarande styret inte är acceptabel. Nej, den stora frågan är snarare om höstens landstingsval verkligen kommer att bli det viktiga sjukvårdsval det förtjänar att bli.

Det finns ett tydligt alternativ till den politik landstingsmoderaterna driver idag. Istället för att aktivt dränera utsatta områden med stor ohälsa på resurserser så att patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna kan man istället fördela vården efter behov. Istället för att bygga system som premierar många snabba besök för realtivt friska vilket gör att de svårast sjuka kommer i kläm kan man skapa utrymme för vården att lägga mer tid på de patienter som verkligen behöver det. Istället för många korta besök kan man sätta kvalitet och ett långsiktigt förebyggande arbete i fokus. Och istället för att bygga hysterisk marknadsbyråkrati som tvingar vårdpersonal att ägna mer tid åt prislistor än åt patienter kan man föra en politik som frigöra vårdpersonalens tid att just vårda.

Vi har från socialdemokratiskt drivit förslag inom alla dessa områden. Och i regel blivit nedröstade (även om det också har funnits element av delsegrar, som när det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tack vare ett intensivt opinionsarbete där han även gick till domstol lyckades få stopp på de mest bisarra avknoppningarna där allmän egendom reades ut till privatpersoner för vrakpriser). Men det finns även andra oppositionspartier som på lite olika sätt men med samma grundinställning vill ha en förändring.

Så jag ser framför mig att det finns stora möjligheter att skapa en ny progressiv majoritet i Stockholms läns landsting som driver en ny modern och rättvis sjukvårdspolitik. Men det kommer inte ske av sig självt. Under lång tid hade vi ett opinionsläge i länet där moderaterna verkade permanenta sig runt 45%-nivån. Detta har på senare tid förändrats drastiskt. Vi har starka valvindar från vänster i den stockholmska opinionen. Trendmässigt ligger oppositionen helt rätt.

Men det är inte samma sak som en valseger i höstens val. Nyckeln till det ligger i sakfrågorna. Jag kommer ägna en stor del av min vakna tid under det kommande dryga halvåret åt att både förklara bristerna i den politik som förs nu men också försöka visa på det alternativ som faktiskt finns. Det är väldigt glädjande när andra som till exempel författarna i den nyligen utkomna antologin Den stora omvandlingen hjälper till genom att lyfta fram nya fakta och elda på opinionen.Och att det missnöje som länge pyrt bland vårdens anställda under senare år fått allt mer tydliga uttryck i allt från läkarupprop till barnmorskeuppror visar på att en gräns är nådd som någonstans måste tvinga fram en genuin förändring.

Och jag är beredd att göra allt jag kan för att få den förändringen till stånd. Så någonstans kokar detta blogginlägg ner till en sorts kontaktannons. 2014 är ett extremt viktigt år för Stockholms läns sjukvård. Valresultatet är på intet sätt givet. Vill du att jag ska komma ut till din arbetsplats, din förening eller något annat sammanhang och prata så gör jag mer än gärna det. Man kan exempelvis kontakta mig på johan.sjolander@politik.sll.se. Om jag själv inte kan kan jag alltid hjälpa dig att hitta någon annan kunnig.

För jag är trots allt inte ensam. Vi är många som ser behovet av något nytt. Och jag tror att vi kommer bli än fler ju tydligare alternativen framstår.

Sjukvården, inte för de sjuka?

När moderaterna tog makten i Stockholms läns landsting för snart åtta år sedan var en ny styr- och resursfördelningsmodell för länets vårdcentraler- det så kallade Vårdval Stockholm - det stora prestigeprojeketet. Ambitionerna var det inget fel på. Ökad tillgänglighet, lättare att få vård och större möjlighet att välja en doktor eller vårdcentral som passar och man trivs med. Det är saker som är svåra att vara mot. Men desto allvarligare var att de riktigt stora effektena Vårdval Stockholm fick inte handlade om dessa saker utan om systemets betydligt mörkare baksidor.

Karolinska institutet har nu publicerat ytterligare en utvärdering av Vårdval Stockholm (du hittar den här). Uppenbarligen är att systemet fått positiva effekter på exempelvis antalet besök. Det har heller inte blivit så dyrt som man kunnat befara (åtminstone inte hittills). Men rapporten understryker också den kritik som under lång tid från både profession och politisk opposition riktats mot systemet.

Det första handlar om fördelningen. Hälsan är nämligen ingenting som är särskilt rättvist spridd. Tvärtom finns ett tydlig samband mellan social utsatthet/fattigdom å ena sidan och sjukdom och ohälsa å den andra. "Hellre rik och frisk än sjuk och fattig" är en skämtsam formulering som tyvärr också är en alltför rättvisande bild av hur det faktiskt ser ut.

Den moderata sjukvårdspolitiken har dock haft extremt svårt att acceptera detta. Att behoven ser olika ut finns helt enkelt inte med i Filippa Reinfeldts världsbild. Effekten har blivit ökat tryck i områden med stor ohälsa då man helt enkelt inte längre får betalt för sitt tuffare uppdrag.

Detta ökade tryck har vården i dessa områden tvingats kombinera genom att i ännu högre grad öka antalet besök. KI-rapporten visar också mycket riktigt det något paradoxala att vi har sett en "realtiv ökning av besök i låginkomstområden, medan höginkomstområden realtivt sett erhållit en ökad tilldelning av resurser". Bryter vi ner den ökade besöksandelen i fattiga områden framkommer också något väldigt intressant. Det är nämligen inte de fattiga i de fattiga områdena som driver fram besöksutvecklingen. Istället, konstaterar utredaren, så verkar "skillnaden i resultat ... delvis bero på att individer som tillhör den högsta inkomstsgruppen men som bor i områden med låg medelinkomst ... ökat sin vårdkonsumtion i hög utsträckning".

Alltså. Vårdcentraler i välmående områden har fått mer pengar, och den ökning av besöken i mer utsatta områden vi kunnat se drivs framåt av att det är rika människor i dessa områden som ökat sin vårdkonsumtion. Rättvisekritiken mot den moderata sjukvårdspolitiken kvarstår alltså i allra högsta grad efter KIs utvärdering. Vill vi på allvar minska hälsoklyftorna istället för att förstärka dem måste vi byta sjukvårdspolitik.

Men det finns också en annan dimension i problemen med landstingsmoderaternas sätt att se på vården. En modell som bygger på något form av efterfrågebaserat marknadsefterliknande kan lätt  komma att missgynna de verkligt sjuka vars behov rent medicinskt kommer i skymundan. Eller enklare uttryckt; när allt handlar om att prestera många besök och plocka enkla pinnar, vad händer då med dem som faktiskt behöver mer än så?

På den frågan erbjuder KI:s utvärdering ett dystert facit. Det visar sig nämligen att det är de som har de största vårdbehoven som också är som mest missnöjda med själva vården. Utan tvekan är detta kopplat till ett system som inte är anpassat efter deras behov. Felicia Delgado, mamma till barn med kroniska sjukdomar, fångar detta när hon kommentarar i SVTs lokalnyheter och beskriver det som att "[v]i patienter märker av att det blir väldigt stessigt. I bland blir det även så att man glömmer bort saker för man märker av stressen och att de vill att man ska bli klar så fort som möjligt."

Vi har alltså i Stockholms län fått det paradoxala läget att vi har en sjukvårdspolitik som inte längre är utformad primärt för de sjuka. Och då spelar det egentligen ingen roll med vilka fina ord de system som införts i förstone motiverades.

Att skapa en sjukvård som sätter den enskilde patientens behov i centrum är ingen omöjlighet. Och - det är fullt möjligt att kombinera med de positiva sakerna med det nuvarande vårdvalet som till exempel valfriheten. Vad som krävs är en rättvis resursfördelning, samt att vårdpersonalen ges utrymme att på medicinska grunder göra sitt jobb istället för att piskas framåt att följa diverse olika prislistor.

Tja. Allt detta kräver dessutom ytterligare en sak. Det behövs dessutom en politisk vilja. Och den saknas i ledande ställning idag. Lyckligtvis har stockholmarna chansen att ändra på den saken i höstens landstingsval.

Varför vi måste lyssna på Kommunal

Det är några år sedan men jag kan forfarande med värme tänka tillbaka på den där undersköterskan  som fick allt på vårt BB att fungera. Vi hade precis fött vårt andra barn. Läkare och barnmorskor stressade runt. Mitt i kaoset fanns en trygg hamn. En ung kvinna som hade koll, som brydde sig, som såg. Ett oerhört värde för oss och vår nya lite större familj, en kompetens som är svår att mäta i högskolepoäng eller avlagda examina.

Jag tänker på det när jag ser att Kommunal nu uppmärksammar hur mycket färre undersköterskor vi har i dagens sjukvård jämfört med tidigare (står bland annat om det i Svenska Dagbladet här). Och diskussionen om detta är inte ny. Jag har som politiker i Stockholms läns landsting fört den med verksamhetsledare och ansvariga politiker under många år nu.

Ibland låser det hela sig i en konflikt mellan olika yrkeskategorier. Satsningar på undersköterskor sätts i motsats till satsningar på exempelvis sjuksköterskor. Och ser man väldigt snävt på det hela kanske det är riktigt. Men jag tror att vi alla som är engagerade i svensk sjukvård måste förmå vidga perspektivet. Ingen tjänar på en sjukvårdsorganisation där inte varje kompetens kommer till sin rätt och varje yrkeskategori får jobba med vad de faktiskt är utbildade för och bäst på. För att dra en annan aktuell parallell - är det verkligen klokt att minska på den administrativa personalen och istället lägga över de administrativa arbetsuppgifterna på personal som är utbildad för att vårda? Liknande frågor kan vi ställa runt ett antal olika yrkeskategorier.

Kommunal gör helt rätt i att lyfta fram den kompetens och de viktiga arbetsuppgifter som utförs av deras medlemmar. Och när de talar borde vi alla lyssna. Det handlar om vårdkvalitet, det handlar om arbetssituationen för alla olika yrkesgrupper inom sjukvården (vilket inte minst är viktigt om vi överhuvudtaget ska få någon att vilja jobba inom sektorn i framtiden), och det handlar också om att använda våra gemensamma skattepengar så effektivt som möjligt.

Jag säger inte att detta är lätta frågor. Den perfekta personal- och kompetensmixen är inget som går att beordra fram. För att komma framåt krävs mängder av dialog och gemensam diskussion. Men jag är helt övertygad om att det i botten för detta också krävs en politisk vilja. Det krävs en långsiktig idé om hur vården faktiskt ska fungera i framtiden. Och det krävs mod för att även bryta de hiearkier och maktstrukturer som om vi ska vara ärliga precis som de finns i resten av samhället också finns inom sjukvården.

Det gick bra de där dagarna på Karolinska. Alla inblande; inte minst läkare och barnmorskor, gjorde ett fantastiskt jobb, särskilt under själva förlossningen. Men vård handlar om en helhet. Den helheten och alla dess delar måste vi bli mycket bättre på att se. Och vi måste bli betydligt bättre på att lyfta fram de människor som gör den möjlig.

Avgör Stockholmsvården valet?

I helgen presenterade socialdemokraterna sitt förslag till framtidskontrakt med Stockholmsväljarna. En av punkterna gäller vården. Det innebär att sjukvårdspolitiken tillsammans med jobben, skolan och bostadsbristen blir en av fyra prioriterade områden i höstens valrörelse. Och det innebär att sjukvården kommer att bli ett av de områden som står högst upp på dagordningen efter en kommande socialdemokratisk valseger.

Det behövs en politisk kursändring när det gäller Stockholms sjukvård. Brist på planering och en övertro på privatiseringar och skattesänkningar som alla lösningars moder skapar ständiga problem; på aktutmottagningar och nu senast inom förlossningsvården (Anders Lindberg på Aftonbladet skriver bra om det här). Bland de som arbetar inom vården har det bubblat länge och vi har kunnat se hur det under senare tid kokat över bland yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Kritiken handlar om bristande resurser och dålig planering, men går ofta djupare än så, och bottnar ofta i en djupare systemkritik som handlar om hur marknadstänkande och det som kallas New Public Management har fått tränga ut vårdens egna värderingar och arbetssätt.

Därför är förslagen i det socialdemokratiska framtidskontraktet så angelägna. Det handlar om att låta vårdens proffs vara de proffs de är, och ge dem tid för patienterna (något som verkligen behövs). Om att privatiseringarna nått vägs ände och att det behövs annat än kortsiktigt vinstintresse. Om att det behövs långsiktighet och samarbete. Eller som det uttrycks i kontraktet:

3. Ordning och reda i vård och omsorg ska gå före nya privatiseringar - Låt personalen lägga mer tid på patienter och mindre på prislistor. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och de andra kollegorna i vården måste få ro att fokusera på patienterna, inte på administration och prislistor. Privatiseringarna har kommit till vägs ände. Bolag med kortsiktiga vinstintressen ska inte äga verksamheter inom vård eller skola. För att möta vårdens utmaningar med en växande och åldrande befolkning behövs långsiktighet och samarbete.

Det finns mycket som är fantastiskt bra med Stockholms och med Sverige. Men det finns också saker som har gått fel. Jag möter hela tiden många människor - anställda, anhöriga, patienter eller bara vanliga medborgare - som känner att sjukvården är ett sådant område där något är på väg att gå sönder om vi inte byter kurs.

Det gör att sjukvårdspolitiken blir både en väldigt näraliggande och praktisk fråga men också en djup ideologisk. Det handlar väldigt konkret om hur vi som samhälle väljer att ta hand om varandra när vi verkligen behöver hjälp.

Jobb, skola och bostäder är helt centrala framtidsfrågor när det gäller inte bara Stockholms utan hela Sveriges utveckling. Men jag tror att vården och vad som händer med välfärden också kommer att bli ett helt centralt inslag i den kommande valrörelsen. Inte minst utifrån demokratiska skäl är detta någonting väldigt välkommet och det ökar kraven på alla politiker att faktiskt leverera lösningar på de problem människor ser.

Den moderata sjukvårdspolitiken har nått vägs ände. Jag hoppas och tror att stockholmarna också ser detta och är beredda att pröva något nytt i valet i september.

Är det verkligen fult att planera?

Marknadsekonomin och kapitalismen som vi känner den är på många sätt helt klart ett imponeranade system. Det är fortfarande lätt att sätta sig in i den skräckblandande förtjusning med vilken 1800-talets tänkare som till exempel Karl Marx betraktade de våldsamma utvecklingskrafter som den nya ekonomin med konkurrensen i högsätet satt i rullning. Eller som en annan av det förrförra seklets kapitalism-kritiker poeten Viktor Rydberg uttryckte det i dikten:

Mäktige gud / Mammon, du / du, vars vishet saknar gräns / inspirera mediet nu! / 0, jag har det, /och jag tar det, / ger det namnet konkurrens. / Mediet eggar, hetsar, sporrar, / sticker, stinger, gnager, borrar, / nerv, som slaknat, överspänns, / och det sveder och det bränns! / Fogdar har du tjugufyra, / de som Grottes gång bestyra. / Låt dem för sitt fögderi / redogöra varje månad, / och du själv skall bli förvånad / över trollerit däri (ur Den nya Grottesången).

Och som varje Gordon Gekko-inspirerad nyliberal vet är det lätt inte bara att fascineras, utan även att förföras av de bakomliggande teorierna. Inte minst gäller detta i politikens värld. Dra er tillbaka. Låt marknadskrafterna råda. En osynlig hand kommer att lösa allt till det bästa. Så har mantrat ljudit, även inom välfärden.

Samtidigt har vi åtminstone i Sveige av väldigt berättigade politiska skäl varit ovilliga att överlåta själva finansieringen av välfärdstjänsterna till en fri marknadsekonomi. Resultatet har blivit att vi överlåtit driften och utförandet till olika former av hybridmarknader. De senaste åren har debatten om det allt igenom övertänkta i detta rasat allt hårdare i takt med att bristerna i modellen blivit uppenbara.

Men osynliga handen-tänkandet har satt sig djupt. En av orsakerna till det är att det är tämligen bekvämt. Som politisk makthavare är det lätt att gömma sig bakom en teoretisk modell där privatiseringar och skattesänkningar i sig självt är svaret och lösningen på alla problem.

Problement är bara att det inte fungerar. I Stockholms län står vi exempelvis just nu inför en extremt ansträngt situation inom förlossningsvården förorsakad av just bristande planering. En ny förlossningsklinik öppnar upp men eftersom det i botten finns brist på barnmorskor riskerar vi stora problem för hela verksamheten.

Det finns en typ av frågor som inte kan hänskjutas till medborgarnas enskilda köksbord utan som måste lösas gemensamt. Saker som rör sjukvårdsstruktur - i det här fallet förlossningsvårdsstruktur - hör dit. Och planering må vara ett fult ord som andas 70-tal eller något sådant, men i den typen av frågor krävs det planering och det krävs ett tydligt politiskt ansvarstagande.

Marknadsekonomi och kapitalism må vara hur imponerande drängar som helst. Men de är forfarande urusla herrar. I Sverige har vi alltför ofta under senare år missat den distinktionen.

2013, året då sjukvårdsdebatten (äntligen) ändrade karaktär

På morgonen den sjuttonde februari 2013 small det till rejält när Dagens nyheter trillade ner genom brevinkastet. Någonting förändrades i svensk sjukvårdsdebatt, och för en utomstående betraktare känns det förmodligen frestande att dela upp denna i ett före och efter Maciej Zarembas artiklar om patientens pris (hela artikelserien finns nu även samlade i bokform) vars första del publicerades just den dagen.

Och visst är det så att något nästan explosivt hände efter det att den kontroversielle journalisten med sällsynt skärpa lyfte fram de närmast bisarra effekter marknadsstyrning och New Public Management-system (NPM) fått på den svenska sjukvården. När representanter för Svenska Läkaresällskapet för någon vecka sedan skriver på SvD-debatt att "styrsystemet riskar öka ojämlikheten i vården" och utvecklar med att skriva att "[s]jukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete", så hänvisar de naturligtvis till Zarembas artiklar. Men samtidigt är det nog så att vad journalisten egentligen gjorde mer var att sätta en gnista som till en redan högexplosiv häxbrygd som under åratal kokat ute på våra sjukhus och vårdcentraler.

Så det skulle kanske ha kommit ändå. Men det har under 2013 blivit uppenbar att kritiken mot alltför marknadiserade styrsystem fått fäste också inom den politiska sfären. Att Zaremba satte ord på så mångas känslor och erfarenheter har helt klart bidragit till detta. Även om ansvarig minister Göran Hägglund via sin pressekreterare valde att avfärda läkaruppropets kritik i denna anda som "komplett nonsens" så har andra lyssnat desto mer uppmärksamt.Till exempel har Stefan Löfven dragit upp en välfärdspolitisk strategi som i stort går ut på att göra upp med NPM-tänkandet inte bara inom vården utan i hela välfärdssektorn. 

I grunden är detta en mycket bra och nödvändig konfliktlinje i svensk politik som nu har utkristalliserat sig. Och även om Zaremba gjort stora insatser när han fört upp frågan på dagordningen så finns det anledning att inte fastna i hans texter. Jag skulle vilja peka på två områden där det är viktigt att gå vidare.

Det första handlar om klass. Göran Greider har mycket träffande beskrivit den kritik mot New Public Management som nu flödar i läkaruppropets efterföljd som en sorts den övre medelklassens revolt. Detta är inte så konstigt, det är någonstans rätt naturligt att de som reagerar starkast och mest högljutt när ekonomistiska marknadsmekanismer tränger undan den egna yrkesproffesionaliteten är grupper som tidigare haft en högre grad av autonomi.  Och i grunden har de absolut inte fel. Kritiken är riktig. Men det gäller att inte stanna där. Ska vi som Stefan Löfven uttrycker det föra en politik där vi låter välfärdsproffsen vara de proffs de faktiskt är, måste det gälla alla yrkeskategorier och inte bara de som redan står högst upp i hierarkierna. Saker har också förändrats när det gäller till exempel patientrollen som går att en återgång till gamla tiders auktoritetstro varken är möjlig eller önskvärd. För att tala i klyschor som ändå äger sin riktighet: vägen bort från NPM går framåt, inte bakåt. 

Den andra invändningen där detta också är sant handlar om styrning och utveckling. För problemet med NPM-tänkandet är inte att det försöker styra mot högre kvalitet och mer av utveckling utan att det i alltför stor utsträckning misslyckas med just detta, eller att priset blir för högt. Vad vi måste göra är alltså inte att överge försöken till styrning åt rätt håll utan att utveckla styrmetoder som ligger i linje med vad vi skulle kunna kalla verksamheternas egna logik.

All vård är inte lika bra. Långt ifrån all vård är så bra som den skulle kunna vara. Ibland behövs det någon form av press eller stimulans för att orka med ett förändringsarbete som gör vården (eller för den delen skolan, eller arbetsförmedlingen, eller någon annan sektor som varit uppe till debatt) bättre. Ibland måste vi verkligen mäta och följa upp eftersom vi annars faktiskt inte har riktigt koll på att det vi gör verkligen leder till resultat. Och här finns en risk om vi inte tänker oss för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Det är dock inte svårt att tänka sig en styrning och ett sätt att arbeta på som snarare bygger på vetenskaplighet, tillit, kvalitet, personal- och patientinflytande än dagens genombyråkratiserade marknadsmodeller. Problemet med att komma dit är närmast ideologiskt. Sätter man likhetstecken mellan marknadsmässighet och effektivitet blir det svårt att tänka sig en utveckling på andra premisser. Ett enkelt exempel: om vi orkar se att människor faktiskt har andra drivkrafter än bara kortsiktig ekonomisk nytta inser vi snart att det finns något stimulerande i sig i att göra ett kvalificerat jobb som faktiskt leder till högre kvalitet och ökad patientnytta. Som doktor eller sjuksköterska eller undersköterska eller vad du än jobbar som är ändå en rimlig utgångspunkt att du faktiskt inte bara en grundläggande etiskt betingad vilja utan också en gedigen utbildning att utifrån din yrkeskompetens faktiskt göra så gott som möjligt. Bygger vi sjukvårdens organisation på att försöka frigöra och stimulera denna istället för att se det som att vi utifrån med hjälp av olika ekonomiska incitamentsstrukturer måste tvinga på medarbetarna ett visst beteende och ett visst handlingsmönster kan vi med största sannolikhet komma väldigt mycket längre. Och vi skapar också mer attraktiva arbetsmiljöer som blir lättare att rekrytera kompetenta människor till i framtiden. 

Det finns också stora effektivitetsvinster att göra här. Myndigheten för vårdanalys presenterade alldeles nyligen en högintressant rapport om hur läkarnas tid kan användas bättre. Att genom bättre stödstystem, upprensning i byråkratiska krav, bättre arbetsorganisation och så vidare frigöra läkartid till  vad som är den verkliga kärnuppgiften dvs patientkontakter är helt rätt väg att gå för att utveckla sjukvården. Det här är också ett utmärkt exempel på hur olika nivåer måste samverka runt en positiv utveckling. Och det är också ett exempel på hur vi genom att utgå från vad professionen (i det här fallet läkarna) faktiskt vill och är utbildande för att arbeta med kan skapa ett bättre resursutnyttjande på totalen. 

Ja, det systemskifte som måste till innebär förmodligen att politiker och tjänstemän får ta ett steg tillbaka när det gäller detaljerna (å andra sidan kan man fundera över vilket inflytande som egentligen förloras, även det demokratiska inflytandet är redan idag rejält underordnat systemens svårgenomträngliga marknadslogiker). Men vad som är den egentliga kärnan är egentligen att i deras ställe lyfta fram personalen, "välfärdsproffsen", deras erfarenhet och kompetens. Det handlar i grunden om ett kulturskifte. Att läkarföreningen i sin debattartikel lyfter fram att "[v]årdens vedertagna språk måste försvaras gentemot det kommersiella marknadsspråket" är ingen slump och det är inte oviktigt. Det understryker också att här finns en rent ideologisk dimension. Vägen till NPM är mångfacetterad och flerbottnad, men att den i grunden drivits framåt av en syn på marknadsefterliknanden och privatiseringar som den enda rätta vägen framåt är dock helt uppenbart. 

2013 blev året då kritiken av marknadsstyrningen av vården artikulerades och tog ordentlig fart. Nu på andra sidan nyårsafton är frågan om 2014 kommer att bli året då detta får genomslag i praktiskt politik. Jag tänker åtminstone göra vad jag kan för att så ska bli fallet.  

En liten sten, sakta i rullning

I somras var jag uppe och handlade godis med döttrarna i Hässelby strands centrum. Det var en vacker, varm kväll. En stund efter att vi gått därifrån uppstod en skottlossning, precis i närheten av var vi hade varit. Någon timme senare och vi kunde mycket väl hamnat mitt i den.

Det var varken första eller sista gången beväpnade gäng sköt på varandra i Hässelby. Tvärtom har de senaste månaderna präglats av nya skjutningar, massiv polisnärvaro, ljudet av polishelikoptrar som cirkulerar över bostadsområdena. Varv efter varv.

På kort sikt är detta såklart ett rent polisiärt problem. Men det finns också något djupare där. Gängen skulle inte finnas om de inte ständigt lyckades rekrytera nya medlemmar. Därför tog jag kontakt med 2nd chance (eller så tog de kontakt med mig, sånt där är ibland svårt att avgöra i efterhand. Vi fann varandra. Hursomhelst). En organisation av fd tungt kriminella om själva hittat en väg till ett annat liv. Vi träffades på ett café i Hässelby gård. Jag frågade om något gick att göra. De svarade att allt gick att göra. Inte enkelt, inte snabbt, inte hundraprocentigt. Men utvecklingen går att vända.

Det var ett bra samtal, ute i solen, på torget. Vi spånade konkreta idéer. Namn. Kanske skolbesök vore en bra början? Vikten av att ha bra relationer till polisen, inte minst lokalt. Att det inte får handla om korta projekt - folk kräks på korta projekt - utan måste vara ett långsiktigt åtagande.

Vi skakade hand och gick hem. Ett papper formulerades utifrån våra diskussioner. Både jag och de från 2nd chance började sprida pappret till olika personer med nätverk och inflytande.Små stenar sattes i rullning.

Så sakta har intresset för att faktiskt göra något börjat växa. Fick precis veta att lokala politiker från den borgerliga majoriteten också blivit intresserade. Det här borde inte behöva vara blockskiljande. Med tanke på hur majoritetsförhållande ser ut i Stockholm åtminstone fram till valet är det dessutom nödvändigt med ett brett politiskt stöd för att kunna komma framåt på den arenan.
Det handlar om att agera förebyggande. Göra något, innan det är försent.

När jag skriver detta får jag precis veta att det var nya skjutningar i natt, den här gången i Grimsta, tio minuters cykelväg bort. Och jag tänker att ljudet av långsamt rullande stenar är både hoppfullt och frustrerande.

Det är dags för handling när  det gäller att förebygga gängkriminaliteten i våra förorter. För visst både kan och måste vi lösa den akuta situationen här och nu. Men tar vi inte tag i grundproblemet är det enda vi gör att vi köper oss tid. Vi måste ha högre ambitioner än så.

Bra med granskning av barn- och ungdomspsykiatrin

I somras riktades en anmälan mot BUP-kliniken i Stockholm som innehöll kritik mot vad anmälaren menade var allvarliga missförhållanden i framförallt den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården. En intern utredning tillsattes tämligen omgående. Bland annat skulle extern hjälp användas för att reda ut hur det egentligen såg ut. Det var bra. Den här typen av frågor ska hanteras seriöst och noggrant. Nu avslöjar DN idag ytterligare detaljer om det hela. Det är skakande läsning och behovet av en grundläggande granskning som följs av konkreta handlingsplaner framstår som än mer angeläget.

Jag vet nu inte mer än någon annan vad som verkligen har hänt inom barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Men jag vet några saker. De barn och ungdomar som vårdas är extremt utsatta. Det är därför oerhört viktigt att vården visar fullständig respekt för deras integritet, att den vård som erbjuds är adekvat och korrekt. Och det är viktigt att förtroendet för vården är starkt.

Frågor om kvalitet och stärkt patientmakt blir helt centrala när vi talar om psykiatri, och än mer barn- och ungdomspsykiatri. Och bakom de fina orden är det just den här typen av frågor som döljer sig. Nu måste förhållandena på BUP-kliniken i Stockholm utredas grundligt och vid behov åtgärdas.

Men arbetet med att modernisera och utveckla psykiatrin slutar inte där. Vi måste mycket tydligare styra mot behandlingsresultat istället för olika fyrkantiga produktionsmått. Patientmakten måste stärkas, även inom detta område. Arbetet med ständig kvalitetssäkring, olika metoder för att snabbt och direkt kunna identifiera och åtgärda brister i själva vårdens innehåll, intensifieras. En helt central del där är att underlätta för personal, patienter eller anhöriga som ser missförhållanden att rapportera in dem och få sin kritik seriöst bemött.

Jag har som landstingspolitiker möjlighet att följa den fortsatta utvecklingen runt BUP Stockholm noga. Det kommer jag göra. Men uppdraget att utveckla psykiatrin är som sagt även större än så. Och där finns den riktigt stora framtidsutmaningen.

För i slutändan. Det handlar om våra barn. Vi kan aldrig bli för noggranna med den saken.

Min politikerkollega från miljöpartiet Helen Öberg skriver också om saken.

 

 

Om vad som skulle gå att göra

Samtidigt som den store ledaren från väst under gårdagen besökte Sverige var jag på ett annat mingel, en bit därifrån. Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningcentrum invigdes på Gävlegatan i Stockholm, i fina ljusa lokaler uppe vid Norra stationsområdet. Det var ett bra mingel. Flera inspirerande anföranden, och det blev många givande samtal med spännande personer aktiva inom sektorn. Entusiasmen för detta nya samarbete mellan landstingets psykiatri och Karolinska institutet var påtaglig.

Insikten att den psykiska ohälsan är en av vår tids stora utmaningar börjar nu blir uppenbar för allt fler. Bara i dagarna har såväl ytterst ansedda The Lancet som den svenska Läkartidningen uppmärksammat den på olika sätt (och även Karin Bojs på DN). Vi vet sedan länge att den psykiska ohälsan framförallt bland unga har ökat kraftigt i Sverige. Vi vet också att den ligger bakom en enormt stor del av alla sjukskrivningar. Och att psykisk ohälsa inte bara leder till lidande utan också kan få fatala effekter fick vi en dyster påminnelse om när man häromveckan kunde läsa att antalet självmord trots alla ansträngningar att förebygga dem förra året tvärtom tragiskt nog hade ökat.

Det är lätt att det blir en mörk bild här. Som konstrast blir entusiasmen på invigningsminglet slående. För det finns verkligen positiva motkrafter.

Jag pratade med en av eldsjälarna bakom forskningscentrat om detta. Vad vi pratade om var lustigt nog entreprenörer. Hennes poäng var att entreprenörer i meningen människor som vill och förmår driva fram förändring inte är någonting begränsat till den privata sektorn. Även inom landstingets vårdapparat eller statens akademiska institutioner finns det människor som vill och kan förändring. Det forskningscentra vi precis invigde var ett bevis och ett exempel på den saken.

Ända sedan jag började med sjukvårdspolitiken har frågan om hur vi åstadkommer utveckling och dynamik inom vården varit något jag brottats med. Insikten har blivit tydligare hela tiden att nyckeln är att frigöra den kraft som finns inuti själva vårdorganisationen i form av människor med kunskap, idéer och engagemang. Det har också blivit tydligare och tydligare att den typ av sönderbyråkratiserande marknadstänkande som varit politisk standardmodell inom åtminstone Stockholms läns landsting inte åstadkommer detta. Tegelstenstjocka regelböcker och avtal på detaljnivå frigör ingen kreativitet, och de leder inte till någon utveckling.

Och barn- och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum i all ära (det är verkligen extremt kul att det finns på plats, och att något liknande behövdes var en av de saker socialdemokratin drivit och till exempel gick till val på  2010), men den verkliga utmaningen är betydligt större än så. Vi behöver öka vår kunskap om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, vi behöver bli ännu bättre på att behandla dem, men vi måste också få ut dessa kunskaper i den praktiska verksamheten, i en kvalitativ vård som också präglas av medmänsklighet och en förmåga att se hela människan. 

Så forskning, och inte minst klinisk forskning, är en nyckel. Men det handlar också om ännu bredare grepp. En styrning som måste gå från den detaljreglerade kvasimarknad man idag försöker åstadkomma till att istället fokusera på det viktiga, kvalitet och resultat. Där drivkraften kanske inte i varje läge måste vara kronor och ören utan istället kanske kan vara vårdpersonalens vilja att göra gott, att ständigt bli bättre. Där patienten stärks inte bara genom att ges formell valfrihet mellan olika lokaler och utförare utan de verklige verktygen att ställa krav på det mest centrala nämligen själva behandlingen och dess kvalitet.

Och vi måste våga spränga en hel massa gränser mellan sådant som akademi, vård, föreningsliv, skola, företag, mellan kommun, landsting stat och det civila samhället. Runt om i världen sprider sig nu insikten om behovet av det förebyggande arbetet. Om att investeringar i människor, deras uppväxt- och livsvillkor är bland det smartaste vi kan ägna oss åt. Inte bara för att bekämpa den psykiska ohälsan, utan för att bygga ett både starkare och mänskliga samhälle i stort. Och ska ett förebyggande arbete vara meningsfullt så bygger det på bred samverkan och en hög kunskapsnivå.

Det finns så väldigt mycket att göra. Men det finns också enorma möjligheter att verkligen åstadkomma förbättring. Goda krafter som går att bygga på, reformer som kan frigöra dem. Solen sken när jag lämnade invigingsminglet och promenerade tillbaka mot landstingshuset. Det kändes passande, på något sätt. 

En regnbågsflagga vid varje psykmottagning

Just nu pågår Stockholms Pride-festival. Pride handlar framförallt om glädje. Om kärlek, stolthet och varje människas rätt att vara sig själv. Men vi vet alla att bilden inte är så ljus som vi skulle önska. Man behöver inte åka till Ryssland och konfronteras med det vedervärdiga som sker där där för att stöta på fördomar, okunskap, diskriminerig, hot och våld riktat mot hbt-personer. Det finns även här hemma i det trygga och upplysta Sverige. Och detta gör också att gruppen homo- och bisexuella samt (framförallt) transpersoner är mycket mer utsatt för exempelvis psykisk ohälsa än genomsnittet.

När man mår psykiskt dåligt ska man få bästa möjliga hjälp med det. I samband med ett seminarium på Pride idag presenterade jag därför den socialdemokratiska idéen om att vi borde låta hbt-certifiera Stockholms psyikatri, och framförallt barn- och ungdomspsykiatrin. Jag tycker själv det vore ett oerhört angeläget arbete att tillsammans med RFSL och verskamheterna få dra igång.

Om några dagar är Pride-festivalen över. SL-bussarna kommer att plocka ner de regnbågsflaggor de nu härligt nog pryds av. Sommaren övergår till höstens allvar och vardag. Då borde de där flaggorna finnas kvar, som ett tecken på att i Stockholms psykiatri är alla som mår dåligt lika välkomna och alla kommer att ses för vem just den personen är.


För mer information om det socialdemokratiska förslaget, se pressmeddelande här.

Dags för Wennerholm att skaffa rollator?

"När Stockholm växer så kommer också kollektivtrafiken att växa. Då kommer vi att köpa in bussar och bygga spårvagnar. Och när vi sitter här en dag, när jag går med rollator, så skulle jag inte bli förvånad om någon med mitt uppdrag rentav fattar beslut om att bygga nya tunnelbanor."

Så sa Stockholms moderate trafiklandstingsråd Christer G Wennerholm i en intervju i Svd i Juni 2011. Och motståndet mot att bygga tunnelbana i närtid - först när Wennerholm är gammal och grå kan det tänkas bli aktuellt - var inget unikt för det tillfället. Inte heller var han ensam i sitt parti. Stockhoms finansborgarråd Sten Nordin svarar i maj 2009 jakande på frågan om tunnebanan är färdigbyggd och får medhåll av Wennerholm som när det gäller tunnebana till Nacka slår fast att "[d]en kommer att ha ett för högt pris i förhållande till hur många som kommer att åka med den."

Det är mot bakgrund av denna typ av citat dagens debattartikel i DN ska ses. Regeringens förhandlingsman föreslår där en kraftig utbyggnad av tunnelbanan i fyra olika riktningar. Och man kan ha synpunkter på delar i förslaget. Men i grunden är det oerhört glädjande att det vi är många som sagt under lång tid - ska Stockholm klara den befolkningsökning vi lever i och samtidigt kunna möta klimatutmaningen krävs det satsningar på kapacitetsstark kollektivtrafik och då är ny tunnebana grundläggande - nu får stöd på denna nivå.

Tunnelbanemotståndet inom åtminstone stora delar av den stockholmska borgerligheten har varit uppenbart länge. Ibland har det framstått som närmast ideologiskt. Oviljan att röra vid frågan har naturligtvis skapat fördröjningar och en skadlig osäkerhet (och risker som även går att mäta i kronor och ören). Det har varit den största trafikpolitiska stridsfrågan inom Stockholms landstingspolitik.

Det är dock en fråga där landstingsmoderaterna haft både verkligheten och väljarna mot sig. Under detta tryck böjer de sig nu steg för steg. Och det är i grunden väldigt skönt. Må vara att det är en omvändelse under galgen, det är ändå väldigt mycket bättre än det tidigare öppna motståndet. Jag kan som oppositionspolitiker känna både glädje och stolthet över de insatser inte minst vi i den socialdemokratiska grupper gjort för att driva frågan framåt till dit den är i dag.

Men fortfarande är det långt kvar till spaden faktiskt sätts i jorden. Många fallgropar finns kvar att ramla i, inte minst när det gäller finansieringen. Som Hässelbybo känner jag mig extra orolig för vad som händer med den gröna linjen, när landstingsmoderaterna så sent som för några veckor sedan beslöt att skjuta på den nödvändiga upprustningen av den. I det sammanhanget tror jag man gör klokt i att faktiskt inte glömma historien. Frågan stockholmarna bör ställa sig själva nu är därför: Är det verkligen rimligt att låta samma människor som i årtal bromsat utvecklingen få fortsatt ansvar för att driva den?

Christer G Wennerholm är fortfarande vad jag kan bedöma det en pigg och spänstig man. Jag hoppas verkligen att tunnebaneutbyggnaden kommer igång innan han behöver rollator. Däremot tror jag faktiskt att han med fördel skulle kunna pensioneras från sitt nuvarande uppdrag som trafiklandstingsråd. Det skulle inte minst frågan om ny tunnelbana i Stockholm tjäna på.

Michael Marmot stödjer jämlikhetskommission i Stockholm

Ska vi lösa problemet med de ökade klyftorna och åstadkomma en kursändring krävs det nytänkande. Ett väldigt spännande grepp av det slaget är den Kommission för ett socialt hållbart Malmö som precis slutfört sitt arbete nere i Skåne. Som jag tidigare skrivit om har en fråga jag tillsammans med övriga socialdemokrater här i Stockholms läns landsting drivit varit att vi borde ta ett liknande iniatiativ i Stockholmsregionen.

När förslaget nu i dagarna diskuterats här i landstingsfullmäktige möttes vi av ett oväntat motargument. Enligt folkpartiets landstingsråd Birgitta Rydberg ska folkhälsoarbetets kanske största internationella namn Sir Michael Marmot i ett samtal med henne sagt att en dylik kommission vore helt överflödig i Stockholm. Lite överraskad av detta - min uppfattning är att Michael Marmot är dels väldigt förtjust i det arbete som genomförts av Malmökommissionen, dels väl medveten om de sociala problem vi har även i Sverige - valde jag för att få klarhet i frågan att kontakta Sir Marmot själv. Och lyckligtvis var den bild han själv gav inte alls den som förmedlades av Birgitta Rydberg.

I ett svar till mig konstaterar Michael Marmot tvärtom att en Stockholmskommission är en alldeles utmärkt idé. "I think it would be wonderful if Stockholm were to set up a Commission, or some other body to oversee action for a socially sustainable city. One of the aims would be reducing inequalities in health" skriver har i ett brev till mig.

Sedan behöver ett sådant arbete inte börja om från början. "My view is that you do not need to start from the very beginning" fortsätter Marmot. "You have the Report of the Malmo Commission. Use that as a starting point, and ask: how could we do what is needed in Stockholm." Han utvecklar sedan detta tema: "You have the CSDH Report, Closing the Gap in a Generation. You have my English Review; and you have the Malmo report. These could be your starting positions. Then bring a Commission together to plan and oversee cross-sectoral action." Och så avslutar han: "I am happy to support this in any way I can."

Och i detta har Sir Marmot såklart alldeles rätt. Jag skulle också vilja foga det arbete som görs runt om i sjukvården, inom akademin, på landstingets regionplanekontor samt inte minst i kommunerna. En Stockholmskommission behöver verkligen inte börja om från början. Det handlar snarare om att samla ihop kunskapen, fokusera resurserna samt formulera konkreta handlingsplaner anpassade för den miljö Stockholmsregionen innebär.

Men den sociala klyvningen av Stockholm kräver nya grepp. Det räcker inte med att luta sig tillbaka och vara nöjd med saker som de är.

Och det är heller inte Sir Michael Marmots uppfattning. Tvärtom erbjuder han sig att hjälpa till om vi i Stockholm vill höja ambitionsnivån. Nu är frågan bara om vår region innehåller politiker som är beredda att ta hans utsträckta hand?