måndag, maj 15, 2006

Socialismen är den sanna individualismen!

Ett av idepolitikens mest svårgripbara motsatsförhållanden är det mellan individualism och kollektivism. Det enda stället där jag tycker frågan blir riktigt tydlig är på en fotbollsplan. Där kan vi se skillnaden mellan individualisterna, trollkonstnärerna, de som till varje pris vill visa upp sig och själva göra mål å den ena och kollektivisterna, lagspelarna, slitvargarna å den andra. Och vi kan se att båda dragen behövs, och att det som alltid handlar om balans.

Inom politiken blir det svårare. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg där jag frågade mig varför partier som mest hyllade individualismen också var det som verkade ha lättast att på olika sätt anamma en mer främlingsfientlig retorik. Det inlägget, och debatten som följde, kan du läsa här.

Min huvudförklaring var att det som i det vardagliga politiska samtalet går under epitetet ”individualism” allt som oftast egentligen varken är mer eller mindre än ett utpräglat medelklassperspektiv. Den debatten tänkte jag inte föra här. Men om det är så, om jag nu har rätt i detta antagande – finns det då inte utrymme för någon verklig individualism? Att få vara unik, gå sin egen väg, leva sitt liv efter sina egna stämningars längtan utan att styras av varken arv eller miljö? Finns det inte en berättigad vilja att inte behöva vara som alla andra, och går inte denna berättigade vilja att uttrycka som ett politiskt projekt?

Jag tror det. Och jag tror paradoxalt nog också att det är på den vänstra planhalvan denna vilja som allra tydligast artikulerats. Lägg märke till att denna individualism inte handlar om att förneka kollektiva strukturer, utan att om ge människorna de verkliga redskapen att leva sina egna liv. Och däremellan är en himmelsvid skillnad.

För precis som på fotbollsplanen handlar verklig individualism nämligen alltid också om ett samspel. Vare sig vi gillar det eller inte är vi de facto delar av ett större kollektiv. En verklig individualism sätter inte upp motsatsen mellan individ och samhälle, utan syftar till att öka människans (individens) handlingsutrymme inom samhället. Och en verklig individualism ägnar också tanken åt alla människors frigörelse, inte bara någras.

På det sättet liknar en verklig individualism vad jag skulle kalla socialism, åtminstone en demokratisk sådan. Och kanske är det som jag tror det var Oscar Wilde uttryckte det. Socialismen är den sanna individualismen. Även om det säkert sticker i ögonen på en och annan nyliberal.

8 kommentarer:

Attila sa...

Alla fotbollslag behöver en egoistisk bolltrollsare som t ex Zlatan, annars blir det varken kul att spela eller att titta på matchen ;-)

Mk sa...

...och krig är fred.

Johan Sjölander sa...

Attila; precis. Men även Zlatan måste passa någon gång då och då.

C. L. K. Aqurette sa...

Johan:
Naturligtvis sticker det i ögonen när någon hävdar att socialismen är den sanna individualismen då vi vet att det är precis tvärtom. Det går inte att beröva människan hennes egendom och självägande och sedan hävda att den politiserade elitismen som följer av detta egentligen är individualistisk. Individualism handlar om att respekteras som autonom person och inte avkrävas ansvar för andra eller utnyttjas som ett medel för samhälleliga ändamål. Individualism innebär också att fritt får välja vilka kollektiv man vill ansluta sig till. Den individ som spelar fotboll har valt att i ett givet sammanhang ingår i ett kollektiv. Sådan frivillighet erbjuder inte socialismen medborgarna i den socialistiska staten.

I Sverige är nog vurmen för "folkrörelsedemokrati" den tydligaste formen av kollektivism. För att människor ska slippa bli trakasserade och diskriminerade måste de bilda en förening som sedan uppvaktar (fjäskar för) riksdagsmän och statsråd. Budskapet är tydligt och något man får lära sig tidigt som barn (jag minns det tydligt från skoltiden), nämligen att du som enskild människa inte är värd något och att du är försumbar. Man kan kalla den svenska socialismen mycket, med individualistisk är den sannerligen inte.

fredrik sa...

Zlatan är ju en fantastiskt bra bild av vad Johan menar. Han har ju varit osynlig på plan under vårsäsongen eftersom han inte har fått några passningar att tala om. Det spelar ingen roll om man kan jonglera med en apelsin om ingen passar apelsinen till en. Samarbete (kollektivism) som en förutsättning för individualism.

En artikel med koppling till det här är Bertell Ollmans "Basketens filosofi (och dess relation till kapitalism, demokrati och socialism)" på Socialistiskt Forum: http://www.socialistisktforum.se/artikel.php?id=00134

Johan Sjölander sa...

CLK; inom exempelvis välfärdsforskningen brukar den svenska modellen ofta lyftas fram för just sin individualism. I motsats till en mer familjeorienterad välfärdspolitik exempelvis.

Och Fredrik. Tack för länken och understödet.

Haaaurdrock sa...

"Det enda stället där jag tycker frågan blir riktigt tydlig är på en fotbollsplan. Där kan vi se skillnaden mellan individualisterna, trollkonstnärerna, de som till varje pris vill visa upp sig och själva göra mål å den ena och kollektivisterna, lagspelarna, slitvargarna å den andra. Och vi kan se att båda dragen behövs, och att det som alltid handlar om balans."

Jag tycker jamforelsen haltar. I ett fotbollslag som vill vinna behovs bra defensiv, ett bra anfallsspel och lite tur. Grekland vann ju EM utan nagon riktig megastjarna men hade en bra defensiv. Med Individualister och trollkonstnarer pa en fotbollsplan antar jag att du menar kreatorer av anfallsspel och malgorare da de som trixar och joxar ladret ju sallan ar mittbackar. Kollektivister och slitvargar ar de som springer i det tysta? Mittbackar och defensiva spelare ar ute efter att forstora det andra lagets spel. Ar det de som ar kollektivisterna?

Fast nu ar ju inte varlden som en fotbollsmatch med 22 spelare och fyra domare. I en fotbollsmatch ar den enes forlust den andres vinning. Om det inte blir oavgjort forstas, eller kanske bortamalsregeln.

Tank om man nu inte vill spela i samma lag som kollektivisterna?

Kirderf sa...

Kollektiv, samarbete och kollektivism är inte samma sak. Kollektivism är en allmän politisk ideologi där individen med tvång underordnas kollektivet.

Frivilligt kollektivt samarbete är ett grundläggande mänskligt beteende, som dock inte har något alls att göra med kollektivism eller socialism, vars kännetecken istället är ovanifrån påtvingat samarbete.

Därför är Zlatan, fotboll och lagsport överhuvudtaget usla och totalt missvisande som exempel för kollektivism. Inom sporten finns nämligen inget tvång med i bilden. Däremot är de utmärkta exempel på den typ av frivilliga aktiviteter som kännetecknar medborgarna i en liberal stat.

Socialister har t.o.m. öknamn på dem som frivilligt tackar nej till samarbete, de kallas t.ex. "gulingar" (inom fackföreningsrörelsen). Och svenskar som inte vill betala till regeringens välfärdsprojekt, som huvudsakligen finansieras av oppositionens väljare, kastas i fängelse.

Liberaler kan vara mycket olika när det gäller hur vi vill leva våra egna liv. En del vill gå sin egen väg och håller sig på sin kant, medan andra trivs bäst i grupper och större samarbetsprojekt, och delar gärna generöst med sig av sin tid, sin arbetsinsats sin och egendom när det är lämpligt och meningsfullt. Och vi respekterar varandras rätt att vara så. Påtvingad "solidaritet" däremot, är nästan alltid (som en händelse) förenat med stora fördelar för dess förespråkare på andras bekostnad, och känns för oss genomfalskt och ger oss gåshud av obehag.