Går det att enas om en modern familjepolitik?

Arbetslinjen ska gälla. Ansvaret för barnen måste tas av bägge föräldrarna. En kraftfull föräldraförsäkring, kombinerad med en bra förskola som möjliggör kombinationen yrkes- och familjeliv. Så enkelt kan grunden i vad som borde vara en modern familjepolitik sammanfattas. Och det är också utifrån dessa grundtankar Mona Sahlin tillsammans med Tomas Eneroth och Marie Granlund idag på SvD:s Brännpunkt sträcker ut en hand över blockgränserna, naturligtvis i hopp om att marginalisera framförallt kristdemokraterna i dessa frågor.

Fokus i artikeln är på många sätt att stoppa vårdnadsbidraget. Och det budskapet borde kunna klinga rätt väl både hos moderna jämställdhetsengagerade folkpartister (som ser vilken kvinnofälla ett sådant system är) och ekonomiskt sinnade moderater (som faktiskt tycker det är bättre om människor jobbar än om de lever på bidrag, även om de är kvinnor). Samtidigt får inte detta fokus på att stoppa ett visst förslag skymma de konstruktiva delar artikeln också innehåller.

Jag tycker exempelvis att det är intressant att Sahlin och medförfattarna med detta säger sig beredda att pröva de moderata idéerna på en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, istället för att som diskussionen tidigare sett ut mest fundera över olika sorter av kvotering. En blocköverskridande samsyn gällande hur föräldraförsäkringen ska se ut vore också i grunden någonting gott.

Jag skulle nu inte vara alltför optimistisk inför möjligheterna att få till stånd en sådan överenskommelse – trots att det antagligen finns ett brett parlamentariskt stöd för den grundsyn Sahlin ger uttryck för. Men det är ett hedervärt försök. Även om en och annan kristdemokrat eventuellt tycker att det hela är mindre lustigt.

UPPDATERING: Föga förvånande nobbar alliansen Mona Sahlins invit (se tex SvD här.) Den interna sammanhållningen är viktigare än att åstadkomma en förnuftig familjepolitik. Och svenskarna kommer att få ytterligare ett bidrag, när vi egentligen behöver fler i arbete. Så kan det gå. SLUT PÅ UPPDATERING.

Andra bloggar om: politik, familjepolitik, mona sahlin, kristdemokraterna, vårdnadsbidrag, föräldraförsäkring, jämställdhet, arbetslinjen och annat intressant

Fortsatt kvotering i bolagsstyrelserna

Andelen kvinnor ökar något i börsbolagens styrelser, upp till fortfarande skrämmande låga 19,3 procent. Ökningen sker främst i de små bolagen, de stora och mellanstora ligger still. I bolagens ledningar går utvecklingen dock åt andra hållet, där kan vi istället se en minskning (från 12 till 11,4 procent.) Det visar andra AP-fondens kartläggning, som redovisas i dagens DN.

Så trots de låga nivåerna (det är långt kvar till de dryga 45 procent kvinnor som sitter i de statliga bolagens styrelser, exempelvis) – ett försiktigt steg i rätt riktning alltså. Men även om det blir lite bättre, kan man alltså med goda skäl anta att svenskt näringsliv fortfarande i stort sitter fast i en olycklig kvotering av män där de mest kompetenta missas eller förbigås av den enkla orsaken att de är födda med fel kön.

Det mest kraftfulla vår nya regering gjort på detta område (förutom att vilja sälja ut de företag där representationen trots allt ser rätt bra ut, dvs) är att avsäga sig vapnet som hotet om en framtida kvoteringslagstiftning innebär. Jag tycker också att en kvotering vore en mycket olycklig sista utväg, men samtidigt går det inte att komma ifrån att de strukturer som skapar dagens situation är förödande och måste brytas ner. Om det då i slutändan krävs att vi bekämpar eld med eld (eller dagens informella kvotering med en formell), så må det enligt mig vara hänt.

Men, åter till det positiva. Det är talande att det är i de små bolagen ökningen sker. Vi får hoppas att denna trend håller i sig. Genom att bredda sin rekrytering skapar sig då dessa företag en konkurrensfördel gentemot de mer trögrörliga jättarna. Att svenskt näringsliv i framtiden inte har råd att mista kompetensen och kraften hos den halva av befolkningen som är kvinnor är nämligen inget att diskutera.

Frågan är bara hur lång tid det tar för dagens maktstruktrer att inse detta, och sedan att göra något åt saken. De män som i framtiden inte kommer att få plats lär nämligen göra sitt yttersta för att hindra en nödvändig och positiv utveckling. Och hittills verkar de lyckas rätt bra med den saken (även om dagens siffror som sagt, faktiskt var i grunden positiva).

Andra bloggar om: kvotering, bolagsstyrelser, könskvotering, ekonomi, politik och annat intressant

Gör Teletubbies oss homosexuella?

För några år sedan var det den amerikanska kristna högern som var på krigsstigen mot Teletubbies. Pastor Jerry Falwell sa exempelvis för några år sedan att ”Tinky Winky är homosexuell och en farlig förebild för barn” (se bland annat här och här). Tråden har nu som bekant fångats upp av den allt annat än progressiva polska regimen, och politikerna Ewa Sowinska har bland annat bett psykologer om råd för att klarlägga om Tinky Winky och de andra figurerna i den brittiska barn-tv-serien sprider homosexualitet, och därför bör förbjudas (något som EU-kommissionen nu har reagerat mot, vilket DN skriver om här.)

Och det är klart att det är löjligt. Skrattretande, rentav. Min personliga reaktion är – och jag tror jag har väldigt många med mig där – är helt enkelt att de måste vara galna. Från en annan planet. Far out. Falwell och Sowinska erbjuder någon sorts kontrast, blir fonden mot vilken din egen normalitet framträder med all önskvärd tydlighet.

Men samtidigt blir jag lite rädd. För jag förstår verkligen inte. För det kan knappast ligga någon strategi bakom (om man inte ser det som ett stort självändamål att göra bort sig inför hela världen, dvs). Och då måste det helt enkelt vara så att de verkligen tror på det här. Tror att barn blir homosexuella av att se på en färgglad liten docka med handväska.

Och det är faktiskt riktigt läskigt. Och då fastnar skrattet en smula i halsen (fast inte helt, för det hela är ju så jävla sjukt att man inte kan låta bli att garva åt det ändå, trots bismakerna.)

Andra bloggar om: teletubbies, Tinky Winky, homosexualitet, Ewa Sowinska, Polen, Jerry Falwell och annat intressant

Påklätt med Sarah Jessica Parker

Sex and the city är inte bara en teveserie, på samma sätt som Dirty dancing inte bara är en film, och Madonna inte bara är en sångerska. För oavsett vad man tycker om de fyra New York-tjejernas sexuella (och andra) äventyr går det inte att komma ifrån det faktum att de har varit stilbildande och trendsättande på ett sätt som få andra. När stjärnan Sarah Jessica Parker nu lanserar en ny klädkollektion och rubrikerna (som här) är att hon ”vill att unga tjejer ska klä på sig” uppstår därför frågan: är detta en tidssignal av rang, eller har Carrie bara blivit gammal och konservativ?

Själv tror jag att det är lite av både ock. För det är klart att det finns ett utrymme för en motreaktion mot den sexualisering av modet som krupit längre och längre ner i åldrarna. Några bilder på kläderna jag hittar visar väl att det inte direkt är heltäckande nunnedräkter hon tänker sig att saluföra, heller. Så i den meningen kan det vara bra trendkänsligt, ett svar på en efterfrågan som utan tvekan finns där ute, ja kanske till och med politiskt riktigt bra – en sorts feminismens nästa steg.

Men lite så är det kanske en åldersfråga också. Generationen som förlorade oskulden med Patrick Swayze, lärde sig ta för sig sjungandes Material girl och slutligen kombinerade karriär och singelliv med ett inte ringa antal Cosmopolitans och drömmar om New York har nu blivit mammor och bildat familj. Och då vill man kanske inte att döttrarna ska klä sig hur utmanande som helst.

Eller så är det bara ytterligare ett tecken på vilket nykonservativt samhälle vi är på väg in i. Inte vet jag. Lyckad marknadsföring är det ett exempel på, hursomhelst. Det är inte varje dag en person om jag bloggar om mode…

Andra bloggar om: sarah jessica parker, mode, bitten, sex and the city, madonna, dirty dancing, trender, tidssignaler, sexualiseing och annat intressant

Det är skillnad på bidrag och bidrag

Två saker som ser ut som en tanke: I Arena redovisar Martin Aagard hur skattebefriade privata stiftelser som ska stötta forskning istället ägnar sig åt liberal opinionsbildning (via Morian.) På svenska dagbladets ledarsida hyllar Sofia Nerbrand privata bidragsgivare, lyfter fram den amerikanska modellen med avdragsgill välgörenhet och konstaterar att ”[m]in egen tidskrift, Neo, skulle inte heller kunna ges ut i nuvarande form utan filantroper.”

En tydligare illustration över varför krafter inom den svenska högern vill gå bort från en modell med offentligt stöd (genomskinligt, kan kritiseras, det går att ställa krav på mångfald och pluralism) till att rika människor själva ska få avgöra vad de vill stödja och på vilket sätt, är svår att tänka sig. Att leva på bidrag från privatpersoner är tydligen gott, men att leva på bidrag från det offentliga är av ondo.

Och visst finns det en avgörande skillnad. Staten ställer inte krav på att du ska tycka en viss sak för att stödja exempelvis en kulturtidskrift. De offentliga bidragen garanterar alltså ett mått av autonomi, som de privata inte gör. För inget hindrar en privat mecenat från att helt enkelt sluta ge pengar, och ingen kan i det läget ställa honom (eller henne) till svars för detta. Oavsett vilka bevekelsegrunderna är.

I förlängningen av Sofia Nerbrands visioner ligger alltså ett samhälle, där medborgarrätt i än högre utsträckning heter pengar. Vilket antagligen hennes bidragsgivare är fullt medvetna om, och belåtna med. Varför jag som medborgare skulle vara med och skattesubventionera det hela framstår dock som mer oklart. Framförallt som priset blir en nedmontering av möjligheterna för oss som inte har en hoper miljonärer bakom ryggen att göra våra röster hörda.

Andra bloggar om: Sofia Nerbrand, Arena. välgörenhet, privata bidrag, statliga bidrag, opinionsbildning, Neo, Ax:on Johnsons stiftelse, arena och annat intressant

Gäller lagen, även på Stureplan?

Bilden av Stockholms krogvärld som ett laglöst land framträder allt tydligare. Nu senast har stockholmspolisen genomfört en så kallad spaningsaktion, konstaterat att diskriminering i krogköerna förekommer (framförallt runt Stureplan på Östermalm, på Kungsholmen och söder tycks det vara lite bättre) men, som det så elegant formuleras i tidningen: ”Trots indikationer på diskriminering kunde polisen inte påvisa några brott” (läs hela artikeln i DN här).

Och så fortsätter eländet. Jag har skrivit om det tidigare, och det känns som att jag kommer att få skriva om det igen. Bara för att du råkar driva en krog ger det dig inte rätten att ställa dig över lagen. Det borde fler kunna engagera sig i, än de som tillbringar kvällarna rumlandes i Stockholms nattliv.

PS: Två av mina tidigare inlägg; På tiden att någon granskar krogvakterna och Skrämmande bild av krogvärlden handlar om vad som faktiskt sker, i rätt riktning. De inläggen känns än mer relevanta en dag som denna. Så titta gärna på dem också. DS

Andra bloggar om: stockholm, stureplan, diskriminering, krogvakter, krogen, köer, polisen och annat intressant

SL-taxan och tjyvåkandet

Jag tycker att man ska betala för sig i kollektivtrafiken. Bara så det är sagt. Även om man tycker hjärtligt illa om att den borgerliga majoriteten höjer priserna och avskaffar den tidigare taxan så är det inget giltigt skäl att fuska. Men när busschaufförerna själva klart och tydligt tycker sig se ett samband mellan nya taxor och ökat fuskåkande kan man ändå inte bara blunda för det.

–Folk tycker det har blivit för dyrt och krångligt. När enhetstaxan fanns var det ingen som bråkade. Priset på 20 kronor var enkelt, smidigt och värt resan, kommenterar exempelvis Anders Willgård, fackligt huvudskyddsombud i Kommunal, det ökande fuskåkandet till dagens SvD (läs hela artikeln här).

Jag sitter sedan första januari i styrelsen för SL, Storstockholms lokaltrafik. Där tillhör jag den minoritet som motsatt sig avskaffandet av enhetstaxan (skrev om det bland annat här.) Genom att marginellt öka graden av skattefinansiering av SL-trafiken åstadkom man tidigare ett system som var rättvisare, enklare och populärare. Att ta bort det var dumt.

Uppgifterna från golvet att den avskaffade enhetstaxan nu också ökat fusket borde då leda till ytterligare eftertanke. Och det sätter naturligtvis hela resonemanget om kostnader i ett nytt ljus. Kanske är det, trots allt, bättre även ekonomiskt att behålla en enklare taxa som är enkel och legitim och därför går smidigare att driva in? Det borde även den borgerliga majoriteten i SL ta sig en funderare över.

Andra bloggar om: sl, storstockholms lokaltrafik, kollektivtrafik, politik, rättvisa, tjuvåkande, fuskåkande och annat intressant

Samma vidriga hat

Jag kommer att tänka på Göran Sonnevis berömda Vietnamdikt när jag läser i tidningarna om hur mobben i Moskva gett sig på demonstrerande gay-aktivister. Samma känsla av kontrast mellan den egna, trygga och solbelysta tillvaron och det nakna hat som exploderar, i det här fallet inte ens särskilt långt bort.

Få diktare lyckas fånga detta samband mellan det stora, politiska, och det lilla, privata, som just Göran Sonnevi. I en tid när informationen väller över oss, när all världens ondska sällan finns särskilt mycket längre bort än en mustryckning på datorn, är detta också ett sinnesläge som blir allt viktigare att förhålla sig till. Hur gör vi för att inte bli avtrubbade, å ena sidan, eller drunkna i eländet, å den andra?

Hatet i Moskva är, precis kriget i Sonnevis dikt, vidrigt. Samtidigt är det inte på något sätt främmande. Samma typ av våldstendenser, om än kanske inte i samma skala och framförallt inte med samma samhälleliga stöd (här förbjuder vi åtminstone inte prideparader), finns även här i Sverige. Homofobin lever och frodas, och det tar sig alltför ofta även rent fysiska uttryck. Så visst kan vi förfasas över det som händer i Ryssland just nu (eller Polen, eller på många andra ställen), men just när det gäller dessa frågor finns det all anledning att inte självgott luta oss tillbaka och säga att detta är något som bara rör andra, mindre upplysta vi.

Annars har jag personligen haft en fantastisk helg. Firat sommarens intåg genom grillningar med både vänner och familj. Idag tagit en lång promenad längs med Mälaren som slutade hemma i trädgården hos mina föräldrar. Sett dottern förtjust leka på gräsmattan tillsamman med sina små så gott som jämnåriga kusiner (på det där särskilda sättet sjumånaders bebisar leker, dvs). Hatet känns väldigt långt borta. Men bakom datorskärmen – för att parafrasera Sonnevi – så ändras ljuset. Och jag påminns om att världen aldrig är längre bort än så.

Nu har lillan somnat, och det är fortfarande en liten stunds solljus kvar. Tror att jag ska göra mig en kopp te och avnjuta dem på balkongen. Skänka en tacksamhetens tanke till dem som trots allt inte ger upp. Det är egentligen dem vi ska tänka på, när vi tänker på Moskva. Och det är dem vi ska inspireras av när vi fortsätter kämpa här hemma.

PS Enn Kokk har för övrigt skrivit en utmärkt text om Vietnamn, Palme och just Sonnevis dikt. Du hittar den här. DS

Andra bloggar om: homofobi, moskva, pride, hatbrott, hat, hbt, mänskliga rättigheter, våld, göran sonnevi, om kriget i vietnam, poesi och annat intressant

Federley gör rätt som hotar med Sahlin

När det börjar blåsa internt i borgerligheten om en framtida könsneutral äktenskapslagstiftning gör centerparitets Fredrick Federely det enda rätta – han lutar sig mot Mona Sahlin. Åtminstone om man får tro Politikerbloggen. Där rapporterar nämligen Niklas Svensson att den unge centerpartisten reagerar på de rykten som finns om en borgerlig rörelse mot en könsneutral äktenskapslagstiftning är på väg att formeras genom att hota med att ”ta upp samtal med Sahlin”.

Inför valet diskuterades det en hel del om vad en eventuell borgerlig valseger skulle innebära för en modernisering av äktenskapslagstiftningen. Jag berörde exempelvis själv det uppskruvade tonläget från några av kristdemokraternas kärntrupper i detta inlägg. De rykten som nu är i svang visar väl att min oro inte var bara obefogad.

Samtidigt vore det förskräckligt om en minoritet kunde förhindra en utveckling som det finns ett brett parlamentariskt stöd för. Och för socialdemokratin finns här en konstruktiv roll att fylla. I den dragkamp som pågår inom borgerligheten kan vi med rätt handlag få tyngdpunkten att falla över på rätt sida. Om Federley ringer hoppas jag alltså att Mona svarar. Det vore nämligen det bästa för Sverige.

Andra bloggar om: könsneutrala äktenskap, Mona Sahlin, fredrick federley, politik, regeringen och annat intressant

Arbetslösa svenskar flyttar dit jobben finns

Alldeles nyss avslutades den presskonferens där Kent Eriksson och Olle Westerlund presenterade den bilaga till långtidsutredningen med titeln ”Flyttning och pendling i Sverige” som idag offentliggjorts (den presenterade även på DN-debatt i morse, och det skrev jag om här). Och en av de intressantaste slutsatserna är att bilden av att arbetslösa svenskar inte är beredda att flytta dit jobben finns är om inte felaktig så åtminstone ordentligt överdriven.

Forskarna utesluter visserligen inte att det finns problem med rörligheten. De tar exempelvis upp ”transaktionskostnaderna” vid flytt som ett möjligt problemområde (alltså att det är för dyrt att flytta). Man kan naturligtvis i detta sammanhang fråga sig hur höjningen av reavinstbeskattningen kommer att slå. Men den stora poängen är att det inte är ovilja att flytta dit jobben finns som är huvudproblemet på den svenska arbetsmarknaden.

Eriksson och Westerlund lyfter också ett stort antal andra intressanta frågeställningar. Som fritidspolitiker i landstinget och styrelseledamot i SL tycker jag personligen exempelvis att resonemangen om den kraftigt ökade arbetspendlingen är angelägna. Och även där är kopplingen till bostadspolitiken naturligtvis en nyckelfråga. Men den stora behållningen av forskarnas resultat är nog ändå vad det säger oss om hur den svenska arbetsmarkanden egentligen fungerar, och vilka åtgärder som är bra eller dåliga om vi vill minska arbetslösheten.

Du kan själv se presskonferens här. Och själva bilagan kan du läsa här.

Andra bloggar om: långtidsutredningen, geografisk rörlighet, arbetslöshet, pendling, flyttning, Kent Eriksson, Olle Westerlund, politik, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik och annat intressant

En underbar sågning

… för övrigt, kan bara inte låta bli att tipsa om denna smått fantastiska text från Conan the Librarian. Dels är det en underbar sågning (och älskar vi inte alla underbara sågningar) av filmen Next, dels innehåller det några smått geniala iakttagelser om film och inte minst hur SF-författaren Philip K. Dick används av Hollywood.

Smaka bara på detta stycke; ”När Hollywood vill ha en lagom edgy science fiction-premiss att skaka fram ett manus ur går man till Philip K. Dick (som påpassligt nog avled 1982 och har svårt att protestera). Ibland, när kanoner som Ridley Scott eller Spielberg tar sig an Dick så blir det mästerverk som Blade Runner eller Minority Report. Ibland, när galningar som Verhoeven hyr in Arnold och gör en Total Recall, blir det underhållande, bizarrt och over the top (och ett säkert kort för TV3:s tisdag 23:55-slot en gång i månaden). Och ibland, som i John Woos Paycheck, blir det pannkaka.”

Så sant som det var sagt. Behöver jag säga att Next enligt Conan tillhör den sista kategorin? Vilket ju naturligtvis inte innebär att en tvångsmässig person som undertecknad inte någonstans vet att jag någon gång kommer att se den, ändå. Men jag väntar tills den kommer på DVD i den lokala videobutiken här i Hässelby. För mer än 19 spänn tror jag nog inte att den är värd.

Andra bloggar om: next, Philip K. Dick, filmer, kultur, recensioner, sågningar, conan the librarian, humor, film och annat intressant

Svenskarna rör på sig

Om någon timme (klockan 10.00) presenteras bilaga tre till Långtidsutredningen 2008: Flyttning och pendling i Sverige. Men redan nu kan vi läsa en sammanfattning av slutsatserna på dagens DN-debatt. Och resultatet av forskningen tycks vara rätt entydigt; svenskarna rör på sig.

Kritiken mot den socialdemokratiska ”flyttlasspolitiken” på 60-talet lever fortfarande kvar hos många människor. AMS uttolkades under denna tid som bekant med en rätt typiskt lågmäld norrländs svärta till ”Alla Måste Söderut”. Strukturomvandlingen upplevdes – hos många – som ett hot mot hela bygder och regioner.

Det borde därför vara politisk dynamit när långtidsutredarna visar att den geografiska rörligheten är lika stor nu som då. Samtidigt tror jag det är viktigt att hålla några av de avgörande skillnaderna i huvudet. En av de viktiga förklaringsfaktorer som lyfts fram till den ökade rörligheten idag är exempelvis utbyggnaden av högskolan. Det är klart det är skillnad på en sådan omflyttning, och på en som upplevs frampressad av en hårdnande arbetsmarknadspolitik.

Dessutom så ser ju bilden av Sverige, och var utvecklingen sker, annorlunda ut idag. Vi börjar ju närmast vänja oss vid att prata om Norrbotten som Sveriges tillväxtregion, exempelvis. Det innebär inte att det inte längre finns problem med utflyttning och avfolkning på många håll och kanter i vårt land. Men det visar att en strukturomvandlig inte med nödvändighet måste innebära en total avfolkning av landet norr om Dalälven.

Den uppmaning som avslutar forskarnas artikel till politikerna, är att deras resultat tyder på att det är oklokt att lägga kraften på en ökad geografisk rörlighet på arbetsmarknaden – den finns ju redan där. Med tanke på att debatten under en tid nu mycket handlat om att ge arbetsförmedlingen rätt att tvinga folk flytta redan från dag ett är detta en viktig invändning. Å andra sidan verkar ju exempelvis regeringens politik på bostadssidan åt rakt andra hållet (en minskad geografisk rörlighet), så det kanske är lite för tidigt att ropa hej.

Intressant läsning ska det bli, hursom. Får se om dottern fortsätter sova så att jag kan se presskonferens på webben, också.

Andra bloggar om: rörlighet, långstidsutredningen, arbetsmarknadspolitik, strukturomvandling, sverige, och annat intressant

Om varför man bör dricka te, egentligen

Enligt en oberoende forskningsrapport – visserligen finansierad av the Tea Council med detta har enligt uppgift inte på något sätt påverkat forskarna – är te inte bara gott, det är nyttigt också. Att dricka den ädla drycken är nästan bättre än att dricka vatten. Allt från hjärtinfarkter till cancer (även om forskarna inte är riktigt lika säkra på det där sista) kan man förebygga med bara fyra koppar om dagen. Allt detta läser jag i SvD.

Och jag vet inte jag. Det är möjligt att de har rätt, forskarna. Å andra sidan så ska man nog ta sådana här rapporten med en smula salt. Och någonstans vet jag inte om det spelar så stor roll. För den stora anledningen att dricka te är naturligtvis inte att det är nyttigt.

Te är för mig verkligen definitionen av en civiliserad dryck. Från Kina och Japan över mellanöstern och Ryssland rakt in i på brittisk afternoon. Med socker och mjölk på kvällskvisten eller rent vitt te från Kina med en smak så subtil att du inte ens vågar dricka det utomhus, av rädsla för att smaktonerna ska försvinna i blåsten. Nedkrupen i läsfåtöljen med en jättekopp Darjeling vid din sida, eller några droppar vederkvickande ekologiskt grönt Yunchui-te på morgonkvisten för att komma igång. Oavsett vilket så är det århundraden – ja mer – av mänskliga erfarenheter du ansluter dig till.

För några år sedan hade jag förmånen att få åka på en studieresa upp i de sydindiska bergen (i Tamil Nadus inland). Vi träffade där plantagearbetare och besökte inte minst två yrkesskolor, där barnen till dessa de fattigaste fattiga fick chansen att vidareutbilda sig och på det sättet komma vidare (skolorna hade ett starkt stöd från svenska elektrikerförbundet, och det var lite därför vi besökte dem.)

Det är en på många sätt fruktansvärt tillvaro arbetarna har däruppe, med hårt arbete under en obarmhärtig sol till ofattbart låga löner. Jag bifogar därför också en länk med några tips på var man kan skaffa rättvisemärkt te (du hittar den här). Jag är själv dålig på det där, men försöker hela tiden bättra mig. Så det tycker jag att du ska göra också.

Och glöm inte att njuta, sedan. För allt i världen.

Andra bloggar om: te, rättvisemärkt, njutning, civilisation, tekultur och annat intressant

Blir aborträtten en fråga i svensk politik?

Att abortfrågan kommer att komma upp på det kristdemokratiska rikstinget i sommar, är väl egentligen ingen överraskning. Nu har SvD kommit över några ”interna” dokument inför mötet (se här), och enligt dem verkar det inte vara några större överraskningar på gång. Nej till de mer radikala kraven, men en öppning för att diskutera den övre abortgränsen, tycks vara partistyrelsens linje.

Den stora frågan är dock vad detta innebär. För det verkligt intressanta är handen på hjärtat inte vad kristdemokratiska partiet formellt sett tycker, utan vilka krav Hägglund och hans kollegor väljer att driva i regeringen. Det är det som kommer att avgöra om abortfrågan blir ett fortsatt internt bekymmer för (kd), eller om den också blir till riktig politik. Detta blir också ett strategiskt vägval för kristdemokraternas anti-abortfalang: Väljer man att försöka lägga sig på en mer hårdkokt linje som är helt chanslös att vinna gehör för i riksdagen och bland de andra borgerliga partierna, eller kan man acceptera en försiktigare hållning (i förhoppningen att faktiskt komma någonvart under mandatperioden)?

Och oavsett detta kvarstår en mängd andra frågor att svara på innan vi vet hur denna fråga utvecklar sig. Exempelvis, är de andra partierna i alliansens beredda att överhuvudtaget ge kristdemokraterna något vad gäller abortfrågan? Hur kommer oppositionen agera? Mona Sahlin har ju som bekant ett stort engagemang i frågan, det är fullt möjligt att hon nu kommer att ta chansen att ”hoppa på” kristdemokraterna och därmed också alliansen. Vilka effekter kommer detta då att få?

Själv tycker jag att Sverige har en bra abortlagstiftning som den är. Jag tycker därför att det vore synd om fokus i den politiska debatten skulle förskjutas bort från de verkligt viktiga frågorna (arbetsmarknaden, klassklyftorna, jämställdheten i arbetslivet etc) till en svårare och snårigare etisk diskussion. De moraliska frågeställningar varje genomförd abort med nödvändighet väcker anser jag egentligen lämpar sig bättre för de berörda individerna än för staten och samhället.

Jag slipper därför helst en svensk abortstrid. Och förhoppningsvis har jag Göran Hägglund med mig i detta. Men det bygger mycket på att han lyckas hantera sin egen interna opinion. Hur väl detta lyckas får framtiden utvisa.

Läs mer i DN här.

Andra bloggar om: kd, abort, kristdemokraterna, abortmotstånd, politik och annat intressant

Skandal - TT ifrågasätter Reinfeldt!!!

Noterar att Gudmundsson irriterar sig över TT, och det blir faktiskt riktigt roligt om än inte på det sätt det var tänkt. Lite mediekritik när den hoppar upp och biter sig i svansen, liksom. För vad Gudmundsson (och även ledarskribenten Sylvia Askelöf på Barometern) ilsknar till på är följande citat:

”För det kan ju inte gärna vara den åtta månader gamla borgerliga regeringen som ligger bakom det faktum, som Reinfeldt upprepade som ett mantra i Washington, att Sverige lyckats förena en klok klimat- och miljöpolitik med stigande tillväxt. Det har ju uppenbarligen varit förenligt med den gröna skatteväxlingen, som den nya regeringen snabbt avvecklade.”

Detta tycker uppenbarligen Gudmundsson att en objektiv journalist inte borde ha fått skriva. Istället borde man, får man anta, okritiskt ha återgivit statsministerns egen version. Att TT:s resonemang ovan är fullkomligt logiskt, helt omöjligt att ifrågasätta och dessutom i sammanhanget fullt relevant (åtminstone utifrån en svensk publik, vilket väl får anses vara vad TT skriver för) spelar mindre roll.

Jag håller med om att det finns stora problem med dagens tendensjournalistisk. Men att lyfta fram uppenbara självmotsägelser eller felaktigheter i politikers resonemang är inte tendens – det är journalisternas jobb.

Och tyvärr, Gudmundsson, gäller detta även när man skriver om statsminister Reinfeldt. Så det är bara att börja vänja sig (eller, helt ärligt, antagligen inte egentligen. För frågan är om det inte är den Kina-TV ton som media i övrigt använde sig av för att exempelvis skildra statsministerns USA-besök som kommer att dominera även framgent. Tyvärr…)

UPPDATERING: TT-Citatet ovan kommer alltså från en en signerad analys (skrive av Owe Nilsson, fö) och är inte en del av ett nyhetstelegram. Vilket var och en torde förstå. Dock inte ett tiotal synnerligen engagerade personer som kommenterat här nedan. Så nu vet ni det alla ni andra. SLUT PÅ UPPDATERING

Andra bloggar om: Gudmundsson, tt, mediekritik, fredrik reinfeldt, media, journalistik och annat intressant

Viktig seger för Byggnads, och för EU

När generaladvokaten i EU-domstolen nu i ett yttrande slår fast att Byggnads agerande i det berömda Vaxholmsfallet inte strider mot den fria rörligheten är det viktigt på flera sätt. Dels naturligtvis för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men också för förtroendet för själva EU-medlemskapet bland det svenska folket.

Det finns säkert en och annan på högerkanten som hade hoppats på att EU skulle kunna agera bräckjärn för att bryta upp de regelverk som skyddar löntagarna på den svenska arbetsmarknaden från att utsättas för löne- och social dumpning. På något annat sätt kan jag exempelvis inte förstå svenska arbetsgivarorganisationers engagemang i frågan. Men en sådan strategi är farligare än vad den vid första påsynen kan tyckas vara.

I en globaliserad värld där förändringstakten hela tiden skruvas upp krävs det nämligen mer av trygghet för vanligt folk, inte mindre. Annars växer förändringsmotstånd och kraven på mer av protektionism. Om EU i det läget hade blivit den kraft som tvingar tillbaka löntagarna och deras organisationer hade det öppnat för kraftiga motreaktioner. Även högt upp inom arbetarrörelsen har det ju sagts tydligt och klart att om ett fortsatt EU-medlemskap äventyrar kollektivavtalen, då är det läge att ompröva medlemskapet.

Än är nu sista ordet inte sagt i frågan. Vi väntar fortfarande på domstolens beslut. Men generaldavoktatens besked ger oss en hoppingivande föraning om att det kanske trots allt ser rätt just ut. Det borde fler kunna glädjas åt, än bara vi som gillar Byggnads.

Läs mer här, här eller här

Andra bloggar om: byggnads, vaxholm, EU, EU-domstolen, arbetsmarknad, kollektivavtal, globalisering, politik och annat intressant

SVT smäller Aschberg på fingrarna

Att spruta vatten på statsministern är inte humor. Det är dumt, tarvligt och dessutom okänsligt med tanke på den hotbild en person med Reinfeldts ämbete lever under. Det borde Strix television och dess vd Robert Aschberg ha förstått innan man godkände det under förmiddagen så omdebatterade ”skämtet”.

Men det gjorde han inte. Ja, faktum är att han fortfarande inte har förstått. ”Fredrik Reinfeldt ska vara glad för att vi kör den snällare versionen med vatten” (i den brittiska förlagan sprutar man tydligen bläck istället för vatten) säger han istället till SvD och fortsätter ”en ann är lika god som en ann. Kan man spruta vatten på NN kan man också spruta vatten på statsministern.”

Tur att SVT då tar sitt ansvar, stoppar inslaget och smäller Strix och Aschberg på fingrarna. För i det här fallet handlar det inte om undfallenhet gentemot statsmakten. Det handlar om mänsklig hänsyn.

På en punkt har han dock rätt, Aschberg. Det är faktiskt inte särskilt kul att förnedra Carola eller Markoolio, heller. Så vad sägs om att lägga ner hela programmet? Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte det skulle innebära någon större förlust för den mänskligheten.

Läs mer om ”attacken” här, här och här.

Andra bloggar om: media, humor, förnedring, SVT, Robert Aschberg, Strix, fredrik reinfeldt, vattenattacken och annat intressant

Vem vill betala 38 000 USD för min blogg (och måste jag skatta nu)?

På bloggen banal (via Federley) lär jag mig hur man får sin blogg värderad i pengar. Och enligt testet är denna enkla lilla plats i cyberrymden värd hela 38 388 amerikanska dollar. Lite kul såklart, men samtidigt blir jag ju lite orolig. Kommer jag att behöva skatta nu?

Banal listar också ett gäng andra "kändisbloggar". Och jag är så fräck att jag helt enkelt snor hans lista och publicerar den jag också. Så håll till godo (återigen, stulen från Banal, alltså);

Dick "betala mig annars slutar jag blogga" Erixon: $0.00
Isobel:$18,629.82
Inredningsbloggen: $32,178.78
Magnus Ljungkvist: $38,388.72
Katrine Kielos: $47,985.90
Johan Ingerö: $58,712.16
Virtanens exblogg: $60,405.78
Matälskaren: $66,615.72
Marcus Birro: $80,729.22
Linda Skugges exblogg: $81,293.76
Esbati: $92,020.02
Jinge: $103,875.36.
Federley: $128,715.12
Johan Norberg: $210,008.88
Carl Bildt: $370,338.24

Andra bloggar om: bloggosfären, metabloggande, listor och annat intressant

Mer om Rojas

Många har kommenterat folkpartisten Mauricio Rojas timbrorapport är han ”granskar” – eller snarare ”anklagar” – politiseringen av den svenska undervisningslitteraturen. En av de bättre läsningarna står alltid lika sympatiske Anders Ekman för. Han lyckas på ett synnerligen pedagogiskt och tydligt sätt avslöja Rojas utspel för vad det är, och konstaterar att ”Rojas har med den här rapporten antagligen totalt uttömt sin trovärdighet som forskare och akademiker.”

Så läs Anders inlägg här. Själv kommenterade jag också Rojas, och det gjorde jag här.

Andra bloggar om: Mauricio Rojas, timbro, propaganda, indoktrinering, skola, utbildning, historia, politik, hegemoni, Anders Ekman, vetenskaplighet och annat intressant

Lägg Västbodaskolan på minnet

Idag går hundratals elever i Farsta, söder om Stockholm, ut i en endagars elevstrejk i protest mot nedläggningen av den välfungerande lilla Västbodaskolan. Och det är en kraftig men mycket begriplig reaktion på ett närmast ofattbart arrogant beteende från de styrande högerallianspolitikerna.

En välfungerande och populär skola ska alltså läggas ner för att spara pengar (samtidigt som skatten sänks, kan inflikas). Informationen till de berörda har vad jag kan förstå det varit under all kritik, tempot uppskruvat och viljan till dialog obefintlig. Längre bort från Fredrik Reinfeldts ”vi ska inte ta bort någonting” som yttrandes i valrörelsen tror jag det är svårt att befinna sig.

Högeralliansen i Farsta visar sitt rätta ansikte. Så lägg Västbodskolan på minnet. Så här ser det verkliga moderata Sverige ut, bortom retoriken.

Läs mer i SvD här

UPPDATERING: även DN skriver: här, här och här

Andra bloggar om: västbodaskolan, elevstrejk, nedskärningar, skolor, moderater, stockholm, skolpolitik, politik och annat intressant

Den svenska kulturrevolutionen

Allt sedan den svenska demokratin infördes har socialdemokratin i kraft av sin parlamentariska styrka varit den rörelse som kommit att dominera den offentliga scenen. Det innebär att 1900-talets politiska historia i Sverige i mycket är en fråga om socialdemokratins historia. Detta är naturligtvis ett problem för borgerliga politiska strateger, eftersom vad som är ”svenskt” och vad som är ”socialdemokratiskt” på detta sätt riskerar att flyta samman (som tex vad gäller välfärdsstat, folkhem etc.)

Från höger har därför den politiska strategin under senare tid varit att närmast ”ta över” den socialdemokratiska historien. Både Bo Lundgren och (mer framgångsrikt) Fredrik Reinfeldt tvekar inte att tala varmt om ”gamla socialdemokrater”. Ett i grunden osvenskt extremparti som Sverigedemokraterna klär sig också gärna i folkhemsretorik och Per Albin-hyllningar (och får tragiskt nog en del draghjälp i detta arbete från ”liberala” opinionsbildare, inte minst på nätet.)

En alternativ strategi till detta ”övertagande” visar Mauricio Rojas prov på när han idag släpper en rapport om vad han – på sedvanligt maner – kallar ”indoktrineringen” av svenska skolbarn. Vad han skriver om är alltså en tendens som jag tror finns lite varstans att ibland lite väl okritiskt titta tillbaka på den egna historien, men vad han vill få det till är att detta handlar om ”propaganda” och ett medvetet försök att göra svenska skolbarn till globaliseringsfientliga socialdemokrater, eller åtminstone vänstermänniskor (på något sätt kopplas svenskars okunskap om kommunismens brott också ihop med detta historieförfalskningsprojekt.)

Och jag har inte haft möjlighet att gå igenom hela Rojas rapport. Utifrån vad han skriver i sin DN-debatt verkar det vara en blandning av fullt relevanta historiska spörsmål (visst kan vi diskutera krisbekämpningens betydelse i 30-talets Sverige) och mer märkliga habrovinker (att påstå att socialpolitik spelar roll för fattigdomsbekämpande är väl till exempel – vilket Rojas faktiskt hävdar - knappas att anse som kontroversiellt, och när han menar att påståenden som att svensk ekonomi i och med globaliseringen blivit mer lik andra länders skulle vara ett uttryck för ”xenofobi” har han åtminstone tappat mig).

Det eventuella sakliga innehållet i rapporten drunknar nu i det hav av konspirationsteorier och insinuationer han väljer att sänka ner det i. Och det är naturligtvis som politiskt aktstycke Rojas utspel är intressant. För detta är en del i en hegemonisk kamp, en svensk kulturrevolution i syfte att radikalt ändra den svenska självbilden och den svenska självförståelsen.

Att denna kulturrevolution nu orkestreras från hjärtat av den politiska makten själv, borde få en och annan att höja på ögonbrynen. Och det säger oss också något om behovet av motvikter. För om alla historiska påståenden som inte faller den politiska majoriteten på läppen ska hängas ut på detta sätt, krävs det också någon som orkar stå upp för dem. Annars har vi i sanning ett politiserat utbildningsväsende.

Kulturrevolutioner slutar nämligen sällan särskilt lyckligt. Något som Rojas kunde ha lärt sig, om han fäst mer uppmärksamhet vid skolans undervisning om kommunismens illdåd…

Läs hela DN-debattartikeln här

Andra bloggar om: Mauricio Rojas, propaganda, indoktrinering, skola, utbildning, läroböcker, historia, politik, hegemoni och annat intressant

För- och nackdelar med olika sjukvårdssystem

”Varför finns det fler och längre väntelistor i Sverige eller i Storbritannien än i Frankrike och Tyskland? Varför är sjukvårdskostnaderna högre och ökar snabbare i vissa länder som USA, Frankrike och Tyskland än i andra, exempelvis Storbritannien och Sverige? Hur har den stigande efterfrågan på hälso- och sjukvård löst i de här olika länderna? Hur påverkar de internationella organisationerna och Europeiska unionen de pågående reformerna? Vilka följder får reformerna för sjukvården, samhället och ekonomin? Går det att förbättra hälso- och sjukvården samtidigt som målen om jämlik tillgång till sjukvård och kontroll av sjukvårdskostnader bevaras?”

Det frågebatteriet levererar den franske forskaren Bruno Palier (verksam vid CNRS i Paris) i inledningen av sin mycket läsvärda skrift ”Hälso- och sjukvårdens reformer – en internationell jämförelse” (finns i pdf här.) Orsaken till att jag vill lyfta fram rapporten är inte minst att det på min blogg de senaste dagarna skrivits många kommentarer om för- respektive nackdelen med olika sjukvårdsystem. Inte minst har skillnaderna mellan det franska och det svenska systemets dryftats (se här och även en bit ner i kommentarstråden här.)

Och att den franske forskaren Palier genomförde sin studie i Sverige var naturligtvis för att en sådan jämförelse är av stort intresse. Och så här sammanfattar han sina resultat: ”Lite kort kan nämnas att det är i Frankrike som aktörernas frihet som patienter i ett hälso- och sjukvårdssystem är störst i Europa. Det ger en hög nivå av tillfredsställelse, men kostnaderna är höga och hälsan är mer ojämlik. I Sverige däremot är hälso- och sjukvårdsresultaten bäst, där råder det en mycket jämlik tillgång till sjukvård och en relativt god kostnadskontroll.”

Vill man raljera kan man alltså säga att svenskarna är lite friskare men missnöjda, medan fransmännen är lite sjukare men betydligt lyckligare med sin vård. Och det här ger en ledtråd till att debatten om hur den framtida sjukvården bäst ska utformas sällan tjänar på att målas upp med breda penslar, svart mot vitt. Istället handlar det snarare om att vara öppen och prövande, erkänna vissa målkonflikter men också vara beredd att ständigt lära av andra (utan att för den sakens skull kasta ut barnet med badvattnet, eller överge saker som faktiskt fungerar).

Utmaningen för svensk sjukvård just nu är alltså att öka tillgängligheten och därmed nöjdheten, utan att ge avkall på vårdresultaten och jämlikheten. Det är vad den internationella utblicken säger oss. Och det är något helt annat än att vilja kasta den svenska modellen på skräphögen, utan att ens idas bry sig om vad det egentligen är man slänger bort.

PS: Att den skandinaviska sjukvårdsmodellen har ett visst internationellt anseende för väl för övrigt Michael Moores utfall mot regeringen Reinfeldt vara ett exempel på. Forskningen visar oss dessutom att han faktiskt också har ett visst fog för sina känslomässiga reaktioner. DS

Andra bloggar om: bruno palier, sjukvård, sjukvårdssystem, frankrike, sverige, jämförelser och annat intressant

En självgodhet som provocerar

Alla liberaler är inte självgoda besserwissrar. Det vet jag av egen erfarenhet. Tvärtom har jag fört långa och intressanta samtal med mycket prövande och ödmjuka personer vars värderingar och politiska uppfattningar gör att vi – trots att vi kan respektera varandra – inte så ofta hamnar på samma ståndpunkt i slutändan. Den typen av samtal är lite av politikens salt, enligt mitt förmenande.

Däremot finns det en liberal självgodhet som visserligen främst är löjeväckande men också provocerande. Ett uttryck för denna hittar vi exempelvis på Lennart Regebos blogg när han fördomsfullt och schabloniserat – i den meningen ganska oliberalt alltså – utmålar sig själv som bättre vetande och framförallt sossar som menlösa mähän utan förmåga till självständigt tänkande och/eller reflektion (läs inlägget här).

Och säkert finns samma typ av demoniserande av motståndaren även hos människor med mina åsikter. Ibland har kanske till och med jag själv fångats av stundens hetta och slängt mig med någon retorisk formulering som kanske lät snyggare än den egentligen var. Men det finns något speciellt när den typen av personlighetsdrag möter den liberala ideologin – en sorts förnumstig besserwisserattityd förvandlad till ideologi och politisk kultur.

Den liberala ideologin har nämligen ibland lite svårt att se och därmed också erkänna att det faktiskt finns fullt legitima intressekonflikter människor och grupper emellan. Istället ser man världen uppdelad i en kamp mellan förnuft (de egna åsikterna) och idioti (de andras). Lennart Regebos i grunden ganska tarvliga personangrepp säger alltså mer om både honom och den ideologi han lutar sig mot, än vad som egentligen var menat.

Andra bloggar om: Lennart Regebro, bloggosfären, liberalism, självgodhet, besserwissrar, ödmjukhet, politik och annat intressant

En annan sorts centerpartist

Egentligen borde jag väl lämna Börje Hörnlunds debattartikel i DN därhän. För vad kan jag som socialdemokrat säga? Utan tvekan fångar den gamle centerpartistiske arbetsmarknadsministern upp de strömningar som idag präglar den svenska valmanskåren. Väljare som trodde på budskapen om en ny arbetarpolitik, som trodde att det var allvar med att skattesänkningarna skulle gå till låg- och medelinkomsttagarna, att det var slut på gammal högerpolitik, är de som idag i opinionsundersökningarna strömmar vänsterut (noterar med viss förtjusning att läget är sådant att borgerliga bloggare idag kan glädjas åt en socialdemokrati som ”bara” ligger på dryga 40 procent i opinionen…)

Några saker i artikeln är på pricken. Den kortfattade sammanfattningen av regeringens förslag på fatighetsskatteområdet är exempelvis slående: ”Förslaget innebär att de många miljarderna går till Storstockholm och andra tillväxtregioner medan större delen av landet får betala som förut, samtidigt som de får vara med om att bekosta kalaset genom höjd skatt på framtida försäljningar samt med höjd ränta” skriver Hörnlund. Här lyser också en from förhoppning om att allianspartierna i den fortsatta riksdagsbehandlingen också ska ompröva utspelet igenom – hur realistisk denna förhoppning är är jag inte man att bedöma, även om man alltid kan hoppas.

Sedan är det nästan omöjligt att inte ställa Hörnlunds artikel mot en annan centerpartists; den avgående CUF-ordföranden Fredrick Federleys häromdagen. För där Hörnlund ser Stockholmsfixerad högerpolitik ser Federley nämligen istället vänstervriden sossepopulism. Där Hörnlund pratar om att på allvar låta skattesänkningarna gå till de som tjänar minst, argumenterar Federley för platt skatt (alltså att skattesänkningarna i dagsläget snarare ska gå till de som tjänar mest.)

I bloggosfären och på nätet är det ingen tvekan om att Federleys budskap är det som går hem bäst. Glamouren runt den ideologiskt renläriga Stureplanscentern slår liksom alla gånger den lantliga gödseldoften som omger Börje Hörnlunds klassiska centerpartism. Bland folket där ute i landet tror jag dock att reaktionerna är några andra. Hur regeringen väljer att fortskrida, och om det finns någon beredskap att kanske fundera över vilket mandat man egentligen sitter på, får väl den fortsatta debatten visa.

Andra bloggar om: politik, börje Hörnlund, centerpartiet, Fredrick Federley, regeringen, alliansen, högeralliansen och annat intressant

Och den svenska vården, då?

När Michael Moores nya film “Sicko” nu har premiär, innebär det också förhoppningsvis att vi kan få utrymme att på allvar diskutera även svensk sjukvård. Att vi då kommer att komma fram till att en svensk (eller europeisk, eller kanadensisk) modell är överlägsen den som finns i USA är då ingen högoddsare – det kan nog de flesta hålla med om. Men vad händer om vi tar diskussionen lite längre än så?

Sverige har idag ett sjukvårdssystem där offentlig finansiering av vården kombineras med en blandning av offentliga och privata utförare. Med andra ord så betalar vi gemensamt för vården via skatten, medan såväl privatläkare som landstingsdriva vårdcentraler eller akutsjukhus kan vara de som sedan utför själva ingreppen. Ska man snabbt utvärdera hur bra den svenska vården är kan vi säga att vi ligger väldigt bra vad det gäller medicinska resultat och folkhälsa, samtidigt som vi ligger betydligt sämre till vad gäller patientnöjdhet.

Detta till synes motsägelsefulla resultat kan nog förklaras med att vi traditionellt prioriterat kostnadskontroll och vårdkvalitet framför tillgänglighet och bemötande. Att det politiska fokus under senare år därför legat på det senare är väl ingen överdrift, och väldigt mycket av vårdpolitiken från samtliga politiska partier just nu går ut att på olika sätt (genom exempelvis garantier av olika slag) förbättra svensk sjukvård där den är som sämst.

Den sjukvårdspolitiska debatten i Sverige handlar dock väldigt sällan om detta. Istället sitter vi fast i en diskussion om privat kontra offentligt. Ja, det är ännu värre, på något sätt för vi en diskussion som om det inte funnes någon privat vård (i meningen privata utförare) i Sverige, och att införandet av detta (som alltså redan finns) skulle kunna få avgörande effekter – åt det ena eller andra hållet. Så menar alltså vissa att införande av privata vårdgivare i vården är alla sjukvårdens problems lösning, medan andra säger att detta vore början på slutet för den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården.

Och man kan förvisso diskutera privat kontra offentligt i vården. Att helt förneka att det spelar roll vilka upplåtelseformer som finns och på vilket sätt det påverkar hur vården ser ut är naturligtvis larvigt (även om det ibland vore tacknämligt om diskussionen skulle ta och utgå från verkligheten.) Men jag tänkte här ta upp vad jag anser vara ett betydligt viktigare vägval – nämligen frågan om den framtida vårdens finansiering.

Svensk sjukvård präglas fortfarande av 90-talets framgångsrika ambitioner att hålla just kostnaderna nere (inte minst tror jag den allmänna uppfattningen om en sjukvård som är utsatt för ständiga nedskärningar i mycket föddes här). Så här beskrev exempelvis 2002 Lars Isaksson det 90-tal han som landstingspolitiker var i hög grad ansvarig för:

”Sverige tvingade dessutom 1990-talets samhällsekonomiska kris sjukvården att minska kostnaderna och antalet anställda. Mätt som andel av BNP minskade vårdens resurser från 8,8 procent till 8,5 procent. Uttryckt i dollar och med hänsyn till köpkraften i respektive land har sjukvårdskostnaderna under perioden 1990 - 1998 ökat med ca 15 procent i Sverige, vilket är den lägsta kostnadsökningen inom EU. I flertalet länder, exempelvis Frankrike och Tyskland, ökade kostnaderna tre gånger så mycket under samma period. Den svenska sjukvården hade alltså under 1990-talet tuffare ekonomiska utmaningar än inom resten av EU.”

Det är alltså ett ganska rejält stålbad Isaksson beskriver, i en miljö när jämförbara länder snarare satsade stort. Ibland tror jag att vi glömmer bort denna bakgrund när vi diskuterar svensk sjukvård. Och det gör att vi glömmer bort vad som är lite av all sjukvårdspolitiks kärna; att i ett system som sjukvården – där såväl behov som efterfrågan är om inte oändligt så åtminstone väldigt stora – så blir varje utbudsökning också en kostnadsökning.

Så här skrev Sveriges kommuner och landsting i en utblick över europeiska sjukvårdssystem för några år sedan just detta. Vad de berör är motsättningen utbud/tillgänglighet å ena och kostnader å den andra sidan:

”De länder, vars system fokuserar på patienternas valfrihet har i regel inte har några problem med tillgängligheten. Det finns ett överskott på utbudet av vård och det får i sin tur effekten av en ökad konsumtion. Ett exempel är att patienterna här har möjlighet att besöka olika läkare för en sk. "second opinion" och att de därigenom har möjlighet att utöva press på sina läkare om vilken behandling och mediciner man vill ha. Inte helt oväntat är detta samtidigt de länder som visar upp de största kostnadsökningarna för hälso- och sjukvården. I Frankrike är exempelvis läkemedelskostnaderna tre gånger så höga som i Sverige Den ohållbara kostnadsutvecklingen har fått till följd att man i flera länder som exempelvis USA, Frankrike och Tyskland nu kraftigt ser över sina regler för ersättning och valfrihet.”

Om vi vill ha en ökad tillgänglighet i vården innebär detta alltså att vi förmodligen också får acceptera högre kostnader. Denna kostnadsökning kan sedan hanteras på två sätt. Antingen håller vi samman finansieringen, och då måste vi höja skatten. Eller så släpper vi på de ambitionerna, och då krävs det att vi också öppnar upp mer för vissa att betala ytterligare privat för att få en bättre och/eller snabbare vård.

Men, säger då någon. Kan vi inte lösa problemet genom att öka produktiviteten och effektiviteten i systemen? Och detta är naturligtvis sant. Även i en tjänsteproduktion som sjukvård går det att göra saker billigare och effektivare. Man kan minska OH-kostnader och se till att resurserna verkligen går dit de ska; till att vårda sjuka människor. Man kan också uppnå högre kostnadseffektivitet genom att satsa på förebyggande insatser så att människor alls slipper bli sjuka. Och man kan se till att det finns ett ständigt lärande och kunskapsuppbyggande där man inom sjukvården ständigt söker nya lösningar på gamla problem.

Och allt detta måste naturligtvis göras. Men man förenklar till det ohederligas gräns om man tror att man på detta sätt helt ska komma undan finansieringsfrågan. Framförallt om man – som jag – dessutom menar att det är viktigt att såväl tillgänglighet (exempelvis i form av valfrihet) som bemötande inom sjukvården faktiskt måste bli bättre.

Och då kommer vi faktiskt, ändå, slutligen tillbaka till Michel Moores USA. För frestelsen kommer i detta läge naturligtvis bli stor att låta vissa gå före, betala lite extra. Ja, kan man argumentera, det är ju just så det fungerar idag där fler och fler tecknar privata vårdförsäkringar för att slippa stå i de offentliga vårdköerna. Så länge vi håller ”lägstanivån” tillräckligt hög, vad gör det då att vissa får det lite bättre?

Problemet med detta resonemang är naturligtvis att det på sikt inte kommer vara så att ”lägstanivån” är tillräckligt hög. För hur ska man kunna motivera ett större och större skatteuttag från en medelklass som ändå tecknar privata pensionsförsäkringar? Och hur påverkas de grupper vi vet har svårast att göra sig hörda i den offentliga debatten av att de resursstarka faktiskt inte längre är beroende av den ”lägstanivå” de befinner sig på? För faktum är att ett tudelat system faktiskt är ett system som har sina förlorare – det var ju just därför vi en gång införde en gemensam finansiering av just sjukvården.

Detta är det stora vägvalet i svensk sjukvårdspolitik. Och ingen är riktigt hederlig med det; högern förnekar att de kan tänka sig att frångå den gemensamma finansieringen, vänstern mörkar att det kommer krävas kraftiga resurstillskott i form av skattehöjningar för att i framtiden finansiera en vård alla känner sig nöjda med (så att de exempelvis inte känner sig tvingade att teckna egna försäkringar). Och så fortsätter vi diskutera upplåtelseformerna på en eller annan vårdcentral – helt enkelt för att det blir enklast så.

PS: Oj, det där blev alldeles för långt. Nåväl, jag har ju inte skrivit något på några dagar, och det här är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, så ni får ha överseende. Min mening var heller inte att låta bitter i slutklämmen. Jag menar självklart att man mycket väl kan för både intressanta och relevanta resonemang om upplåtelseformerna i all offentlig verksamhet, och då inte minst vården - men detta är faktiskt inte det allra viktigaste. Det hoppas och tror jag ska vara huvudpoängen med detta mitt långa nattliga inlägg. DS

Andra bloggar om: politik, sjukvård, sjukvårdssystem, USA, michael moore, sicko, sverige, svensk sjukvård och annat intressant

Dom räddade Sverige – dags att betala tillbaka?

”Jag räddade Sverige” stod på en t-shirt som LO lät producera någon gång mot slutet av nittiotalet. Poängen var att de var de uppoffringar vanligt folk hade fått göra som gjort budgetsaneringen möjlig. När kommunals ordförande Ylva Thörn idag på DN-debatt beskriver hur situationen ser ut hos de kommunalare som under de tio åren fått sluta sina anställningar inom kommun och landsting tänker jag att det budskapet faktiskt är värt att upprepas.

För bilden är allt annat än ljus. En femtedel av personerna i undersökningsgruppen har blivit förtidspensionerade. Det innebär att andelen är dubbelt så hög som hos övriga befolkningen. Samma sak gäller för sjukskrivningarna.

Och det är naturligtvis flera faktorer som samverkar. Dels strukturomvandlingen, inte minst inom offentlig sektor, som tvingats fram av budgetsaneringen. Dels det klass- och könssamhälle vi lever i, där kommunals medlemmar ju ofta är lågbetalda kvinnor och därför är dubbelt drabbade.

Ylva Thörn presenterar också ett program – eller åtminstone utkastet till ett program – som berör såväl utbildningssystemet, arbetsmarknaden som sjukförsäkringen. I det socialdemokratiska förnyelsearbete som just påbörjats är den typen av inspel synnerligen välkomna. Det är dags att göra allvar av sloganen "alla ska med". Då får inte de som betalade priset för budgetsaneringen glömmas bort.

Läs hela Ylva Thörns DN-debatt här

Andra bloggar om: Ylva Yhörn, kommunal, klassamhället, budgetsaneringen, förtidspensioneringar, sjukskrivningar, politik, arbetsmarknad och annat intressant

DN hakar på Kina-TV trenden

Jag gillar politisk satir. Därför gillade jag verkligen Kina-TV. Att driva med den hovsamma propaganda- och pravdajournalistik som präglar en äkta kommunistisk diktatur kan tyckas vara lättköpta poäng, men inte desto mindre underhållande (och ibland dessutom en nyttig påminnelse om behovet av att alltid tänka kritiskt.)

Så därför är det kul när DN nu hakar på Kina-TV trenden. De öppnar starkt med det här ”referatet” av statsminister Reinfeldts besök hos president George W Bush. (De okritiskt återgivna) skrivningarna om hur de två ledarna gratulerar varandra för ett ”starkt ledarskap i klimatfrågorna” fick mig att fullkomligt frusta av skratt.

DN har tidigare haft ett rykte om sig att vara lite präktigt småtråkig. Nu visar tidningen en helt annan sida. Word, som man säger.

Andra bloggar om: DN, fredrik reinfeldt, george w bush, kina-TV, satir, humor, politik, mediekritik och annat intressant

En berättigad fråga

Var är protesterna mot det rekordhöga bensinspriset nu, frågar sig Håkan Wahlén på sin blogg med anledning av den här artikeln i DN. Och det är verkligen en berättigad fråga. För inte alltför länge sedan – precis före förra valet, som av en slump – protesterades det nämligen hej vilt mot den bilistfientliga utveckling bland andra Motormännens Riksförbund tyckte sig se.

Och om det enligt motormännen var illa då måste det vara etter värre nu. Återinförda trängeselavgifter, höjd trafikförsäkringsavgift, en höjd bensinskatt och en moderat finansminister som snarast pratar om att skruva upp nivåerna än mer. Det blir inte direkt billigare att vara bilist i alliansens Sverige.

Trots det är det väldigt stilla. Och det finns väl två förklaringar på det. Det ena är att hela Sverige plötsligt drabbats av ett enormt miljömedvetande som helt enkelt inte fanns för bara några månader sedan. Det vore i sådana fall synnerligen positivt.

Det andra är att bilisternas intresseorganisationer sitter fast förankrade i knäet på de nuvarande regeringspartierna. Och därför håller tyst. Onekligen lite av en politikens paradox där; att det ska kräva ett bilkramarparti som moderaterna för att i tysthet kunna genomföra vad exempelvis en miljöpartist bara skulle kunna drömma om.

PS; tyvärr är det nu inte så bra att den borgerliga bilpolitiken träffar rätt. Istället lyckas man med osviklig precision också landa i åtgärder som slår fördelningspolitiskt fel, utan någon vidare eftertanke om varken konsekvenser eller alternativa lösningar - trafikskadeförsäkringen är väl det tydligaste exemplet på det. DS.

Andra bloggar om: bilism, bilar, politik, bensinpris, trängseskatter, trafiksakdeförsäkring, moderaterna, motormännen och annat intressant

Förnyelse måste inte innebära att vara höger

När Mona Sahlin i en TT-intervju idag släpper icke-nyheten att socialdemokraterna kan tänka sig att återinföra både fastighets- och förmögenhetsskatter i någon form efter en valseger 2010 är det intressantaste inte att se högerns reaktioner, utan vilken retorik man använder sig av. För huvudkritiken mot Sahlins budskap tycks inte vara att det är dålig politik att de rika ska betala lite mer skatt, huvudkritiken är att socialdemokrati i och med detta på något sätt inte är tillräckligt ”förnyade”. (Gudmundson på svenskans ledarblogg ropar högst, och det ekar sedan runt omkring i bloggosfären.)

Och här är ett problem med den borgerliga mediedominansen. För den typ av kritik som nu framförs av mer eller mindre tunga bloggare kan mycket väl få fotsfäste, ja, jag skulle säga att risken är uppenbar.

Jag menar personligen att socialdemokratin måste förnya sig, men jag hävdar att detta faktiskt kan ske utan att vi behöver anpassa oss till vad de borgerliga partierna eller en SvDs ledarsida tycker och tänker. Samtidigt så inser jag att det är mot just denna måttstock den socialdemokratiska graden av förnyelse kommer att mäta sig – på ledarsidor, och av borgerligt sinnade ”analytiker” på nyhetsplats.

En aldrig så förnyad socialdemokrati kommer därför att framställas som ”konservativ” av tunga delar av media, så länge den inte tagit rejäla kliv högerut. Så detta är nog bara att börja ställa in sig på. Och samtidigt börja fundera på vilka alternativa kanaler vi har att nå ut till folk på, utan att behöva ta omvägen via storstadstidningarnas tendensjournalister.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, skatter, förnyelse, politik, retorik, borgerliga massmedia och annat intressant

Efter Peter Örn - vad händer nu på SR?

Det kommer inte direkt som en blixt från klar himmel, att Sveriges Radios vd Peter Örn idag lämnar in sin avskedsansökan. Snarare har vi sett de mörka molnen hopa sig vid horisonten ett bra tag nu. Kritik mot omorganiseringar och sparprogram, samt en ilska hos kanske framförallt P1-lyssnarna mot vad som uppfattats som ett förytligande av kanalen. I ett läge då dessutom osäkerheten om vad den nya regeringen vill med public service är så stor som den är så har de interna bekymren naturligtvis varit besvärande, långt utanför radiohuset på Gärdet.

Frågan är nu, som SvD:s Martin Jönsson påpekar på sin blogg, vad som nu händer med resten av styrelsen och inte minst styrelseordförande Ove Joansson. Joansson är medieproffset som sitter på vad som egentligen är ett moderat partipolitiskt mandat (den förra moderate styrelseordföranden gjorde bort sig så kraftigt att detta blev den enda utvägen för moderaterna) och som av de flesta nog har uppfattats som klart på samma linje som Örn vad gäller kanalens utveckling.

Om krisen får effekter hela vägen upp i styrelsen innebär det nämligen också i praktiken att politiken och inte minst regeringen kommer att blandas in. Med tanke på den splittring och totala brist på framåtskridande idéer som hittills präglad alliansregeringen på detta område är det inte bara ett önskvärt scenario. För oavsett vad så behöver Sveriges Radio en stark styrelse och en ordförande som både förstår vikten av public service och förmår hålla klåfingriga politiker i styr.

Fortsättning följer. Lär mer här, här, här, här eller här. Och så ett kul litet bispår, nämligen här

Andra bloggar om: Peter Örn, Sveriges Radio, SR, public service, Ove Joansson, politik och annat intressant

Är The Worrying Kind ett plagiat?

Ser (via kulturbloggen) att David Bowies hemsida har uppmärksammat The Arks ”The Worrying kind”. Och alla vi som kan vår Bowie har ju noterat de uppenbara flirtarna, i exempelvis formuleringar som ”just a mortal with potential of a superman”.

Men något plagiat är det nu verkligen inte fråga om. Något som både jag och Bowie lyckligtvis verkar vara överens om. Själv tycker jag nämligen att de uppenbara referenserna snarare är att betrakta som en hyllning till den verkliga mästaren.

En modig sådan, dessutom. För att sätta sig själv i jämförelse med en platta som ”Hunky Dory” kräver en hel del. Tycker inte minst jag, som under en period av mitt liv faktiskt inte kunde somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone a-sidan på det makalösa mästerverket…

Andra bloggar om: the ark, the worrying kind, david bowie, hunky dory, plagiat, musik, kultur och annat intressant

Skrämmande bild av krogvärlden

”Vi har tappat kontrollen helt över krogvärlden och vakterna.” Det säger en källa inom polisen till Svenska dagbladet som idag rapporterar om en arbetsgrupp på länsstyrelsens förslag att låta polisen organisera utplaceringen av krogvakter i framtiden. Och det är på det hela taget en mörk bild av hur det ser ut som framkommer.

Tre citat ur artikeln får belysa detta:

”Länsstyrelsens förslag beskriver hur kriminella intressen har tagit över krogvärlden. Krogar som systematiskt bryter mot skatte­lagen, betalar svarta löner och diskriminerar vissa gäster är snarare regel än undantag.”

”Länsstyrelsen anser att seriösa vaktbolag konkurreras ut, när de vägrar befatta sig med svarta pengar. Enligt polisen finns det flera fall där kriminella organisationer tagit över dörrar och garderoben på krogar, i något som liknar beskyddarverksamhet.”

”Trenden med entrévärdar på krogarna är ett ökande problem enligt länsstyrelsen. Många är kriminellt belastade och har varit inblandade i bråk med kroggäster. Ordningsvakter som förlorat sitt förordnande på grund av brott, kan fortsätta att arbeta på samma krog som entrévärd. Nyligen åtalades en entrévärd för olaga vapeninnehav och förberedelse till grovt rån. I hans lägenhet hittades råntillbehör och automatvapen. Man fann även en större summa pengar inslagna i Securitas-stämplade banderoller. Mannen är sedan tidigare dömd för grovt rån.”

Jag har tidigare med gillande skrivit om justitiekanslerns initiativ att granska rättsäkerheten för kroggäster som hamnar i bråk med vakter. Kombinerar vi detta med bilden länsstyrelsen ger ovan så understryker det verkligen behovet av att något måste göras.

Det är glädjande att Transportarbetarförbundet (som ju är de som organiserar krogvakterna) är med i länsstyrelsens arbetsgrupp, och uppenbarligen tar problemet på allvar. Ska skumrasket fås bort är det viktigt att alla seriösa personer som jobbar i branschen är med och tar sitt ansvar. Detta är sannerligen en facklig uppgift, och en viktig sådan.

Andra bloggar om: krogvakter, ordningsvakter, krogen, lässtyrelsen, kriminalitet, politik, polisen och annat intressant

Kvalitet och kvantitet i högskolan

Det finns brister inom det svenska högskoleväsendet. Det konstaterar Högskoleverket när de idag fullföljer sitt sexåriga uppdrag från 2000 och presenterar sin stora utvärdering av den svenska högskolan. (Rapporten finns i skrivande stund inte på verkets hemsida, men presenteras på DN-debatt, se här.) Under resans gång har så stor del som elva procent av utbildningarna fått så kraftig kritik att deras examinationsrätt ifrågasatts.

Utbyggnaden av högskolan har varit ett av nittiotalets viktigaste politiska projekt. Dels av rena symbolskäl, såklart – det har varit ett sätt att visa tilltro till det nya kunskapssamhället. Men framförallt för att det rent sakligt är motiverat att kraftigt höja utbildningsnivån i vår globaliserade värld och för att det har varit ett frihetsprojekt att ge fler människor de individuella redskapen en högre utbildning trots allt innebär.

Politiskt har detta kritiserats kraftigt från höger. Det har talats om bygdehögskolor och en bild har målats upp av ett utbildningsväsende som urvattnas. Och självklart finns det ett insider-outsiderproblem här. För de som redan är inne i systemet och har en högskoleexamen är det naturligtvis bättre om utbildningen begränsas och så få andra som möjligt får tillgång till densamma. För mig som individ vore det ur konkurrenssynpunkt bättre om ingen annan fick tillgång till den utbildning jag får.

Dagens rapport från högskoleverket kommer säkert att ge bränsle på denna eld. Återigen kommer diskussionen om kvalitet kontra kvantitet upp på dagordningen. Och det är naturligtvis inget att vara rädd för. Men om slutsatsen blir att vi inte kan klara av att ge fler tillgång till en högskoleutbildning i framtiden är det däremot läge att dra åt sig öronen.

Ökad kvantitet kräver också en höjd kvalitet på undervisningen. Dagens resursfördelningssystem med fokus på genomströmning kan och bör ifrågasättas. Den typ av kvalitetsgranskande arbete Högskoleverket bedriver är viktigt och spelar roll. Det är några slutsatser man kan dra av verkets rapport.

Att utbyggnaden av högskolan har varit dålig är det inte. Vi får hoppas att även vår nya regering har modet att se att det är på det sättet.

SvD skriver också om detta, se här.

Andra bloggar om: politik, högskola, högskoleverket, kvalitet, utbildningspolitik och annat intressant

Är Björklund en ny Westerberg?

Det tycks som om jag fick rätt i min förutspåelse att Jan Björklund som folkpartistisk partiledarkandidat skulle försöka på att profilera sig åt vänster, åtminstone enligt denna artikel i SvD. En sak som jag hade missat var den parallell till Bengt Westerberg som mycket medvetet lyfts fram i artikeln och som det inte skulle förvåna mig om vi får höra upprepas många gånger framöver: att även han tydligen var känd som en politisk hök innan han tog över partiledarskapet och att det var först därefter han kom fram som den mjuka socialliberal han ”egentligen” var. Frågan ställer sig alltså nu; är Jan Björklund en ny Bengt Westerberg?

Nu ska man komma ihåg att Björklund är just partiledarkandidat och att de grupperingar inom folkpartiet som har svårast att acceptera honom är just de socialliberala. En och annan vänsterpiruett innan man väljs kan därför lika gärna vara taktik eller vilja att ”ena partiet” som ett uttryck för någon mer långsiktig strategi (som en parantes sagt verkar inte denna charmoffensiv - återigen enligt SvD-artikeln - gått hela vägen fram, åtminstone inte än).

Finns det något drag jag tycker verkar känneteckna Björklund så är det att han är en ganska hårdkokt maktpolitiker. Han är intensiv, strategisk, målmedveten. Nu behöver inte detta vara dåliga egenskaper. Förmåga att få något gjort kan tvärtom vara bland det viktigaste hos en politiker. Men det finns en baksida, och det är om maktanspråken tar överhanden över politikens innehåll.

Och det är väl det rätt många känner har hänt med folkpartiet på senaste tiden. Björklund själv är i mycket en mästare i genren att hämta hem populistiska poäng genom att vara tuff mot olika grupper med svag förankring i samhället som många irriterar sig på och gärna vill ”klämma åt” (unga, invandrare, etc.). Att detta inte rimmar särskilt väl med ett socialliberalt idéarv torde väl inte vara ett understatement direkt. Så vad en socialliberal Björklund kommer att innebära är fortfarande en öppen fråga.

Men, återigen, vänstern i bred bemärkelse gör sig själv en otjänst om vi underskattar och på förhand räknar ut den tillträdande folkpartiledaren. Sedan tror jag väl också att en eventuell kantring vänsterut snarare kommer att handla om retorik än om genuin politik. Men å andra sidan visade väl Reinfeldt nu i höstas hur farlig en sådan retorisk omsvängning kan vara.

Och vem vet? Kanske blir det Jan Björklund som bryter med blockpolitiken och öppnar upp för en vänster-mitt regering i Sverige? Det skulle i sådana fall vara en av svensk politiks mest oväntade historiska ironier…

Andra bloggar om: jan björklund, folkpartiet, politik, bengt westerberg, socialliberalism, populism och annat intressant

Klart förskjutningen österut förändrar schalgerfestivalen!

Först två mindre saker om gårdagens schlagerfestival. Serbien vann för att de hade den bästa låten, och Sverige floppade för att vårt bidrag var för dåligt. För The Ark är en alldeles utmärkt grupp som har förmågan att skriva ihop alldeles fantastiska små popdängor – men ”The Worrying Kind” var inte en av dem. Trots att jag är en inbiten Bowie-fan (under en period i mitt liv kunde jag inte somna utan att ha lyssnat igenom åtminstone a-sidan av Hunky Dory) hade jag faktiskt svårt att se de riktigt musikaliska poängerna i detta. Helt uppenbart var att de tre minuter Ola Salo och kompani hade till sitt förfogande på scen med låten inte räckte till att göra något som helst intryck på andra än de redan frälsta.

Sedan över till den stora diskussionen: Hur ska man förhålla sig till östländerna och deras inbördes röstande. Som politiskt korrekt är det naturligtvis lätt att vifta bort hela resonemanget. Det starkaste argumentet där är väl i sådana fall att Finland faktiskt vann förra året, så det verkar helt enkelt vara lite överdrivet att prata om en total östdominans. Och detta kan jag hålla med om.

Men sedan finns också några betydligt svagare invändningar. Ett sådant är att detta att rösta på sina grannar inte är ett specifikt fenomen för öststaterna, alla gör det – inte minst vi svenskar. Och det är alldeles riktigt. Men har naturligtvis ingenting med saken att göra. För det intressanta här är väl inte att detta sker, utan vilka effekter det får. Om tendensen att rösta på sina grannar får till effekt att festivalen för all framtid kommer att domineras av öststater är det väl en klen tröst att vi också kommer att ha eviga tolvor från Finland och Norge oavsett vad skit vi själva väljer att skicka dit?

En fortsättning på det argumentet är att denna grannröstning också är full naturlig. Och det är möjligt att detta också stämmer. Det går säkert att hitta både legitima (att länder som ligger nära varandra också ligger närmare i musiksmak) som mindre legitima (att det har mer med nationalistiska överväganden och fördomar att göra) skäl för att det är på det sättet. Men återigen – vad har det med saken att göra? Att någonting är begripligt eller till och med naturligt innebär väl inte med nödvändighet att det är bra?

Nej, jag tror att det är läge att erkänna att något faktiskt har hänt i Europa i och med sovjetunionens fall. Vi i väst kan inte sitta och antigen förneka eller fördöma det som händer. Istället handlar det om att acceptera och hantera. Och då kan det vara värt att titta in vad Erik Laakso konstaterar på sin blogg efter att ha tittat lite på statistiken – det var faktiskt inte öst som förde Serbien till segern, det var lika mycket väst. Och det är hoppingivande eftersom det säger oss att det fortfarande är vår, gemensamma, festival det handlar om.

I år vann den bästa låten. Jag hoppas att det kommer att vara så i framtiden också. Men omröstningar i schalgerfestivaler är - precis som det alltid har varit – fortfarande en balansgång mellan musik och politik. När kartan ändras förändras därför också förutsättningarna.

Vi måste helt enkelt inse att vi har det tuffare att slå oss fram nu när tyngdpunkten i festivalen förskjutits österut. Och det är faktiskt bara larvigt att försöka förneka den saken. Även om man sedan handen på hjärtat måste säga att den stora östdominansen under gårdagskvällen inte gällde själva poängtalen, utan faktiskt kvaliteten på bidragen – bara bokstäverna UK får mig att rysa i hela kroppen och vilja emigrera österut så fort som möjligt…

Andra bloggar om: eurovision song contest, schalgerfestival, melodifestivlaen, musik, kultur, politik, europa, underhållning och annat intressant

Mer om detta läser du här, här, här, här, här och här,