När Michael Moores nya film “Sicko” nu har premiär, innebär det också förhoppningsvis att vi kan få utrymme att på allvar diskutera även svensk sjukvård. Att vi då kommer att komma fram till att en svensk (eller europeisk, eller kanadensisk) modell är överlägsen den som finns i USA är då ingen högoddsare – det kan nog de flesta hålla med om. Men vad händer om vi tar diskussionen lite längre än så?
Sverige har idag ett sjukvårdssystem där offentlig finansiering av vården kombineras med en blandning av offentliga och privata utförare. Med andra ord så betalar vi gemensamt för vården via skatten, medan såväl privatläkare som landstingsdriva vårdcentraler eller akutsjukhus kan vara de som sedan utför själva ingreppen. Ska man snabbt utvärdera hur bra den svenska vården är kan vi säga att vi ligger väldigt bra vad det gäller medicinska resultat och folkhälsa, samtidigt som vi ligger betydligt sämre till vad gäller patientnöjdhet.
Detta till synes motsägelsefulla resultat kan nog förklaras med att vi traditionellt prioriterat kostnadskontroll och vårdkvalitet framför tillgänglighet och bemötande. Att det politiska fokus under senare år därför legat på det senare är väl ingen överdrift, och väldigt mycket av vårdpolitiken från samtliga politiska partier just nu går ut att på olika sätt (genom exempelvis garantier av olika slag) förbättra svensk sjukvård där den är som sämst.
Den sjukvårdspolitiska debatten i Sverige handlar dock väldigt sällan om detta. Istället sitter vi fast i en diskussion om privat kontra offentligt. Ja, det är ännu värre, på något sätt för vi en diskussion som om det inte funnes någon privat vård (i meningen privata utförare) i Sverige, och att införandet av detta (som alltså redan finns) skulle kunna få avgörande effekter – åt det ena eller andra hållet. Så menar alltså vissa att införande av privata vårdgivare i vården är alla sjukvårdens problems lösning, medan andra säger att detta vore början på slutet för den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården.
Och man kan förvisso diskutera privat kontra offentligt i vården. Att helt förneka att det spelar roll vilka upplåtelseformer som finns och på vilket sätt det påverkar hur vården ser ut är naturligtvis larvigt (även om det ibland vore tacknämligt om diskussionen skulle ta och utgå från verkligheten.) Men jag tänkte här ta upp vad jag anser vara ett betydligt viktigare vägval – nämligen frågan om den framtida vårdens finansiering.
Svensk sjukvård präglas fortfarande av 90-talets framgångsrika ambitioner att hålla just kostnaderna nere (inte minst tror jag den allmänna uppfattningen om en sjukvård som är utsatt för ständiga nedskärningar i mycket föddes här). Så här beskrev exempelvis 2002 Lars Isaksson det 90-tal han som landstingspolitiker var i hög grad ansvarig för:
”Sverige tvingade dessutom 1990-talets samhällsekonomiska kris sjukvården att minska kostnaderna och antalet anställda. Mätt som andel av BNP minskade vårdens resurser från 8,8 procent till 8,5 procent. Uttryckt i dollar och med hänsyn till köpkraften i respektive land har sjukvårdskostnaderna under perioden 1990 - 1998 ökat med ca 15 procent i Sverige, vilket är den lägsta kostnadsökningen inom EU. I flertalet länder, exempelvis Frankrike och Tyskland, ökade kostnaderna tre gånger så mycket under samma period. Den svenska sjukvården hade alltså under 1990-talet tuffare ekonomiska utmaningar än inom resten av EU.”
Det är alltså ett ganska rejält stålbad Isaksson beskriver, i en miljö när jämförbara länder snarare satsade stort. Ibland tror jag att vi glömmer bort denna bakgrund när vi diskuterar svensk sjukvård. Och det gör att vi glömmer bort vad som är lite av all sjukvårdspolitiks kärna; att i ett system som sjukvården – där såväl behov som efterfrågan är om inte oändligt så åtminstone väldigt stora – så blir varje utbudsökning också en kostnadsökning.
Så här skrev Sveriges kommuner och landsting i en utblick över europeiska sjukvårdssystem för några år sedan just detta. Vad de berör är motsättningen utbud/tillgänglighet å ena och kostnader å den andra sidan:
”De länder, vars system fokuserar på patienternas valfrihet har i regel inte har några problem med tillgängligheten. Det finns ett överskott på utbudet av vård och det får i sin tur effekten av en ökad konsumtion. Ett exempel är att patienterna här har möjlighet att besöka olika läkare för en sk. "second opinion" och att de därigenom har möjlighet att utöva press på sina läkare om vilken behandling och mediciner man vill ha. Inte helt oväntat är detta samtidigt de länder som visar upp de största kostnadsökningarna för hälso- och sjukvården. I Frankrike är exempelvis läkemedelskostnaderna tre gånger så höga som i Sverige Den ohållbara kostnadsutvecklingen har fått till följd att man i flera länder som exempelvis USA, Frankrike och Tyskland nu kraftigt ser över sina regler för ersättning och valfrihet.”
Om vi vill ha en ökad tillgänglighet i vården innebär detta alltså att vi förmodligen också får acceptera högre kostnader. Denna kostnadsökning kan sedan hanteras på två sätt. Antingen håller vi samman finansieringen, och då måste vi höja skatten. Eller så släpper vi på de ambitionerna, och då krävs det att vi också öppnar upp mer för vissa att betala ytterligare privat för att få en bättre och/eller snabbare vård.
Men, säger då någon. Kan vi inte lösa problemet genom att öka produktiviteten och effektiviteten i systemen? Och detta är naturligtvis sant. Även i en tjänsteproduktion som sjukvård går det att göra saker billigare och effektivare. Man kan minska OH-kostnader och se till att resurserna verkligen går dit de ska; till att vårda sjuka människor. Man kan också uppnå högre kostnadseffektivitet genom att satsa på förebyggande insatser så att människor alls slipper bli sjuka. Och man kan se till att det finns ett ständigt lärande och kunskapsuppbyggande där man inom sjukvården ständigt söker nya lösningar på gamla problem.
Och allt detta måste naturligtvis göras. Men man förenklar till det ohederligas gräns om man tror att man på detta sätt helt ska komma undan finansieringsfrågan. Framförallt om man – som jag – dessutom menar att det är viktigt att såväl tillgänglighet (exempelvis i form av valfrihet) som bemötande inom sjukvården faktiskt måste bli bättre.
Och då kommer vi faktiskt, ändå, slutligen tillbaka till Michel Moores USA. För frestelsen kommer i detta läge naturligtvis bli stor att låta vissa gå före, betala lite extra. Ja, kan man argumentera, det är ju just så det fungerar idag där fler och fler tecknar privata vårdförsäkringar för att slippa stå i de offentliga vårdköerna. Så länge vi håller ”lägstanivån” tillräckligt hög, vad gör det då att vissa får det lite bättre?
Problemet med detta resonemang är naturligtvis att det på sikt inte kommer vara så att ”lägstanivån” är tillräckligt hög. För hur ska man kunna motivera ett större och större skatteuttag från en medelklass som ändå tecknar privata pensionsförsäkringar? Och hur påverkas de grupper vi vet har svårast att göra sig hörda i den offentliga debatten av att de resursstarka faktiskt inte längre är beroende av den ”lägstanivå” de befinner sig på? För faktum är att ett tudelat system faktiskt är ett system som har sina förlorare – det var ju just därför vi en gång införde en gemensam finansiering av just sjukvården.
Detta är det stora vägvalet i svensk sjukvårdspolitik. Och ingen är riktigt hederlig med det; högern förnekar att de kan tänka sig att frångå den gemensamma finansieringen, vänstern mörkar att det kommer krävas kraftiga resurstillskott i form av skattehöjningar för att i framtiden finansiera en vård alla känner sig nöjda med (så att de exempelvis inte känner sig tvingade att teckna egna försäkringar). Och så fortsätter vi diskutera upplåtelseformerna på en eller annan vårdcentral – helt enkelt för att det blir enklast så.
PS: Oj, det där blev alldeles för långt. Nåväl, jag har ju inte skrivit något på några dagar, och det här är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, så ni får ha överseende. Min mening var heller inte att låta bitter i slutklämmen. Jag menar självklart att man mycket väl kan för både intressanta och relevanta resonemang om upplåtelseformerna i all offentlig verksamhet, och då inte minst vården - men detta är faktiskt inte det allra viktigaste. Det hoppas och tror jag ska vara huvudpoängen med detta mitt långa nattliga inlägg. DS
Andra bloggar om: politik, sjukvård, sjukvårdssystem, USA, michael moore, sicko, sverige, svensk sjukvård och annat intressant
24 kommentarer:
Du skriver att Frankrike har tre gånger så höga utgifter för sjukvården som Sverige. Har du då beräknat att de har en mycket större befolkning?
Bra skrivet. och förvånansvärt ärligt. Detta pekar på problem som finns på båda sidor och den hemst förenklade debatten som förs i "normala" politiska diskutioner.
Nu är sjukvård inte mitt specialområde så jag tänker inte ifrågasätta nnågra påståenden idag.
Men återkomm gärna med tankar om hur man bäst kan lösa essa problem.
"högern förnekar att de kan tänka sig att frångå den gemensamma finansieringen, "
Det beror på att högern inte KAN tänka sig det. Däremot verkar sossarna inte ha några som helst problem med det av döma av den politik dom har fört.
Du argumenterar för valfrihet, vilket är bra. Det är riktigt att det inte är privat vs offentligt som är det viktiga, det är monopol vs varlfrihet. Och det är valfrihet vi behöver. Men valfrihet kräver privatisering, annars komemr vi inte få den effektivisering som behövs.
"Problemet med detta resonemang är naturligtvis att det på sikt inte kommer vara så att ”lägstanivån” är tillräckligt hög."
Varför inte? Den är tillräckligt hög i alla andra länder som gör så. I USA är den inte det, därför att et inte finns nån minstanivå. Man har ingen offentlig sjukförsäkring alls. Och som sagt, i Frankrike är den offentliga sjukförsäkringen BÄTTRE än i Sverige, trots att man kan köpa till privata försäkringar.
"För faktum är att ett tudelat system faktiskt är ett system som har sina förlorare – det var ju just därför vi en gång införde en gemensam finansiering av just sjukvården."
Jag försökte lista ut när detta hände, och vad jag kom ram till var att det inte alls är så. Svensk sjukvård har alltid varit statlig. Den har faktiskt aldrig förstatligats, utan läkarna har av tradition varit offentliganställda från början. Det verkar vara det som är huvudorsaken till att vissa europeiska länder har helt offentlig sjukvård och andra har privat sjukvårdm om läkarna på 1800-talet var privata elller statsanställda. Mn nån djupare undersökning i saken har jag inte gjort.
"Och ingen är riktigt hederlig med det;"
Tala för dig själv, grabben.
"vänstern mörkar att det kommer krävas kraftiga resurstillskott i form av skattehöjningar för att i framtiden finansiera en vård alla känner sig nöjda med"
Det dom mörkar är att det inte kommer hjälpa. Visst kommer vården bli lite dyrare när folk faktiskt kan gå till en läkare utan att behöva vänta en vecka. Å andra sidan kommer mycket av våra berömda långa sjukskrivningar försvinna när man inte längre behöver vänta i månader i MRI och operationsköer. Räknar man in det så har jag mycket svårt att föreställa mig att valfrihet i sjukvården faktiskt skulle vara dyrare. För nåt vänstern verkligen märkar, det är det faktum att det kostar samhället en jävla massa pengar när folk är sjuka.
"Du skriver att Frankrike har tre gånger så höga utgifter för sjukvården som Sverige."
Nej, han sa att ökningen 1990-1998 var tre gånger så mycket som i Sverige. Det beror på att man i Frankrike har mer möjlighet att styra hur mycket sjukvård man har. Folk vill lägga ner mycket pengar på sjukvård när dom i övrigt har det bra. I Sverige har det statliga sjukvårdsmonopolet försökt hindra detta.
Trots detta är svensk sjukvård och fransk sjukvård i samma klass när det gäller offentliga utgifter. Fransk sjukvård var billigare 1999 (WHO), men verkar ha blivit dyrare än Svensk sedan dess (OECD).
Det är jäkligt mviktigt det du skriver nu. I Örebro har (s) fortfarande majoriteten i landstinget och det blir extra viktigt vad vi lyckas åstadkomma under de närmsta åren.
Vi har verkligen försökt att ägna våra politiska diskussioner åt vad vi måste ha blivit bättre på och lyckats genomföra innan nästa val. Hela vår budgetdebatt handlar om det.
Mycket av de frågor som lyfts handlar om primärvården. Dels tillgängligheten och dels innehållet. Vad ska finnas på en vårdcentral?
Vi ägnar stor kraft åt den ökade psykiska ohälsan - både ungdomar och vuxna - går det att tänka i nya banor. Kan vi ha tillgång till mer beteendevetare och "livsstilscoacher" även inom landstinget?
Men vi har även diskussionerna om vad sjukvården egentligen ska ägna sig åt. Det känns jäkligt spännande att få vara en del av landstingspolitiken nu!
Sjölander,
Jag tyckte om att läsa ditt inlägg, även om vi står en bit ifrån varandra rent ideologiskt. Naturligtvis kan man jämföra de olika ytterligheterna, dvs USA vs Europa/Kanada. Innan man kommer dit tror jag emellertid att man kan göra enormt mycket för att effektivisera vår i många avseenden utmärkta vård.
Vad jag avser är att förbättre processerna, förenkla alla de beslut som tas dagligen, korta ledtider, korta vårdköer, hantera läkemedel bättre och inte minst att undvika misstag och förbättra vårdkvalitén. Jag, som har jobbat ett antal år med IT inom vården, anser att här finns miljardbelopp att spara varje år i Vårdsverige!
Personligen tror jag inte att vi kommer att införa ett Amerikanskt vårdsystem i Sverige. Jag tror att Alliansen vill plocka några russin ur kakan. Det är väl inte fel?
Sist men inte minst, IT kan inte göra människor friskare, men IT kan hjälpa den hårt ansatta kliniska personalen att göra ett än bättre jobb!
Christoffer, Ullis, Olle: tack för era kommentarer. Och särskilt till Ullis och Olle, jag tror att vi måste föra en ordentlig diskussion om hur vi (politiker) skapar bästa förutsättningarna för vården att vara så effektiv som möjligt (hur man bäst bedriver sjukvård tror jag andra än politiker är bäst på att avgöra, vårt jobb är mer att se till att rätt krafter får verka och att systemen är utformade så att de gynnar effektivitet och kvalitet.)
Sedan Lennart. Jag har inte sett siffrorna för 1999, men både 1997 och 2004 visar i första fallet WHO och i andra OECD att den franska sjukvården var dyrare än den svenska. Vilket jag påpekat för dig en annan tråd, och vilket stämmer bra överens med den bild exempelvis SKL visar på i detta inlägg. Eftersom valfrihet (något som fransmännen om jag förstått det rätt är rätt bra på) kostar pengar. Vilket ju var lite av huvudpoängen i mitt inlägg.
Med detta inte sagt att man inte kan lära av Frankrike. Det tror jag verkligen att man kan. Men det gäller att ha verkligheten klar för sig.
Ullis:
"Vad ska finnas på en vårdcentral?"
Kan inte vårdcentralen själva få bedöma vad som bäst behövs? Måste politiker som aldrig ens har besökt vårdcentralen i fråga bestämma det?
"Eftersom valfrihet (något som fransmännen om jag förstått det rätt är rätt bra på) kostar pengar."
Nej, det gör det inte, för alternativet till valfrihet är monopol, och det är dyrt och innefektivt, vilket har varit allmänt känt sedan 1776, och Adam Smiths "On the welfare of nations".
Problemet med dagens svenska sjukvård är att det är ett monopol. Valfrihet och konkurrens kommer effektivisera och förbättra vården. Om det blir dyrare eller inte är för det första mindre relevant och för det andra mycket tveksamt.
Den franska sjukvårdsförsäkringen är dyrare för staten främst för att den täcker så erhört mycket mer än den svenska. Som sagt: Arbetslösa och studenter har helt gratis sjukvård, tandvård och medicin. Det kostar dom inte ett öre. Dessutom anser WHO att Frankrike har den bästa sjukvården i "Performance", vilket är hur väl utgifterna skapar hälsa. Frankrikes sjukvård är alltså den effektivaste i världen, enligt WHO.
Kan man då säga att valfrihet "kostar"? Nej, det är inte rimligt. Kommer det blir lite dyrare om vi inför valfrihet? Kanske. Men det kommer också bli oerhört mycket bättre. Är det inte värt det? I synnerhet som mycket av den kostnaden kommer tjänas in på kortare sjukskrivningstider. Eller vill du ha kvar ett dyrt och dåligt system? För även om Frankrikers sjukvård där dyrare är skillnaden inte speciellt stor. Svensk sjukvård är fortfarande dyr.
Lennart: För mig är det otroligt viktigt att vi har en solidariskt finansierad sjukvård som erbjuder den bästa vården till alla - oavsett rikedomar.
Men en solidariskt finansierad verksamhet innebär också att resurserna är begränsade. De begränsade resurserna ska användas så bra som möjlig - men det innebär också att någon måste prioritera vad de begränsade resurserna ska användas till.
Jag menar att det ÄR politikens uppgift att ha diskussioner om vad en vården ska innehålla, till vilken kvalitet och hur mycket den får kosta.
I det ingår det även att diskutera vad en vårdcentral ska innehålla - eller snarare vad det är för vård vi erbjuder inom primärvården och betalar för via skatten. Har dessutom svårt att tro att det finns politiker som aldrig har besökt en vårdcentral.
"Lennart: För mig är det otroligt viktigt att vi har en solidariskt finansierad sjukvård som erbjuder den bästa vården till alla - oavsett rikedomar."
För mig också. Det är därför jag vill ha valfrihet i vården, och ett Fransk system. Det system vi har nu håller nämligen på att dela upp svenska folket i dom som har råd med privat, bra vård, och dom som får hålla till godo med offentlig, dålig, vård.
Så, då var det avklarat. Vi har inte olika mål. Det här är inte en frågan om vilket mål vi skall ha, utan om ifall man vill låta dogmer eller verklighet styra.
"men det innebär också att någon måste prioritera vad de begränsade resurserna ska användas till."
Men det innebär inte att politiker skall sitta och detaljbestämma vad som skall finnas på varje vårdcentral. Gör om det kommer dom ta sämre beslut än om vårdcentralen själv kan bestämma sånt.
"Jag menar att det ÄR politikens uppgift att ha diskussioner om vad en vården ska innehålla, till vilken kvalitet och hur mycket den får kosta."
Javisst. Men det innebär inte att politiker skall sitta och detaljbestämma vad som skall finnas på varje vårdcentral. Gör om det kommer dom ta sämre beslut än om vårdcentralen själv kan bestämma sånt.
"I det ingår det även att diskutera vad en vårdcentral ska innehålla"
Nej.
"Har dessutom svårt att tro att det finns politiker som aldrig har besökt en vårdcentral."
VårdcentralEN. När du bestämmer vad som skall finnas på en vårdcentral bestämemr du över specifika vårdcentraler. Det är inte nåt slags abstraktion utan fysiska vårdcentraler där det finns riktiga läkare och sjuksköterskor som är äkta personer, och som kan oändligt mycket mer om den här frågan än vad du och jag kan. Jag tycker att det i slutändan är DOM som skall betsämma. Du tycker att politiker förmodligen du) skall bestämma.
Fredde här. För min del har jag gärna ett system där var och en står för sin egen sjukförsäkring. Om folk är så dumma att de inte vill försäkra sig, så får de skylla sig själva. Men Sverige är den inlärda hjälplöshetens förlovade land. Så jag tror sossarna kan sova lugnt.
Bra artikel. Angeläget. Valfrihet och plocka russin låter bra.
Vi känner nog alla människor som i Sverige har fått vänta för länge både på diagnos och behandling. I vissa fall blir det ödesdigert; för sent. Och det är oacceptabelt i ett modernt samhälle.
Tack AK. Vill bara påpeka en sak - egentligen främst till Lennart men det är av intresse för hela diskussionen.
Vad gäller de medicinska RESULTATEN ligger Sverige alltså BÄTTRE till än bland annat Frankrike. Det är alltså inte så att folk blir FRISKARE av den franska vården.
Däremot är de NÖJDARE. Och det tror jag vi kan lära av. (Samtidigt är det som jag skrivit också dyrare. För den som är intresserad har jag i ett inlägg högre upp skrivit lite om en mycket intressant vetenskaplig studie på området, kolla gärna in det.)
Om resultaten är bättre beror på vad man mäter. När man mäter resultat mäter man oftast hur ofta folk dör i olika saker. Sverige är jättebra på att ta hans om sånt man dör av. Håller man på att dö är Sverige landet att vara i. Cancer? Borteväck! Hjärt och lungtransplantation, inga problem! Men har du ont i ryggen? Ja, då blir du bortviftad, och om du tjatar som fan kan du får se en expert och sedan vara sjukskriven i några månader tills du kan få en MRI-scan, osv. Min morsa har ryggproblem det tog minst tio år innan läkarna ens trodde på henne. Dom bara avfärdade henne som en gnällkärring.
Health consumer powerhouse mäter på cancertyper, och kommer fram till att Sverige är bäst. Men det säger alltså rätt lite. WHO kollar på hur länge folk lever, men det är tveksamt om det är sjukvården som påverkar det i rika länder. Här i Frankrike dricker och röker ju folk som borstbindare, bara det torde räcka till att förklara skillnaden.
Så svensk sjukvård är bättre om man mäter det svensk sjukvård är bättre på.
"Däremot är de NÖJDARE. Och det tror jag vi kan lära av."
Ja. Och det är enkelt att fixa det, som sagt: Valfrihet. Så man får konkurrens, så marknaden kan anpassa tjänsterna efter behovet. Vi kommer få bort köerna på kanske fem år. Om 10 år kommer folk i Sverige vara lika nöjda som i Frankrike. Och det finns faktiskt ingen anledning till att vi skulle bli sämre på att ta hand om cancerpatienter heller.
"Samtidigt är det som jag skrivit också dyrare."
Därför att den täcker mer. Återigen (det blir tjatigt det här): Tandvård ingår. Glasögon är subventionerade. Studerande har helt gratis sjukvård, mediciner och tandvård (och tydligen också gratis glasögon). Det är dyrare DÄRFÖR ATT MAN FÅR MER.
"Det är dyrare DÄRFÖR ATT MAN FÅR MER."
Men det är ju totalkostanden som är större, inte bara den offentligfinansierade delen (även om den också är större). Att samhället täcker mer gemensamt kan ju alltså bara förklara en del.
För övrigt är det dessutom lustigt hur du argumenterar för att den franska vården är bättre eftersom man får betala mer själv, när alla siffror vi disuterar visar på det motsatta, det är snarare i Sverige folk betalar mer själva.
Den logiska slutsatsen av dina resonemang är egentligen (och det är ju också där någonstans jag befinner mig) att vi borde lägga mer skattepengar på sjukvården. Och använda dessa inte minst till att utvckla valfrihet, tillgänglighet och bemötande - allts de områden där Sverige ligger efter.
Sedan är det lite förskräckande hur du raljerar över att svensk sjukvård är bra på att rädda liv. Men samtidigt klargörande. Jag tror att alla som (till äventyrs) följer denna diskussion får sig en tankeställare av att läsa ditt sätt att argumentera runt detta.
"För övrigt är det dessutom lustigt hur du argumenterar för att den franska vården är bättre eftersom man får betala mer själv, när alla siffror vi disuterar visar på det motsatta, det är snarare i Sverige folk betalar mer själva."
Öh, nu har du nog inte läst vad jag skrev speciellt noggrant, du. Jag har aldrig argumenterat på det viset. Försök igen.
Notera också att man FÅR betala mer. Inte att man måste. Fransk sjukvård är bättre och för vårdtagaren, billigare.
"även om den också är större"
Det beror iofs på vem man frågar, och förmodligen på hur man räknar.
"Den logiska slutsatsen av dina resonemang är egentligen (och det är ju också där någonstans jag befinner mig) att vi borde lägga mer skattepengar på sjukvården."
Nej, det är det inte, eftersom det totalt ignorerar alla fakta, utom den fakta som säger att totalkostnaden är högre, och så drar du en slutsats av det. Men tittar man efter och tänker i mer än tio sekunder, så inser man att problemet i den svenska sjukvården är monopolet. Att ge mer pengar till dett amonopol kommer INTE resultera i en förbättring av sjukvården, eftersom det inte är pengabrist som är problemet, utan monopol och centralstyrning.
"Sedan är det lite förskräckande hur du raljerar över att svensk sjukvård är bra på att rädda liv. Men samtidigt klargörande. Jag tror att alla som (till äventyrs) följer denna diskussion får sig en tankeställare av att läsa ditt sätt att argumentera runt detta."
Raljerar? Nu har du fått slut på argument, Sjölander, och det är därför du börjar med sådana här dumheter. Du försöker få det att låta som att jag klagade på svensk cancervård, vilket du mycket väl vet att jag inte gjorde. Vad sägs om att jag använder samma fega debatteknik mot dig? Såhär till exempel:
"Så du menar att du inte tycker att det är viktigt att få vård även om man inte håller att dö? Du tycker att det är bra att svensk sjukvård ignorerade min mamma i många år bara för att hennes problem var ryggvärk? Jadu, DEN kommentaren var klargörande så det räckte till."
Var det en relevant eller vettig reflektion av det du faktiskt sa? Nä, men den var lika sann som dina förvrängingar av det jag sa.
Du har slut på arguemnt, och nu vet du att du har fel. Då sätter du igång att försöka straffa ut mig på diffusa moraliska grunder genom att anklaga mig för att säga saker jag inet har sagt, och tycka saker jag inte tycker.
Det är ohederlig debattteknik, Sjölander och den grundar sig i en intellektuell ohederlighet, där det intressanta för dig är att förvara socialdemokratisk politik, inte att ta reda på hur man bäst förbättrar den svenska sjukvården.
Jo, det är nog riktigt att argumenten börjar tryta. Åtminstone någonstans. Det märks inte minst på att du börjar tillskriva mig åsikter och motiv som du varken kan eller ens försöker bevisa (som när du skriver "det intressanta för dig är att förvara socialdemokratisk politik, inte att ta reda på hur man bäst förbättrar den svenska sjukvården".)
Det är insinuant. det är korkat och det leder ingen vart. Alla som läser detta vet vem av oss som är seriös, kollar fakta och försöker föra ett vettigt resonemang. I rest my case.
"Det är insinuant. det är korkat och det leder ingen vart"
Ah. Men att skriva "Sedan är det lite förskräckande hur du raljerar över att svensk sjukvård är bra på att rädda liv. Men samtidigt klargörande. Jag tror att alla som (till äventyrs) följer denna diskussion får sig en tankeställare av att läsa ditt sätt att argumentera runt detta." är såklart inte ett DUGG insinuant!
Nu föll du i fällan, Sjölander. Du är du som började men insinuationer och ad hominem argumentation. Men såklart, när jag gör samma sak (fullt medvetet) så klagar du och gnäller.
Hyckleri, Sjölander. Hyckleri.
"Alla som läser detta vet vem av oss som är seriös, kollar fakta och försöker föra ett vettigt resonemang."
Utan tvekan är det så.
Det första jag reagerar starkt på är att du utgår ifrån att högern vill ha ett system som i USA. Vad utgår du det från?
Jag är för privatisering för att jag är för vård som fungerar, och fungerar det så får det gärna vara lite dyrare för min del. Jag tror som högersympatisör på valfrihet. Men jag står för att jag vill ha en gemsam finansiering.
Jag undrar varför vänstern tycker att det är mer okej att betala sjukbidrag för människor i kö, än för att ge människor vård tidigare.
Min erfarenhet av svensk sjukvård har minst sagt varit väldigt ljummen. Bra när det fungerar. Men är det allvarligare saker så funkar ingenting. Jag har varit på sjukhus i allvarligare fall tre gånger. En gång fick jag vänta sex timmar, en annan åtta och den bästa gången tre. Inte konstigt att man börjar undra om privatisering inte kan vara svaret.
Privatisering är bra för patienter och för anställda. Tycker det är fruktansvärt att vi har så många människor jobbandes i sjukvården som inte är utbildade undersköterskor.
Jag måste däremot säga att det är ett ovanligt ärligt inlägg, om inte lite väl antagna påståenden.
Men jag tycker att man ska sluta anta att offentliga sektorn alltid är bäst. Men den behöver ju inte vara dålig.
Man säger inom vänstern att man är emot att sjukvården privatiseras på grund av att vård inte ska drivas med vinstintresse. Men när sjukvården inte får kostas och jämt måste besparas så blir den ännu sämre.
Det är inte lätt att hitta en balans. Alla länder är olika, och Sverige kan aldrig bli som Frankrike eller USA. Men alla länder har något bra, och vi har en billig sjukvård för dom som blir sjuka, nu måste vi bara få den att fungera också.
Läs och lär, pojkar och flickor:
http://www.fsf.se/publikation/pdf/Densvenskasjukvarden.pdf
Intressant. Dom har hittat på en egen teori som går ut på att marknaden inte kan hantera saker som har höga transaktionskostnader och mycket politisk inblandning.
En av poängerna i det jag har sagt är ju att sjukvården bör ha MINDRE politisk inblandning, så det är ju inget argument, och det framstår som ytterst oklart varför marknaden inte skulle klara av höga transaktionskostnader.
Artikeln verkar också implicera att våldsmonopolet skall vara ett staligt monopol därför att det kräver mycket politisk inbladnning och har höga transaktionskostnader. Det är fullstänidgt fel. Rättväsendet är ett monopol därför att våld inte är en handelsvara, och våldsmonpol är nåt som, efter stort krigande, uppstår därför att förr eller senare vinner nån krigandet.
Det var, kort sagt, ett intressant försök att hitta på undanflykter till varför man inte skall låta folk själva bestämma över sin egen vård, men dom har fortfarande fel.
Det där att det skulle vara något fel på vår svenska sjukvård är bara lömsk högerpropaganda som ska få dom som inte vet bättre att tro att det vi redan har inte är bra nog. Jag är JÄTTENÖJD med vår fina svenska sjukvård och har alltid fått hjälp när jag behövt. Att man säkert kan få mer spetskompetens genom privatisering är väl självklart men i slutändan går det ju naturligtvis ut över dom svaga i samhället, det fattar ju ett barn. Vill man betala det priset? Är det en human inställning Lennart Regebro?
"Att man säkert kan få mer spetskompetens genom privatisering är väl självklart men i slutändan går det ju naturligtvis ut över dom svaga i samhället, det fattar ju ett barn."
Barn "fattar" massa felaktiga saker. Du kanske skulle sätta dig in i ämnet innan du uttalar dig? Börja med att läsa dom här förklaringarna.
"Är det en human inställning Lennart Regebro?"
Du gillar ju att äta barn. Är det en human inställning?
Håller med om att det år en bra fråga om den svenska vården. Man får kanske undra om högra skatten skulle lösa detta problem...
Skicka en kommentar