onsdag, januari 31, 2007

Att sitta ute på Universitetet och skrika klasskamp

Jag vet att det är lite fjantigt, men jag blir ibland löjligt provocerad av en del akademiska mer-vänster-än-du-någonsin-kan-säga typer. Framförallt sådana som har jobbat några år efter gymnasiet (vem har inte det?) och tycker att det ger dem anledning att för all framtid vältra sig i sin egen arbetarklassidentitet (förmodligen kommer de att fortsätta vältra sig efter avslutat utbildning när de sitter där med något välbetalt tjänstemannajobb och när fredagsfyllan sätter in kunna fortsätta beklaga sig över hur åt helvete allting gått eftersom såssarna svikit arbetarklassen och ingen GÖR något nuförtiden.)

Missförstå mig inte; jag har inget mot studenter, jag har inget mot radikala människor, jag har absolut inget mot radikala studenter. Vad jag har något emot är slentrianmässigt sossehatande vänsterkonspiratoriska klasskampsromantiserande jag-vet-bättre-än-du studenter.

Men, som sagt. Det är lite fjantigt av mig. Så jag ska försöka sätta på mig snällglasögonen. Och nästa gång jag släntrar förbi café sexan lovar jag att bjuda första bästa klasskämpe jag stöter på på en kopp kaffe. Så kan vi sitta och prata gamla sommarjobbsminnen om prata om hur det är att vara ARBETARE i landet Sverige och drömma om den framtida KAMPEN…

PS; jo, det inlägg som fick mig att skippa frukosten idag och istället skriva detta inlägg var det här. Med detta inte sagt att författaren skulle representera vad jag beskriver ovan, alls inte. Men det fick liksom tankarna att börja rulla och mig att dra mig till minnes ett antal människor jag tidigare mött….DS

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

tisdag, januari 30, 2007

Att vinna medelklassen utan att förlora arbetareklassen

Ibland uppstår en mer eller mindre förvirrad diskussion inom (och även stundtals, utom) socialdemokratin om huruvida partiet för att komma tillbaka måste bli mer medelklassanpassat eller inte. Jag tycker detta är ett mycket märkligt sätt att se på saken.

Till att börja med så kan jag inte förstå hur någon kan tycka det är fel i sig om någon överhuvudtaget – medelklass eller inte - skulle vilja rösta på (s). Det är väl rimligen alldeles utmärkt. (Att sedan själva begreppet är fruktansvärt luddigt och brett är en annan sak, som jag dock inte tar upp i detta inlägg.)

Istället tycker jag att vi måste dela upp frågan i två delar. Först, vad det är vi vill åstadkomma. Sedan, hur vi når dit. Mitt svar på den första frågan blir då ett jämlikt samhälle. På den andra genom demokratiska val, det vill säga med stöd av stora delar av befolkningen. Och redan här har vi kommit en bra bit på vägen.

För att komma tillbaka 2010 måste socialdemokratin alltså konstruera, formulera och gå till val på en politik som faktiskt ökar jämlikheten, men som också finner stöd hos en majoritet av folket. Det vill säga även hos stora delar av den så kallade medelklassen.


Problemet blir här i de fall det uppstår målkonflikter. Det vill säga om vi för att vinna medelklassen måste gå till val på förslag som faktiskt minskar jämlikheten, eller vilket kanske är troligare, inte vågar gå fram med förslag som ökar jämlikheten eftersom de riskerar skrämma bort viktiga marginalväljare. Och detta kan tyckas som ett stort och svårlösligt dilemma.

Men jag tror handen på hjärtat inte problemet i praktiken är särskilt svårbemästrat. Till att börja med för att det inom breda befolkningslager finns en stor acceptans för att ett jämlikt samhälle är bra för alla. Vidare för att det finns en stor intressegemenskap runt många av de huvudsakliga instrumenten för jämlikhet vi har – de olika socialförsäkringssystemen, den gemensamma sektorn, kollektivavtal, en aktiv sysselsättningspolitik etc. Problemet är väl snarare att få dessa system att fungera som det är tänkt, inte att folk är emot dem i grunden.

Att socialdemokratin skulle vara medelklassfientlig är en nidbild som partiets politiska motståndare försöker kleta på oss. Kan vi göra upp med denna nidbild är det bara bra. Men om vi däremot talar om att göra upp med grundläggande ambitioner på jämlikhetsområdet för att kunna locka till oss nya väljargrupper, då är åtminstone inte jag med längre.

Moderaterna vann inte valet på en kritik mot den svenska jämlikheten, snarare tvärtom. Det var kritik av utanförskap och klyftor som ledde till regeringsskiftet. Socialdemokratins uppgift blir därför att få breda lager att sluta upp mot en politik som gör vad borgarna pratar om; minskar orättvisorna i Sverige. Svårare än så behöver det inte vara.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant.

måndag, januari 29, 2007

Ibland kan man inte låta bli att älska PM Nilsson

Och om det innebär regeringsskifte 2010 med Wallström som utrikesminister i stället för Putins pojke Carl Bildt kommer jag att sörja dagen efter valet men inte längre än så.” Så avslutar Expressens PM Nilsson sin – i övrigt rätt intressanta – ledare i SÖNdagens tidning där han spekulerar om socialdemokratins framtid.

Om jag och PM Nilsson gjorde varsitt test om vad vi tyckte politiskt skulle vi nog inte hamna på samma linje direkt, om jag uttrycker mig försiktigt. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka om killen. Uppfriskande, åtminstone stundvis, det måste man under alla omständigheter ge honom.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

söndag, januari 28, 2007

Lena Ph gör dammsugningen till ett nöje

Jag tror att nyckeln till ett jämställt Sverige ligger i att göra hushållsarbetet roligare. Vi män har nämligen en tendens att göra våra ”måsten” (karriär, meka med bilen, snickra på sommarstugan) till njutningsbara aktiviteter, ändamål i sig själva. Ska vi ta vår del av hushållsarbetet krävs det antagligen att vi kan stå ett gäng i ring runt diskhon, surpla på en kopp kaffe eller en bärs och insiktsfullt filosofera runt fördelarna respektive nackdelarna med den senaste (svindyra) diskborsten, inköpt i specialaffär.

I avvaktan på detta händer har jag mitt eget projekt som går ut på att på ett rent personligt plan hitta fördelarna med allehanda sysslor. En sådan sak är naturligtvis prylar. Prylar gör allting roligare. En annan sak är kaffepauser. Allting blir bättre om du kan ta en kaffepaus mitt i och med stolthet i blicken skåda ut över vad det nu är du hittills åstadkommit.

Och det tredje är musik. Allting blir enklare till musik. Därför har jag idag dammsugit till Lena Philipsson. Sveriges just nu största artist gör vadsomhelst till ett nöje. Kombinationen med kungen av banalpop Orup på senaste skivan går heller inte av för hackor. Det här är så bra. Och det går så lätt att dammsuga till.

Skulle kunna döda för biljetter till showen, för övrigt. Men då får nog dammsugaren stanna hemma.

PS; För den specialintresserade kan jag säga att jag för själva dammsugningen använder en Siemens Electronic 1200 – en gammal raring som inte går av för hackor (de vet vad de gjorde förr i tiden.) Musiken avnjuter jag på en iPod (tredje generationen, fyra knappar) med instoppningsbara hörlurar som reducerar bakgrundsbruset till ett nästan ingenting. Kaffet gör jag i min Primotecq kaffemaskin på helrostade arabicabönor och vanligt kranvatten. DS

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

onsdag, januari 24, 2007

Var finns borgerlighetens Jonas Morian?

Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra analyserande av verkligheten.

I den armé av regeringstrogna tennsoldater som idag befolkar bloggosfären skulle det behövas några som Jonas Morian (fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.) Och jag är säker på att de finns där. Men var? Jag kan inte utlova någon typ av hittelön, men ett offentligt erkännande och stor ära utlovas till den som kommer med det bästa tipset (kravet är alltså att inte hymla med sina partipolitiska sympatier, men ändå uppvisa stor integritet och fritänkande i sitt bloggande och framförallt en vilja att seriöst bemöta även meningsmotståndare.)

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant.

måndag, januari 22, 2007

Varför ska man blogga när alla briljanta inlägg redan är skrivna?

Hur kul är det att lägga manken till och anstränga sig för att fylla nätet med begåvade funderingar när allt kul redan är gjort? Som idag, när Magnus gör en alldeles förtjusande liten nedbrytning av vad den dramatiska väljarflykten från den borgerliga regeringen innebär i praktiken;

”3352 väljare om dagen, 140 väljare i timmen, eller drygt 2 väljare i minuten har den borgerliga Alliansen tappat sedan makttillträdet. Det är verkligheten bakom SIFO:s väljarbarometer från gårdagen.”

skriver Magnus på sin blogg. Och jag vet inte om några enskilda statsråd kommer att få avgå den här gången. Men nog är det värt att reflektera över. Och kanske grämas en smula också, över att det inte var du som kom på idén…

Andra bloggar om: , , , och annat intressant.

lördag, januari 20, 2007

Socialdemokratin är en frihetsrörelse

Kanske är det när det kommer till synen på frihet jag känner den största klyftan gentemot den politiska högern. För högern omfamnar friheten, de hyllar och älskar den, men det verkar faktiskt inte ha förstått vad de är de talar om. Jag menar att friheten handlar om ett se samhället som det är; med alla de sociala, etniska, köns- och värderingsmässiga murar som delar det, och utifrån detta sedan tillsammans bygga ett samhälle där riktiga människor har verkliga möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt. Då blir mer politik inte ett problem, utan tvärtom den enda möjligheten många av oss har att faktiskt få leva våra liv i frihet.

En av Mona Sahlin otvetydiga fördelar är det uthålliga och medvetna engagemang hon haft när det gäller att bekämpa några av dessa förtryckande strukturer - som exempelvis diskrimineringen av homosexuella. Richard Wolff skriver idag vackert om detta i Expressen; ”Ingen har betytt mer för oss homosexuella.” Det är en mycket personlig och mycket läsvärd betraktelse.

Vad vi som är aktiva i det socialdemokratiska partiet nu tillsammans måste jobba på är att formulera en politik och ett budskap där vi tydligt visar att denna frihetsvision omfattar alla människor. Kampen mot arbetslösheten, utanförskapet och sociala (eller klassmässiga om man så vill) klyftor måste då – anser jag – stå i förgrunden.

Fördelningspolitik och frihet är inte varandras motsättningar. Tvärtom, snarare. I denna insikt ligger nyckel till den socialdemokratiska ideologin. Med Mona Sahlin som partiordförande får vi en person som bevisligen brinner för friheten. Nu måste vi tillsammans visa att vi också brinner för fördelningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant.

torsdag, januari 18, 2007

En historisk dag

Ärligt talat, det var lite som att se Napoleon på sin springare att via teven följa dagens presskonferens från ett överfullt pressrum på Sveavägen 68. Inte för att jag med nödvändighet menar att det är världsanden som förkroppsligas i den eniga valberedningens ordförandekandidat Mona Sahlin. Men nog är det stort när socialdemokratin utser en ny partiordförande, och nog är det stort att detta för första gången någonsin ser ut att bli en kvinna.

Detta innebär också att Sverige år 2010 kommer att stå inför valet att få sin första kvinnliga statsminister. Om de stämningar som förmedlades från dagens presskonferens håller i sig, tror jag nog dessutom att möjligheterna till det ska vara goda. Det var en oerhört taggad Mona Sahlin som mötte pressen, det kändes rakt igenom teverutan.

Politisk är valberedningens tydliga besked inget annat än en början på en viktig process. Partiet är större än dess ordförande, och framtidens socialdemokrati byggs av många människor. Mona Sahlins ambitioner att verka för ett lyssnande och nyfiket ledarskap är i detta sammanhang alldeles utmärkt. Vi måste ständigt föra en levande diskussion internt, och inte fastna i låsta positioner.

Några besked från Sahlin i dagens presskonferens tyckte jag var värda att fästa extra uppmärksamhet vid. Dels, som sagt, den öppna och lyssnande attityden. Dessutom ambitionen att lyfta fram kampen mot de klyftor som delar vårt land högt upp på dagordningen. Perspektivet att gynna framväxten av jobb i tjänstesektorn utan att för den sakens skull fasta i skattesubventioner av städhjälp var befriande. Att miljön fortsätter ha en framskjuten position var väntat, men inte desto mindre välkommet.

Kommer Mona Sahlin att bli en bra socialdemokratisk partiordförande? Det återstår att se. Men efter idag kan man inte göra annat än hysa gott hopp. De muffare som enligt uppgift delade flygblad utanför presskonferens måste känt sig lika pinsamma som de var. Sveriges just nu intressantaste politisk person är socialdemokrat, och den borgerliga regeringen får snällt finna sig i att hamna i skuggan av Mona Sahlin.

PS; trevligaste lyckönskningarna kommer för övrigt från vänsterpartisten Ali Esbati. Inte förbehållslöst, men ändå med någon typ av respekt. Kul att se att genomsympatiske Ali lyckas ställa sig över det mer intuitiva sossehat som tyvärr ibland präglar rörelser till vänster om s. DS.

Andra bloggar om: , , , och annat intressant.

onsdag, januari 17, 2007

Att byta batteri på sin iPod

Å ena sidan borde jag skämmas för att jag inte bloggat på så länge men å andra sidan kan jag inte låta bli att vara lite stolt också. Jag har nämligen på alldeles egen hand lyckats byta batteri på min iPod.

Nu är det inte därför jag har slarvat så med bloggandet på sistone. Faktum var att batteribytet inte tog med än säg en helkväll att klara av. De materiella omkostnaderna var heller inte så värst stora. Förutom att jag lyckades totaltkvadda de två små fåniga plastverktyg som följde med i batterikitet och som därutöver spelade föga roll förutom som irritationsmoment var det faktiskt ingenting som gick sönder (inte ens iPoden alltså.)

Och nu är jag återigen lycklig ägare av en (fullt fungerande) liten musikmaskin. Vilket gör den en och en halva timme jag spenderar dagligdags på stadens tunnelbana betydligt mer uthärdlig. Faktum är att jag blev så överväldigat av lycka att jag i eftermiddags rusade iväg och köpte ett helt nytt par hörlurar. Så ser ni mig i morgonrusningen, fånigt leende med ett par pinfärska hörlurar djupt inkörda i öronen så vet ni vad det beror på. Och om jag inte svarar på tilltal har ni förklaringen till det, med.

Hur man byter batteri på sin iPod kan ni läsa mer om här.

Andra bloggar om: , , och annat intressant

måndag, januari 08, 2007

Utanförskapet socialdemokratins akilleshäl – skarp valanalys från Göteborg

”Vi riskerar [med en borgerlig politik, min anm] att få ett skikt av arbetande fattiga, som i Förenta staterna. Den bistra sanningen är att många kommer att uppfatta det som en förbättring jämfört med dagens situation där dessa människor finns i skattefinansierade försörjningssystem. Det gäller i synnerhet de bättre ställda inom både arbetarklass och mellanskikt som härigenom får tillgång till billiga hushållstjänster, samtidigt som inkomstskatterna sänks.”

Den drapan levererar de två göteborgarna Anders Nilsson och Örjan Nyström i en eftervalsanalys, skriven för franska ”La vie des idees” och publicerad på svenska i dag på Göteborgs LO-distrikts hemsida. Med risk för att verka en smula yvig tror jag att man kan säga att de i och med denna artikel för upp den socialdemokratiska eftervalsdebatten på en ny nivå.

Förutom den kanske bästa sammanfattning av stämningsläget runt valet 2006 jag hittills tagit del av fokuserar alltså göteborgarnas artikel på vad de beskriver den insider/outsider-problematik socialdemokratin inte förmått hantera. De skriver;

”Enligt vår uppfattning har ’den svenska modellen’ drabbats av en insider/outsider-problematik som är besvärlig att komma till rätta med - och som socialdemokratin och arbetarrörelsen har haft svårt att erkänna. Drivkraften är globaliseringen och det starka förändringstryck på arbetslivet som den leder till. För att upprätthålla lönsamhet och höga löner ställs stora krav på produktivitetsstegring och ökade förädlingsvärden. Sverige har varit mycket bra på att åstadkomma detta. Men det har skett till priset av en omfattande utsortering av ’lågpresterande’ arbetskraft till offentliga försörjningssystem.”

Och fortsätter något senare;

”Det förefaller som att moderaterna haft en god insikt i denna problematik - och utformat sin politik därefter. Medan regeringen i kvartal efter kvartal försäkrade att jobben kommer, vilket människor inte kunde se, drev Reinfeldt hem poängen att socialdemokraterna inte längre förmår upprätthålla arbetslinjen - utan har blivit ett bidragsparti. ’En miljon svenskar i arbetsför ålder har ställts utanför arbetsmarknaden. Socialdemokraterna ser inte ens problemet. Det gör vi.’ På det budskapet vann de borgerliga valet.”

Nilsson och Nyström menar alltså att det finns ett reellt politisk problem för socialdemokratin att hantera. De riktar ur detta perspektiv en kraftig kritik mot det sätt på vilket den socialdemokratiska eftervalsanalysen hittills sett ut. De skriver;

Inom socialdemokratin har eftervalsdebatten börjat på ett olyckligt sätt. De flesta förstår att det var fel att släppa sysselsättningsfrågan till de borgerliga, men få tycks fullt ut inse vidden av det politiska problem som insider/outsider-problematiken utgör för partiet. För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten utan den press nedåt på lönerna och den försvagning av skyddet för de arbetslösa som blir konsekvensen av de borgerliga partiernas politik.”

De frågor göteborgarnas artikel reser är många och viktiga. Vad de egentligen sätter fingret på är den ömma punkt som utgörs av valrörelsens huvudbudskap – alla ska med. För är verkligen alla med? Och om det inte är så, hur ska socialdemokratin kunna se till att de får vara det?

Jag är inte säkert på att jag fullt ut delar Nilsson/Nyströms negativa grundsyn i sak. Jag tror att den socialdemokratiska välfärdsmodellen av nordisk modell är förmögen att leverera väldigt mycket i form av arbete och sysselsättning som det är, och menar att utvecklingen på arbetsmarknaden i dagarna understryker detta. Kort uttryckt tror jag att en kombination av hög tillväxt, offensiva satsningar på utbildning och en kraftfull arbetsmarknads- och näringspolitik kan leda och leder väldigt långt, även när det gäller att bryta utanförskap och skapa sysselsättning.

Men samtidigt känner jag mig på intet sätt främmande för att det behövs också kraftfulla strukturella grepp. Vi behöver ett offensivt alternativ till moderaternas låglönejobb för att bryta utanförskapet. Och det är bråttom. Vad den borgerliga regeringen så sakteliga håller på att smyga in oss på är en helt annan arbetsmarkand, och därmed också ett helt annat samhälle. Ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag leva i.

Den stora frågan är nu - hur ser en sådan strukturpolitik ut? Till den finns det all anledning att återkomma. Nilsson och Nyströms artikel är en bra ingång i den diskussionen.

Läs hela artikeln här.

Nyströms och Nilssons bok ”den sociala demokratins andra århundrade” kommenterade jag här.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant.


onsdag, januari 03, 2007

Tvärdrags eftervalsanalys – jag har hela listan

Knappt hade man hunnit med att plöja igenom alla intressanta artiklar i förra numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas när SSU:s dito Tvärdrag dimper ner som en försenad julklapp i brevlådan. Även denna tidning har som tema eftervalsanalys – bland annat i form av ett sorts sextonsidigt valanalysmaraton där inte färre än 23 olika (mer eller mindre) unga socialdemokrater väldigt kort ger sitt perspektiv på valet och framtiden.

Jag tänte här presentera en kort sammanfattning av 23 skribenterna och vad de vill ha sagt. De är;

Joel Malmqvist (såklart), som återupprepar sin tes om behovet av en materialistisk analys (samma sak skrev han om i Libertas, vilket jag berömde här.)

Maja Nordström (från Västmanland), som saknade miljöfrågan i valet

Sofie Wiklund (ledarskribent Dala-Demokraten) menade att valet förlorades på grund av missnöje med (s) – snarare än att man gillade alliansen – och förklarar detta med dels att partiet misslyckades att lyfta fram vanliga löntagargruppers problem, dels kulturen inom partiet (”En annan viktig sak som gjorde att socialdemokraterna förlorade valet är att karriäristerna som slickar röv sätter normen i vår rörelse.”)

Bo Berhardsson, (redaktör för Tiden), menar att vi misslyckades med att sticka hål på alliansförespråkarnas huvudargument, att ”ombyte förnöjer.”

Tara Twana, (ordförande Avantgarde i Stockholm), tycker att vi gör det för enkelt för oss om vi skyller allt på Persson.

Tobias Gerdås, (ombudsman SSU Stockholms län), saknade en storstadspolitik och efterlyser också att ”generationsväxlingarna måste slå fullt ut” till valet 2010.

Jytte Guteland, (ledamot från Stockholms län i SSU:s förbundsstyrelse), pekar på att valrörelsen visserligen var extremt oetisk, men att det inte var därför vi förlorade valet utan för att vi helt enkelt hade fel budskap.

Peter Gustavsson (från Uppsala) menar att vi tappat mycket av engagemanget bland våra kärnväljare, och att ”för att komma tillbaka måste socialdemokratin återuppbygga det enda vi äger – vår rörelse.”

Mikael Wiklund (från Östergötland) pekar på en ”tondöv ledning” och pratar om en ”bunkervänster”. Han menar att vi måste göra som moderaterna efter 2002, byta ut en hel del folk i ledningen, och säger ”att sitta still i båten har aldrig varit så förödande riskabelt som nu.”

Johan Sparrman (ledamot i SSU:s förbundsstyrelse från Norrbotten) tycker att partiet måste lära av de områden där vi faktiskt gick framåt, tex Norrbotten.

Daniel Suhonen (från Stockholm och medförfattare till boken Åtta år med Reinfeldt), pekar på behovet av en allians mellan arbetareklass och lägre medelklass för att matcha den allians ”i pyramidens topp” högeralliansens försöker bygga.

Laila Naraghi (ledamot i SSU:s förbundsstyrelse) menar att vi har försummat förnyelsen och pekar på behovet av en rörelsen som går i takt med tiden.

Kristoffer Henriksson (från Skaraborg) lyfter också fram en negativ partikultur och frågar sig om orsaken till alla de skandaler som skakat socialdemokratin kan ligga hos oss själva.

Nina Blomberg, tidigare redaktör Tvärdrag, hävdar att socialdemokratin förlorade valet delvis beroende på visionslöshet, och lyfter särskilt fram människors längtan efter frihet som en sådan vision.

Lisa Blom (från Bohuslän), resonerar även hon om de skandaler som ”avlöst varandra i media” och pekar framförallt på behovet av en bättre krishantering.

Nina Unesi (från Stockholms län), slår ett slag för förnyelsen, men påpekar att förnyelse kan betyda väldigt olika saker. Själv vill hon se ”den förnyelse som inte glömmer bort delar av folket eller försämrar för dem som har det sämst.”

Mattias Sääkisjärvi (från Sörmland) tycker att vi var på rätt väg med diskussionen om det gröna folkhemmet, och vill att vi ska göra ”valet 2006 till en historisk parantes” vad gäller miljöfrågornas frånvaro.

Karin Hotek (från Skåne), konstaterar kort att ”anledningen till att vi förlorade valet förmodligen var att man såg att moderaterna var mer sugna på att förmedla sin politik än SSU.”

Jens Ohlsson (också han från Skåne), vill återknyta till samhällskritiken och återuppbygga partiet. ”Att på fyra år hitta rätt när man kört på fel väg i 30 år är inte lätt. Men mycket kan också göras” konstaterar han.

Jens Lundberg (från Stockholm), tycker att socialdemokratin snarare än att prioritera att vinna medelklassen måste satsa på att öka valdeltagandet där människor ”inte röstar alls.” Han avslutar med att ”Vi har inte gått för långt åt vänster, vi har inte gått tillräckligt åt vänster.”

Eric Sundström (redaktör för AiP), tycker att vi kan lära av USA vad gäller politiska kampanjmetoder och lyfter fram närvaro i hela landet samt en sammanhållen berättelse som viktiga ingredienser.

Markus Kristiansson (LO:s ungdomssekreterare) menar att ”regeringens [alltså den nuvarande borgerliga, min anm] svaga punkt är att skillnaderna ökar, att LO:s medlemmar, kvinnor och ungdomar kommer att förlora till medelålders män som redan uppnått det goda livet.” Han menar att det är socialdemokratins uppgift att belysa detta.

Johan Hassel (ordförande i Tvärdrags redaktionskommitée), menar att socialdemokratin ”uppfattats som ett parti utan kontakt med människors verklighet” och menar att dragkampen inom SSU mellan höger och vänster måste upphöra och ersättas av ”en ordentlig analys av dagens verklighet. Att lära av historien, men också av andra exempel i världen runt omkring oss. En vilja och beslutsamhet att se politikens möjligheter.

23 skribenter, lika många perspektiv. Plus naturligtvis en mängd annat matnyttigt också i ett fullmatat nummer av Tvärdrag. Den unga socialdemokratin tar sitt ansvar för att föra partiet framåt – det gäller både student- och ungdomsförbund.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

tisdag, januari 02, 2007

Jag blev just mordhotad på MSN!

För bara några minuter sedan var det en för mig okänd person som frågade på MSN om jag hade fått brevet med mjältbrandsbakterier han skickat mig. Jag blev först lite paff, och svarade något i stil med att ”det var ju inte särskilt snällt att skicka den typen av brev.” Killen svarade, lite irriterad, och sa ”nä, det är inte snällt, men fick du brevet, och i sådana fall, dog du?”

Nu började jag ana att något inte stod helt rätt till. Jag frågade vad personen ifråga hette, vilket han snällt uppgav (inte helt vanligt bland kallhamrade mördare i övrigt, antar jag.) En snabb googling på hans namn gav mig sedan en rätt ordentlig ledtråd till vad som egentligen var på färde.

Det visade sig nämligen att min påtänkte mördare spelade något som heter Deathgame (se mer här.) Det är någon sorts ”killer”-variant som går ut på att du med hjälp av bananer, gurkor, äggklockor och andra tillbehör ska ha kål på andra deltagare från hela landet. Uppenbarligen finns det någonstans därute en annan Johan Sjölander, som är med och spelar.

Huruvida denna Johan Sjölander lyckades undvika att öppna kuvertet med mjältbrandsbakterier (dvs glitter) eller inte, förtäljer inte historien. Själv fick både jag och min "mördare" oss ett gott skratt när jag förstod vad som hade hänt, och jag kan någonstans inte låta bli att tycka att om man någon gång ska bli mordhotad så var det här ett rätt skojigt sätt att bli det på.

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

Kan inte dessa hackare skaffa flickvän, eller nått...

När jag gick på högstadiet fanns det ett gäng som hängde vid rökrutan. De var ärligt talat inte särskilt tuffa, men i deras egen värd regerade de. Särskilt de där högstadiekillarna som brände gummi med mopederna och fett imponerade på de tre-fyra år yngre smågrabbarna från mellanstadiet (några av dem återvände tom regelbundet även efter det att de egentligen gått ut skolan.) Jag kommer alltid att tänka på de där grabbarna när jag via nätet konfronteras med hackare eller nätpirater idag.

Inte så att de skulle vara samma människor, det tror jag inte. Men det är samma typ av aggressiva och egentligen lite sorgliga nördighet. Med precis den självklarhet som rökrutekillarna uttalade sig om trimning av moppen eller det nya förgasarsystemet, med samma självklarhet och förakt för dem som inte är på insidan uttalar sig dessa nätnördar om sin egen hemmaplan.

Skillnaden är naturligtvis att när moppekillarna inte gjorde mer skada än att tjuvåka på någon parkväg och i värsta fall lite snatterier, nätnördarna kan åstadkomma rätt allvarliga saker. När några av dem i morse hackade LO:s hemsida, var det är i förlängningen ett rätt oskyldigt exempel på vad som egentligen kan åstadkommas även om jag tycker det är nog så allvarligt.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen. För egentligen är jag mer irriterad än genuint oroad. Och jag hoppas att väldigt många av dem lovade sig själva som nyårslöfte att aldrig mer tro att man är mer värd än någon annan för att man kan hacka en hemsida. Det skulle i sådan fall göra världen till en mindre enerverande plats att leva i.

PS; för att ni ska förstå vad jag menar, läs kommentarerna till detta inlägg, särskilt det som skrivits av signaturen ”Pontus”. DS.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant.