När Bosse var klar lämnades ordet fritt för eventuella frågor. Några sekunders tystnad infann sig innan en av mina kollegor tog ordet. ”Bra”, yttrade han kort och kärnfullt. Och så gick det som ett lättat sus genom församlingen. En sorts genuin och ärligt glädje över att det interna oppositionsbråk som under flera veckor hade sett ut att vara det största hotet mot ett nödvändigt regeringsskifte 2010 nu äntligen såg ut att vara över.
Så internt inom partiet (och det visar också en snabb titt på exempelvis s-bloggar) är stämningsläget just nu entusiastiskt på gränsen till euforiskt. Självklart finns det kritiska röster, och för övrigt också en hel del befogade varningsfingrar. Nisha Besara påpekar med rätta (precis som Lena Mellin också gör, för övrigt) att detta bara är början och att det finns mycket kvar att göra. Widar Andersson uttrycker en skepsis mot framförallt vänsterpartiet (och det finns andra som tycker på samma sätt om miljöpartiet) och understryker för mig vikten av att betona att det är ett samarbete och inte en partisammanslagning vi pratar om här.
Men oavsett detta. I går förnyades den svenska politiska kartan. Och det sker i samklang med vad folket ”på golvet” inom åtminstone socialdemokratin tycker. Det borgar för en entusiastisk valrörelse åren framöver och rakt in i Rosenbad.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, socialdemokrati, samarbete, socialdemokraterna och annat intressant
2 kommentarer:
Jag håller med. Detta känns bra och rätt. Vi tre partier har mycket gemensamt.
Grunden har nu lagts men väggarna och taken återstår fortfarande; inte minst kommer dessas utseende att avgöras av vår partikongress 2009. Då tas ju de slutliga besluten om vår politiska inriktning. Jag hoppas verkligen att den blir avsevärt rödare än vad rådslagsgrupperna tycks eftersträva. Jag tror att de begår stora misstag när de tror att det är mittenpolitik och bara mittenpolitik som lockar medelklassen. Vad vi stället behöver göra är att hävda det gemensamma - en stark välfärd får ett starkt stöd och en säker betalningsvilja och tvärtom. Rådslagsgrupperna måste ställa sig följande frågor:
1) Vem skall egentligen stå upp för vår modell om inte vi själva gör det?
2) Varför gå till val på likheter med den politiska inriktning som visserligen vann valet 2006 men av allt att döma ser ut att stortorska 2010?
Låt oss nu, stärkta av samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, gå till val på en politik som är röd (1) inte bara till namnet utan också till innehållet. En sådan politik, visar finanskrisen, har framtiden för, och gräsrötterna med, sig.
(1) Och självklart grön eftersom dessa färger i politiken hör ihop.
Nyliberalerna Vidar Andersson och Lena Mellin räknar inte jag till sosse-skaran. Nån jävla oedning får det vara för att räknas som sosse!
Bengt Nilsson, sosse
Skicka en kommentar