Viktig men lite förvirrad diskussion om rödgrön allians

Jag tillhör dem som känner en stor entusiasm inför det trepartissamarbete som presenterades häromdagen. Samtidigt har jag också stor respekt för de – inte minst socialdemokrater – som känner ett behov av att diskutera frågan vidare. Men jag kan inte låta bli att tycka att diskussionen ibland blir lite förvirrad.

Den första frågan vi måste ställa oss är ju nämligen vilka alternativ det egentligen är som vi väljer mellan. Och då finns det de som argumenterar som om alternativet till ett regeringssamarbete med andra partier vore en socialdemokratisk majoritetsregering. Så är naturligtvis inte fallet. Inte heller är alternativet rimligen en politisk samverkan i mitten – den dörren stängdes ju effektivt av de borgerliga partierna själva när de bildade sin allians.

Frågan är alltså om vi ska förhandla med vänster- och miljöpartiet före eller efter valet. Och det kan man ha olika synpunkter på. Personligen tycker jag att stämningsläget från slutet av förra mandatperioden avskräcker. Varför vi skulle sträva efter att komma tillbaka till halvårsvisa nattmanglingar och ständigt medialt och politiskt krypskytte övergår mitt förstånd. Och varför vi ska riskerar att tappa viktig tid i början av en ny mandatperiod på att sätta oss ner och föra interna diskussioner istället för att börja regera framstår för mig också som en smula obegripligt.

Sedan finns de dem som är mer allmänt pessimistiska. Till de hör våra politiska motståndare (vilket är fullt logiskt, det är väl så att säga deras jobb) men även en och annan partikamrat. Och pessimism är ju en känsla som är svår att argumentera för eller emot.

Personligen hyser jag dock ett stort förtroende för inte minst vårt socialdemokratiska ledarskap vad gäller att få ihop ett fungerande och respektfullt samarbete över partigränserna. Och jag inbillar mig att det är lättare att lösa olika frågor om man faktiskt träffas och pratar om saken med den ärliga ambitionen att komma överens, än om man inte gör det. I sammanhanget kan det vara bra att påminna om alla de budgetar det rödgröna samarbetet trots allt lyckades få fram. Vi har faktiskt styrt landet tillsammans, och det ledde till en period av ökade reallöner, hög tillväxt och sjunkande statsskuld. Det är klart att vi kan göra det igen.

Vidare finns det också en skepsis mot ett eller båda av våra nya samarbetspartier. Och låt mig då säga en gång för alla: ja, det finns tydliga orsaker till att jag har valt att engagera mig i just s och inte i något annat parti. Jag skulle också helst av allt vilja se en socialdemokratisk majoritetsregering som rakt av genomförde en socialdemokratisk politik. Men det är ju – och det är detta diskussionen återigen och oundvikligen kokar ner till – en omöjlighet. Och då gäller det att hitta det näst bästa alternativet. Jag tror att det i sådana fall måste gå ut på att försöka kombinera de bästa dragen hos alla de tre partierna, och undvika de sämsta.

Sedan finns det en del taktiska överväganden som är värda att beakta. Ett sådant är att det vore bättre både för s-mp och för vänsterpartiet om de sistnämnda stod utanför en regeringssamverkan och därmed kunde inta en mer fristående vänsteroppositionell roll i svensk politik.

Personligen tror jag inte på detta resonemang. Dels av ett väldigt enkelt skäl: det är fruktansvärt svårt inom politiken att kriga på två fronter. Ett s-mp alternativ som ständigt besköts både från vänster och från höger skulle ha väldigt svårt att någonsin få prata sina egna sakfrågor och föra fram sina egna idéer.

Dessutom skulle osäkerheten med (v) utanför ett formellt samarbete skapa en guldgruva för borgerligheten att gräva ut. Vilka eftergifter gentemot v kommer ni att tvingas till efter valet, skulle vara den ständiga frågan. Vi skulle tvingas antingen försöka förhandla med v inför valet (vilket ju skulle göra hela affären rätt onödig), eller tvingas leva med att borgerligheten skulle kunna tillskriva oss alla vänsterparitets förslag (och särskilt de mest impopulära).

Dessutom är jag rätt tveksam till argumentet att (v) skulle kunna gå vinnande ur en sådan historia. Visst finns det ett samband mellan missnöjet med (s) och vänsterpartiets popularitet. Men den eventuella vinst vänstern opinionsmässigt skulle göra skulle då uppstå eftersom den verkliga politiken drevs längre från vad partiet egentligen önskar. Det krävs en tämligen utvecklad partiegoism om man tycker att egna riksdagsmandat är viktigare än att svenska folket får leva i ett hyfsat jämlikt och rättvist samhälle. Och nu har jag inte ens tagit upp aspekten att ett vänsterparti som ställs utanför en samverkan lika gärna kan riskera att gå en sotdöd till mötes där väljarna sviker ett parti som de upplever har marginaliserat sig fullkomligt i den politiska debatten.

Slutligen ett argument som jag ibland stöter på: att trepartisamverkan innebär att vi anpassar oss till en borgerlig agenda. På ett plan är detta naturligtvis riktigt. I och med att Reinfeldt har cementerat blockpolitiken minskar det socialdemokratiska handlingsutrymmet. Men frågan är om vi slipper ur detta predikament genom att förneka att det existerar? Jag är inte helt säker på den saken.

Det rödgröna samarbetet har stora utmaningar framför sig. Inte minst måste vi lyckas bättre än de borgerliga, där deras allians också ser ut att innebära slutet för de borgerliga småpartierna. Men jag tror att vi alla tjänar på att försöka inse vilket det verkliga handlingsutrymmet egentligen är. Och sedan lägga kraften på att göra det bästa möjliga med de förutsättningar vi verkar under. Där skulle jag gärna se att den fortsatta socialdemokratiska interndebatten tog sin utgångspunkt.

Detta inlägg löst inspirerat av exempelvis Erik Laakso, Peter Karlberg och Johan Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, samarbete, socialdemokrati, socialdemokraterna, och annat intressant