måndag, november 15, 2010

Vad innebär oppositionens kris för regeringens politik?

Den som följde svensk politik under förra mandatperioden kunde inte undgå att märka hur lyhörd den borgerliga regeringen var gentemot de krav på de flesta områden - om än inte alla - som restes av framförallt den socialdemokratiska oppositionen. Det tydligaste exemplet torde vara extra statsbidrag till kommunerna men samma mönster gick igen på fler områden: regeringen vägrar - oppositionen kritiserar och kommer med egna förslag - regeringen lägger en något bantad variant av oppositionens förslag och avdramatiserar därmed frågan - oppositionen upprepar sitt "för lite och för sent" och framstår som gnällspikar. Med tanke på det konstanta opinionsunderläge borgerligheten befann sig i under hela förra mandatperioden är detta inte så konstigt, en viss försiktighet var snarare helt naturlig. Frågan är vad den nya politiska situation som uppstått med socialdemokratins kris och Mona Sahlins aviserade avgång innebär i detta perspektiv.

För egentligen går det hela djupare än så: i mångt och mycket kan hela "nya moderaterna"-konceptet sägas vara ett erkännande av socialdemokratins och arbetarrörelsens starka politiska ställning i Sverige. Visst finns det säkert drag av Anders Borgs teoretiska övertygelser bakom omsvängningen i exempelvis arbetsrättsfrågan, men än viktigare är den taktiska bedömningen, oviljan att provocera och alltför tydligt gå i klinch med en samlad arbetarrörelse. 

Alltså: hotet från vänster har gjort att mer pragmatiska krafter inom borgerligheten lyckats hålla radikalerna i schack. Men vad händer då om detta hot framstår som helt frånvarande? Finns det en risk att en mer hårdkokt ideologiskt sinnad höger återigen vädrar morgonluft och pressar fram sina positioner? Och vilka uttryck kan det i sådana fall ta sig?

Den socialdemokratiska diskussionen vänder sig idag nästan uteslutande inåt. Det är naturligt, och förmodligen också nödvändigt. Men det finns en risk att denna inåtvända förnyelseprocess istället för att vara framåtsyftande blir ett tryggt hörn att krypa in i, ett sätt att fly undan ansvarstagande istället för att omfamna det. I sådana fall begår dagens socialdemokrati ett oförlåtligt misstag, och sätter det egna partiet som organisation framför det samhälle som partiet en gång bildades för att förändra. 

Världen stannar inte upp för att det socialdemokratiska partiet gör det. Saker händer: i politiken i övrigt, i samhället, i världen. Vi vet ännu inte hur eller om den svenska borgerligheten kommer att reagerar på socialdemokratins kris. Men när det sker kommer det att vara viktigt att ha ögonen på.  Och i många fall vara beredda på att också bedriva en benhård opposition mot en politik som ännu hårdare sliter Sverige itu.

Det socialdemokratiska partiet är i stora behov av att förändra och utveckla sin politik och sin organisation. Detta måste göras utifrån en samhällsanalys, en problemformulering, med utgångspunkt i verkligheten och inte som en positionering i ett taktiskt spel. Men vi måste också förstå att den politik som den borgerliga regeringen genomför på riktigt förändrar verkligheten, och därmed förutsättningarna för att bedriva politik.

Socialdemokratin måste helt enkelt förmå ta in helheten. Även om det kanske skulle kännas skönt har vi inte råd att gräva ner oss helt i en intern diskussion om interna ting. Med ett stundande partiledarval i antågande förstår jag att detta är lättare sagt än gjort. Men det gör inte saken mindre viktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

1 kommentar:

Kraxpelax sa...

Sossarna håller hönsgård nu. Det ger ju ingenting: ju fler kockar... Läget kräver LEDARSKAP och inte "samråd"!

Jag vill för min del se Veronica Palm som Mona Sahlins efterträdare. Hon är den i gänget som verkligen KÄMPAT för välfärden mot attackerna från en samvetslös regering. Som ekonomiskt sakkunnig ansluter jag mig dessutom till en vänsterlinje, av följande exakta skäl: alliansen driver en kraftigt externt inflationsdrivande politik, som kan bli direkt ödesdiger, då den gör det rationellt att slösa och skuldsätta sig inför risken att bli långtidssjuk eller arbetslös och förlora alltihop när man blir utförsäktad. På så sätt görs ett slags samsonoptionens desperadoincitament till makroekonomisk drivkraft vars effekter Stefan Ingves redan noterat utan att utala sig om orsaken. Initialt får vi en kraftig konjunkturstimulans - och på sikt en bubbla kombinerad med obotlig kostnadsinflation. En tilltagande global knapphet på råvaror begränsar utsikterna för expansiv penningpolitik (och finanspolitik) vilket äventyrar framtida export för oss och Tyskland och spär på riskerna i framtiden. Jag delar Riksbankens oro och min prognos på låt oss säga två tre års sikt och framåt är mycket dyster.