Vad sägs om att försöka bli ett arbetareparti igen?

Den senaste tiden har jag allt oftare kommit på mig själv nynnandes på Dolly Partons fantastiska 9 to 5. Orsaken är politisk. För textrader som "9 to 5 / yeah, they got you where they want you /There's a better life / And you think that I would daunt you / Its a rich mans game / No matter what they call it /And you spend your life / Puttin money in his wollet" fångar onekligen en känsla jag tror de flesta av oss som någonsin lönearbetet någon gång känt. Och för ett socialdemokratiskt arbetarparti som i det senaste valet tappade stort bland de väljare som faktiskt har ett jobb skulle det mycket väl kunna vara läge för att ta och lyssna lite mer på Dolly Parton.

Dagens Nyheter rapporterar idag om den kunskapsöversikt Arbetsmiljöverket publicerat och som visar att antalet dödsoffer som kan härledas till arbetsmiljöfrågor är i storleksordningen 1000 personer. Årligen. I Sverige.  Det är fullkomligt fasansfulla siffror. Professor Bengt Järvholm som står bakom rapporten förklarar också vad det hela handlar om. "Stress har setts som en trivselfråga, och inte som det livsfarliga arbetsmiljöproblem som det är. Att ha höga krav på sig, samtidigt som man har låg kontroll över hur arbetet utförs är sådant som skapar stress. Skiftarbete, avgaser och passiv rökning är också riskfaktorer" säger han till tidningen.

Alltså. Den maktlöshet Dolly Parton beskriver i sången dödar. Bokstavligen. Och då begränsar vi oss ändå till kroppen. Vad som händer med själen av att ständigt befinna sig längst ner i en hierarki utan möjligheter att påverka sin egen vardagssituation kan vi bara spekulera i.

Är då arbetet någonting ont? Nej, så är det naturligtvis inte. Även om arbetslivet kan vara nedbrytande och skapa ohälsa är arbetet också så mycket annat. Det är social gemenskap, att få visa sitt värde, själva känslan av att åstadkomma någonting. Arbetet i sig är någonting djupt mänskligt och värdefullt. Något som lika väl kan bygga upp och frigöra som bryta ner. Visionen om detta goda arbete borde vara kärnan i varje progressiv rörelse som säger sig företräda arbetarna. 

Arbetsmiljöproblem, stress och maktlöshet är helt enkelt ingenting som hör ett svunnet industrisamhälle till. Det finns kvar, mitt i vårt moderna välfärdsland. Visionen om ett mänskligare arbetsliv handlar heller inte bara om de som redan har ett jobb. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har i en utvärdering visat att det 2008 var dubbelt så många unga som förtidspensionerades som tio år tidigare. Utan att känna till varenda fall i detalj framstår det som ett oerhört slöseri. För många av dessa unga vore ett jobb möjligt att klara av en av de kraftigaste förstärkningarna av den egna egenmakten vi kan tänka oss.

Ibland sätts ett mänskligt arbetsliv i motsats till ett effektivt. Jag tror det är en falsk motsättning. Vad som däremot är samhällsekonomiskt vansinne är att slösa bort mänsklig kreativitet och skaparkraft genom att låsa in folk i strukturer de inte har en möjlighet att påverka, att slå ut människor från arbetsmarknaden som skulle kunna bidra, att skapa ohälsa och göra tänkande och kännande individer till en kostnadspost i budgetkalkylerna istället för en intäkt.

Som jag har skrivit tidigare var jag väldigt engagerad när Karl-Petter Thorwaldsson under 90-talet lyfte egenmaktsdebatten i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. En av de saker vi faktiskt kom fram till under de åren var att den viktigaste egenmaktsfrågan var egenmakten på jobbet. Sedan slarvades det där bort i falangstrider och annat elände. Men nu känns det som att det är dags för socialdemokratin att komma tillbaka på spåret igen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, egenmakt, arbetsliv, jobb, arbetsmiljö, socialdemokrati och annat intressant