Jesper Bengtsson skriver idag i Aftonbladet att de som ropar efter en levande socialdemokratisk folkrörelse ropar förgäves, eftersom socialdemokratins problem är dels politiska, dels europeiska. Om jag drar hans resonemang i förlängningen så kan situationen bara lösas genom att någon på europeisk nivå "kommer på" en politik som folk kan enas runt, och först därefter kan någon typ av rörelse att tala om återuppstå. Jag menar att Bengtsson gör några rejäla felslut i det resonemanget.
Till att börja med: Jesper Bengtsson har naturligtvis helt rätt i att i rörelsebegreppet ligger någon form av politisk riktning. Lösningen på socialdemokratins problem är alltså inte och kan inte vara rent organisatoriskt. Men det är det väl näppeligen heller någon som har hävdat. Han har också helt rätt i att den folkrörelse som uppstod under vissa historiskt specifika omständigheter för dryga hundra år sedan knappast kommer att återuppstå i exakt de former den fanns då. Men återigen, det är det väl knappast någon som hävdat heller.
Frågan är istället om det finns utrymme för och behov av en modern folkrörelseorganisation i dagens samhälle. Och där menar jag att det finns väldigt mycket som talar för den saken. Vi ser idag skriande klassklyftor i exempelvis min hemstad Stockholms förorter, problem som vi inte stillatigande kan luta oss tillbaka och invänta att något europeisk intellektuell eller toppolitiker ska tänka fram lösningen på. Personer som själva upplever globaliseringens baksida i otrygga anställningar och bemanningsföretag kommer näppeligen de heller vilja avvakta resultatet av någon tankesmedjerapport innan de börjar göra något åt saken. Det moderna samhället ger också verktygen till politisk påverkan till betydligt många fler; där en positiv kombination av höjd utbildningsnivå och den informationsrevolution vi just nu genomlever skapar tidigare oanade möjligheter till bred politisk aktivism (talande i detta sammanhang är att Bengtsson sätter en motsatsställning mellan det europeiska och det folkrörelsemässiga: som om dagens medborgare skulle vara oförmögna att ingå i sociala och politiska sammanhang med folk från andra länder).
Men framförallt missar Jesper Bengtsson den för socialdemokratin kanske mest avgörande poängen; det parti som förlorade valet 2010 kommer inte kunna vinna valet 2014 om inte något händer. Förmår inte partiorganisationen öppna upp sig mot nya människor och idéer kommer sotdöden att fortgå.
Sedan kan och kommer en modern socialdemokratisk folkrörelseorganisation (socialdemokratin i sig kommer naturligtvis aldrig att vara en folkrörelse, men partiet kan vara en del av någon form av rörelse och organisera sig på ett folkrörelsemässigt sätt) inte att se ut som det gjorde för hundra år sedan. Samhället ser i grunden annorlunda ut och det förändrar både behoven av och förutsättningarna för en levande folkrörelseorganisation.
Några tankar på vägen framåt mot en sådan organisation skissar jag på i denna rapport som jag lett arbetet med att ta fram åt socialdemokraterna i Stockholm. Vi konstaterar där är att den framtida folkrörelsen är något annat och nytt än den gamla. "... inte minst den tekniska utvecklingen förändrar vad det är vi behöver partiorganisationen till. Folkrörelsegruppen menar att vi bör bejaka och främja denna nya 'individualism', genom att till exempel uppmuntra till politiskt bloggande. Men det gör inte att behovet av kollektiv organisering blir mindre. Tvärtom ser vi att behoven av socialt sammanhang, studie- och bildningsverksamhet, praktiskt verklighetsförändrande arbete, en politisk bas utifrån vilket det egna arbetet utgår och där man kan hjälpas åt, det behovet blir större", skriver vi exempelvis.
För det finns ett dubbelt samband. Å ena sidan krävs det en politisk idé för att skapa en rörelse. Men å andra sidan så stärker ett brett folkligt deltagande och en öppen struktur förutsättningarna för att skapa dessa nya politiska idéer. När man vågar "släppa på varumärket", gör partiorganisationen till en naturlig mötesplats för progressiva och samhällsengagerade människor, finns närvarande i det lokala samhället: då ökar det på sikt också kvaliteten i det politiska innehållet.
Istället för att resonera om dessa saker väljer Jesper Bengtsson att definiera en gammal nostalgisk bild av vad en folkrörelse en gång har varit, och konstatera - föga överraskande - att exakt detta kommer förmodligen inte gå att komma tillbaka till. Det är lite synd. Diskussionen skulle tjäna på ett mer öppet förhållningssätt.
Mer om folkrörelse- och organisationsdiskussionen har jag skrivit exempelvis här, här och här. Andra som kommenterat denna diskussion är tex Peter Högberg, Johan Westerholm och Martin Moberg. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, folkrörelse, demokrati, förnyelse, folkrörelseorganisation, och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar