Jag har stött på horribla exempel på hur transpersoner råkar illa ut inom stockholmsvården. Jag vet hur många med HBT-bakgrund har en extra hotbild inom kollektivtrafiken, och förstår hur angeläget det är att SL tar hänsyn till detta. Jag vet att många homo-, bi och transsexuella utsätts för diskriminering och kränkande särbehandlig, både som personal, patienter och resenärer.
Därför har jag sett fram mot den HBT-policy landstinget efter en vänsterpartistisk motion beslutat att ta fram. Därför blev jag glad över en hel del av innehållet i det förslag till policy som sedan arbetades fram. Och därför är jag extremt missnöjd över att politisk prestige nu verkar innebära att den policy som förmodligen kommer att röstas igenom av landstingsfullmäktige riskerar att bli en rejäl papperstiger, en hyllvärmare som i värsta fall försämrar de förutsättningar den är full av vällovliga ambitioner att förbättra.
Saken är den, att världen är full av policies. Inte minst inom landstinget. Fråga vilken vårdcentralschef som helst, och ingen av dem kommer att svara att det finns får få styrdokument, att det är för få saker som måste rapporteras in, att det saknas texter med punktssatser om vad som borde göras. Vårdcentralchefen kommer också - i samma stund som han eller hon säger allt detta - klaga över att tiden inte räcker till, eller pengarna, eller orken eller en kombination av allt detta.
Sådan är verkligheten. Vill man åstadkomma resultat krävs det därför att det ges reella förutsättningar, kopplat till tydliga krav. Det krävs kompetens och det krävs uppföljning och det krävs fokus. Och det krävs resurser. Inte minst gäller det svåra frågor som när det kommer till HBT. Jag har hört berättelser om personalgrupper som var alldeles övertygade att de redan var precis så kompetenta som man någonsin kunde vara, men som efter exempelvis en utbildning insåg att det inte alls var fallet, att även de måste tänka om och utveckla sig rejält.
Och det är här det förslag till HBT-policy Stockholms läns landsting vad det verkar är i fullt sjå att ställa sig bakom villar bort sig. För när det gäller den praktiska verkställigheten landar man i att alla verksamheter ska tvingas göra tre saker i enlighet med policyn, dessa ska man finansiera själva och även utvärdera själva i exempelvis bokslutet. Sedan vill man också "utreda" möjligheten att tillskjuta centrala medel för att i någon mån understödja denna utveckling (vilket såklart är bra, även om det är fullständigt obegripligt varför landstinget måste utreda om man kan avsätta pengar för någonting eller inte - det torde väl bara vara en fråga att bestämma sig).
Det handlar alltså om en kombination av rätt klåfingrig detaljstyrning (varför just tre?) och någonting totalt öppet som är hur lätt som helst att komma runt för den som så önskar (eller tycker att almanackan är full nog av alla de andra saker man är ålagd och tom får betalt för att göra). Och dessutom - vilket är extra allvarligt - har man inte ens funderat över hur arbetet ska följas upp och utvärderas, något som borde ingå i ABC i förändringsarbete i komplexa organisationer som ett landsting.
Utifrån detta föreslog jag idag en återremiss av policyn för att stärka upp själva genomförandelen och se till att det som skrivs faktiskt händer också. Jag presenterade ett antal punkter som borde ses över: det handlade om uppföljning, resurser, kvalitet och behovet av att arbeta på ett strukturerat sätt. Någonstans trodde jag kanske att jag skulle kunna få gehör för åtminstone några av tankarna. Tyvärr visade det sig vara en from förhoppning.
Med argumentet att det brådskar (håller med om det - en omarbetning av åtminstone delar av policyn behöver inte ta lång tid alls, och en återremisstid på några veckor för att få fram en bra produkt torde inte vara något enormt hinder), att det förslag som föreligger är så förankrat etc etc avslogs återremissen. Ett "förtydligande" gjordes från den borgerliga sidan där man slog fast att respektive bolag och förvaltning måste avsätta resurser för de åtgärder respektiv bolag och förvaltning kommer fram till ska göras - vilket ju när man tänker efter är närmast en självklarhet och faktiskt inte säger någonting.
Och det här kan tyckas som påvens skägg. Men saken är den att det handlar om extremt viktiga frågor. Och det berör människor i verkligheten, idag. Och vad dessa verkliga människor i den verkliga verkligheten behöver är inte primärt fina ord - de behöver resultat.
När politik reduceras till feel good-symbolism, då finns det anledning att dra åt sig öronen. Nu har vi några veckor av ytterligare politisk behandling innan denna text kommer upp till landstingsfullmäktige. Det finns säkert ett politiskt motstånd mot att göra allvar av arbetet med att förändra attityder och förhållningssätt till HBT-personer. Men här tror jag inte att det är främst det som spökar, utan andra saker.
Någonstans är det vad som gör hela historien allra tristast. Här har vi kanske möjligheten att i bred blocköverskridande enighet faktiskt sätta något i sjön som ger resultat. Om den kastas bort är det stor tragik.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, hbt, landstingspolitik, diskriminering och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar