söndag, februari 12, 2012

Söndagsfundering om synden, skammen och sossepolitiken

Måste man skämmas över att vara en vit medelklassman? Det förefaller helt orimlig. Man kan inte rå för vem man är, bara vad man gör. Men om man då är en vit medelklassman och faktiskt utnyttjar de privilegier det ger  en? Borde man inte skämmas då? Och vi kan vidga fältet. Om man bor i den rika delen av världen. Och om man samtidigt åker bil, konsumerar, åker på semester, diskar sin disk i en eldriven diskmaskin eller ibland tar långa duschar, helt enkelt utnyttjar så oerhört mycket mer av naturens resurser än vad som vore långsiktigt hållbart om vi alla gjorde det. Borde man skämmas?

En alldeles utmärkt tidningskrönika av Lena Andersson får mig att börja fundera i dessa banor. Vad hon skriver är i korthet att folk tenderar att bli arga när någon petar på deras dåliga samveten. Att de blir ännu argare när den som gör det är en smula självgod och självokritisk. Och att detta förmodligen är grunden i det irritation och ilska som riktas mot inte minst "kulturvänstern" men även mot andra grupper som i grunden lyfter fram kritik mot hur vi organiserar vårt samhälle (som tex feminister och miljövänner). Vi vet att de har en poäng, och just därför stör vi oss.

Detta är förmodligen en i grunden riktig analys. Man skulle dessutom kunna utvidga den. För om vänstern vilket Andersson skriver har "indignationsprivilegiet" besitter högern samtidigt "absolutionsprivilegiet".  Om vänstern får oss att skämmas, ger högern förlåtelsen. Nej nej, din städerska mår bra av att tjäna så där dåligt, ungdomar vill ha lägre lön, du behöver inte bära ansvaret för klimatförändringarna på dina axlar, det är säkert inte primärt för att du är född som vit medelklassman utan för att du är så begåvad och duktig du lever det liv du lever medan andra inte kan göra det. Etc etc. 

Jag har en god vän som brukar påpeka att socialdemokratins oförmåga att attrahera storstädernas medelklassväljare har att göra med just den här typen av skuldbeläggande. För problemet är naturligtvis att det är svårt att leva ett liv utan att dra nytta av de fördelar man fått sig tilldelade. När då någon kommer med budskapet att du faktiskt tvärtemot vad de där andra säger faktiskt inte alls behöver skämmas, att du förtjänar allt detta (och mer därtill), då är det klart att det är ett budskap som du har lätt att ta till dig. Och då överger man en socialdemokrati som bara får en att må dåligt för något annat. 

Lägger man dessutom till att den politik som på ytan tycks gynna de mindre lyckligt lottade egentligen är dåligt för dem, att det som är bra för dig även indirekt är bra för de som kortsiktigt tycks missgynnas. Ja, då har du ett väldigt kraftfullt politiskt paket. Ta frågan om a-kassan eller sjukförsäkringen som exempel. Här hade vi tidigare en politik om på ytan tycktes gynna sjuka och arbetslösa. Samtidigt kostade den alla andra eftersom den krävde vissa skatter för att finansiera. 

Budskapet att även de som till synes förlorar på försämringar i försäkringssystemen faktiskt på sikt kommer tjäna på dem eftersom det kommer att göra dem lika flitiga och strävsamma som du är, samtidigt som du - som faktiskt förtjänar det - kommer att få behålla mer i plånboken efter skatt blir då uppenbarligen väldigt attraktivt. Du borde skämmas, säger vänstern. Nej, var stolt, säger högern. Och rik. Gissa vilka som vinner?

Problemet med högerns position är naturligtvis att den bygger på förnekelse av verkligheten. De cancersjuka som kastats ut ur sjukförsäkringen har inte - vare sig på kort eller lång sikt - tjänat på nedskärningarna. Ökade klyftor gynnar på lång sikt ingen, och framförallt inte de som befinner sig på de mest utsatta platserna i samhällspyramiden. Och en arbetsmarknad som präglas av enorm press neråt på både löner och arbetsvillkor har sina verkliga förlorare, människor av kött och blod. 

Vad som behövs, tänker jag vidare, är alltså snarare en röst som varken bygger på skuldbeläggande eller förnekelse. En berättelse om att vi inte måste välja mellan den egna levnadsstandarden och ett moraliskt anständigt samhälle. Detta inbillar jag mig också är socialdemokratins historiska framgångsrecept. Precis som det alltid har varit är det lätt att uttala men kommer när det ska omformas till praktisk politik få brottas med oerhörda avvägningar, kompromisser och gråskalor. 

Kärnan i detta blir då nu som alltid att börja bygga på det som förenar. Kanske en av orsakerna till att det var så lätt att övertyga folk om det riktiga i att rusta ner våra försäkringssystem var det faktum att vi under lång tid accepterat att folk i praktiken puttades ut ur dem "uppifrån", genom att vi vägrade höja taken? Och kanske var en av orsakerna till att socialdemokratin under så lång tid lyckades upprätthålla ett starkt folkligt stöd att partiet också visade sig förmögna att stå för ett ökat ekonomiskt välstånd totalt sett, en tillväxt som fördelades mest åt dem som behövde mest men alltid något åt alla?

Detta är en helt annan position än den "holier than thou"-hållning Lena Andersson beskriver i sin krönika. Den väcker frågor. Innebär icke-moraliserandet också ett övergivande av all typ av moralisk kritik mot orättvisor? Rimligen inte. Om samhället inte också är orättfärdigt finns inga anledningar att inte köpa de borgerliga lösningarna. Men går det då att upprätthålla trycket i denna moraliska förändringsvilja utan att också bygga på känslor av ilska och underordning, eller med andra ord, kan man tänka sig en klasskamp utan klasshat? Den frågan har jag tidigare med hänvisning till den polske intellektuelle Leszek Kolakowski svarat ja på, och det blogginlägget kan man i sammanhanget kanske läsa om.

Kärnan blir någonstans denna: vi kan tänka oss något annorlunda och bättre och detta andra bättre går att förstå i termer av ett gemensamt projekt. Folkhemmet var ett sådant projekt, en fantasi som gick att begripa, en ursprungligen konservativ idé som med hjälp av en generation oerhört begåvade socialdemokrater och en rörelse stark som få kom att omformas till något progressivt, samhällsomdanande. Och utifrån Lena Anderssons perspektiv ser vi också möjligheten till en ny form av förståelse av det. Folkhemsfantasin kan möjligtvis innehålla ett mått av dåligt samvete (hur beter du dig egentligen mot dina familjemedlemmar?) men i grunden är den något positivt, en idé om ett "alla ska med" på ett djupare plan än vad som förmedlades på en betydligt senare valrörelses smått obegripliga valaffischer. 

Synd och skam är inga starka byggstenar att ställa sitt politiska framtidsprojekt på. Men inte heller förnekelse. Politiken måste därför kunna förmedla moralisk kritik mot orättvisor utan att landa i moraliserande skuldbeläggande av de väljare vars stöd man behöver för att åstadkomma förändring. Eller med andra ord: kanske det är dags för vänstern att nu återerövra absolutionsprivilegiet? Där någonstans slutar vi denna alldeles för långa söndagsbetraktelse.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant

1 kommentar:

Thomas sa...

Mycket insiktsfullt! Tack för en bra bloggkommentar.

Men innebär detta att socialdemokratin som ideologi endast ska ses som ett medel, ett verktyg? Jag tolkar nämligen din analys som att vi, för att uppnå det jämlika samhälle vi drömmer om, hänvisas till reformismen eftersom vi måste erhålla den självupptagna medelklassen stöd, och inte för att reformismen har ett egenvärde.