En vedervärdig utveckling i svensk politik

Vi pratade om tryggheten i Hässelby gård. Mannen höll visserligen med om så gott som alla de förslag jag presenterade. Men han var ändå inte nöjd. Ingen politiker vågar prata om vad det egentligen handlar om, hävdade han. Sedan tänkte han till. Jo, kom han på sig själv. Det var den där moderate lokalpolitikern faktiskt. Den enda. Han som vågade säga hur det var. Att det var somaliernas fel, alltihop. Den typen av politiker väcker respekt. Förklarade mannen.

Episoden från ett torgmöte dök upp i huvudet när jag häromdagen såg Tobias Billströms utspel om minskad asylinvandring och inte minst partisekreterare Kent Perssons försvar av detsamma. Förslaget är upprörande på två sätt. I sak eftersom det skär mot grundläggande humanistiska principer att Sverige inte ska ha råd att vara en frihamn för de som flyr. På ett mer strategiskt politiskt plan när den moderate partisekreteraren relaterar så tydligt till Sverigedemokraterna. För finns det något vi faktiskt vet är det att vi inte motarbetar SD genom att ställa upp på deras problembeskrivning. Det är raka vägen till en dansk situation (och dit vill vi inte). Om utspelet blir den game-changer som DNs Victor Barth-Kron analyserar det som står vi inför en mörk period i svensk politik.

Nu ska man säga att moderaterna har något annorlunda erfarenheter där än de flesta andra partier. I kommuner som exempelvis Vellinge lyckades man länge (om än inte längre) hålla Sverigedemokraterna borta genom att vara mer SD än SD själva. Kanske gör man därför bedömningen att man faktiskt skulle kunna ta över de väljarströmmarna. Kanske handlar det bara om ett tryck från egna medlemmar, från gatan. Lokalpolitikern som skyllde allt på somalierna i Hässelby - och fick applåder för det. Det är handen på hjärtat heller inte första gången moderaterna är ute och tassar i dessa marker (även om det kanske inte varit lika tydligt tidigare).

Men oavsett vilket är det genuint obehagligt. Och det ställer stora krav på det övriga politiska fältet.

Svensk migrationspositiv diskussion har tidigare dominerats av den mer nyliberala höger som argumenterat för fri invandring med det dubiösa argumentet att det kommer kräva att vi gör upp med såväl välfärdsstat och lägstalöner som tryggheten på arbetsmarknaden och en vänster som argumenterat utifrån en mer renodlad moralisk position. Här krävs en tydlig röst som står upp för både öppenhet, migration och den svenska modellen gällande arbetsmarknad och välfärdsstat.

Argumentationslinjen vi ska ha en fri invandring men den kommer kosta dig din lön, din anställningstrygghet och din välfärd är i förlängningen politiskt livsfarlig. Kritik mot system som innebär ett institutionaliserat utnyttjande av arbetskraft eller det extremt ojämlika flyktingmottagandet mellan olika kommuner i det korta perspektivet är inget en sådan migrationspositiv vänster behöver vara rädd för (eller en migrationspositiv höger heller, om man menade allvar). Men det handlar också om att hela tiden hålla fram både det moraliskt riktiga och det faktum att migration är något vi som land faktiskt tjänar på i diskussionen. Vi får aldrig sväva på målet om att Sverige ska vara ett öppet land och att detta är något vi står för.

För hela det politiska klimatets skull är det dock inte själva migrationspolitiken eller ens integrationspolitiken som är det mest centrala. Ska vi undvika den danska situationen handlar det om att återföra den politiska debatten till de frågor som egentligen är de viktiga. Det handlar om att visa på hur den verkliga konfliktlinjen i svensk politik handlar om helt andra saker - om jobben, utbildningen, välfärden.

Jag känner mig rätt optimistisk om att det går. För människor är inte dumma i huvudet.

Först blev jag personligen rätt upprörd över Hässelby-mannens påståenden. Kopplade till somalier jag känner själv. Den typen av kollektivt skuldbeläggande är genuint obehaglig, och jag var väldigt tydlig på den punkten. Men på något sätt kom vi ändå vidare i diskussionen. Jag ska inte påstå att vi nådde varandra fullt ut. Men. Jag tror det fanns delar av min argumentation som han ändå upplevde som attraktiv. Politiska idéer om jobb, trygghet, utveckling som någonstans fängslade. Och när jag frågade honom på vad han själv egentligen tyckte var det viktiga kom vi ganska fort bort från förenklingarna och schablonerna. I någon form av samtal.

Vi står inför vad som kan vara en vedervärdig utveckling av svensk politik. Men det behöver inte bli så. Moderaterna har uppenbarligen läst av någon form av opinion där ute. Men politik handlar också om ledarskap. Om att möta människor som jämlikar. Att sätta fingret på de verkliga problemen.

Den rollen kommer inte tas av moderata samlingspartiet. Då ligger ansvaret plötsligt på oss andra.


- Posted using BlogPress from my iPhone