Flera av mina bästa och sämsta stunder genom livet har haft med jobb och skola att göra. Naturligtvis inte bara. Det finns också det där andra. Kopplat till familj, naturupplevelser, kultur. Kärlek, semestrar, politik. Men ändå. Skola och arbete är centrala. Att jobba och utbilda sig är inte bara den grund varpå vårt samhälle vilar, det är också någonting viktigt i sig. Det finns för att fortsätta tala med Karl-Bertil Jonsson en rent mänsklig tillfredsställelse kopplat till själva detta att genomföra ett arbete väl eller att faktiskt lära sig något och utvecklas. Men jobb och skola kan också vara nedbrytande helveten som gör oss sjuka.
I dag rapporterar Svenska Dagbladet att den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Den är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor "mitt i livet". Den moderate socialförsäkringsministern kopplar själv detta tydligt till arbetslivet. "Nu måste vi se andra tidiga signaler på att något är fel och skapa arbetsplatser där människor inte hamnar i skadliga stressituationer och utbrändhet" kommenterar han men tillägger "[m]en vi är nästan tomma på kunskap om hur man anpassar moderna arbetsplatser".
Jag skulle här kunna raljera kraftigt över att en av de första åtgärder just den moderatledda regering socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är en del av genomförde när de tog över makten var att trots kraftiga protester lägga ner den världsledande institution som hade till uppgift att samordna forskning runt just detta. Att lägga ner Arbetslivsinstitutet var ett allvarligt slag mot svensk kunskapsbildning om just hur ett modernt och mänskligt arbetsliv faktiskt kan åstadkommas i praktiken. Men det var förvisso innan socialförsäkringsministerns tid så ansvaret för det ligger mer på hans övriga kollegor i regeringen och ytterst statsminister Fredrik Reinfeldt.
Allvarligare är att den grundton som genomsyrar hela den nuvarande regeringens politik fortfarande går tvärs emot de insikter Kristersson som person nu verkar ha drabbats av. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var inte ett tillfälligt misstag. Det var en del av ett mönster som består. Arbetslösheten ska lösas genom press neråt på löner och arbetsvillkor. Skolan hanteras genom fler och tidigare betyg, mer stress och sänkta ambitioner för de som inte pallar trycket.
Men detta fungerar inte. Arbetslösheten biter sig fast. Skolresultaten fortsätter sjunka. Världen blir hårdare, men inte bättre.
Och det finns något så djupt och grundläggande omodernt över allt detta. När jag lämnar min sexåring i skolan är det inte ångesten över att tvingas prestera utan glädjen över att få lära jag ser i hennes ögon. Den glädjen vill jag se i många år till. Jag vill se den hos folk jag jobbar med. Hos människor som startar företag, tar hand om mig när jag blir gammal, de som bygger landet starkt inför framtiden. Jag är övertygad om att det inte bara skapar ett mänskligare samhälle utan också ett rikare.
Det klagas ibland över att svensk politik saknar visioner. Men kanske är det för att vi letar på fel ställen. De riktigt omtumlande visionerna kanske inte handlar om de stora drömmarna, utan om de små. Om att vi människor ska kunna få vara människor, skapa och lära oss saker, utan att det gör oss sjuka.
Jag vet inte. Men för mig räcker den typen av idéer ganska långt. Framförallt mot bakgrund att verkligheten idag ser ut som den gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar