Vad ett parti skulle kunna vara

De senaste veckorna har jag varit inblandad i en öppen kandidatur. Vi är flera stycken som varit och är sugna på att ta över som kommunsekreterare – lokal partisekreterare – för socialdemokraterna i Stockholm. Det är inte konstigt för det är ett drömjobb. Att få kombinera det politiska och det strategiska med det organisatoriska, det ideologiska och det folkrörelsemässiga på detta sätt känns nästan overkligt spännande.  

Och jag har ofta fått frågan om vad som måste göras. Hur jag ser på partiet idag. Men inte lika ofta om vad partiet skulle kunna vara. Ändå är det just denna tanke som får mig att kasta mig in i den centrifug en öppen kandidatur innebär och det är just den tanken som kommer ge mig energin att fullfölja uppdraget om jag i slutändan får medlemmarnas förtroende. För jag är säker på att partierna – och inte minst socialdemokratin – har en framtid och att det är den framtiden jag vill vara med och förlösa.

Jag tror att partierna måste vara lokalt närvarande. Detta känns extra angeläget i en ofta rätt anonym storstad som Stockholm. Vi måste ha företrädare som får tid och möjlighet att profilera sig. Det gäller våra toppnamn, men det gäller fler än så. Jag vill ha massor av socialdemokrater som inte kan gå och handla på Konsum för att de hela tiden blir stoppade av grannar, föräldrar från skolan, kompisar från idrottsklubben, församlingen, medlemmar i kulturföreningen eller vad det nu kan vara som vill diskutera lokalpolitiska frågor. Jag vill att den lokala partiorganisationen ska finnas fysisk nära, synligt, och jag vill väldigt gärna ha fler mötesplatser, fler lokaler runt om i vår stad.  

Vad det handlar om är att bygga tillit, bygga långsiktiga relationer. I den senaste valrörelsen kunde jag möta samma typ av misstänksamma utanförskapskänsla bland till exempel äldre människor som lutade åt SD i Hässelby strand och hos unga män i moskén i Husby. Och jag mötte också samma vilja till något annat, att bygga tillsammans. Partiet kan vara en viktig part i detta. Inte ensamt, men i dialog med det lokalsamhälle som finns där, ofta i den praktisk politisk gärning det innebär att faktiskt göra något konkret, allt från simundervisning till läxläsning till att hjälpa de mest utsatta till en lite mindre outhärdlig vardag.

Det lokala handlar om närområdet men det kan också handla om andra gemenskaper. Om arbetsplatsen. Yrkesnätverket. I en modern storstad finns möjligheten att även organisera sig efter intresse. Att förlägga verksamheten, möten och träffar till andra miljöer än den traditionella föreningslokalen. När Svenska Dagbladets ledarsida för några år sedan raljerade hårt över vad de kallade ”sex and the city”-sossarna i nätverket sq2540sthlm missade de heltpoängen, att politiskt engagemang i en dynamisk storstad tar och måste ta sig nya uttryck.

För jag vill också att själva partiet ska vara något av en intellektuell tummelplats, en arena för spänstig debatt, nydanande uttryck och modiga tankar. Just socialdemokratin har, menar jag, varit alldeles för dålig på att fånga upp de progressiva vindar som blåser inte minst i Stockholm. Så behöver det inte vara. Arbetarrörelsen har aldrig tidigare haft beröringsskräck med de intellektuella. Jag vill att partiet ska vara ett naturligt val för vem som helst som vill utveckla sitt tänkande, sina idéer om världen, och jag vill att partiet också ska erbjuda såväl mötesplatser som samtalspartners för forskare, författare, kulturarbetare, alla som delar någon form av grundläggande värderingsgemskap i tron på ett mer jämlikt samhälle.

Och framförallt vill jag att partiet, dess medlemmar, de faktiska människor som idag bär både historia och värderingar, ska ta tillbaka makten över dagordningen. Det handlar om demokrati på ett mycket djupt plan. Att fånga upp de känslor och det engagemang och den vilja och den kunskap som finns bland tusentals engagerade stockholmare och omvandla den till konkret politiskt tryck är i grunden en organisatorisk fråga. Samtidigt är den också så oändligt mycket mer än ”bara” en organisatorisk fråga. Det handlar om politik, det handlar om demokrati, det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha.

Ungefär så tänker jag. Och jag känner en oerhörd glädje inför möjligheten att få arbeta med att förverkliga detta.

Om längtan efter det röda. Eller, vilken är egentligen socialdemokratins själ?

För några dagar sedan skrev författaren Lena Andersson en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter. Den är inte helt lättgenomtränglig, och går jag till mitt eget facebookflöde kan jag konstatera att texten går att förstå på ett antal olika sätt. På ytan är det dock en reflektion utifrån en läsning av Daniel Suhonens extremt uppmärksammade inifrånbeskrivning av sin tid med den förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt. Och jag ska inte påstå att jag tolkar den bättre än någon annan men tycker ändå den väcker en del frågor av väldigt stor politisk relevans. Frågor om höger och vänster, och om vad socialdemokrati egentligen är.

Lena Anderssons krönika är på ett plan en kritik mot en partikultur som blivit yta utan innehåll. Att vara en äkta socialdemokrat, menar Andersson kritiskt, handlar inte längre om något typ av idé eller politiskt riktning utan en känslomässig bindning till vissa attribut, till Partiet. Troheten till Partiet har blivit tom liturgi, besvärjelser för att använda ett ord lånat från Katrine Kielos för att beskriva vad jag tror är ungefär samma sak. Särskilt drabbar denna kritik vad Andersson väljer att kalla partihögern (partivänstern avfärdar hon mer för att hon tycker de har fel).

Jag tror det är svårt att förstå Anderssons resonemang om man inte väger in den betydelse hon själv lägger vid begreppet essens. Här knyter hon an till en större teoretisk diskussion och den uppgörelse författaren under lång tid försök göra med vår tids dominerande postmodernism. Grundfrågan är väl om jag som lekman får försöka formulera den om det finns vissa grundläggand objektiva sanningar, till exempel någon form av mänsklig natur, eller om allt är sociala konstruktioner, språkliga skapelser producerade i någon form av – för att använda ett teoretiskt modeord – diskursiv maktkamp.

Vad Lena Andersson hävdar i sin krönika är alltså utifrån denna läsning två saker. Det finns en socialdemokratisk essens, dvs, någonting som socialdemokratin faktiskt är, och denna objektiva socialdemokrati ligger närmare vad Daniel Suhonen vill ha än vad det faktiskt existerande socialdemokratiska partiet av idag faktiskt är.

Jag är själv ingen vän av postmodernismen men får väl ändå erkänna att jag på ett teoretiskt plan tycker det är rätt långtgående ståndpunkter. Men om vi bortser från de mer akademiska invändningarna lyckas Andersson ändå fånga en diskussion som åtminstone inom socialdemokratin är väldigt levande. Diskussionen om vad socialdemokratin är, vad som är den äkta rörelsen, vilken som är partiets egentliga själ, dyker ständigt upp. Inte bara i långa svårgenomträngliga debattartiklar utan lika mycket på föreningsmöten, på medlemskurser, i studiecirklar. Ibland positivt laddad som grund för en känsla av stolthet och tillhörighet, ibland snarare förknippad med en känsla av svek (man känner inte igen sig, socialdemokratin har tappat sin ideologi, vi måste tillbaka till rötterna, etc).

Författaren Bengt Nerman gick i sin lilla mycket läsvärda skrift Frågan om människovärdet från 1993 så långt som att han beskrev socialdemokratins dåvarande tillstånd som ett av existentiell kris och drog närmast individpsykologiska paralleller. Uppgiften var att med hjälp av i stort sett terapeutiska metoder återigen hitta sig själv. Och man kan såklart raljera över angreppssättet men då riskerar man att missa något viktigt. För även om man kan ha rätt kraftfulla synpunkter på föreställningen att det finns någon typ av objektivt upptäckbar sanning om socialdemokratins inre karaktär (och att denna sanning med fördel kan avslöjas av en utomstående författare och intellektuell som Lena Andersson) eller för den delen att ett politiskt parti kan liknas vid en individ med någon form av identitetskris så är det inte meningslöst att diskutera vad socialdemokrati faktiskt är. Kanske kan man till och med tala i termer av en socialdemokratins själ eller väsen. Någonstans i skärningspunkten mellan ideologi och dagspolitik, historia och nutid, organisation och kultur finns det något som är större än bara ett organisationsnummer och ett dagsaktuellt politiskt program.

Så min huvudkritik mot Lena Anderssons artikel är nog inte ansatsen att hitta en socialdemokratisk essens utan att hon förenklar till banalitetens gräns när hon sedan försöker definiera denna. Det är inte så svartvitt att vi har å ena sidan har en partivänster som representerar socialdemokratins sanna jag och å andra en partihöger som slängt allt det på papperskorgen och bara är intresserade av makt (eller att hylla tomma symboler).  Hela partiets historia talar snarare för att vi bör förstå det som någon form av dialektisk dans, ett växelspel mellan radikalitet och pragmatism, känslor och förnuft, förändring och förvaltning, makt och motmakt, eller som jag föredrar att helt enkelt uttrycka det: mellan rött och grått.

Pragmatismen är ju inget om den står på egna ben, där har Andersson naturligtvis rätt, men för mig är det omöjligt att se att man skulle kunna definiera svensk socialdemokrati utan att se att pragmatismen – att man sätter faktiska resultat framför de stora gesterna – som en bärande del av partiets identitet. Samma sak med politiken för ekonomisk utveckling, jobben, regeringsdugligheten, viljan att lägga grunden för en gemensam välståndsökning, allt sådant som lite slarvigt kan avfärdas som ”höger” – det är klart det är socialdemokrati. Också.

Samtidigt kan jag också känna igen mig i den längtan efter det bultande röda hjärta som håller den gråa maktmaskinen igång som jag tror till exempel Suhonen saknar och som jag tror var den nerv som Håkan Juholt under sina mer lyckade stunder som partiledare lyckads beröra. Vad brinner egentligen socialdemokratin för? Hur lyckas vi uttrycka jämlikhetsdrömmen, vad innebär den i vårt moderna samhälle? Hur hanterar vi de stora frågor som berör dagens människor; om jämställdheten, arbetslivet förutsättningar, klimatkrisen, segregationen som drar samhället isär? Och på ett djupare plan: hur kan man på ett modernt sätt artikulera kritiken mot en kapitalism som slagit över i marknadssamhälle och allt tydligare invaderar allt större delar av människors livssfärer?

Socialdemokrati ska vara grå. Förnuftig. Samarbetsinriktad. Påläst och seriös. Men det är inte därför den finns till. Utgångspunkten – tron på jämlikheten, människovärdet, den grundläggande samhällskritiken – ligger djupare och utgör en moralisk impuls som i sig inte är kompromissbar.

Häromdagen presenterades den analysgrupp som ska försöka förstå det senaste socialdemokratiska valresultatet. Jag tror att en av de saker de borde titta på är om partiet inte tydligare skulle behöva återknyta till denna moraliska grundimpuls. Våga visa att ibland går värderingar före taktiska bedömningar och opinionsläsningar.

Jag säger inte att det helt saknas idag. Erkännandet av Palestina var en sådan åtgärd som den nya samarbetsregeringen redan visat mod genom att våga göra. Det finns oerhört spännande saker rörande kampen mot ojämlikheten i hälsa, kritiken av New Public Management inom välfärden och att antal andra områden där det går lätt att identifiera ett tydligt rött stråk. Arbetet inte bara för arbete åt alla - vilket iof är viktigt nog i sig - utan även för goda arbetsvillkor och ett hållbarare arbetsliv, samt för en skola som i stället för att slå ut håller samman, bär också på en påtaglig ideologiskt grundad potential.

Så till skillnad från när Nerman skrev sin bok 1993 är det kanske inte terapi partiet behöver utan mer av modig politisk handling. Vilken framtidens socialdemokrati är avgörs då inte på DNs ledarsida, utan av partiet självt. Jag ser den utvecklingen an med tillförsikt.

 

Den gråtande sverigedemokraten

Hon hade kanske varit en vända på krogen, och klockan var sent. Vi skulle precis packa ihop valstugan efter att ha skickat vidare den sista eftersläntrande väljaren i jakt på sin vallokal. Hursomhelst ville hon prata. Det var inte svårt att lista ut vart samtalet skulle leda. Hon började med att berätta om sin arbetarbakgrund, om pappan som varit facklig, om hur hon värderingsmässigt ”egentligen” var socialdemokrat in i själen. Men. Fortsatte hon. Det går inte längre. Ni har gått för långt. Sverige klarar inte mer. Vi kan inte längre ta hand om oss som redan bor här.

Det finns en scen i fransmannen Robert Guédiguians Marseille-skildring Den lugna staden som jag ofta tänker på. En ledare från främlingsfientliga Front National blir anklagad för att föra hatpolitik. Han svarar med en motfråga. ”Älskar du din fru?” undrar han. ”Älskar du din fru mer än du älskar andra kvinnor?” När den arga utfrågaren lätt förvirrad svarar jakande kontrar högermannen med att fråga om detta innebär att han också hatar andra kvinnor. För sådan är alltså den högerextrema politiken. Vi hatar inte de andra, vi bara älskar oss som bor här. Lite mer.

Bilden och argumentet är naturligtvis djupt förrädiska. Den försöker dölja det faktum att främlingsfientliga politiker i sammanhanget måste förstås som svartsjukan och misstänksamhetens kolportörer. De hämtar sin näring just genom att bygga upp en motsatsställning till de andra. Och det är i sin tur inte möjligt om inte de andra beslås med diverse brister och onda uppsåt. De speciella med den främlingsfientlige politikern i exemplet är alltså inte att han älskar sin fru, utan att han måste bevisa detta genom att sprida misstänksamhet och avund mot de andra kvinnorna.  

Och, för att fortsätta på samma bild, denna misstänksamhet och denna avundsjuka är naturligtvis lättare att kittla om förhållandet som det är redan är behäftat med brister. Jag har kommit i kontakt med väldigt många SD-sympatisörer eller personer som åtminstone lutade åt det hållet under den här valrörelsen. Några var överhuvudtaget inte intresserade av att prata. Nästan ingen – med några synnerligen olustiga undantag - har uttryckt direkt rasistiska åsikter (även om det kan ha att göra med sammanhanget). De flesta har tvärtom uttryckt stor sympati och empati med människor som flyr från exempelvis dagens Syrien och liknande. Men hos de allra flesta kryper där förr eller senare fram en känsla av svek. Det var den där mannen som nekats socialbidrag ”fast invandrarna fick”. Någons släkting som inte fick hjälp av arbetsförmedlingen ”för att han var infödd svensk”. Staten, samhället, etablissemanget, Sverige; framstår i deras berättelser som en närmast notoriskt otrogen äkta hälft som öser diamanthalsband över älskarinnorna medan den lagvigda hustrun går hemma och försmår.

En sådan känsla kan inte bemötas enbart med rationella argument.  För visst finns det sådana. Diamathalsbanden går inte till flyktingar och invandrare, de reas ut i skattesänkningar för de som redan har det bäst. Finns det något vi vet om historien så är det att öppna samhällen i längden vinner över slutna. Väldigt många av de ”svek” som människor hör talas om och som sprids på nätsajter, i fikarum och på sociala medier är dessutom inget annat än falsarier och rykten, ivrigt påhejade av de som bygger sin politiska karriär på den typen av misstänksamhet och den splittring den föder.

Men i grunden har ändå Stefan Löfven när han pekar på hopplöshet och oro för den egna framtiden som den mylla i vilken denna typ av känslor växer. Detta är ingen ursäkt för rasism. Rasism är att hata sina grannar, sina medmänniskor, och det är fullkomligt oacceptabelt. Men någon sorts liberalutopisk strategi som bygger på att människor ska ta sitt förnuft till fånga och inse hur mycket roligare Sverige blir för att vi kan få en schysst kebab till snabblunch missar hela problemets karaktär och inte minst känslomässiga bottnar.

Jag tror på en stark och aktiv antirasism. Inte främst för att bekämpa SD, utan för att Sverige ska vara ett land för alla som bor här, oavsett varifrån man själv eller ens föräldrar kommer, hur man ser ut eller vilken gud man tillber. Men ska vi kunna hålla ihop måste solidariteten omfatta alla. Vi kan inte med ena handen låta klyftorna öka och med den andra kräva människors öppna hjärtan. Jag är övertygad om att det svenska folket hyser stor förmåga till medmänsklighet, att ställa upp för de som har det svårast. Men det bygger i grunden på någon form av tillit. En känsla av att andra finns där för mig på samma sätt som jag är beredd att ställa upp för andra.

Nåväl. Vi pratade vidare, medan klockan tickade mot stängningsdags. Jag var rätt trött efter flera veckors intensivt kampanjande och kanske inte mitt mest diplomatiska jag. Körde rätt hårt på vilket högerparti SD är och den vanliga retoriken. Var extremt tydlig på vårt moraliska ansvar att ställa upp för de som flyr för sina liv. Hade väl någonstans gett upp hoppet om att komma fram till något och konstaterade flera gånger att vi helt enkelt tyckte olika.

Så plötsligt skymtade jag en tår i hennes öga. Och innan jag ens hann fatta vad som hände gick hon fram och gav mig en kram. Paff stod jag kvar medan kvinnan försvann hastigt bort över torget. Samtidigt slog klockan åtta. Vallokalerna stängde. Och fastän jag inte visste om det vid tillfället hade svenska folket precis röstat fram ett främlingsfientligt högerparti till landets tredje största.

Inget har retat svensk höger så mycket som den socialdemokratiska formuleringen om att något håller på att gå sönder i vårt samhälle. Men det är just det som håller på att hända. Det vilar ett tungt ansvar på de politiker som i söndags fick folkets förtroende att göra landet helt igen. Hur väl det lyckas är vår tids kanske största ödesfråga.

 

Brev till en väljare

Hej

Jag skriver detta mitt i rasande valrörelse. Det är inte en slump. När man är ute och träffar människor, samtalar med dem om deras drömmar och oro, då blir det politiska förtroendet plötsligt väldigt verkligt. Det är ett oerhört ansvar vi som söker politisk makt tar på oss.

Därför vill jag passa på att använda bloggen för att ytterligare förklara vem jag är, vilka frågor jag driver, vad jag vill göra om jag får möjligheten att vara med och styra Stockholms läns landsting. Jag skriver detta riktat direkt till dig som väljare. Min förhoppning är naturligtvis att du som läser ska kunna känna förtroende inte bara för mig utan för det socialdemokratiska parti jag tillhör. Men jag skriver också detta som en inbjudan till samtal. Du får gärna kommentera eller komma med frågor, antingen här eller direkt på mejl till johan.sjolander@politik.sll.se. Den dialogen vill jag för övrigt gärna fortsätta även efter valdagen.

Jag kandiderar idag till landstingsfullmäktige i Stockholm, står på andra plats på listan i sjätte kretsen (dvs yttre Västerort: Järvafältet och Hässelby-Vällingby). Har under de senaste fyra åren haft möjlighet att ta tjänstledigt från mitt ”riktiga” jobb för att istället ägna mig åt landstinget. De frågor jag drivit handlar mycket om psykiatri och den psykiska ohälsan, samt om jämlikheten. Några saker jag är stolt över att ha bidragit till är bland annat att min motion om en regional jämlikhetskommission (läs den här) blivit något socialdemokraterna nu går till val på (samt att vi fått stöd av den kanske största internationella auktoriteten på ämnet), samt att vi tillsammans med miljöpartiet formulerat en politik med konkreta förslag på hur vi kan minska den psykiska ohälsan bland unga.

Vad är den viktigaste landstingsfrågan? Det är som jag ser det mycket enkelt. Den borgerliga politiken som i åtta år förts i det här landet har gått för långt. Privatiseringar, skattesänkningar och marknadstänkande har fått tränga ut angelägna satsningar på kvalitet och personalens arbetsvillkor. De svårast sjuka hamnar i kläm när allt fokus ligger på snabb tillgänglighet för de många. Det håller inte längre. Det behövs en ny färdriktning.

På ett ideologiskt plan är jag övertygad om att samarbete och samverkan är en bra grund att bygga samhället på. Det gäller även vården. När vi ser gamla svårt sjuka människor bollas runt mellan olika vårdgivare, då har något gått fel. När vårdcentralerna i våra utsatta förortsområden pressas så hårt så patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna istället, då drabbas vi alla. När övertro på marknadslösningar och en ovilja att lyssna på personalens protester leder till en förlossningsvård i kris, då är det fler än bara de som precis står inför att föda barn som inser att något gått fel.

Jag tror på ett lyssnande ledarskap. Jag tror att vården mår bättre om proffsen – vårdpersonalen – får vara proffs istället för att piskas under allt mer detaljreglerande ekonomistyrningssystem. Att bryta med det som med en teoretisk term kallas New Public Management är som jag ser det nästa mandatperiods stora utmaning. Jag är beredd att tillsammans med mina socialdemokratiska partivänner och framförallt tillsammans med alla de som idag arbetar inom vården ta mig an den.

En fråga jag är särskilt engagerad i handlar om den psykiska ohälsan. Det är en stor fråga som rör hela samhället och inte bara vården (skrev om det här). Men vården har en viktig roll att fylla. Även här tror jag på samarbete och samverkan. Psykiatrin måste stärkas, den psykosociala kompetensen på vårdcentralerna måste stärkas, men vi måste också orka med att tillsammans med andra goda krafter angripa problemets rötter. Här är jag väldigt glad över att vi har exakt samma syn i kommun och landsting om behovet av att arbeta tillsammans inte minst när det gäller ungas psykiska ohälsa. Det kommer kräva hårt arbete, men tillsammans kan vi göra skillnad. Jag är beredd att ta på mig den uppgiften, och är säker på att ni är många där ute som gärna hjälper till med er kraft och era idéer.

Det blev en lång text och jag är glad att du orkat läsa så här långt. Några ord om vem jag är privat. Jag är en fyrtioårig småbarnspappa, boende i Hässelby. Jag är uppväxt i ett radhus i Råcksta. Gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och har en högskoleexamen i statsvetenskap. Är tjänstledig från ett jobb på ABF där jag var anställd på förbundet för att arbeta med kultur- och föreläsningar (kallar mig själv gärna folkbildningsnörd). Har tidigare jobbat med en mängd saker från några år som vårdbiträde inom äldreomsorgen till ett tjänstemannajobb på riksdagen.  Brinner för folkbildning, och mitt stora fritidsintresse är just kulturen. Det är få saker jag tycker om lika mycket som att ägna tid åt en god bok eller, för den delen, en bra film.

Men vem jag är som person är egentligen inte det viktiga. Valet den 14 september handlar i grunden om ideologi. Jag är övertygad om att en socialdemokratisk politik är bättre för vården än att fortsätta på den nuvarande moderata linjen.

Håller du med mig hoppas jag att du nyttjar din rösträtt och röstar (S). Förändring kommer inte av sig självt.  

 

 

 

 

Finns det ett alternativ till Filippa Reinfeldt i Stockholms läns landsting?

Det finns en fråga som är vanligare än andra när jag berättar att jag är socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting. Den är: Kommer ni vinna valet nu i höst? Mitt svar då är att jag hoppas och tror det men att det är långt ifrån säkert. Det handlar inte så mycket om att jag är osäker på vad stockholmarna tycker om sjukvårdspoltitiken. Tvärtom känner jag mig rätt trygg i att det finns ett starkt folkligt stöd djupt in i borgerliga kretsar för att den utveckling vi ser under det nuvarande styret inte är acceptabel. Nej, den stora frågan är snarare om höstens landstingsval verkligen kommer att bli det viktiga sjukvårdsval det förtjänar att bli.

Det finns ett tydligt alternativ till den politik landstingsmoderaterna driver idag. Istället för att aktivt dränera utsatta områden med stor ohälsa på resurserser så att patienterna tvingas söka sig till akutmottagningarna kan man istället fördela vården efter behov. Istället för att bygga system som premierar många snabba besök för realtivt friska vilket gör att de svårast sjuka kommer i kläm kan man skapa utrymme för vården att lägga mer tid på de patienter som verkligen behöver det. Istället för många korta besök kan man sätta kvalitet och ett långsiktigt förebyggande arbete i fokus. Och istället för att bygga hysterisk marknadsbyråkrati som tvingar vårdpersonal att ägna mer tid åt prislistor än åt patienter kan man föra en politik som frigöra vårdpersonalens tid att just vårda.

Vi har från socialdemokratiskt drivit förslag inom alla dessa områden. Och i regel blivit nedröstade (även om det också har funnits element av delsegrar, som när det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tack vare ett intensivt opinionsarbete där han även gick till domstol lyckades få stopp på de mest bisarra avknoppningarna där allmän egendom reades ut till privatpersoner för vrakpriser). Men det finns även andra oppositionspartier som på lite olika sätt men med samma grundinställning vill ha en förändring.

Så jag ser framför mig att det finns stora möjligheter att skapa en ny progressiv majoritet i Stockholms läns landsting som driver en ny modern och rättvis sjukvårdspolitik. Men det kommer inte ske av sig självt. Under lång tid hade vi ett opinionsläge i länet där moderaterna verkade permanenta sig runt 45%-nivån. Detta har på senare tid förändrats drastiskt. Vi har starka valvindar från vänster i den stockholmska opinionen. Trendmässigt ligger oppositionen helt rätt.

Men det är inte samma sak som en valseger i höstens val. Nyckeln till det ligger i sakfrågorna. Jag kommer ägna en stor del av min vakna tid under det kommande dryga halvåret åt att både förklara bristerna i den politik som förs nu men också försöka visa på det alternativ som faktiskt finns. Det är väldigt glädjande när andra som till exempel författarna i den nyligen utkomna antologin Den stora omvandlingen hjälper till genom att lyfta fram nya fakta och elda på opinionen.Och att det missnöje som länge pyrt bland vårdens anställda under senare år fått allt mer tydliga uttryck i allt från läkarupprop till barnmorskeuppror visar på att en gräns är nådd som någonstans måste tvinga fram en genuin förändring.

Och jag är beredd att göra allt jag kan för att få den förändringen till stånd. Så någonstans kokar detta blogginlägg ner till en sorts kontaktannons. 2014 är ett extremt viktigt år för Stockholms läns sjukvård. Valresultatet är på intet sätt givet. Vill du att jag ska komma ut till din arbetsplats, din förening eller något annat sammanhang och prata så gör jag mer än gärna det. Man kan exempelvis kontakta mig på johan.sjolander@politik.sll.se. Om jag själv inte kan kan jag alltid hjälpa dig att hitta någon annan kunnig.

För jag är trots allt inte ensam. Vi är många som ser behovet av något nytt. Och jag tror att vi kommer bli än fler ju tydligare alternativen framstår.

Sjukvården, inte för de sjuka?

När moderaterna tog makten i Stockholms läns landsting för snart åtta år sedan var en ny styr- och resursfördelningsmodell för länets vårdcentraler- det så kallade Vårdval Stockholm - det stora prestigeprojeketet. Ambitionerna var det inget fel på. Ökad tillgänglighet, lättare att få vård och större möjlighet att välja en doktor eller vårdcentral som passar och man trivs med. Det är saker som är svåra att vara mot. Men desto allvarligare var att de riktigt stora effektena Vårdval Stockholm fick inte handlade om dessa saker utan om systemets betydligt mörkare baksidor.

Karolinska institutet har nu publicerat ytterligare en utvärdering av Vårdval Stockholm (du hittar den här). Uppenbarligen är att systemet fått positiva effekter på exempelvis antalet besök. Det har heller inte blivit så dyrt som man kunnat befara (åtminstone inte hittills). Men rapporten understryker också den kritik som under lång tid från både profession och politisk opposition riktats mot systemet.

Det första handlar om fördelningen. Hälsan är nämligen ingenting som är särskilt rättvist spridd. Tvärtom finns ett tydlig samband mellan social utsatthet/fattigdom å ena sidan och sjukdom och ohälsa å den andra. "Hellre rik och frisk än sjuk och fattig" är en skämtsam formulering som tyvärr också är en alltför rättvisande bild av hur det faktiskt ser ut.

Den moderata sjukvårdspolitiken har dock haft extremt svårt att acceptera detta. Att behoven ser olika ut finns helt enkelt inte med i Filippa Reinfeldts världsbild. Effekten har blivit ökat tryck i områden med stor ohälsa då man helt enkelt inte längre får betalt för sitt tuffare uppdrag.

Detta ökade tryck har vården i dessa områden tvingats kombinera genom att i ännu högre grad öka antalet besök. KI-rapporten visar också mycket riktigt det något paradoxala att vi har sett en "realtiv ökning av besök i låginkomstområden, medan höginkomstområden realtivt sett erhållit en ökad tilldelning av resurser". Bryter vi ner den ökade besöksandelen i fattiga områden framkommer också något väldigt intressant. Det är nämligen inte de fattiga i de fattiga områdena som driver fram besöksutvecklingen. Istället, konstaterar utredaren, så verkar "skillnaden i resultat ... delvis bero på att individer som tillhör den högsta inkomstsgruppen men som bor i områden med låg medelinkomst ... ökat sin vårdkonsumtion i hög utsträckning".

Alltså. Vårdcentraler i välmående områden har fått mer pengar, och den ökning av besöken i mer utsatta områden vi kunnat se drivs framåt av att det är rika människor i dessa områden som ökat sin vårdkonsumtion. Rättvisekritiken mot den moderata sjukvårdspolitiken kvarstår alltså i allra högsta grad efter KIs utvärdering. Vill vi på allvar minska hälsoklyftorna istället för att förstärka dem måste vi byta sjukvårdspolitik.

Men det finns också en annan dimension i problemen med landstingsmoderaternas sätt att se på vården. En modell som bygger på något form av efterfrågebaserat marknadsefterliknande kan lätt  komma att missgynna de verkligt sjuka vars behov rent medicinskt kommer i skymundan. Eller enklare uttryckt; när allt handlar om att prestera många besök och plocka enkla pinnar, vad händer då med dem som faktiskt behöver mer än så?

På den frågan erbjuder KI:s utvärdering ett dystert facit. Det visar sig nämligen att det är de som har de största vårdbehoven som också är som mest missnöjda med själva vården. Utan tvekan är detta kopplat till ett system som inte är anpassat efter deras behov. Felicia Delgado, mamma till barn med kroniska sjukdomar, fångar detta när hon kommentarar i SVTs lokalnyheter och beskriver det som att "[v]i patienter märker av att det blir väldigt stessigt. I bland blir det även så att man glömmer bort saker för man märker av stressen och att de vill att man ska bli klar så fort som möjligt."

Vi har alltså i Stockholms län fått det paradoxala läget att vi har en sjukvårdspolitik som inte längre är utformad primärt för de sjuka. Och då spelar det egentligen ingen roll med vilka fina ord de system som införts i förstone motiverades.

Att skapa en sjukvård som sätter den enskilde patientens behov i centrum är ingen omöjlighet. Och - det är fullt möjligt att kombinera med de positiva sakerna med det nuvarande vårdvalet som till exempel valfriheten. Vad som krävs är en rättvis resursfördelning, samt att vårdpersonalen ges utrymme att på medicinska grunder göra sitt jobb istället för att piskas framåt att följa diverse olika prislistor.

Tja. Allt detta kräver dessutom ytterligare en sak. Det behövs dessutom en politisk vilja. Och den saknas i ledande ställning idag. Lyckligtvis har stockholmarna chansen att ändra på den saken i höstens landstingsval.

Varför försvarar Lewin Björklund?

I likhet med de flesta andra har jag inte läst statsvetarprofessor Leif Lewins uppmärksammade skolutredning i sin helhet. Men när jag går igenom hans debattartikel från i morse, skummar åtminstone rubrikerna i själva utredningen och lite översiktligt försöker följa med i debatten är det egentligen bara en sak som verkligen överraskar.

Och nej. Det är inte utredarens kritik mot den - låt oss säga fyrkantighet - med vilken Göran Persson drev igenom kommunaliseringen av skolan. Än mindre är det den svidande vidräkning med hur regeringen Bildt/Ask i någon sorts new public management-euforisk anda därefter kvaddade vidare på resultatet genom att ta bort de kontrollinstrument regeringen Persson ändå lämnat kvar. Det är heller inte om jag ska vara ärlig att så mycket fokus i ligger på kommunaliseringen och inte på andra stora förändringar då och därefter - det var ju ändå just detta som var utredningen uppdrag (och den efterföljande debatten utan tvekan det politiska syftet).

Nej vad som verkligen överaskar är hur Lewin i en passus i dagens debattare i ett närmast affekterat tonläge får för sig att inte bara försvara den nuvarande utbildningsministerna utan också i princip idiotförklara alla hans kritiker.

Först min egen syn på skolans huvudmannaskap. Jag tror jag i grunden delar TCO:s Roger Mörtviks kärnfyllda kommentar från morgonens twitterskörd, att det tyngsta argumentet mot ytterligare en omfattande omorganisation av skolans huvudmannaskap ett förstatligande skulle innebära är just den kritik Lewin levererar mot hur mycket kommunaliseringen en gång kostade. Det här är ju utredaren själv inne på och han lyfter i debattartikeln också upp exemplet med den enligt de allra flesta välfungerande kommunala skolan i Finland. Det går alltså uppenbarligen att åstadkomma en bra skola utan att återigen gå igenom den process som ändrat huvudmannaskap en gång innebar.

Men åter till professor Lewin och där han tappar åtminstone mig. För i debattartikeln lämnar utredaren plötsligt vad som var det egentliga utredningsuppdraget och uttalar sig plötsligt med stor självsäkerhet om de senaste årens utveckling. Enligt professor Lewin "säger det sig självt" att de reformer som genomförts under senare år inte ligger bakom de sjunkande PISA-resultatet och "[a]tt säga att skolans kris är 'Björklunds fel' är" dundrar han vidare i ett tonläge som nu känns närmast affekterat, "som var och en förstår, därför ingenting annat än populism".

Nu kan man naturligtvis läsa denna mening och framförallt begreppet "Björklunds fel" på två sätt. Utifrån den utredning han faktiskt har gjort kan ju naturligtvis Leif Lewin avfärda tesen att skolan kris skulle vara "Björklunds fel" i meningen att alla skolans problem uppstod i och med Jan Björklunds utbildningsministerskap, att de enbart har med detta att göra och skulle försvinna bara Jan Björklund försvann från sin post. Att detta inte är sant har förmodligen Leif Lewin alldeles rätt i. Det är också något av en självklarhet så uppenbar att den näppeligen borde behöva polemiseras med.

Men man kan ju också tolka begreppet "Björklund fel" som att man menar att skolans nuvarande situation i åtminstone någon mån har att göra med den skolpolitik som förts även de senaste sju åren. Och jag skulle nog säga att det är så det oftast används i debatten. Frågan är inte om den svenska skolans problem uppstod i och med att Jan Björklund blev ytterst politiskt ansvarig, utan om han och hans regeringskollegor använt den makt de fått av det svenska folket på ett tillräckligt bra sätt för att vända utvecklingen eller om de kanske, skulle någon till och med säkert vilja hävda, har förvärrat problemen.

Och läser vi det på detta senare mer naturliga sättet blir Leif Lewins tvärsäkra litania extremt kontroversiell. Är det alltså "som var och en förstår" rent av "populism" att påstå att den svenska skolans nuvarande tillstånd är någonting som den regering som setat i sju år har någon som helst ansvar för? Finns det verkligen fog för så starka ord?

Efter att ha lite noggrannare gått igenom de sidor i utredningen som rör utvecklingen under det senaste årtiondet (ffa s 86-99) så är mitt enkla svar på den frågan nej, åtminstone inte i Leif Lewins egen utredning. Det är en anekdotisk uppräkning av ett antal förändringar på skolområdet - långt ifrån alla - som beskrivs med en grundton av gillande men varur det är extremt svårt att dra några som helst slutsatser. Tvärtom förs det ju på andra ställen i utredningen rätt bra kritiska resonemang om riskerna med vad Lewin själv kallar "granskningssamhället" (hela kapitel fem), alltså den typ av byråkratiserade kontrollmekanismer som man åtminstone ute på lärargolven i hög grad kommit att förknippa med just Björklunds ministär.

Direktiven till Lewins utredning var ett politiskt rätt begåvat sätt från den borgerliga regeringen att försöka förskjuta fokus i den svenska skoldebatten från vem som har ansvar idag och vilka framtida alternativ som faktiskt står mot varandra till en diskussion om vem som gjorde vad för över tjugo år sedan. Det kan man dock inte beskylla Leif Lewin för. Även om syftet är politiskt kan den kunskap en utredning om den svenska kommunaliseringen genererar fortfarande vara viktig och användbar.

Men när professorn sedan utnyttjar den plattform utredningsuppdraget ger honom till att göra sig själv till någon form av uppdragsgivarens förste försvarare i offentligheten ger det trots allt en fadd bismak i munnen. Jag tycker det är olyckligt. För det finns en hel del att lära i det Lewin faktiskt på riktigt tittar på. För socialdemokratin till exempel om vikten av att arbeta tillsammans med professionen och inte i öppen konflikt.

Men vill man förstå dagens skolpolitiska diskussion blir risken faktiskt att den snarare skymmer sikten. Och jag kan förstå att vår nuvarande skolminister hellre vill ha en diskussion om vad som hände på nittonhundranittiotalet än om vad som ska hända imorgon. Men för de skolelever som inte ens var födda då tror jag det vore en förödande utveckling.