Först: Det här inlägget handlar säkert inte om mig. Det vore kanske alltför personligt för detta forum.
Så låt oss istället tänka oss att det handlar om någon annan. Som plötsligt hörde de små stegen bakom tevesoffan. Såg den där typiska sexåriga blicken som nyfiket sökte förstå vad det var pappa tittade på. Förklarade att detta var vuxenteve och inget för barn att se. Förklarade att det här var en annan värld och inget ett litet barn borde titta på.
Tänk om han då - för det är en han - drabbas av insikten att det här är den värld hans döttrar faktiskt ska växa upp i? En värld där små ryggradslösa kräk i skydd av anonymiteten spyr sitt hat och sina hot mot kvinnor bara för att de råkar vara kvinnor, för att de har något att säga och vill få det sagt? Att det är detta hans döttrar kommer möta. Om han då plötsligt känner ett stort allvar och en stor vrede och en stor maktlöshet och en stor rädsla.
Att vara förälder är att vara rädd. Stryk det. Att älska är att vara rädd. Rädslan och hatet går hand i hand. Kärlek och hat går hand i hand. Men vi måste höja oss över hatet. Så någonstans tror jag han tänker.
För det handlar inte bara om kända kvinnor. 18-åriga Jessie Logan begick självmord efter att sexbilder hon skickat till sin pojkvän fick spridning. Hon begick självmord efter att ha gått ut i teve och offentligt bönat och bett om att trakasserierna skulle få ett slut. 18-åriga Jessie Logan tog sitt liv för att hon inte längre stod ut. Med en kombination av uppfuckade könsroller där det värsta en kvinna kan vara är sexuell och en omvärld av hänsynslösa hyenor som frossar och fördömer med samma urskillningslösa frenesi.
Vi måste höja oss över hatet. Tror jag han tänker. Men ibland gör kärleken oss så rädda. Hur kan vi då stå emot hatet? Finns det en väg framåt som är ljus? Hur ska Jessie Logans pappa någonsin kunna känna något annat än hat? Hur kan vi se vad unga kvinnor utsätts för? Hur vuxna kvinnor? Hur kan vi skåda allt detta mörker utan att känna någonting annat än hopplöshet?
Det finns saker man måste göra. För annars är man inte en människa utan en liten lort. Det är de goda människornas tystnad som är problemet. Inte rädslan. Utan fegheten. Men modet som krävs är någon annans. Hur kan man uppmuntra andra att möta allt detta mörker? Hur kan man låta bli att hata alla dessa människor som vill begränsa? Hur kan man känna annat än vrede?
Men kanske är det inte vreden som är problemet. För vrede är inte hat. Eller fel. Vreden är hat, omvandlat. Från något bittert nedbrytande till en insikt. Från något förlamande till något som påbjuder handling.
Låt oss vara förbannade. Låt oss vara heligt förbannade och slå fast att här sätts en gräns. Låt oss säga högt och tydligt att för oss och för våra döttrar och för våra systrar och för alla andra så accepterar vi inte detta längre. Inga storslagna gester. Bara ett tyst nog. Nu. Bara en massa kärlek och mod till dem vi älskar.
Vrede och rädsla är inte uppgivenhet och hat. Däremellan går en tunn skiljelinje av hopp. Vi kan fortfarande göra saker bättre. Om inte annat så för att vi måste.
Så kanske han tänker. Om han nu finns. Den där mannen som inte är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar