Briljant konspirationsteori

"Don´t  mention the war". Det Fawlty towers-inspirerade rådet fick författaren Robert Harris när han mitt under brinnande Irakkrig var på middagsbjudning hemma hos dåvarande premiärministerparet Tony och Cherie Blair. Om han följde det då vet jag inte. Men när han några år senare skrev den politiska thrillern The Ghost (nyligen filmatiserad av Roman Polanski som Spökskrivaren) gjorde han det inte. Det är i fiktionens form en svidande uppgörelse med en lätt förklädd Blairs syn på USA, kriget mot terrorismen, den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna.

En av världens bästa feministiska låtar (av en man)

Texten på den här visar att bossen minsann kan skildra kvinnors situation och kamp också. Jag ryser fortfarande varje gång jag hör slutraderna.  Lägger upp den kvinnodagen till ära.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, feminism, Bruce Springsteen, Spare parts och annat intressant

Kraftfull politisk poesi nomineras till DN:s kulturpris

Göteborgspoeten Johannes Anyuru nomineras idag till Dagens Nyheters kulturpris 2010. Det är välförtjänt. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall är samtidigt ångande politisk, språkligt fascinerande och levande samtida.

Och så plötsligt gick kulturpolitiken och blev het igen

Plötsligt pratar alla om kulturpolitik. Per Wirtén på Dagens Arena menar att orsaken är att hela systemet “närmar sig sammanbrott”. “Alla ersättningar - utom för de extremt framgångsrika - sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor” skriver han och jag tror att det ligger en hel del i vad han säger. Men samtidigt är det nog inte hela sanningen.

Utred gärna bokläsandet, men sluta först föra en politik som motverkar det

Jag tycker att det ligger i hela samhällets intresse att öka bokläsandet. Det handlar om flera saker. Om den totala bildningsnivån – visst – men faktiskt också om demokrati och jämlikhet. Bokläsandet är idag oerhört ojämnt fördelat klassmässigt och jag är av den bestämda uppfattningen att det försätter de grupper som har den sämsta tillgången till böcker i ett maktmässigt underläge. Därför har jag inte svårt att hålla med Johan Westerholm eller för den delen DNs ledarsida  när de uttalar sig försiktigt positivt om folkpartiets förslag att tillsätta en bokutredning.

Det är inte varje dag, men idag håller jag med en moderat

Anders Knape är moderat ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Idag skriver han en mycket läsvärd replik på förra veckans timbroutspel där fd MUF-basen Thomas Idergard lanserade den snudd på geniala iden att kommuner och landsting skulle kunna ta sig igenom krisen genom att ta bort allt stöd till kultur och fritid. Och Knapes replik är faktiskt en riktigt njutbar läsning.

Till att börja med för att han rent sakligt slaktar timbrorapporten jämns med fotknölarna. “I den femtedel av kommunernas budget som Idergard menar att vi kan avstå från finns kostnader för renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera. Dessutom är det till stor del uppgifter som kommunen enligt lag är skyldig att svara för. Att tro att det går att spara in var femte skattekrona utan allvarliga konsekvenser är fel” skriver Knape och det är väl inte utan att man funderar på om Timbro verkligen är av åsikten att vi ska sluta med brandförsvar.

Men förutom det rena lustmordet finns det också en politisk kärna som jag tycker är verkligen intressant. För Knape öppnar för att “kommunens ambitioner inom kultur- och fritidsområdet behöver diskuteras”, men menar att det måste ske utifrån en diskussion om “synen på kulturens och fritidens roll i samhället”. Han avrundar: “Ofta framhålls vikten av fysisk aktivitet för folkhälsan. Då måste det finnas någonstans att utöva denna även för dem som inte har så stor plånbok. De kommunala biblioteken och teatrarna har stor betydelse för det kulturella klimatet och också för kreativitet och utveckling för orten. Mycket av detta skulle inte bli av utan kommunens insatser.”

Och det ligger mycket i det. Vem vet? Kanske Idergards timbroutspel får den oförutsedda effekten att diskussionen framöver istället för att centreras runt hur mycket som ska bort kommer att handla om hur kommuner och landsting ska kunna höja sin ambitionsnivåer på exempelvis kulturen och folkbildningens område?

Det vore i sådana fall en ödets ironi inte helt utan ett element av poetisk rättvisa.

(hoppas du tyckte att detta var intressant)

Technorati-taggar: kultur,politik,timbro,Thomas Idergard,Anders Knape

Nattreflektioner om Torbjörn Flygts roman ”Himmel”

Torbjörn Flygts "Himmel" (utkom förra året, finns nu också på pocket) är stundtals briljant. Det finns några scener (festen, kommunstyrelsens ordförande på besök på arkitektfirman, prologen) som gjorde mig närmast lyrisk. Men det mest bestående intrycket när jag nu efter några timmars nattlig sträckläsning nu lägger boken ifrån mig är snarare hur rasande skickligt författaren lyckas fånga känslan av ett samhälle som sakta men säkert håller på att sjunka.

Boken är någon sorts litterär Short Cuts-variant som i episodform följer ett antal stundtals sammantvinnade människoöden i ett marginellt maskerat samtida Malmö. I centrum står tre par som befinner sin på olika positioner i klassamhället: arkitekten Fredrik och hans fru Louise, spelmissbrukaren Janson (han heter så i förnamn) som är gift med den kämpande SFI-läraren Lena, Parvaneh från Iran som flyr från sin man och träffar irakiern och krigsflyktingen Amir.

Precis som hans förra roman "Verkan” (som följde på genombrottet ”Underdog”) cirklar mycket i boken runt en ängslig medelklass, på väg eller rädd att förlora allt (i den förra boken handlade det om maktlösheten inför våld och brott). Här får Lena se radhuset försvinna i flyttbilens backspegel när makens spelskulder gjort det omöjlig att bo kvar och Louise frätas sönder av svartsjuka men inte våga göra något åt saken eftersom hon räds en flytt ner på klasstrappan mer än att fastna i ett äktenskap som förlorat all mening. I kontrast till dessa ger oss Flygt också Parvaneh och Amir, två som gjort sin resa och nu befinner sig på lägsta trappsteget i samhällstegen och försöker kämpa sig upp.

Och när den är som bäst är ”Himmel” en lika cyniskt klarsynt som moraliskt indignerad uppgörelse med det här samhället och vad det får människor att göra med varandra. Kön och klass vävs samman i en i grunden obehaglig men ändå periodvis skamligt underhållande ”katten på råttan, råttan på repet”-lek. Flygt anstränger sig mycket för att vara just samtida, och referenserna till vad som händer just nu (med allt från skattesänkningar till hembiträden över utrikespolitiken till finansministerns frisyr) duggar tätt. Och det är här den där skickligt uppbyggda känslan av obehag kryper sig på, och med den insikten att Torbjörn Flygt verkligen försöker säga oss något.

Samtidigt håller inte hela boken den kvaliteten. Det finns passager där författaren lite tappar riktningen, något som störde periodvis under läsningen (vid pass halv tolv i natt var jag exempelvis nära att släcka lampan och ta en paus). Men på det hela taget stör det ändå inte helhetsbilden överdrivet mycket.

Vilket det egentliga budskapet är heller inte helt enkelt att säga. Det finns ett drag av någon sorts "medelklassens dåliga samvete", i det här fallet utvidgat så att den omfattar alla från överklass till en traditionell svensk arbetarklass, och kontrasterad mot "de rena", de som står längst ner, i det är fallet invandrarna. Det är ingen slump att det är de som rent materiellt har det sämst som också klarar sig bäst. Men att läsa boken bara så tycker jag är lite förenklande.

Ett bättre sätt att närma sig det hela är nog att konstatera att Torbjörn Flygt främst inte är ute efter att torgföra en åsikt, han vill skildra saker som de är. Och oavsett om man väljer att läsa boken som en sorts bild över mänskligheten som den är eller en skarp samhällskommentar (och förmodligen är det klokaste att förstå den som lite av båda) så är det ett stycke mycket välgjord romankonst och ett antal mycket pricksäkra iaktagelser Malmöförfattaren bjuder oss på.

Sedan ”Himmel” kom ut har Torbjörn Flygt också gett sig på att skriva en barnbok. Det är inte utan att jag blir lite sugen på att ge mig på den också.

Andra har också tyckt: tex här, här och här

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, kultur, klass, kön, Himmel, Torbjörn Flygt och annat intressant

Är kultur politik?

Rosemarie skriver ett bra och intressant inlägg på kulturbloggen som jag ändå känner att jag måste kommentera. Hon säger att "Kultur är alltid politik: för kultur oavsett om det är en schlagersång eller en dikt eller ett konstverk eller ett tv-spel handlar om något" men menar också att man inte kan vända på det: "politik är inte kultur" skriver hon och avrundar "kultur är alltid politik - men aldrig partipolitik eller ideologi".

Om jag läser Rosemaries inlägg rätt menar hon alltså att kultur "är" politik eftersom den beskriver saker som kan tolkas utifrån ett politiskt perspektiv. Kultur är alltså politik på samma sätt som verkligheten är politik. Och det har hon såklart alldeles rätt i. Men jag tycker samtidigt att det är en lite snäv syn på det hela.

Skillnaden mellan kultur och verkligheten är nämligen att det första är en mänsklig skapelse. En tolkning om man så vill. Varje konstverk, film, bok, tevespel eller tecknad serie är någons (eller fleras) version av vad det nu är som skildras. Det innebär att jag har väldigt svårt att förstå vad som menas med att kultur inte är ideologi. Nej, all kultur har inte ett uttalat ideologiskt perspektiv men all kultur bygger på någon typ av människo- och/eller samhällssyn. Alltså ideologi.

I senaste numret av flm finns exempelvis en synnerligen läsvärd intervju med Anders Nilsson (mannen bakom bland annat Noll tolerans och Livvakterna). Där förs mycket intressanta resonemang om hans beskrivning av ett Sverige som befinner sig i någon sorts krigstilltånd gentemot kriminella krafter som polisen mer eller mindre står maktlösa mot är höger eller rentav vänster. Jag tycker att det är en mycket intressant ideologisk diskussion. Och den handlar faktiskt både om verkligheten och Anders Nilssons subjektiva tolkning av densamma.

Dessutom finns det ytterligare en ideologisk dimansion i kulturen. Jag har själv skrivit om det i mitt kapitel i debattantologin "Den grå vågen" - nämligen kulturen som en sorts befriande kraft både på individuell och kollektiv nivå. "... kulturen kan vara på en gång befriande och subversiv, eftersom den ger näring åt din fantasi på både ett kollektivt och ett individuellt plan" skriver jag bland annat där (och utgår mycket från mina egna personliga erfarenheter på området).

För mig är kultur politik på ett mycket djupare plan än bara att enskilda konstnärer vill göra ett eller annat statement. Det handlar i allra högsta grad om ideologi. Om människosyn. Ja, om själva förutsättningarna för vad det innebär att vara människa. Därför håller jag med Rosemarie i hennes ambitioner att lyfta upp kulturen. Men förstår inte varför man måsta avgränsa gentemot ideologin på det sätt som hon gör.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, ideologi, kulturbloggen, Anders Nilsson, flm och annat intressant

När stora saker och ting händer i ens liv

Jag förstår att det kan verka så, men det är faktiskt inte bloggdöden som är orsaken till att jag uppdaterat rätt sparsamt under de senaste dagarna. Däremot händer det rätt stora saker i mitt liv som lite tagit fokus från bloggandet. Jag gjorde min sista arbetsdag på det socialdemokratiska riksdagskansliet idag och börjar efter helgen som funktionär på ABF-förbundet där jag ska jobba med kultur- och mediefrågor. Och förutom att det rent praktiskt har inneburit en hel del nedpackande av böcker och papper i flyttkartonger så är det ju faktiskt en ganska stor omställning i livet att byta arbetsplats.

Det känns ju alltid lite vemodigt att lämna ett jobb och en massa arbetskamrater som man trivts bra med och arbetat intensivt ihop med under flera år. Men samtidigt måste jag erkänna att detta stygn av sentimentalitet uppvägs med råge av den entusiasm jag känner inför mina nya arbetsuppgifter. Det är en helt ny roll för mig som det ska bli väldigt spännande att ta sig an - och som jag också känner mig inte så lite nervös inför, ska villigt erkännas.

Andra saker är också på gång: nu i dagarna släpps en debattantologi som Katrine Kielos varit redaktör för och som jag har fått äran att få medverka med ett eget avsnitt i. Den heter "Den grå vågen -tankar om en ny socialdemokrati" och min text handlar passande nog om kulturpolitik (jag fick frågan om att skriva just den texten innan det var klart med mitt nya jobb, ska tilläggas). Om du är i Stockholm nästa måndag (den fjärde maj) så är du hjärtligt välkommen till ett boksläppseminarium på ABF-huset på Sveavägen.

Alltså. Det är nya tider för mig. Men bloggande kommer jag att fortsätta med. Och jag kommer att fortsätta vara politiskt aktiv. Men så kommer jag också att få en massa nya spännande perspektiv som jag inte har idag. Och jag hoppas väl någonstans att det kanske ska göra den här bloggen ännu mer läsvärd i framtiden. Hur det blir med den saken får vi väl se. Men roligt ska det bli, hursomhelst.

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, jobb, att byta jobb, abf, kultur, den grå vågen, Katrine Kielos, Johan Sjölander och annat intressant

Har svenska folket tröttnat på Idol-poppen?

Ett tag var jag helt övertygad om att det skulle bli en ren återupprepning. Snygga Måns Zelmerlöw med snygga ”Hope and glory” skulle komma tvåa eller trea i telefonomröstningen efter någon av folkets favoriter (och då trodde jag mest på snälla snälla) men klara sig till Moskva ändå via stödet från juryn. Alltså precis vad som hänt tidigare, till exempel förra året och vem minns inte Las Vegas? Men så blev det som bekant inte.

Nu tycker jag visserligen att ”Hope and Glory” är en väldigt bra låt. Men det känns ändå bra att det gick som det gick. Och inte så lite överraskande. Jag har inte grottat ner mig närmare i statistiken men visst måste det vara två saker som sticker ut i årets omröstning jämfört med tidigare: dels splittringen mellan jurygrupperna (hur många olika låtar gav de tolvor egentligen), dels splittringen mellan det samlade juryresultatet och folkets röster?

En av förklaringarna till det är naturligtvis det jämna startfältet. Men det känns också som om det ligger något djupare under. Att både af Ugglas Janis Joplin-soul och vinnarlåtens operadisco lyckas slå horder av unga tighta popidoler (förutom Zelemerlöv också tex Agnes, EMD, kanske kan Emilia räknas dit men inte helt säkert) är faktiskt anmärkningsvärt. Och på något sätt ganska roligt (även om jag egentigen gillar Idol-poppen också, det är inte det).

Nu får vi se hur det går i Moskva. För även om den chickaste åsikten att ha just nu väl är att man struntar i allt efter den svenska festivalen så spelar det roll hur Sverige placerar sig i Europa. Inte minst präglar det hur det låter i framtida festivaler.

Och vem vet? Kanske Sverige kommer att skapa en europeisk trend som gör att hälften av bidragen 2010 framförs av operastjärnor av varierande kvalitet? Om det är en dröm eller en mardröm låter jag vara osagt. Men om man får tro de som vet, så är väl just Malena Ernman en artist och en människa av den kalibern att hos skulle kunna få det att hända.

Mer i Aftonbladet , DN och svenskan. Bloggar gör typ alla men inte minst Alexandra och kulturbloggen. Kent Persson (m) tyckte dessutom att fel låt vann.


Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, kultur, musik, malena ernman, schlager och annat intressant

Klassperspektiv på Konstfacksfrågan

Hade en konstnär vandaliserat SUV:ar på Östermalm eller inför filmkameror trashat pappas tjänstemersca hade det inte varit någon tvekan om vilken den sociala och politiska signalen bakom vansinnet varit. Men när det istället handlar om att det är vanligt folks huvudsakliga transportmedel kollektivtrafiken som utsätts så blir hela den efterföljande diskussionen istället bara till en fråga om ordning och reda och god smak. Därför är det befriande med Magnus Ljungkvists blogginlägg där han faktiskt stoppar in hela frågan i någon typ av maktperspektiv.

Nu är jag inte helt säker på att det är något uttalat klassförakt som ligger bakom tunnelbanevandaliseringen. Men lika klart är det att hela aktionen är ett enda stort utslag av att - som Magnus uttrycker det - neråtsparkande. Stockholms tunnelbana används visserligen av medborgare från alla samhällskick men vi vet att det är låginkomsttagare, kvinnor, personer med invandrarbakgrund; arbetareklassen, som använder och behöver den mest. Det är mot dessa människor udden i det aktuella "konstverket" riktas. Medvetet eller inte.

För vi pratar ju faktiskt inte om någon förvirrad förortskille här. Vi pratar om en person från finkulturens högborg Konstfack som säljer sina verk för femsiffriga belopp. Och struntar i att det är den ensamstående morsan som får betala priset i form av inställda eller förstörda tåg när hon på morgonen ska ta sig till jobbet.

I skuggan av skandalen försöker nu populistiska politiker från mestadels höger (Alliansfritt Sverige skriver bra om det här) rida på någon sorts allmän kulturföraktade våg. Det är trist och obehagligt och naturligtvis i grunden väldigt korkat. Men samtidigt är det också alldeles väntat och förutsägbart. Just därför finns det all anledning för oss som faktiskt i grunden tror på den fria och obundna konsten att fortsätta föra diskussionen.

Tunnelbanevandliseringen försökte vara en provokation. Den lyckades med detta. Genom att förstöra miljöer som vanligt folk är beroende av lyckades konstnären ge bränsle till den barbarhöger som vill inskränka den konstnärliga friheten. Utöver den rent legala dimensionen (vandalisering är ett brott och ska bestraffas punkt) tycker jag att detta är någon som måste vägas in.

På ett formellt juridiskt plan är det hela enkelt. Konstnärer ska följa samma lagar som alla vi andra, varken mer eller mindre. När de moderata politikerna ovan är ute och snurrar om att konstnärer ska straffas extra hårt just eftersom de är konstnärer är de därför helt ute och cyklar. Samtidigt som självklart vandalisering ska beivras oavsett vem som utför den och varför. Rent kulturpolitiskt är det samma sak; att kollektivt bestraffa en hel sektor för några få rötäggs övertramp är både fel och faktiskt i förlängningen farligt (om vi tror på någon sorts fritt samhälle, dvs). Lika fel som det är att försvara nämnda rötägg utifrån någon sorts förment omsorg om den konstnärliga friheten.

Men det finns också ett djupare plan som handlar om värderingar och innehåll. Det är inte en fråga för statliga pekpinnar och lagregleringar. Men det måste få vara frågan för en allmän diskussion och debatt. Och där måste vi utöver vilka metoder konsten använder sig av också få diskutera vad den står för. Då kan man fråga sig om den klassföraktande provokationen som sådan verkligen är ett konstnärligt ideal att leva upp till.

Ska någonting positivt komma ur detta elände så skulle det eventuellt kunna vara just ett sådant fortsatt samtal. Och vem vet? Kanske det till och med skulle kunna leda till att vi i den allmäna debatten någon gång började diskutera även konst som inte har behövt ta till så här grova drag av provokation för att kunna slå igenom i mediebruset.

Mer om hela frågan skriver även tex Johanna Nylander och Lars Ryding (roligt om än inte överdrivet djupsinnigt i SvD). Att konstverket dessutom sålts för 65 000 kronor till en "konstsamlande dam från Norge" (också via SvD) låter jag vara okommenterat, men det motsäger väl inte direkt min klassanlys av det hela tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, politik, NUG, konstfack, vandalisering, klass, klassförakt och annat intressant

Konservativa kärnvärden som massavlyssning och att döda civila

Om någon någonsin tvekar på värdet för mänskligheten av att förpassa den amerikanska konservatismen till historiens skräphög behöver man bara kolla in kultursajten ”Big Hollywood”. I ett i sig ambitiöst och stundtals underhållande försök att bryta den hemska vänsterliberala ni vet nästan kommunistiska dominansen i media och underhållningsindustri visar sig nämligen värderingar som faktiskt får mig att känna mig en smula mörrädd mellan fnissattackerna.

Nu på morgonen blev jag exempelvis tipsad om den här listan över de 25 bästa konservativa filmerna genom historien (som egentligen är en kommentar till den här listan). Och filmerna kan man tycka olika om. Men motiveringarna…

Vi kan bland annat läsa att ”The Dark Knight” är ett storslaget konservativt epos eftersom ”Batman utilizes full scale surveillance, beats up a terrorist during an interrogation, and takes heat while doing it, all in order to save civilization from monsters who ’just want to watch the world burn.’” Och det här är ju inte bara en direkt vantolkning av vad som faktiskt är filmens budskap (åtminstone vad gäller massavlyssningen), det är dessutom ett riktigt skrämmande budskap för alla som har någon typ av tilltro till den personliga integriteten.

Och det blir värre. När Ben Sharpio lyfter fram ”rules of engagement” som en film som borde varit med gör han det med motiveringen ” You know it’s accurate when the American-Arab Anti-Discrimination Committee describes it as ’probably the most racist film ever made against Arabs by Hollywood.’” och fortsätter med att hylla dialogen mellan Samuel L Jackson och Guy Pierce där den senare försvarar att civila dör eftersom han minsann inte tänker följa några fåniga regler som hotar livet på hans manskap. ”Think of it as A Few Good Men, with the Marines actually being the good guys” avslutar han.

Och jag ryser någonstans djupt inne. Och håller tummarna för det där andra USA.

Tipset fick jag på twitter av Timbros Billy McCormac (värderingarna står jag dock själv för)

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, film, politik, konservatism, usa och annat intressant

Nu verkar det faktiskt som om Watchmenfilmen kommer...

Serieskaparen Allan Moores mästerverk Watchmen är förmodligen ett av seriemediets viktigaste verk någonsin. Och så klart i dessa tider av ständiga superhjältefilmatiseringar så ska det också upp på vita duken. Eller skulle. För den senaste tiden har osäkerheten varit stor på grund av en i grunden rätt bisarr juridisk process.

Men nu läser jag på utmärkta filmbloggen Bloggywood att det äntligen ska bli åka av. Vilket naturligtvis är jättekul. Även om jag på ett personligt plan är rätt känslomässigt kluven, vilket jag skrev mer om här.

Läs även andra bloggares åsikter om film, watchmen, kultur, allan moore och annat intressant

Sista striden det är

Eller tja. Kanske inte. Men visst är detta en förödande effektiv kritik mot TT:s nya skrivregler (som i sin tur är ett resultat av sprakradets nya rekommendationer). Själv försöker jag vara ideologiskt konsekvent. Står upp för den lilla människan. Och den lilla bokstaven. Så gott det nu går.

Mvh
Johan Sjölander
fortfarande (s)

PS: Det finns visserligen vissa poänger med det hela. Som att tex kunna skilja på Vänsterpolitik (politik som är vänsterpartistisk) och vänsterpolitik (politik som är vänster). Men i grunden får allt sådant vika för det rent estetiska. Det är så FRUKTANSVÄRT FULT med stora bokstäver. DS

PSS: Till Henrik Alexandersson. Partiet skrivs naturligtvis alltid med stort P. Om det inte är något annat parti som avses. Då går det bra med litet. DS

Mer om detta skriver Jonas Morian, HAX, Erik Laakso och Maria Ferm. Och så finns det en motståndsrörelse som du såklart kan gå med i (här hittar du den).

Läs även andra bloggares åsikter om språkrådet, partibeteckningar, bokstäver, språk och annat intressant

Var var det nu jag ställde min kaffemugg?

Dagens godaste nyhet: kaffe motverkar demens. För mig som desperat beroende av denna ädla dryck kunde dagen knappt börja bättre än med denna nyhet. Om jag bara kunde komma ihåg var det var jag läste den...

(Ok, det finns kanske andra inte lika entydigt positiva effekter också. Men det förklarar onekligen en del borgerliga ledarskribenter.)

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, demens, livsstil, och annat intressant

Ett fascinerade levnadsöde och en inspirerande kärlek till politiken

Har tillbringat lediga stunder under den senaste tiden med att ta mig igenom Arthur M. Schlesinger Jrs journalanteckningar, posthumt sammanställda och sammanfattade av sönerna Andrew och Stephen för några år sedan. På lite över 800 sidor tar anteckningarna med oss från Schlesingers första kontakter med Kennedys på femtiotalets början fram till och med Al Gores valnederlag mot George W Bush år 2000. Och man behöver inte vara fanatiskt intresserad av amerikansk politik för att tycka att det här är fullkomligt fantastiskt intressant läsning.

Schlesinger (AS) var alltså historiker, journalist och vid flera tidpunkter aktivt knuten till olika politiska funktioner och personer inom det demokratiska partiet, inte minst som talskrivare. Han tillhörde vad han själv benämner som det demokraternas liberala falang, dvs någon form av partivänster, och var intimt sammankopplad med Kennedyklanen.

Dels är journalerna naturligtvis en snabbkurs i samtidshistoria, både vad gäller händelser (från grisbukten över Vietnamkriget och rakt in vår tids Irak) och personer (personindexet längst bak är 33 sidor – och det är jätteliten text). Men framförallt läser jag dem som en 858 sidor lång kärleksförklaring till politiken som sådan - den bästa åskådarsporten, som Schlesinger själv vid ett flertal tillfällen skriver (och en inte helt dålig deltagarsport heller som han vid något tillfälle tillfogar.)

Han är förvisso inte okritisk. Hans beskrivningar av personer han inte gillar är fullkomligt förödande (värst råkar Jimmy Carter, Lyndon B Johnson och inte minst Richard Nixon ut. Den sistnämnde blir AS till sitt stora förtret dessutom granne med i det privata, något som resulterar i ett antal fantastiskt bittra noteringar). Men det uppvägs av de personer har verkligen respekterar (som Kennedys, Bob McNamara) och de där han pendlar mellan olika inställningar (Bill Clinton, kanske Henry Kissinger). Och framförallt är journalerna uttryck av en kärlek till politiken som sådan.

Det handlar dels om formerna. Det processas talmanus och hålls föreläsningar. Och än mer, det dricks inhemula mängder martinis, festas med både intellektuella och skådespelare, dryftas lärda och kvicka ting på både långluncher och eftermiddagsbjudningar. I en tidig anteckning uttrycker AS sin entusiasm över att sitta sent på hotellrum och snacka politik (över en grogg, får man tänka) med journalister och politiker, och den entusiasmen lyser igenom.

Men på ett djupare plan handlar det – som jag läser honom – om en kärlek till politiken som någon typ av genuint intellektuell verksamhet. Inte så att han är naiv. Han förklarar tidigt att Kennedy är en överlägsen presidentkandidat jämfört med AS gamle chef Adlai Stevenson eftersom JFK är en mer hårdkokt resultatpolitiker jämfört med Stevensons mer resonerande stil. Men han upphör aldrig med att kräva, förvänta sig och själv stå för någon sorts nyfikenhet och en ärlig vilja att verkligen förstå skeenden och processer.

Sedan kan man bara inte låta bli att förföras av en man som kommenterar det faktum att han vid över 80 års ålder återigen hamnat mitt i den politiska korselden efter att ha försvarat Bill Clinton i Monica Lewinsky-affären med ”I have not enjoyed such a fusillade for a third of a century. It makes me feel young again.”

Hursom. En inspirerande läsning. Och jag frågar mig lite varför aldrig jag springer på Marilyn Monroe på några partifester…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, litteratur, böcker, politisk litteratur, arthur m schlesinger, usa, amerikansk politik och annat intressant

Stockholmsfientlighet in action

Kulturpolitisk budgetdebatt i riksdagens kammare. En fråga som avhandlas är naturligtvis den fria entrén till statliga museer som den borgerliga regeringen avskaffat. Så plötsligt kryper det fram. Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson fräser till. ”Vad är det för rättvisa när stockholmarna ska få fri entré medan alla andra museer i övriga landet inte omfattas?” säger hon retoriskt (se protokollet här).

Och visst. Om moderaterna hade velat utvidga den fria entrén till att gälla på fler ställen. Då hade hennes resonemang haft någon typ av konsekvens. Men nu. Nu blir det bara bittert avundsjukt. Eftersom det här är bra för vissa men inte för alla så ska det bort bort bort!

Fri entréreformen var bra för att man med en relativt liten investering fick ut väldigt mycket mer kultur för pengarna. Väldigt många fler tog del av den verksamhet staten ändå lägger oerhört stora pengar på. När entreavgifterna återinfördes sjönk besökstalen drastiskt. Samtidigt som kostnaderna i skattekronor för de statliga museerna till 95 procent eller nått i den storleksordningen låg kvar.

Men det är Cecilia Magnusson mot. För att det var stockholmare som tjänade på det. Ibland säger korta uttalanden sagda i en hastig bisats allt du egentligen behöver veta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, museum, fri entre, moderater, stockholmsfientlighet, stockholm, cecilia magnusson och annat intressant

Preacher, Watchmen – jag vet inte om mina nerver klarar detta

Ni vet de där föräldrarna som sitter vid sidan och hejar upphetsat på sina knattar som rultar runt på fotbollsplanen eller hockeyrinken? Som vrålar indignerat på domaren och tar spelet på ett tusenfalt mycket större allvar än någonsin de små spelarna och tränarna tillsammans? Precis sådan är jag, när det kommer till filmatiseringar av mina tecknade favoritserier. Därför är det med en nervös ängslighet jag läser så mycket jag kan komma över om de pågående filmatiseringarna av Allan Moores Watchmen och Garth Ennis/Steve Dillons lika brutala som humoristiskt fantastiska Preacher-epos.

Jag menar, så många besvikelser. Ta Daredevil, till exempel. Eller Hellblazer (som jag till slut fann utrymme i mitt hjärta att förlåta, skrev mer om det här). Enda gången jag blivit riktigt imponerad var nog sommarens Dark Knight (även om det också finns en del exempel som ändå får sägas var rätt ok; som Hellboy och X-men).

Men nu är det alltså mästerverket som definitivt tog upp den tecknade superhjälteserien i kulturens finare liga som står på tur, Watchmen. Och en av mina favoritserier i kategorin sådant-dina-föräldrar-med-största-sannolikhet-tyckte-borde-förbjudas: Preacher. Och jag är spändare än någonsin förr.

Så jag fortsätter följa till exempel Bloggywood (se tex här och här) med nerver som sitter på utsidan och den flackande blicken hos en massmördare på flykt undan rättvisan. Någonstans i grunden vet jag också att jag kommer att bli besviken. Av den enkla anledningen att storheten i ett mästerverk som Watchmen eller för den delen Preacher egentligen inte är varken manus eller karaktärer, utan det faktum att skaparna i bägge fallen lyckades ta just seriemediet ett steg längre.

Dessutom. Tydligen ska de göra film av Y: the last man, också. Men det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu. (Tror iof att det kan bli rätt bra. Storyn borde kunna hålla för en film. Eller två...)

Uppdatering: Nu verkar det dröja ett tag med den där Preacher-filmatiseringen. Vilket märkligt nog inte minskar min nervositet det minsta... Slut på uppdatering

Läs även andra bloggares åsikter om film, teckande serier, preacher, watchmen, allan moore, garth ennis, daredevil, hellboy, x-men, hellblazer, constantine, kultur, bloggywood och annat intressant

(Bloggpaus)

Som ni säkert har märkt; aktiviteten på denna blogg har stadigt sjunkit under en tid för att senaste veckorna nå ett definitivt nolläge. Delvis har det haft med ork att göra; det här är trots allt ett hobbyprojekt som jag ägnar mig åt om och när jag har tid och lust. Men de senaste veckorna har jag dessutom av olika skäl varit helt utan tillgång till internet (skriver nu på en lånad dator).

Får se hur länge min utflykt till stenåldern (eller, säg, åtminstone nittiotalet) håller i sig. Det beror också på när den här eländiga sjukdomsperioden som drabbat inte bara mig utan hela familjen är över.

Men det är inte bara dåligt att vara off-line. Istället för bloggande har jag exempelvis hunnit se en ruggig massa film senaste veckorna (den sämsta utan någon som helst tvekan den fruktansvärda pekoralen Curse of the Zodiac, ett lågvattenmärke som får till och med en klassiker i kalkongeneren som Hjärta av sten att framstå som stor filmkonst). Sett en hel del på teve. Ja, jag har till och med hunnit läsa en del mellan hostattackerna. Fyllt på med lite inspiration för framtiden, helt enkelt.

Så bloggen är inte död. Den bara vilar lite. Tror att det var det jag någonstans ville passa på att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, personligt, bloggpaus, curse of the zodiac, hjärta av sten

Så cool att det gör ont

Det har varit svårt att missa att Bruno K Öijer är tillbaka. "Poeternas poet, gymnasisternas, akademikernas, punkarnas, 40-talisternas, 80-talisternas, beatnikarnas, anarkisternas och hela svenska folkets poet" som en lyrisk recensent på DN skrev någon gång för länge sedan. 

I videon ovan framför han "vi lämnade varje fest". Urbant deppigt, svartsynt och coolare än Lou Reed. Några sidor tidigare i diktsamlingen Dimman av allt (som avslutar den triologi som inleddes med brakssuccéen Medan giftet verkar) finns en av de dikter han skrivit som jag tycker är allra vackrast. Fruktansvärt enkel, på gränsen till banal, men ändå kan jag inte läsa den utan att bli alldeles rörd (hela diktsamlingen ja kanske hela triologin tar någon sorts utgångspunkt i poetens relation till sin bortgångna mamma som tog hand om familjen efter att pappan tog livet av sig). 

jag tyckte någon kom 

men det var ingenting

bara skymningen

som rättat till mitt täcke

och tapeterna sjöng

sjöng märkligt och lågt för mig

det var en natt

en natt jag inte längre minns

en natt när du måste ha 

blåst ut stearinljuset

och en annan värld steg framför mig

mystisk och spännande

full av faror steg den

som en tunn strimma av rök

steg den mellan dina händer 

Som jag har förstått det efter att ha skummat recensionerna (rikligt med länkar ovan) så är det snarare denne lågmälde Bruno K. än den, som SvD uttrycker det, "alienerade världsföraktaren" som är tillbaka i den nya diktsamlingen. Och det låter sympatiskt. Även om jag undrar om punkpoeten helt kan sluta påminna om en man som "... planlöst driver runt i staden om nätterna / och fylls av aggressiv gråt / när han tänker på hur snabbt dom han älskat / börjat åldras och brytas ner " 

Och nej, jag har inte skaffat Svart som silver än. Men jag ska. Återkommer, säkert. 

Läs även andra bloggares åsikter om bruno k. öijer, poesi, kultur, svart som silver och annat intressant